fivedesiresandonedirection

”And? I can easily cut her.” Säger jag godmodigt och håller upp macheten framför Harry.

”No, she’s to clever. ” när han säger det fnyser jag bara. Harry förflyttar sig närmare mig och jag ger honom en långdragen blick. ”You don’t understand.” viskar han och ser sig än en gång om. Jag förstår inte riktigt varför han är så nervös.

”Take it chill, we’re going to be alright.” Sager jag och klappar honom kamratligt på axeln.

Jag trodde aldrig att jag skulle få känna Nialls elektriska vibbrationer igenom mig. Han gnager ogenerat på ett kaninlår samtidigt som han visslar mellan tuggorna. Hans muskulösa armar sväller ut från tröjan och hans blåa ögon speglar elden. Allt jag ville var att få röra hans jävla mage, kyssa hans förbannat frestande läppar. Nästan omärkligt kryper jag lite närmare honom. Han kastar bara ett snett ögonkast på mig innan han fortsätter med köttet. Ett kanonkott får mig att rycka till och bilden av Tyra flammar upp på himlen. Något i vår närhet tjuter till och får mig att rusa upp på fötter. Niall sparkar ut elden och räcker mig glasögonen. Det tar ett tag för glasögonen att fokusera på den närliggande omgivningen men precis när allt blir skarpt slås jag omkull att något som liknar ett kattdjur. Ett gällt gnyende läte kommer från djuret när Niall genomborrar det men det är snabbt uppe på fötter och fräser ogillande mot oss med spjutet rakt genom kroppen.

”Harry…”

”Yes, Niall.” väser jag och sneglar skräckslaget på honom. Hjärtat dunkar hårt mot revbenen.

”Run.” viskar han och kastar sig ut i skogen. Jag uppfattar inte hans snabba förflyttning riktigt och kommer på efterkälken.

”Niall.” ropar jag skräckslaget och känner hur en kvist slår till mig i ansiktet. Någon drar mig åt sidan och jag fortsätter blint att springa. Kattdjuret flåsar mig i nacken och jag kollar över axeln för att försöka orientera hur stort det är. Djuret har tjock, stålgrå päls och förflyttar sig på gigantiska mjuka tassar. Jag biter mig i läppen när ögonen på den glimmar till av blodtörst.

”Harry, follow me.” väser någon till vänster om mig och jag snubblar efter rösten. Niall drar upp mig på en klippavsats och höjer sedan ett annat spjut mot katten som knappt är en meter i mank. Han borrar spjutet genom pannan på djuret och ner genom hjärtat. Kroppen rycker till men slutar sedan skaka och faller död ner på marken.

”Creepy.” mumlar han och torkar svetten ur pannan. Jag hummar bara till svar och studerar såret jag har på benet efter kattens långa klor. ”Are you hurt?”

”No, just a little.” svarar jag och sätter mig bredvid honom.

”I’ll help you.” han ler svagt och lägger ner sin ryggsäck på marken och börjar gräva i den. Jag ser misstänksamt på det har tar fram men upptäcker att det är en flaska vatten och ett bandage.

”You don’t need to..”

”Hey, we’re a team you know.” Sager han med en blinkning som får en rysning att gå genom min kropp. Nialls röst hade plötsligt fått ett helt annat tonläge och jag ryser igen när hans grova fingrar sköter om mitt sår på vaden.

”Thank’s.” mumlar jag och känner hur mina kinder blir varma.

”You’re welcome.” säger han varmt.

Jag sjunker vaksamt ner mitt emot Kelly som envisas med att blända mig med strålen från ficklampan.

”Where did you get that?” frågar jag och skyddar ögonen med handen. Hon knycker på nacken och låter den svepa runt om i grottan.

”From another tribute.” säger hon käckt och bollar lampan mellan sina båda händer. Stämningen är spänd och varje ord vi yttrar ekar i grottan.

”Who?” frågar jag och försöker vidareutveckla hennes svar.

”You were curious.” säger hon och tar ett fastare tag om lampan. Jag nickar och pillar lite på min machete. ”But if you need to know, it’s from the Twelve.” Lampan snurrar likså ljuspunkten.

“Harry?”

“No, I got it from the little girl of course.”

“Did you steal it?”

“No, I took it.” Säger hon irriterat och bländar mig igen.

”Stop it!” fräser jag och håller upp handen igen. Kelly suckar och stryker en blond lock över axeln.

”Have you seen Niall for a while?” frågar hon sedan och jag nickar.

”This morning actually.” jag tvekar inför att säga ’morgon’ eftersom det var omöjligt att avgöra den exakta tiden på dygnet.

”What did he do?”

”I made him fight with another tribute.”

“Liam?”

“Exactly.”

“Smart.”

“I know.” Kelly fnyser åt mitt kaxiga svar. ”Anyway, did Twelve notice that you stole her weapon?”

“Ask her.” Kelly knycker på nacken inåt grottan. För första gången under samtalet lämnar min blick henne och förflyttar sig längre in i grottan. Kelly vänder sig om och lyser på det jag ska se på. På golvet ligger den lilla flickan från Tolvan, bunden till händer och fötter. Kelly har omilt pressat in en fuktig trasa i hennes mun så hon inte ska kunna ge ifrån sig några ljud.

”Why did you bring her?” frågar jag karskt och ser med avsmak på flickan.

”Hm, I know that you can give a great show.” Börjar Kelly och fingrar på sin bärsäck med saker. ”And I have some nice weapons.” Kelly skrattar rått och drar fram en uppsättning små knivar. Jag plockar upp en och drar fingret över eggen. Ett litet sår snittas upp och jag förstår att knivarna är farligare än de ser ut. Kelly går fram till flickan och drar ut tygtrasan. Flickans ögon lyser av rädsla men hon biter ihop framför sitt öde.

”Your name, please.” frågar Kelly sliskigt och och smeker flickan med kniven.

”T-tyra.”

”Tyra what?”

”Philips.”

”Okay, Tyra Philips. Do you have any siblings?”

“Yes. Three brothers.”

“I think they will enjoy this.” Kelly river med en snabb rörelse av ärmen på Tyras jacka. Hon snittar långsamt upp Tyras arm med ett ytligt sår. Tårarna pressar fram i hennes ögonvrår och snart skriker hon av smärta. Skriket blir mer och mer ihärdigt och isande för varje gång ett nytt, och djupare, snitt görs i hennes arm. ”Or not.”

Jag fattar vinken med plågandet av Tyra, det skulle ge Huvudstadens invånare ett gastkramande avsnitt av den löjliga dokusåpan jag medverkar i. En sista blick på Tyra får mig att mjukna och jag tar min machete och stöter den mot hennes hals. Sekunden efter känner jag en ilande smärta på samma ställe och ser Kellys rödglödgade ögon blänka till innan det ljusnar.  

Jag känner att Liams knytnäve träffar mig över näsan. Jag ruskar av mig smärtan och kastar mig över honom. Han vrålar när stenen jag har i handen träffar honom över ögat och får ner honom på marken. Jag ser mig om efter ett vapen och upptäcker en machete några meter ifrån mig. När min blick inte längre vilar på Liam riktar han en spark mot min mage och får i sin tur ner mig på marken bara några centimeter från macheten. Han håller sig för ögat och stapplar närmare mig med en tung slägga i handen. Svetten börjar rinna ner i nacken på mig och jag rullar precis undan från det tunga järnvapnet som borrar sig ner i marken precis där mitt huvud legat. Min fot sparkar till Liam på smalbenet och han tappar balansen. Jag häver mig upp på knä och fumlar efter macheten. Liam kvider till när den borras genom hans rygg och jag reser mig andfådd upp. Hans läppar formas till ett sista namn innan han drar efter andan en sista gång och hans hjärta stannar och kanonen avfyras.

”Dani…”

Jag har nervöst betraktat striden mellan Liam och Niall. Min hjärna hade medvetet hejat på Niall, om Liam skulle vinna och lyckats ha ihjäl Niall skulle jag stå näst på tur. Han avskydde mig rent ut sagt. Bråket hade varit om Hope. På morgonen hade Liam hittat henne med en dolk i ryggen. Han visste att Niall var skicklig med dolken, och att jag var mindre skicklig och hade gått till anfall mot Niall som duktigt försvarat sig med näbbar och klor. Niall sjunker tungt ner mitt emot mig. Jag räcker en påse torkad frukt till honom och han rycker omilt åt sig den och tar upp en skrynklig bit äpple. Han tuggar hårt på det och jag följer hans käke med blicken. Ilskan brinner i Nialls ögon och ser bort på Liams kropp som ligger tvåhundra meter därifrån. Bilden av Liam visas på himlen några sekunder innan det blir mörkt igen.

”That asshole.” mumlar han och jag nickar och fortsätter att stirra på hans ansikte. ”What are you staring at anyway?” fräser han sen och jag slår snabbt ner min blick i marken.

”Nothing.”

”Look, I know what you're doing. There's no point try to hide it.” Säger han långsamt som om han vill att orden verkligen ska sjunka in ordentligt. Jag biter mig i läppen och upptäcker att mitt skosnöre är mycket intressantare än Niall för tillfället. Ett lätt, susande ljud hörs och jag ser kniven som huggit sig ner i marken bara millimeter från min hand. Jag ser upp genom de grumliga glasögonen igen och på Niall. Hans ansikte är slätt och bekymmerslöst. ”I was talking to you.”

”I don’t know what you talking about.” Muttrar jag och drar avfärdande upp dragkedjan på jackan. Niall skakar skrockandes på huvudet.

”Sure.” säger han och lägger sig ner på marken. 

Jag betraktar nöjt de två pojkarna som sitter mitt emot varandra. Liams kropp hämtas och jag vrider min andra machete i handen. Hope hade varit en lätt match medan hon sov. Jag visste att Niall och Liam skulle börja bråka om det och att minst en av dem skulle gå död ut ur striden. När jag hade försäkrat mig om att Hope var död hade jag fortast möjligt sprungit därifrån innan kanonen avlossades. Ett leende sprids över mina läppar när jag tänker på Liams reaktion av Hopes död. Med lätta steg börjar jag gå tillbaka mot grottsystemen. Luften är fuktig och det är inte många konturer att följa genom glasögonen. Jag trevar mig fram längt den våta väggen men stannar upp när jag ser en ljuskägla dansa på väggen. 

"Welcome back." mumlar en hes kvinnoröst. Jag kisar genom glasögonen mot den punkt ljuset kan komma ifrån. Ljuskäglan flyttas mot punkten och upp i bärarens ansikte. Ett skratt fångas upp av grottans väggar och jag håller upp macheten framför Kelly. 

Leeyuum är död, tyvärr. 6 dagar in i spelet och mer än hälften döda, auch! 

Tack för alla kommentarer, 16st. 

16 till nästa då? ;)

'

Nog! Senast idag la jag upp en bild och frågade om någon överhuvudtaget läser min fanfic eftersom senaste kapitlet endast bjöd på 3kommentarer. (Jag har några få trogna läsare som alltid kommenterar trots att de åker skidor eller vad de nu känner för att göra. Tack till er!) På bilden jag la upp fick 10+ kommentarer om att INTE sluta. I detta kapitel får ni bevisa att jag inte ska sluta då. Jag hade 40 unika besökare igår så då borde jag kunna få 15 kommentarer, right? 

15 kommentarer längst ner då!

Jag drar tungt efter andan. Kroppen darrar och svetten rinner. Louis gråa ögon blickar ner på mig medan han vaggar mitt huvud i sina händer.

”Everything is going to be alright. I promise.” Mumlar han och en tår rullar långsamt ner för hans kind och träffar mig i ansiktet. Jag fäster blicken på honom och blundar sen. Han skulle aldrig kunna släppa taget om mig, hur gärna jag än ville gå.

”Louis, you can win this. I know that. You don’t need to take care of me.”

“I will never leave you.” Kontrar han och lägger sin jacka over mig. Jag ler matt och öppnar ögonen igen. Grottans tak häver sig ovanför oss och vattnet ligger spegelblankt mot klipporna. Allt var så fridfullt, för fridfullt. Ett kanonskott hörs dovt genom stenen. Louis skakar på huvudet.

”Why us?” muttrar han.

Seneca Crane – The Gamemaker:

Jag drar långsamt handen på det skinande trappräcket. Alla spelmakare jobbar febrilt nedanför mig och jag harklar mig lite. De stannar upp i sitt arbete och jag ger till en kort applåd och berömmer deras arbete innan jag låter dem börja jobba igen. Lucia, min överste vinkar mig till sig och pekar på en del av den stora 3D kartan över arenan.

”Two of the players have come down in the cave system and now have full protection from the game, it does not look good.” Sager hon i snabb följd och låter fingrarna löpa över kontrollbordet. Jag nickar och kliar mig i skägget medan hon tar fram en bild från undervattensgrottan.

”Finsih them.” säger jag kort och går ut igen.

”We can win this, maybe.” Viskar jag ner I Eleanors hår. Hon stönar bara till svar och kniper ihop ögonen ytterligare. Såret lyser rött mot mig och jag lägger tillsist jackan över det. Min blick dras neråt vattnet som börjat darra konstigt. Ringarna blir fler och fler och jag märker hur vattennivån höjs i grottan. ”This is not good.” säger jag lite högre och drar med mig Eleanor högre upp på klippan.

”What?” grymtar hon och blinkar till.

”Something’s wrong.” säger jag och ser att vattet redan höjts 50cm. Det var tydligt att jag och Eleanor gömt oss för länge. Hon häver sig upp till sittande ställning och grimaserar illa. Hon måste ha förfärligt ont. Jag hjälper henne upp i stående ställning och märker att vattnet är vid våra vrister.

”This is the end.” Mumlar jag och kisser hennes febriga läppar. Hon skakar på huvudet och fångar min blick.

”This is the end for me, save yourself.” Vattnet når oss till midjan och stiger fortare tills det nuddar våra axlar.

”We will die in our right element.” Ler hon och får mig att le med.

”You…”

”Me…”

”Forever…”

”And always.” Viskar jag och omfamnar henne i en sista kram innan våra läppar möts och vattnet stiger oss över huvudet. Hennes hår flyter ut omkring henne och små luftbubblor sipprar genom hennes mun när vi bryter oss fria från kyssen. Jag tar hennes huvud mellan mina händer och stirrar in i dem mörkbruna ögonen en sista gång innan allt ljusnar och min kropp försvinner.

Jag vänder mig snabbt om när två kanoner avlossas. Två bilder visas på himlen. Kärleksparet från Distrikt 4. Jag kan inte låta bli att tycka synd om dem. De hade varit väldigt söta när de sprang runt inne på träningen och smetade lera på varandra. Spelledarna hade väll tröttnat på deras trams och låtit dem försvinna förgott från spelen. Det var bara dag tre men ändå hade tre till dött. Det bådade inte gott. Jag sveper den tunna filten runt mig och kryper ihop på marken. Mitt enkla skydd av tunna björkkvistar skyddar delvis mot den kalla vinden som börjat blåsa in och jag funderar ett slag på vem som faktiskt hade chans att vinna. 1 och 2 såklart. Ingen tvekan. 

Jag slår upp ögonen och stirrar upp mot de små stjärnorna. Allt runt omkring mig är dränkt i djupt mörker och jag hör de lugna andetagen från de andra. Min hand trevar efter glasögonen och jag sätter så fort jag kan på mig dem. Närmast ligger Niall. De andra tre ligger en bit därifrån. Vackra Niall. Hans hår hänger ner i ansiktet på honom och bröstkorgen hävs upp och ner samtidigt som han ger ifrån sig dova snusningar. Jag greppar det smala spjutet jag fått av Hope som jag ska kunna använda i försvar om någon kom. Så tyst som möjligt reser jag mig och går fram till Hope, Liam och Annie. Jag låter spjutet planlöst dingla i min hand innan jag hugger det rakt i bröstkorgen på flickan. Så fort spjutet genomborrar henne ger hon ifrån sig ett kvävt skrik och jag stirrar föraktfullt ner på hennes uppspärrade ögon. Nu kunde hon inte tävla med mig längre. Jag skulle få min Niall för mig själv utan att han stötte på henne.

Ett kvävt skrik får mig att vakna. Jag kommer snabbt upp på fötter och ser mig omkring. Allt är mörkt men tillsist börjar glasögonen fånga upp konturerna runt mig. Harry står lutad över Annie som har ett spjut genom kroppen. En kanon avfyras och de andra vaknar.

”What the hell are you doing?” skriker jag och knuffar till Harry I bröstkorgen. Han faller baklänges efter att ha snubblat på Nialls ben. ”We don’t kill each other in the sleep.” skriker jag och tornar upp mig över honom.

”What?” frågar Niall och reser sig han också. Harry ser skräckslagen ut och håller upp händerna framför ansiktet.

”He killed Annie.” förklarar jag för Niall som genast vänder sig bort mot Hope som sitter på huk bredvid Annie.

”She’s ded.” mumlar Hope och Niall darrar till men rycker på axlarna.

”And?” frågar han neutralt. Jag ruskar på huvudet och pekar på Harry.

”You can’t imagine how much I want to kill you.” Morrar jag och tar upp en ryggsäck. Vi var tvungna att flytta på oss om kroppen skulle transporteras iväg. Harry böjer sig försiktigt mot sitt spjut.

”Forget that!” säger ja och slår bort hans hand. Han gnider den skamset och tar upp en stor låda som vi använder till matförråd. Vi drar oss bort från platsen och in i den glesa björkskogen.

Jag ser på Harry och skakar på huvudet. Han gick inte att lita på längre. Något pågick hos den pojken. Hans kärlek till mig skulle göra att han aldrig skulle skada mig men han skulle lätt kunna döda dem andra under natten. Han måste ha insett att Liam är farligast just nu eftersom han hela tiden ser till att jag eller Hope finns emellan honom och Liam. Jag suckar och går vidare.

Jag drar efter andan och dyker ner i det kalla vattnet. De vattenfyllda tunnlarna för mig framåt mot luftfickan jag och Eleanor hittat. Jag drar mig upp på den varma stenen och ser mig om efter Eleanor. Hon ligger ihoprullad och andas häftigt. Hela hennes kropp darrar av feberattacker och jag faller ner på knä bredvid henne.

”Lo-lou, I c-can’t m-m-make this any lo-longer.” Mumlar hon och jag ser att hennes sår blivit ännu mer infekterat under natten.

”Don’t say that, I take care of you.” Sager jag och granskar såret igen. Det är varigt luktar illa. Det är ganska uppenbart att hon inte kan klara sig utan medicin. 

Jag gnider mig på det onda stället på armen. Det hade direkt märkts att Niall satt på en del muskler. Han hade hotat mig till att gå med i hans pakt och i rädsla för mitt eget liv hade jag gått med på det. Nialls handlingar fick mig att fråga mig själv om han hade en skruv lös. Först mig och sedan pojken från Tolvan. Först och främst gillade inte den pojken mig och sedan så drog Tolvan oftast alla i döden på ett eller annat sätt. Liam som står bredvid mig fnyser och stirrar stint på Niall.

”I don’t think this is a very good idea.” Muttrar han och knycker på nacken. Jag nickar, liksom Hope. Niall rycker på axlarna och ser på pojken från Tolvan.

”Harry can be till some… help.” Snäser han tillbaka och knuffar sig forbid Liam som är nära två decimeter längre än Niall. Jag suckar och vänder mig mot pojken från Tolvan, eller Harry som han tydligen hette.

”No tricks.” väser jag och går sen efter Niall bortåt Ymnighetshornet. En del kroppar ligger utspridda. Niall, Liam och Hope har skickligt kastat sig in i striden för att röja undan så många som möjligt. Jag försöker räkna alla kroppar men blir tillsist för äcklad av det.

”What are we going to do now?” frågar jag och försöker låta professionell.

“Find everyone and kill them.” Sager Niall kort.

“Agree.” Lägger Liam till.

Jag stannar upp och ser mig nervöst omkring. Lungorna trycker mot bröstkorgen i desperata försök att få luft. Björkarnas smala stammar gör att man kan se hur långt som helst åt vartdera hållet. Mitt ursprung hade automatiskt fått mig att söka mig utåt skogen utan att bry mig om kvalitén på träden. Ryggsäcken jag fått tag i dunkar taktfast mot min rygg när jag fortsätter springa och när jag bedömer att avståndet är tillräckligt slår jag mig ner på marken för att genomsöka den. Jag river upp innehållet och märker att det bara är en mössa och en liten påse torkad frukt i ryggsäcken. Jag svär för mig själv och ser mig om åter igen. Det fanns ingenstans att gömma sig. Marken täcks av tjock mossa så det skulle inte bli svårt för karriäristerna att spåra upp mig.

Jag hjälper Eleanor ner i det ljumma vattnet för att tvätta rent hennes sår. Klipporna hade visat sig vara ett tunnelsystem under vatten. Vi hade smidigt tagit oss fram till en luftbubbla som bjudit på en mjuk klipphäll och värme.

”Nobody can find us here.” Försäkrar jag och glider ner I vattnet bredvid henne. Hon nickar sammanbitet och granskar sitt sår som färgar vattnet rött.

”You’re going to be just fine.” Eleanor skakar på huvudet och jag ser att en tår börjar formas i hennes ögonvrå.

”No, You’re going to be fine.” Hon ler och drar fingrarna genom mitt mörkbruna hår. Jag biter mig i läppen och drar upp henne på hällen igen för att binda om såret igen.

”I’m hungry.” viskar hon sedan när jag bundit om hennes axel ordentligt. Jag nickar.

”I’ll go out and see if I can find some food.” Ler jag och lägger min jacka över henne innan jag dyker ner i vattnet och försvinner.

Jag himlar med ögonen åt Hope och nickar bortåt Niall. Han flaxar runt och försöker organisera ett läger vilket inte leder till mycket. Vi har all utrustning som går att få tag på och kvällen börjar smyga sig på. Eller jag gissar att det är kvällen eftersom temperaturen sjunker och små stjärnor börjar dyka upp på himlen. Plötsligt ljuder nationalsången ut över arenan och jag fäster blicken på himlen. Panems vapen visas och snart texten ”De Fallna.”

Båda från Trean. Mitt hjärta hoppar till när Amerys bild visas på himlen. Jag hade helt glömt bort honom. Han hade troligen varit ett av de första offren vid Blodbadet, precis som jag förutspått. Båda Åttan, Båda Nian, Pojken Tian, Flickan Elvan. Första dagen hade skördat Nio offer. 13 kvar. Alla karriärister fanns ute på banan och jag tänkte noga akta mig för deras klor. 

Jag sökte mig ivrigt mot den rökpelare som steg uppåt himlen. Någon hade fått tag på tändstickor för att kunna lysa upp ordentligt. Elden skymtar svagt mellan träden och jag fortsätter mot den trots att jag vet att det kan vara karriäristernas läger. Jag vill bara ta mig tillräckligt nära för att kunna inbilla mig värmen. Nattluften bildar små moln framför mig och jag gnider händerna mot varandra för att få upp värmen. Temperaturen sjönk onormalt kraftigt eller så var det jag som var ovan. Trots allt hade jag aldrig sett fenomenet som de kallade snö eller känt kraftig orkanvind. Klimatet i Elvan var alltid tryckande och det kom regn några enstaka gånger om året. Precis när jag ska klänga mig upp i en av de smala björkarna känner jag en stöt i sidan och ramlar omkull. Jag tappar mörkerglasögonen och hinner inte uppfatta vem det är som kastat sig över mig. Jag försöker kravla mig bort från dennes grepp och för oss närmare och närmare brasan. I det fladdrande skenet ser jag att det är en kvinna och hennes gråblonda hår får mig att tänka på Tian. Hon håller upp en kniv och ska precis stöta den i hjärtat på mig när jag knuffar undan henne men hennes kniv rispar igenom tröjan och gör ett djupt sår på bröstkorgen. Jag flämtar till nästa gång hon kastar sig över mig och försöker förgäves rulla undan igen.

”Don’t try, it’s not worth it!” hennes släpiga stämma kombinerat med fladdret gör att hon låter som något i stil med en vampyr eller något.

”You’ll not win this.” mumlar jag och häver upp henne med mina sista krafter. Jag knuffar henne åt sidan och hinner precis få en sista glimt av hennes ansikte innan elden tar det. Chockat stirrar jag på mina händer som är blodiga från mitt eget sår. Kraften går ur mig och jag sjunker ner på marken i samma sekund som kanonskottet för flickan skjuts.

Jag uppfattar ett gällt skrik och springer handlöst genom den glesa björkskogen. Brasan som bildat rökpelaren luktar fränt av bränt kött och jag hör en svävare närma sig. Bredvid brasan ligger en livlös kropp och min första tanke är att det är pojken som dött. Sen ser jag ett sönderbränt köttstycke och allt blod kring pojken och förstår att det varit fight.

”Who?” mumlar pojken som ligger framför mig. Hans ögon öppnas och avslöjar all smärta.

”Four.”

”Your name.” viskar hon tyst.

”Louis.”

”Please Louis, kill me.” pojkens ansikte förvrids av smärta och jag ser det öppna såret på hans bröstkorg. Jag backar och skakar på huvudet. Jag ville inte döda någon.

”No.”

”It does it easier for you to become a victor.” Lockar pojken strävt. Jag ser hans plågade min och höjer harpunen ovanför pojkens bröstkorg. Pojken slår upp blicken mot himlen och formar munnen till ett sista leende innan jag stöter vapnet i honom. 

 

Min hand fumlar efter glasögonen som dykt upp i cylindern bredvid mig. De faller i min hand och jag tar på mig dem. Ljuset som släpps in i dem gör så att omgivningen blir grön och grumlig. Något vasst borrar in sig i min axel och jag drar snabbt ut det. Det är en liten kniv, knappt 8cm lång men med väldigt vass egg.

”Are you okay?” Louis röst får mig att söka mig i sidled. Jag faller in i hans famn men han knuffar mig åt sidan och pekar in mot den glesa skogen och sedan ner mot de släta berghällarna.

”Wich way?” frågar han hystersikt och jag nickar bortåt klipporna. Han tar tag i min arm och börjar springa.

”You bleeding.” mumlar han.

”I’m okay.” försäkrar jag trots att smärtan skjuter genom min axel. Klipporna visar sig ligga längre bort än vi räknat med men tillsist kommer vi fram och vi stannar upp några sekunder för att vila. Jag frågar om han fått tag på något vapen och han håller upp två harpuner.

”Good work.” ler jag och petar försiktigt på mitt sår. Louis biter sig i läppen och rycker av några långa blad från en buske som han trycker mot såret.

”I need..” mumlar han och sliter tillsist av sig jackan och tröjan. Linnet river han mitt itu och börjar linda min arm med.

”Louis, you don’t need to.”

”Stop!” fräser han och tar på sig jackan igen. ”Just stop, I love you.”

Jag vänder mig mot glasögonen igen men kan omöjligt finna dem i det djupa mörkret. Jag fumlar framåt och ber samtidigt om att jag inte ska stöta på en karriärist som direkt skulle hugga mig i ryggen. Något sparkar till mig i sidan och jag hör ett jämmer och sedan ett skrik bredvid mig. Troligen har någon snubblat rakt in i sin egen död. Precis den jag snart skulle möta. En kropp läggs ovanpå mig och jag känner hur mina armar späns fast vid marken.

”Pray for your life.” mumlar någon jag placerar som flickan från Femman. Jag försöker desperat rycka mig loss från henne men hon är stark och håller mig i ett järngrepp.

”No, Annie.” en välbekant röst dyker upp vid min sida och tyngden försvinner. ”I want him.” fortsätter Niall och drar upp mig på fötter.

”Were’s your glasses?” frågar han karskt och jag rycker skräckslaget på axlarna. Han suckar och snart känner jag något i min hand, glasögonen.

”Thank’s I think.”

”We just let you survive for one reason.” Hör jag pojken från Tvåan. ”And it's because we just want to give the audience a nice show” 

”The guide is a very important part in the Hunger Games. You must have a correct position, both while sitting and standing, and your walk will be perfect. People have to marvel at you. So give me your best walk.” min eskort klappar lätt med sina taniga händer och ett lätt guldstoft sprids i luften. Jag går normalt framåt och kastar en snabb blick på henne.

”Not at all. You must have a straighter back and fix your gaze on a point far ahead. It will burn in your eyes. It should be reflected in the death of them, you're the best.” fortsätter hon ivrigt och låter händerna fladdra omkring sig. Jag sträcker på mig och tänker lite mer på fotplaceringen.

”The gaze, the gaze!” uppmanar kvinnan och jag vänder mig hastigt om.

”But if I dont wan to kill anybody then?” fräser jag mot henne. Kvinnan backar två steg och fnittrar högljutt som om allt jag sagt bara varit ett fånigt skämt. Jag får snabbt förklarat för mig att det är såklart jag vill döda de andra, de tänker ju döda mig.

”Come on, sweetie. One more time.” uppmanar hon mig och jag fortsätter gå och blir hela tiden korrigerad för att få bästa möjliga hållning.

Mentorn betraktar mig under tystnad. Jag sitter rakryggad framför henne och studerar henne lika noga. Hon var inte särskilt gammal. Kanske runt trettio och hyn var perfekt. Inte så konstigt att hon inte åldras eftersom hon bor i segrarbyn där man inte behövde oroa sig för något. Hon har en genomträngande blick och jag var nästan helt säker på att hon kan se rakt in i mig och se varenda detalj om mitt inre. Allt om Danielle, anledningen till att jag kämpade och hur jag blivit tränad.

”You already know everything, huh?” kvinnan som sitter framför mig rätar på ryggen och stelnar sedan till i den perfekta ställningen. Jag biter mig i läppen och nickar. Såklart, jag hade ju anmält mig som frivillig.

”You hugged a girl in the Reaping. Curly brown hair, who was she?” skönt, hon kände inte till Danielle i alla fall.

”My girlfriend.”

”So you decided to leave her?”

”I don’t leave her, she knows that I coming back. I’ll just win this shit first.” säger jag och känner kämparglöden tändas inom mig.

”That was the longest opinion you've ever done.” säger hon nedlåtande. ”But I like your glow.” ett litet leende skvalpar över hennes läppar men jag behåller min likgiltiga min. Kvinnan suckar.

”There not  seems to be something to learn, just make sure to be a little more ... liberal with the answers you give.” jag nickar.

”Can I leave now?” hon ger mig en kort nick och jag ställer mig upp och går tillbaka till mitt rum.

”Time for the interviews.” Ovis, min stylist, gälla röst bryter in bakom mig och jag ger honom ett smalt leende. Prata var något jag kunde i alla fall. Han låter en avox rulla in en ställning med en ensam kostym på. Han hjälper mig entusiastiskt på med kostymen och skjuter mig sedan mot spegeln.

”Fantastic, fantastic. Ser du hur formen på slaget framhäver dina kindben, ser du det? Du ser strålande ut, strålande!” Jag ler matt och betraktar mig själv. Luggen hänger släppt ner i ansiktet på mig och mina ögon är trötta av att världen rör sig i 190 runt mig.

”So, do you like it?” frågar han.

”Y-yes.” stammar jag och sväljer. Intervjun för hur min egna död skulle kännas. Svetten tränger fram i nacken när jag tänker på Poolie, en av mina närmaste vänner. Han hade skickats året innan och varit den allra första att bli klippt. En annan pojke, från sjuan, hade spetsat honom med två spjut inom den första minuten. Jag minns Poolies blick där han låg och förblödde. Den berättade om hela hans liv, hans smärta. Kort efter att hans död blivit bekräftad så hade hans mamma stormat in. Han var hennes andra barn som behövt åka till spelen. De var verkligen en familj av olycka. Ovis stöter till mig i sidan med armbågen och jag blinkar yrvaket.

”Y-yes?” frågar jag förvirrat och han skakar på huvudet.

”Don’t think about it, it’s not good for you.”

”How did y-you k-know?” mumlar jag och han släpper ut ett kvävt skratt.

”Ey, do you know anybody who look forward to their own ded?” Jag skakar på huvudet och drar fingrarna genom luggen.

”I'll just add a little make-up and you're done.” informerar Ovis och kilar ut genom dörren som avoxen kommit genom. 

Maya makar sig lite åt sidan så att jag ska få plats i soffan som placerats framför en jättestor tv-skärm. Vår eskort sitter med ögonen fixerade vid de färgglada reklamer som susar förbi och jag följer allt lite halvt om halvt intresserat. Tv:n fascinerade mig men samtidigt förstod jag att de skulle sända ut mig över alla distrikten, min mamma skulle vara tvungen att se mig kämpa till döds.

”How do you think it went?” frågar Maya och vrider sig lite mot mig. Jag rycker på axlarna.

”Not good, anyway. My hand hurt so badly that I couldn’t climb and I’d not throw spears so well with the left. To top it all, I stumbled twice, too. What happened to you??” Maya ler och rycker på axlarna hon med.

”So-so, it was not great but an ok score should I get.” jag ler och nickar.

”It starts now!” utropar vår eskort med sin gälla huvudstadsdialekt. Hon rättar till sitt mörka krulliga hår och börjar stirra ännu mer intensivt på skärmen. Maya och jag vänder oss mot den och ser den välkända speakern dyka upp på skärmen. Han skämtar lite och sedan kommer vapenskölden upp och den första pojkens ansikte visas. Det var den blonda, irriterande pojken från Ettan. Hans självbelåtna smile täcker hela väggen framför mig och jag får lust att springa ut. Tio poäng. Karriärist, så vad ska man förvänta sig? Kvinnan får en tia hon med. Pojken från Tvåan får en tia han med. Allt rullar vidare. Flickan från femman överraskar med en åtta, vilket är ett av de högre poängen bland tjejerna. Ella och Kristin får båda femmor.

”Now it’s us.” mumlar Maya och sätter armbågen mellan mina revben.

”What would that be good for?” muttrar jag och blänger surt på henne. Hennes ögon är fästa på skärmen och i ögonvrån ser jag mitt eget ansikte dyka upp. Jag kniper ihop ögonen för att slippa se siffran som blinkar på skärmen. Ett besviket stön kommer från vår handledare.

”Was that to show off your skills?” muttrar Yve, vår handledare. Jag skakar på huvudet och öppnar ögonen. Maya kastar en snabb blick på mig.

”What did I get?” viskar jag och hon håller upp två fingrar i luften. Jag stönar högt och sjunker ännu längre ner i soffan. Maya sprätter till bredvid mig.

”Seven, not bad Maya.” berömmer Yve och jag gömmer mitt ansikte i händerna. Just nu ville jag bara sjunka genom jorden och försvinna föralltid. En tvåa, kunde jag inte bättre än så?

Mina välkända lockar tycktes svämma över i kanterna på bilden de tagit av mig och jag ser i ögonvrån att Tyra ler. Jag ler också och väntar spänt på poängen. En sjua. Det var inte helt hemskt i alla fall, det kunde skrapa ihop några få sponsorer om jag hade tur. Tyra petar mig i sidan och jag ser att hon strålar när hennes ansikte visar sig. De magra, blonda lockarna faller runt hennes huvud och hon ler ett sött leende. Precis ett sådant där leende som kunde få alla pojkar på fall, utom mig då. En femma blinkar på skärmen innan vapnet visas igen och reklamerna fortsätter.

”Good woek Tyra.” säger jag älskvärt och reser mig. Hon ler och reser sig också. På vägen ut tar handledaren tag i min arm och drar mig närmare. Han stinker av alkohol och egentligen vill jag bara slita mig loss.

”Pretty good, we hope that everyone was blind during the inauguration.” säger han spydigt innan han släpper mig och låter mig gå. Vimmelkantig av hans andedräkt tar jag mig tillbaka till mitt rum och tar av mig alla kläder innan jag kryper ner i sängen. För första gången jag kommit till huvudstaden tar jag mig en riktig funderare på vad som egentligen hänt och kommer hända.

Först och främst blev jag genom slåttern utlottad till årets manliga spelare för Distrikt 12 i det 71a Hungerspelet. Sedan hade jag skiljts hastigt från min pappa och bästa vän Hiby. Tåget hade fört mig till huvudstaden där min kropp blivit grundligt skrubbad och skurad. Varenda del av min kropp hade blivit piffad och sedan hade jag rullats i svart puder och skämts ut för hela landet. Jag har smakat underbar och grotesk mat jag aldrig skulle kunna drömma om hemma och under träningarna blivit kär. Jag har också erkänt att jag inte gillar tjejer på det speciella sättet utan att mitt hjärta just nu sitter fastklistrat i ryggen på en överklasspojke som förutom att vara mer muskulös än jag även är kortare och yngre. Denne pojke ger mig nedlåtande blickar och kallar mig fula saker, precis som han gör med alla andra. Pojken som för i övrigt heter Niall kastar längtansfulla blickar på flickan i Femman, Annie, vilket jag inte alls gillar, faktiskt lika lite som jag gillar henne. Under den särskida tiden med Spelledarna hade jag kastat några släggor och försökt brottas med en stor kudde vilket gett mig höga poäng, poängen är jag övertygad om att de kommer direkt från domarnas vinglas. Efter träningen och poängen åt jag en stor bit pudding med sås och bacon till middag och nu ligger jag naken i min säng och funderar på det här.

Jag sluter ögonen och låter månen vagga mig till sömns. 

Avox: person som av skilda anledningar fått tungan avskuren och blivit stum. Denne ska ta hand om spelarna och får bara utföra order, inte småprata. 

Träningscentret: platsen där alla spelare och deras mentorer bor. Det finns tolv våningar och du bor på den våning som bär spelarnas respektive distriktsnummer. 

Ensam med spelledarna: här får spelarna ensam visa upp sina talanger för Spelledarna. Spelledarna delar sedan ut poäng (1-12). Poängen gör att spelarna lättare får sponsorer. Mer poäng, mer sponsorer.

Spelledarna: De som sköter spelet. De styrs av ett överhuvud och han heter Seneca Crane (Hungerspel 71-74).

Lakanen smeker min nakna kropp medan jag vrider och vänder mig i sängen. Månens mjuka strålar faller in genom det gallarförstärkta fönstret och lämnar en skugga av stänger över mig. Rummet jag blivit tilldelad i träningscentret gjorde mig nervös, riktigt nervös. Alla som rörde sig runt mig var så strama och utstrålade självförtroende, tvärtemot från mig. Jag hade snabbt blivit ett mobboffer, om man nu kan uttrycka det så. Speciellt pojken från Distrikt 1 stör mig. Hans blonda hår som sveper perfekt över huvudet framhäver hans blåa ögon, hans vackra blåa ögon. Nej, jag får inte tänka så. Det är inte läge att göra det. Trots att jag aldrig erkänt det för någon, inte ens min pappa, kan jag inte neka det jag är. Varje gång jag ser de muskulösa pojkarna från de större distrikten slår mitt hjärta lite extra fort. Speciellt pojken från Ettan, han var så vacker men en riktig skitstövel. Under träningen hade han gett mig konstiga blickar som jag inte kunde avgöra var fulla av förakt eller intresse. Men det var väll bara mina vilda fantasier som ville att han skulle visa intresse för mig. Jag är bara en smutsig pojke från Distrikt 12 som tror att jag är något, men egentligen är jag inte mer än dammet som svävar i luften hemma. Det fanns inte en chans att jag skulle överleva förbi Ymnighetshornet, det går bara inte. Jag vänder på mig ännu en gång och fortsätter med att stirra in i den vita väggen.

Jag lägger mig på rygg och fäster blicken i taket. Gång på gång går jag igenom listan i mitt huvud över vilka jag skulle kunna tänka mig starta en pakt med. Kelly, Tvåan, Flickan från Femman, och mot min vilja pojken från Tolvan. Såklart kunde jag inte berätta det för någon, de skulle bara skratta och säga att den planen var idiotisk. En från Tolvan liksom, han skulle dra oss alla i döden direkt. Plus att jag och Kelly tilldelats direkta order om att döda de från Elvan och Tolvan direkt eftersom det skulle bespara dem massor av lidande. Jag ville inte strida mot Tiaras order men det kunde bli svårt att låta bli eftersom den pojken hade en riktigt bra kraft i överkroppen. Han hade också kastat ett fåtal långdragna blickar på mig, det hade legat något drömskt i dem, något som inte gick att placera inom annat än en sak. Kärlek. Jag hade sett den blicken hos alla tjejer som någonsin spanat in mig, alla hade samma blick av längtan och hopplöshet. Jag hade hört talas om den sortens kärlek som pojken tycktes känna, men aldrig sett den in action riktigt. Jag sväljer och lägger mig på sidan, det var dags att fokusera nu.

Jag vaknar med ett ryck och märker att en avox står vid fotändan av min säng. Han ser skrämd ut men rör sig inte ur fläcken.

”Sorry, you can leave.” mumlar jag och han nickar kort och går ut. Jag glider ur sängen och drar av mig det tjocka flanellnattlinnet som jag blivit tilldelad tidigare i veckan. Mina kläder ligger prydligt vikta vid fotändan av sängen och jag förstår att det är det den rödhåriga pojken hållit på med. Jag tar snabbt på mig de svarta kläderna och går rastlöst runt i rummet för att försöka lägga upp ett träningsschema för dagen. Det skulle nog vara bra om jag lärde mig lite mer om ätbara växter och knopar och annat sådant som faktiskt skulle kunna betyda döden om man inte visste något om det, och sedan skulle jag nog ta mig till vapenavdelningen för att se om jag kunde hantera något av de vapnen som erbjöds. Avoxen knackar på dörren igen och för mig bort till matsalen. Frukosten är lika pampig som vanligt och jag tar generöst för mig. Första gången jag sett all mat så hade jag förstått att det inte skulle leda någon vart att vara kinkig, och att det var bäst att ta för sig av allt. Thom sitter redan till bords och jag tar platsen mitt emot honom.

”You babysatt my sister once.” säger han lågmält. Jag tänker efter en stund och nickar sedan långsamt.

”Is your little sister named Yum?” han nickar och jag spetsar ett helt ägg på gaffeln.

”She liked you.” säger han och lägger ner sina bestick. ”and I liked her, but now I never going to see her again.”

”Don’t say so, you’ve a chance.” säger jag och känner hur det hugger till av lögnen. Thom ler.

”Do you really think so?” han skiner upp lite och jag nickar sammanbitet.

”Yes, we all have.”

Jag såg på Louis medan han skickligt prickade in de flesta växterna. Han var påläst under det området trots att vi knappt hade någon skog hemma i distriktet. Han ler ett strålande leende mot mig och jag ler matt tillbaka. Ju närmare spelen vi kom, desto mer illa till mods blev jag. Jag stod inte ut med tanken på att någon skulle döda honom, tanken på att jag inte skulle stå där bredvid honom och se honom dö. Han lägger armarna kring min midja och lyckas få mig att tänka på annat. Atala samlar ihop oss och informerar oss om hur mötet med spelledarna kommer gå till. Pojken blir uppropad först och sedan är det flickans tur, Distrikt 1 först, 12 sist. Vi samlas ihop i ett trångt förrum och alla verkar vilja hålla sig så långt ifrån varandra som möjligt, stämningen är spänd och jag ser upp i Louis grågröna ögon.

”You will strike them with astonishment.” viskar han ner i mitt hår. Jag nickar.

”You to.” han ler och låter sina läppar möta mina. Det blir ingen långdragen kyss men vi drar till oss några av de andra distriktens blickar, pojken från Tvåan såg ut att vilja springa ut ur rummet. Han hade troligen någon därhemma som saknade honom, och någon som han kämpade för.

Jag lägger beslag på en av de få metallstolarna som de trängt in i rummet och sitter sedan tankspritt och gungar med benen. Mina fingrar stryker över det lilla märket som jag tatuerat in på vänstra armen. Märket är om man kollar extra noga ett litet päron. Många kunde väll fråga sig varför jag hade det och förklaringen blir att min vän Julia tillhörde en av de lite mer förmögna i distriktet och hon hade fått tag på en bläckflaska från sin pappa. Under kvällen hade vi suttit med nålar och tatuerat in varsin frukt för att visa vår vänskap jämtemot varandra. Det låter säkert töntigt i många andras öron men det betydde mycket för oss, trots att hon fick en rejäl utskällning när hennes pappa kom på oss med det dyra bläcket. Timmarna går och lokalen töms allt mer. Maya kommer och ser frågande på mitt bandage jag har runt högerhanden.

”I fell when we trained.” ljuger jag. Sanningen var den att jag under natten fått ett anfall av klaustrofobi och slagit handen så hårt jag kunnat mot badkarskanten. Det hade knäckt till ordentligt och läkaren hade sagt att det blivit en spricka i handen. Mig gjorde det inget, även fast jag visste att det skulle kunna kosta mig avsevärda poäng.

”District 6, Ella Sundstrom.” ropar Atala ut i högtalarna som sitter i taket. Det knastrar till och de stängs av igen.  Jag reser mig sakta och går genom den fullpackade lokalen och fram till den lilla dörren längst bort. Den öppnas och jag kliver in i träningshallen. Spelledarna sitter uppradade vid ett långt bord och följer ointresserat mig med blicken. Jag går fram avdelningen med rep och ribbstolar för att börja klättra. Smidigheten var ett av mina bästa vapen. Snabbt börjar jag klättra upp för den extremt höga ribbstolen och tar mig skickligt med hjälp av repen över till en klättervägg. Spelledarna kastar bara enstaka blickar på mig och snart intresserar de sig bara för sina skålar med mörkröda körsbär. Precis när jag ska svinga mig ner för repen känner jag hur en lätt darrning går genom min kropp. Darrningen blir kraftigare och kraftigare tills jag inte kan kontrollera den längre. Det svartnar framför ögonen och jag tappar taget om repet. Min kropp slår hårt emot golvet och jag känner smärtan blanda sig med vibbarna som går genom min kropp. Allt gör förfärligt ont. Dova dunsar av människofötter sprider sig i salen och jag rullas upp på en brits som sedan bärs ut.

~

Jag vaknar tillbaka i mitt rum i träningscentret. Lakanen är nytvättade och mina kläder ligger på sidan av sängen. Kroppen darrar fortfarande smått men jag har kontroll på mina sinnen igen. Utanför fönstret håller det på att skymma och jag sätter mig upp för att försöka få kontakt med någon. Jag drar på mig kläderna igen och tassar ut i korridoren. Den är svagt upplyst av ledlampor i taket och jag följer vant vägen fram till matsalen.

”How are you?” Amerys röst träffar min ryggtavla och jag vänder mig om. Han håller en bit bröd i handen och ler snett.

”Better, I guess.” svarar jag ärligt och går fram till bordet.

”It's already off succumbed, thats why I saved this for you.” han räcker fram brödet som jag inte riktigt känner igen. Han ler lite bredare och pekar på brödet som nu kläms mellan mina fingrar.

” District 1, it tastes sour, Kin said it is a fruit called orange. Have never heard of it but I thinks it tastes really good.” jag nickar och biter lite i det sega brödet. En skarp, syrlig smak sprider sig på min tunga och jag känner hur det pirrar till i kroppen.

”Good, huh?” frågar Amery och jag nickar häftigt, det måste vara bland det godaste jag någonsin ätit. 

Jag petar ofokuserat i maten medan jag lyssnar på Sest och Injas eviga dravel om hur bra och speciell huvudstaden är. Egentligen skriker min mage efter mat men mina tankar tar större plats än magen just nu. Allt hade hänt så fort, Sest hade varit på mingel nästan direkt efter ceremonin och han sa att det såg hyffsat ljust ut. Chapman som jag förstått var ganska blyg i närheten av andra människor sitter och skruvar lätt på sig i stolen, han var väldigt snäll mot mig egentligen, han verkade förstå att jag längtar hem.

”Take a little more.” säger han uppmuntrande och skjuter fram brödskålen mot mig. Jag tar osäkert upp en tjock limpa från Nian och börjar osäkert tugga på den. Den smakar gudomligt och verkar väldigt färsk. De stod ju för alla spannmål och all säd så det var inte så konstigt att den var så kraftig. Chapman håller vänligt fram ett annat bröd mot mig, jag känner väl igen den avlånga biten av torftigt bröd. Sjuans illa omtalade limpa.

”Try, it tastes home.” säger han och bryter en liten bit som han räcker till mig. Försiktigt tar jag emot biten och stoppar den i munnen. Han hade haft rätt, brödbiten smakade skog. Inte som träden utan mer en smak av koda och granbarr. Jag nickar gillande och vi beslutar oss för att dela på resten. Trots att Chapman var så snäll och hjälpsam kändes det ändå som om allt han gjorde bara var ett spel. Ett spel som i slutänden lämnade mig ensam kvar. Död.

Vår handledare ställer sig bredbent vid ena änden av bordet. Min och Hopes blick dras dit och hon öppnar munnen för att börja tala.

”Training tomorrow. I want you to really show the instructors what you can do and let the others be impressed by your strength. We put up a brief schedule here and now, as you can then take advantage of inside the training hall. What are you good at, Miss Samey?”

”I am skilled with knives and other short weapons.” säger hon snabbt och jag ser att hon har pärlor av svett i nacken.

”Make sure you get to test a bow or learning to use a spear or similar. What about you, Mr. Payne?”

”Sledgehammers is my strongest side.” svarar jag och sträcker lite på mig. Unas blick gjorde direkt att man börjar känna sig obekväm i sig själv.

”Sounds good, can you handle a spear?”

”Quite good.”

”Keep it up and concentrate on the more theoretical stations, both of you. We all know that District 2's weak point is the theoretical subjects.” Hon ler syrligt och sveper ut från matsalen. Hope ställer sig också upp och går därifrån hon med. Jag sitter ensam kvar i matsalen tillsammans med eskorten och tre avoxer.

”You’re trained, I’m, right?” frågar den lilla rödhåriga man som varit min och Hopes eskort, Leer. Jag nickar kort och ser ner i bordet.

”I do it for my girlfriend, Dani.” säger jag syrligt och reser mig jag också. Nickar kort åt honom och går ut.

Jag lyssnar spänt på kvinnan som visar sig vara befäl under träningen. Hon heter Atala och ser ut att kunna vinna vilket Hungerspel som helst. Hennes fötter tar henne lätt fram över golvet utan att avslöja henne med minsta ljud och hennes blick verkar vara fäst åt alla håll samtidigt. Osäkert ser jag mig omkring för att spana in de andra deltagarna. Förvånansvärt nog är jag en av de längre, men självklart en av de tunnaste. Karriäristerna lägger genast beslag på vapenstationerna så jag och Tyra rör oss mot knopstationen. Tyra visar sig vara en riktig fena på knopar och hon visar stolt för mig hur jag ska göra för att få till en extra stark löpknut.

”Everybody is so… big.” mumlar hon. Jag nickar tankspritt. Lilla Tyra är kanske runt 140cm och är då kortast av allihop. Efter henne kommer pojken från Ettan och pojken från Elvan. Min blick dras till vapenstationen där Distrikt 2 övar med sina vapen. Flickan, som jag tror heter Hope, kastar skickligt en kniv som träffar dockorna på de exakt utmärka ställena. Hon får en knackning på axeln av sin manliga version och han slungar iväg en slägga som alldeles säkert väger minst 20 kilo mot dockan. Den slås omilt omkull och motvilligt börjat min hjärna arbeta upp en bild av att det är jag som är dockan. Flickan från Sjuan har ljudlöst slagit sig ner en bit från mig och Tyra. Hennes tjocka lugg täcker större delen av ansiktet men jag hasar ändå närmare.

”7, I’m right?” frågar jag utan att förvänta mig svar. En kort nickning.

”I just wanted to say that your dress was amazing.” Vad fan höll jag på med? Spelen gick inte ut på att bli kompis med alla andra. Vi skulle för tusan ha ihjäl varandra ute på en okänd arena. Hon biter sig i läppen och nickar igen. Smart av henne att inte ta kontakt med någon. Tyra petar på mig och informerar om att hon går vidare mot camouflagen. Jag nickar och följer stapplande efter henne, vilket resulterar till att pojken från Ettan frågar om vår handledare delar med sig av sin sprit. Tyra trycker in sin armbåge i min sida.

”Harry, it's not worth trying to flirt. Everyone is too busy with themselves.” jag nickar och kan inte låta bli att le lite. Jag kunde inte gärna säga som det var.  

Jag tar mig smidigt runt i träningshallen. Instruktörerna överröser mig med beröm över min stora kunskap om överlevnad och det gör bara att jag presterar ännu bättre. Kelly håller sig avsiktligt ifrån mig och jag håller mig från henne. Vi var naturliga fiender och egentligen längtade jag efter att svinga en yxa i pannan på henne, men det uttryckte jag inte gärna under middagarna när vår känsliga eskort hörde på. Vapenstationen är den jag vistas mest i, jag har lätt för att slåss med korta vapen som inte har så lång räckvidd men det går hyfsat med spjut och svärd också. Deltagarna från Distrikt 5 och 12 är också där. Pojken från Tolvan klarade hyffsat av att slänga en slägga trots sina spinkiga ben. Jag ville egentligen ge honom en komplimang men undvek det, han var mitt offer redan trots att han kunde vara värd att skapa en pakt med. Tänk att tanken ens kom upp i mitt huvud, bilda pakt med någon från Tolvan, värdelöst. Men han kunde ju vara så dum att han beskyddade mig i slutändan. Vi får se. Den som fångade mina blickar bäst var flickan från Femman som jag sett skapa otroliga kraftfält av lite allt möjligt hon lyckats samla ihop i lokalen, hon kunde absolut bli användbar trots sin smala kropp.

”Nice throw.” berömmer jag när hennes kniv träffar en trätavla tio meter bort. Hon ler ett svagt leende och går för att hämta kniven, inte särskilt pratglad alltså.

”I’m Niall.” presenterar jag mig och sänder av ett bländande leende. Hon fnyser bara åt mig och marscherar bort mot växtstationen. Jag studerar människorna i lokalen, det var viktigt att ingå i en stark pakt. Kelly var självklar och jag skulle gärna ha med Distrikt 2 och 4. Vi var karriäristerna. Min black fastnade på Fyran som är borta vid kamouflagestationen. De fnissar och kletar ner varandra med lera och löv, jag suckade. Typiskt att det skulle finnas ett kärlekspar mitt i allt. De visste nog redan att de skulle dö så fort de släpptes ut på arenan. Dumma människor.

Jag och El går tillsammans bort till vapenavdelningen. Den guldlockiga pojken från Ettan är där och han verkar följa oss med blicken. Vi plockar upp varsin harpun och ställde oss mot varandra.

”None too dirty tricks.” varnar jag Eleanor och hon ler klipskt. Vi börjar röra oss runt varandra och jag håller hela tiden ögonkontakten med henne för att vara beredd på alla hennes drag. En nysning från den blonda pojken får mig att tappa koncentrationen för en fjärdedels sekund men genast har jag harpunskaftet i sidan och faller handlös till golvet.

”A little more attention if you excuse.” säger Eleanor och hjälper mig upp på fötter. Jag ler och går till anfall mot henne. Hon parerar skickligt och får ner mig på golvet igen.

”Protect your knees.” säger hon enkelt och hjälper mig upp för andra gången. Jag skakar på huvudet och ler brett. Det var min Eleanor. Hon kunde alltid överraska genom sina många stridstekniker. Vi slåss en stund innan en signal meddelar att dagen är slut och det är dags att avsluta. Vi ställer tillbaka harpunerna och går hand i hand tillbaka mot våra salar. 

Liam, Annie och Kristin får sina makeovers och försers med varsin kostym, den ena mer lustig än den andra. 

Jag ser mig blygt omkring bland de andra som vistas i lokalen. Min stylist, Kin, står och väger nervöst på hälarna. Hon vet att det hon gjort misslyckats i jämförelse med de andra. Amery kommer emot oss med sin stylist och han ser lika osäker ut som jag känner mig. Vi har båda fått en ballongliknande dräkt i mjuk rosa och blå tyll. Kin hade berättat för mig om sina versioner om moln (hon syftade på svävarna) och hur hon försökte få till dess fluffiga form genom tyllen. Allt hennes prat gjorde att jag verkligen hade sett klänningen framför mig, därför blev jag besviken när hon rullade in en boll av tyll till sminkrummet. Det enda som gladde mig var att vi inte var värst, Tolvans stylist hade fått till något riktigt avskyvärt. Deltagarna var hastigt inrullade i koldamm. Pojkens stora hår dammade så fort han vände på huvudet och den lilla flickan bredvid honom skakade. Som pricken över i:et hade stylisterna även gett dem självlysande, gula linser som skulle föreställa någon sort av gruvlampa. För att inte stirra på deras, under stoftet, nakna kroppar alltför länge så vänder jag blicken mot de andra deltagarna. Vissa dräkter var klockrena och mycket vackra, paret från fyran var helt otroliga. Synd bara att den ena på ett eller annat sätt skulle mista den andra.

”You looks amazing.” säger jag och hon ler med hela ansiktet. Hon var verkligen fantastiskt stylad. Hennes hår var naturligt omrufsat med saltvatten och de hade fått hennes ögonfransar att likna vågor. Klänningen visade stilfullt upp hennes långa ben med hjälp av en kort kjol.

”You’re not bad looking you either.” säger hon och rättar till mitt höftskynke. Stylisterna är fort där och vrider tillbaka allt hon ändrat, jag ser surt på dem men de insisterar på att de vet vad de gör. En man visar sig plötsligt i ena sidan av rummet och han drar enkelt till sig allas uppmärksamhet genom en enkel hostning.

”District 1 first, climb on the cart, it will bring you up against the president.” säger han enkelt och jag ser nyfiket på deltagarna från Ettan. De är uppklädda i avancerade kostymer med, om jag inte misstar mig, bladguld på. De kliver professionellt upp på sin vagn dragen av vita hästar och rullar iväg. Sedan fyller de andra deltagarna på allt eftersom. Jag greppar nervöst Eleanors hand när vi kliver upp. Hennes stylist griper tag i min arm och skakar på huvudet.

” You must ensure strong and independent. You will never go anywere with that love nonsens.” säger han bestämt och ser till att vi släpper varandra precis innan vagnen börjar rulla. Ljudnivån slår mig som en knytnäve i ansiktet. På båda sidorna sitter det högvis med huvudstadsmänniskor med blickarna riktade mot mig och El.

”You’ll made this.” viskar El och ger mig en uppmuntrande blick. Hon kände mig så väl. Vi måste se förskräckliga ut där vi stelt står och vinglar på stället medan vagnen dras framåt. Stylisterna överröser oss i alla fall av beröm och vår handledare, Olah, säger att vi såg riktigt proffsiga ut. Min första tanke är att han måste vara blind.

Alvarligt tror jag att det skulle vara bäst att bara lägga sig ner och dö just nu. Mannen som delat ut de korta instruktionerna ser med lätt avsmak på mig och Tyra när vi går fram till skynket vi ska släppas igenom. Han håller undan skynket men låter bli att ge oss den lilla klappen på axeln alla andra fått. Vi kliver upp på vagnen och jag bländas direkt av en strålkastare som riktas mot oss. Reflexmässigt täcker jag mitt kön med handen och ler sammanbitet. Tyra snyftar bredvid mig men jag känner att det vore väldigt olämpligt att lägga armen om henne. Det skulle snabbt dömas till sexuellt ofredande mot barn eller något annat i den stilen, inte för att någon skulle bry sig direkt, vi är ju ändå dödsdömda. Resan med vagnen känns som en evighet. Som om vi fick de långsammaste hästarna bara för att alla skulle hinna kolla extra länge på oss. Aldrig förut har jag känt mig så förnedrad.

”Nice fruitbowl there!” ropar jag till pojken från Elvan tätt följt av ett rått skratt. Pojken ser generad ut och jag flinar överlägset. Sista vagnen rullar in och de två deltagarna hoppar av.

”Do you not have a barber in District 12?” ropar jag åt killen som har det stora lockiga håret, Harald eller något sådant hette han. Han ger mig bara en mördande blick och tar sig bort mot sina stylister som väntar med en handduk. Jag flinar och inser att jag lyckats förelämpa de flesta som rör sig runt mig. Kelly ler elakt hon med, trots att hon brukar vara väldigt noga med att inte hålla med mig.

”Superior, superior.” säger Tiara när hon kommer emot oss. Jag ler och nickar uppriktigt.

”What else?” frågar jag kvickt men hon snappar inte upp skämten och ger mig en vass blick.

”Now is all we can hope for is good sponsors.” säger hon enkelt och sveper iväg. Jag nickar sakta och föreställer mig henne runtminglandes bland alla sponsorer. Hon skulle bergis hota någon med kniv för att få den att sponsra extra mycket. Kelly drar mig i armen bort från platsen för att vi ska bli avsminkade och avklädda. Egentligen vill jag inte lämna ifrån mig den guldiga kostymen men till sist ger jag mig i den frågan också.

”I told you you'd be amazing.” säger El med ett bländade leende. Jag kysser henne stillsamt och nickar.

” All eyes were on you.” säger jag och kysser henne igen. ”Förresten såg vi ut som två stela dockor.”

” Hey, we were graceful as swans if you compare it to District 2.” fastställer hon och sneglar på de två statyliknande deltagarna. Jag skrattar till, hon hade alltid rätt i det hon sa. Hand i hand följer vi med våra stylister tillbaka ner i katakomberna. Jag kastar en sista blick på henne där hon står med sitt bruna, lätt vågiga hår och klänningen skvalpande runt låren.

”Se you at dinner, my little mermaid.” säger jag och hon ger mig en snabb slängkyss innan hennes stylist driver in henne i rummet bredvid. 

Det känns som om de noppat bort större delen av mina ögonbryn och huden bränner runt min haka. Mina två stylister cirklade runt mig där jag satt i stolen samtidigt som de pratade konstant. När de frågade saker gav jag dem bara korthuggna svar som de inte fick ut mycket mening ur.

”Beredd att se dig själv?” frågar en kort, knubbig man som har lila hår och orange ögonskugga. Jag nickar stelt och han vrider upp mig mot en spegel. Jag blir inte chockad. Spegeln förser mig inte med chock eller överraskning, jag ser nästan lika dan ut fast de har ansat ögonbrynen och rakat bort mitt korta stubb, eller snarare frätt bort det. Alla mina småsår på händerna är borta och håret ligger perfekt slungat över mitt huvud.

”Tjusigt.” säger jag kort och stylisterna slår ihop händerna av förtjusning. De hjälper mig sedan att resa mig och lämnar mig ensam. En lång man kommer in, han har orange hy, mörkrött hår och lila nagellack. Trots att han ser så motbjudande ut låter jag honom granska min nakna kropp. Efter tio minuter så knäpper han med fingrarna och dörren öppnas igen. Istället för ett ställ med kläder kommer stylisterna inbärande på en stor hink lera. Jag kastar en skeptisk blick på den ljusbruna sörjan som finns i hinken och designen fångar upp en liten klick på sitt pekfinger. Han hummar för sig själv och gnider leran mellan fingrarna. Efter en stund av hummande rullning så tar han en handfull och går fram till mig med den. Stylisten räcker mig ett par tajta kalsonger som jag snabbt drar på mig innan den orangefärgade mannen börjar kleta leran på min kropp.

”Vänta nu, vad är det där bra för?” frågar jag och mannen ler finurligt.

”Leran anpassar sig efter din kropp när jag lägger på den, den kommer återge din kropp fast i stenform.”

”Men hur ska jag kunna röra mig när den väl stelnar?”

”Den är fullt flexibel, det går att röra sig både upp och ner, fram och tillbaka.” Han ler och placerar ännu en handfull lera på min mage. Jag nickar och bestämmer mig för att stå stilla, han var trots allt den som skulle veta vad han gör.

”Herregud, vi måste göra något åt utväxten!” utropar min ena stylist som är en trind liten kvinna med smörgult hår och opererad mun. Jag himlar med ögonen, jag hade varken tid eller pengar för att fixa håret. Färgningen kom från ett misslyckat experiment innehållande valnötsolja som vägrade gå bort. Kvinnan drar omilt i mitt hår medan hon försöker fixa till det.

”Auch, det gör ont.”

”Vill man bli fin, lider man pin.” säger en annan kvinna som fixar mina tånaglar. Jag himlar med ögonen och fångar en liten ställning som rullas in i rummet. Det är en ensam klänning på den. Stylisterna fnittrar högljutt när de får syn på vagnens innehavare. En mager man med ett märkligt utseende, jag kan beskriva honom med ordet färgpalett. Han ägnar mig inte en blick den första kvarten men när det väl kommer till klänningen så börjar han intressera sig.

”Distrikt 5, kraft.” säger han tankspritt. Jag nickar och han tar av klänningen från sin galge.

”Atomer och annat.” han frågar det inte utan vinkar mig bara till sig.

”Något som passar din profil, något kort och sexigt som samtidigt förknippar dig med molekylerna hemma. Något som framhäver Dig.” säger han lite överdrivet och jag himlar åter igen med ögonen. Han var verkligen knäpp. Efter att ha granskat min sminkning och frisyr ber han mig att kliva i klänningen som enkelt dras upp och fäst i ryggen. Från en annan galge tar han ett rutnät av små klot och cylindrar. De påminner om en fjantig version av atombyggen. Den stela delen av klänningen visar sig vara en arm som han försiktigt trär på.

”Fulländat.” Han vänder mig mot spegeln. ”Den store Uno har lyckats igen.”   

Jag stryker nervöst mitt hår över ena axeln. Framför mig står en lång slank kvinna med mintgrön hud. Hennes ögon är starkt rosa och jag kan inte låta bli att tänka på en orm. Huvudstaden var alltför modern för mig, jag var van vid de gröna skogarna hemma i distrikt 7. Slåttern hade skett i ett dis, vårt distrikt var inte kända för sina många frivilliga och jag hade fått ta ett hastigt farväl av mina föräldrar och syskon. Mina tankar avbryts av att kvinnan muttrar något åt mina såriga händer och slitna hår. Jag rynkar på näsan åt henne när hon cirklar runt mig och pratar om hur vi bäst kan få mig i fin form igen för invigningsceremonin. Själv är jag inte särskilt intresserad av hennes prat, hon var inte värd något i mina ögon. När kvinnans prat blir alltför enformigt glider jag in i tankarna igen. Det hade varit en chock när Chapman tagits ut som manlig spelare, han var en av de många pojkar jag lagt ögonen på genom åren. Det var sån jag var, jag gillade att drömma mig bort och fantisera om olika förhållanden med olika personer. När jag märkt att han blivit utvald hade jag i alla fall bestämt mig för att han inte var värd mer än träflis längre, han var min fiende nu.

Kvinnan knäpper med fingrarna och en ställning rullas in. Hon hakar av en vacker långklänning som ser ut att vara formad av virvlande höstlöv. Den hade starkt anknytning till distriktet och ärligt talat älskade jag den. När jag rörde mig frasade den lätt, precis som löv ska göra. Trots att Distrikt 7 inte var ett av de mest exklusiva distrikten så hade vi en duktig designer. I risk för att klänningen ska gå sönder så sminkar de mig upprättstående och jag njuter av att få bli ompysslad för en gångs skull, det var lika bra att ta vara på stunden. När allt är klart håller de upp en spegel framför mig och jag blir nästan skrämd över hur vacker jag blivit. Mitt hår som egentligen var stripigt och sliten låg i tjocka vågor längs med ryggen och luggen vad ansad och låg perfekt över min panna. Designen nickar gillande och fäster en sista detalj i håret på mig innan jag förs ut i korridoren och mot platsen för invigningsceremonin. 

Hej allihop och välkommen till min nya fanfic. 

Du har nog redan listat ut att den kommer heta "One Direction in the Hunger Games." 

Jag har under våren varit helt insnöad på Hungerspelen och tycker det är en gudomligt bra bok så jag tänkte att det var dags för en liten crossover på de två sakerna jag gillar mest. 

Dialogerna kommer efter önskemål vara på engelska, hoppas alla går med på det men jag ber er respektera att jag knappt kunde någon engelska innan jag upptäckte 1D (vilket var i februari) och att min engelska kan vara lite knarrig på sina ställen. 

Jag har också försökt skriva så att ni som inte läst Hungerspelen kommer förstå handlingen i alla fall. 

Jag har även valt ut tre tjejer vid namn Katrin, Annie och Ella. De kommer få uppleva allt och lite till i denna fanficen. 

Hoppas ni kommer vilja läsa och jag ser spänt fram emot era kommentarer :)

Kram CimO

PS. Många kanske tror jag härmar den andra fanficen som nyss kommit upp som också är en crossover på THG och 1D. Men jag började skriva på denna innan den andra kom ut och har därmed inte kunnan härma någonting. DS. 

((I min förra fanfic (BoT) så sa någon att det inte var så mycket kärlek, rätt säger jag. I början så var varken Fiona eller Cassidy med men eftersom jag vet att alla andra fanfics innehåller kärlek och att många gillar det plockade jag in Fiona och sedan Cassidy. Och Lou's ord kommer föralltid bli hemligt eftersom jag vill ha ett öppet slut!))

Jag torkar mig i pannan och höjer blicken. Genom det täta gröna lövverk som flätar sig samman ovan mig ser jag solen som långsamt sjunker bakom fälten av apelsinträd. Jag låter inte blicken fastna alltför längre och jobbar vidare för att inte råka ut för något otrevligt. En svag vissling når mig och jag låter ett sista päron falla ner i min korg innan jag upptar de mjuka tonerna. Hela fältet fylls med de fyra, hoppfulla tonerna som visade att dagen var över och vi fick gå hem. Lätt svingar jag mig ner på den torra marken. Plantagen töms snabbt, alla vill hem till sina respektive familjer. Jag ilar på lätta fötter mellan päronträden och kommer till sist fram till utkanten av virrvarret av små fallfärdiga hus. Vem som helst som inte bodde i virrvarret skulle gå vilse men jag har gått vägen så många gånger att jag kan den utantill. I vissa hus saknades ytterväggar och man kunde se rakt in i familjens kök eller vardagsrum, om de hade det så bra ställt om de hade bådadera. Precis när det börjar skymma ordentligt kommer jag hem. Jag öppnar försiktigt dörren som nästan sitter helt löst och går fram till min mamma som sitter vid vårt rangliga köksbord. Med ena handen famlar jag i mina djupa fickor efter fallfrukt jag hittat på vägen tillbaka. Jag ville egentligen inte sno frukt, men det fanns inget annat sätt att överleva på. Jag lägger ner frukten framför mamma och hon ler matt och tar upp dem.

”It's at least something.” mumlar hon och reser sig för att gå fram till den lilla kokplattan vi har. Jag nickar och rycker sedan till när dörren öppnas på nytt och mina tre systrar ramlar in. Jag kramar om dem och lyssnar artigt på alla deras berättelser om dagen. Saffa, min yngsta syster rusar fram till mamma och lägger armarna om henne innan hon visar ett sår hon fått på knät. Mamma ler och säger att det bara är ett litet sår och att det kommer läka innan hon minst anar det. Vi slår oss sedan ner för en gemensam middag.

”I receive a tessera today.” säger jag efter att jag bokstavligen slickat min skål ren. Mamma skakar på huvudet och mina systrars ansikten blir oroliga.

“I don’t like you sign up for as many.” muttrar hon och jag försöker att le uppmuntrande.

”It's my last year and I've always written me up, not a chance that I get drawn this year if I got me all other years.”

”If you say that.” mamma ler och jag ler också, mitt löfte hade lugnat henne.

Ljuset föll in perfekt i mitt rum för att jag skulle bländas när jag öppnar ögonen. Jag sätter mig blinkande upp för att försöka få in något fokus på rummet. Luften som svävar in genom det öppna fönstret är varm och jag tänker ironiskt att folket i Panem måste tycka att det är en perfekt dag för slåttern. Jag kliver hurtigt upp och ställer mig framför spegeln. Ärligt talat så var jag riktigt snygg, om man nu får säga så om sig själv. Jag hade kortklippt brunt hår och förföriska hazelögon. Efter många tunga år på bruket hade min kropp blivit lång och stark, huden solbränd. Jag ler mot mig själv och drar sedan fram lite kläder, jeans och en hyffsad skjorta. När jag fixat mig klar så går jag ner till min pappa och mamma i köket. De ser stolta ut och jag ler mot dem.

”Just like that should a true fighter look.” jag förstod att pappa syftade på slåttern, allt var redan bestämt. Jag skulle anmäla mig som frivillig. Snabbt äter jag upp det torra brödet jag blir serverad och går ut från det murade huset. Luften är full av stoft från stenbruken men jag andas vant in det. Husen som ligger in mot centrum ser ut som baracker och jag orienterar mig vant fram mellan dem. Ett som är rött i teglet och har ljusgrön dörr drar mig till sig och jag går upp för trappan och knackar på dörren. Ett stort leende möter mig och Danielle faller in i mina armar. Hon ser på mig och kommenterar hur stilig hon tycker jag är. Jag ler och tar hennes hand. Vi går tillsammans bort mot torget där slåttern ska hållas. Vi blir insläppta till var sin fålla men håller oss så nära varandra som möjligt.

”Welcome to this years Reaping to determine which of you who will represent District 2 in the 71 Hunger Game.” börjar en man som jag känner igen från alla andra år, men som jag omöjligt minns namnet på. I bakrunden av den rödhåriga mannen står Una, handledaren. Jag fäster ögonen på den lilla rödhåriga mannen igen som fortsatt att prata utan min uppmärksamhet. Han rullar fram två glasskålar och jag känner en hand i min. Danielle har lutat sig över staket och snappat upp min hand.

”Ladies first.” ekar mannens röst över oss. Danielle håller om min hand lite extra när mannen börjar läsa.

”Miss. Hope Samey!” ropar han ut och jag söker med blicken över flickornas inhägnad. En rödhårig, lång flicka tränger sig fram och hoppar vigt upp på scenen. Ingen anmäler sig som frivillig. Hope är muskulös och har ofta hörts prata om hur gärna hon vill komma med i Hungerspelen.

”Now the boys.” Mannen tar en lapp och börjar läsa på den. Ett fniss utbryter från honom.

”Mr. Sandy Matt!” ropar han ut och jag ser att en liten pojke precis framför mig börjar röra på sig. Jag ger en sista kyss till Danielle innan jag knuffar mig förbi pojken som ser ut att lättat andas ut.

”I volunteer as  tribute.” ropar jag hest ut och den rödhåriga lilla mannens blick fästs på mig. Han nickar gillande och jag går upp på den lilla upphöjda scenen. Han skakar hand med mig och frågar om mitt namn.

”Liam Payne.” säger jag kort och mannen nickar och ber om en applåd för mig. Medan jag lyssnar på dem dundrande bifallen från åskådarna så söker jag Danielle i folkmassan. Hon gör tummen upp och skickar iväg en slängkyss mot mig. Det var för henne jag ville kämpa.

Jag hade inget finare än trasor att ta på mig. Som vanligt hade jag bara mina tunna skinnsandaler på fötterna och tunikan hängde löst på min magra kropp. Vi hade ingen spegel så jag passade på att spegla mig i en grund vattenpöl på väg till slåttern. Jag tänkte på det jag lovat min mamma, det där om att jag inte skulle bli dragen. Innan vi skiljs åt vid fållorna tar jag ett enkelt hejdå av WaWa och Dony, mina två äldsta systrar som skickades in i sin fålla. Det var otroligt hur många ungdomar vi var i Distrikt 11. Vi trängs ihop i den lilla fållan som om vi vore boskap och inte människor. Runt fållan finns det hotfulla vakter som jag håller mig så långt ifrån som möjligt. En mörkhyad kvinna började prata framme på den stora scenen framför det förfallna rådhuset. Jag lyssnade bara på ett halvt öra eftersom jag hade fullt sjå med att kunna stå rakt för alla knuffar. En matt applåd utbryter plötsligt och jag fokuserar på scenen igen. En mörkhyad flicka går upp. Hon är lång och slank men har inte särskilt mycket kött på bena. Jag känner inte igen henne och antar att hon är från södra delen av distriktet. Kvinnan börjar röra runt i den andra glaskulan och jag känner hur det knyter sig i magen av nervositet. Varför var jag nervös egentligen? Det fanns ju inte en chans att jag skulle bli…

”And the male tribute from District 11 is… Mr. Zayn Malik.” jag lyfter på huvudet och ser mig chockat omkring för att försöka få ett tecken på att jag hört fel. Jag får en hård knuff i sidan och tittar upp, en stor mörk vakt står lutad över mig och uppmanar mig hårdhänt till att gå framåt. Jag snubblar på mina egna fötter när jag tar mig upp på scenen och tjejen som blivit vald ser ogillande på mig.

”Let’s hear a big ovation for Maya and Zayn!” 

Jag sätter mig på en stol i bortersta hörnet av omklädningsrummet. Applåderna dör ut och snart ropas mitt namn. Killarna slinker också in och gör tummen upp åt mig. Jag var tillbaka, allt var som vanligt. Bara en sak kvar att göra. 

Jag slänger mig på sängen och drar fram mobilen tillsammans med min logg. Pennan rullar ur boken och jag greppar den med vänsterhanden och för den mot en tom sida.

”Hej loggen :) för första gången på länge mår jag bra, riktigt bra. Allt är så himla perfekt nu.  Efter mitt samtal med Louis förra veckan fick jag veta av honom att jag alltid var välkommen tillbaka. Jag har alltid en plats i 1D. Det var inte Lou personligen som sa det, utan Harry men vad gör det? Jag är så freaking glad. Konserten var lite skakig, vi var väll nervösa allihop. Låten lät som skit den med, men vad gör det? :) Nu ska jag ta världen med storm igen, haha. Im Back! Wohooo. Im back oh yeah!!! (haha, jag kanske överreagerar lite men vet inte hur jag ska formulera mig ordentligt!) Bara en sak kvar att göra… x Nialler.”

Jag häller upp teet och går och sätter mig bredvid Zayn i soffan. Han låter sin mobil glida ner i fickan för att göra mig sällskap.

”Vad sa ni två egentligen?” frågar han.

”Va, jag och Niall?”

”Precis. Du vet på sjukhuset.”

”Åh, vi sa en massa saker.”

”Som vad? Hur fick du honom att mjukna igen?”

”Jag pratade om vårt bandnamn och att han brutit sig ut från det och skapat en egen riktning.” jag rycker på axlarna och smuttar på teet.

”Ah, inget mer?”

”Nej, han frågade om vi hade plats för en femte väg också.”

”Och du svarade..?”

”Det kommer föralltid vara en hemlighet mellan mig och Nialler.” jag ler och ställer ner koppen på bordet. Zayn suckar och lutar sig tillbaka igen.

Jag tar upp mobilen och trycker in på Twitter och klickar på ”Registrera dig nu.” Fingret knappar vant in alla uppgifter och jag låter kontot skapas. Jag följer bara de jag känner för, Cassidy, Fiona, Louis, Zayn, Liam, Harry, mamma, pappa, Greg, Savan, Paul, Perrie, Dani och Eleanor. Jag klickar in på skriv tweet och låter fingrarna fara över skärmen.

//I’m back your mofo’s ;D//

 PS. förlåt till alla jag fått att gråta, det var inte min mening och jag ber er ödmjukast om att inte stämma mig! Nu ropar Niall på mig så det är bäst jag kryper ner hos honom *host*

Det blir tyst från hans säng igen. Tillslut så öppnar han munnen igen.

”Du Louis.”

”Ja Niall.” säger jag tålmodigt.

”Finns det fortfarande plats på den femte vägen?” 

Jag rättar till min tröja en sista gång och sätter mig sedan för att vänta på startsignalen. Scenen släcks ner och vi förs in under scenen och till våra små hissar som ska föra oss upp och ställa oss mitt emot publiken. Jag klättrar in i min hiss och gör tummen upp till Harry på min vänstersida. Han ler och gö detsamma. Hissarna sätts i rörelse och vi reser oss sakta upp mot scengolvet. Paul önskar oss ett sista lycka till innan publiken kommer inför våra synfält. Rök svävar på scenen och Josh’s trummor ekar ut i lokalen.

”Redo för lite action?” ropar jag i micken och ett öronbedövande tjut kommer från publiken. Helt klart, de var redo. Harry höjer sin mick och låter de mjuka tonerna svepa ut i den. Det var så typiskt att börja med en lugn låt och sedan köra på något med mycket rörelse och röst. Harry ger Liam en snabb blick och låter honom ta vid. Zayn och jag tar sedan en del tillsammans innan Liam går in igen. Allt flyter på perfekt.

”Okej, vem vill höra lite tweets?” frågar jag efter fem låtar. Ett långt ”JAAAAG” slungas emot mig och jag låter ett skratt slinka ur. Storbildsskärmen raderar det nuvarande temat och ersätter det med twitterfågeln.

”Jag har alltid gillat den där fågeln.” skojar jag och ser upp på skärmen. Den första tweeten dyker upp och från den nästan tysta publiken kommer ett gällt skri, troligen från henne tweeten kommer ifrån.

”Det är min födelsedag idag, kan ni inte sjunga Happy Birthday för mig?” Jag blinkar åt Harry som tar första tonen och sedan ekar hela publiken med i Happy Birthday.

”Vart har vi födelsedagsbarnet?” frågade jag och en grupp tjejer lyckades med viss möda bära upp sin kompis som dagen till ära hade en partyhatt på sig.

”Nästa är från en viss Jimmy Loves Malik. Och han säger: Jag är en boy directioner som rest hela vägen från North Carolina för att komma hit, förtjänar det en applåd?” läser jag högt och vände mig sedan ut mot publikhavet.

”Tycker ni det?” frågar Zayn och börjar klappa sin handled för att inte slå i micken. Åter igen blir publiken samspelt och en applåd bryter ut.

”Jag släpade med min pojkvän hit och han slog vad om att ni aldrig skulle uppmärksamma denna tweet. Jag motsa det och sa att ni alldeles säkert kan sjunga ’Im sexy and I know it’.” fortsätter jag. Liam håller på att vika sig dubbel av skratt och Sandy och Josh ger varandra en snabb blick innan de börjar spela upp melodin. Vi springer runt och dansar medan vi sjunger med i den alldeles för populära låten.

”Nu är din pojkvän säkert mållös!” ropar jag och strålkastaren riktas mot ett ungt par där pojken ser helt chockad ut. Vi skrattar och låter showen fortsätta. De sista två tweetsen läs upp och vi tackar för all support. Låtarna för vår nya tour svärmar åter igen över arenan och det drar ihop sig mot avslutningen. Vi går ihop på mitten av scenen och Liam ser ut över alla som skriker i publiken. Han sätter pekfingret över munnen och lyckas tysta ner dem lite.

”Louis, har vi inte glömt något?”

”Nej, varför skulle vi gjort det? Jag har bäst koll i min kalender.”

”Jo, men något har vi glömt, jag är säker.” bryter Harry in och ser sig omkring.

”Nej.”

”Jo, vi har några tweets kvar.” hakar Zayn på.

”Nej, det var bara fem.”

”Vad är det där då?” frågar Liam och pekar på tweeten som kommit upp.

”Kan någon av er göra en charad av en annan kändis?” läser jag upp. Liam ställer sig framför oss och viftar pojkaktigt med ena handen.

”Okej Liam, visa oss en charad av en kändis som faktiskt är känd.” säger jag tålmodigt och Liam böjer på knäna och börjar hoppa roligt.

”Kalle Anka?” frågar Zayn och alla skrattar. Liam skakar på huvudet och fortsätter med att göra en konstig blinkning och hoppen blir högre och han spelar lugnt på en luftgitarr.

”Helt klart Justin Bieber!” säger Harry och Liam skakar åter igen på huvudet.

”Men Liam, alla härinne ser ju att det är Paul.” säger jag ironiskt och får alla att bryta ihop. Paul blänger på mig bakom scen men jag ler bara. Tweeten ändras och ett alltför välkänt namn visar sig.

Det känns som om alla håller andan medan de läser. Vår specialgjorda tweet från Niall fångar allas uppmärksamhet innan trumhinnorna håller på att sprängas igen. Ingen verkar ha märkt att scenen släckts ner straks efter att tweeten visats sig. En ensam strålkastare fångar Niall där han sitter med sin gitarr, bruna hår och beiga kofta.

”Hej alla.” jag tar ett djupt andetag och hör hur min röst strömmar ut över allas huvuden. ”Jag skrev en sång medan jag var borta. Jag tillägnar den två mycket speciella flickor som hjälpt mig enormt genom tiden jag varit borta. Fiona tackar jag för allt stöd, utan dig hade jag inte velat vakna på morgonen. Cassidy var den som förgyllde min dag genom att ge mig ett leende och se mig som den personen jag verkligen är. Och tack till mina fina killar.” Jag ler och drar fingrarna över gitarren en gång. ”Jag har inte övat in den så mycket, faktiskt skrev jag den i förmiddags.” jag drar fingrarna över strängarna igen och låter en melodi fylla lokalen.

Jag ler och slår mig ner i soffan för att lyssna på Niall. Hans röst är inte fullt uppvärmd och låter lite skakig men alla lyssnar nästan saligt på honom. Låten verkar ha med allt. Den berättar om den sista konserten, en taxitur, ett fylleligg, kaffe, blonda flickor, en småstadspojke, en resa, ett beslut, fem vänner, en fontän, en hårfärg, en kall vind och en vintermånad samt en återförening och evig vänskap. Orden dör ut och en matt applåd hörs, den sprider sig till vartenda hörn i rummet och Niall ler blygt. Han tackar och går av scenen. Vi tackar också och försvinner in efter honom.

Jag sätter mig på en stol i bortersta hörnet av omklädningsrummet. Applåderna dör ut och snart ropas mitt namn. Killarna slinker också in och gör tummen upp åt mig. Jag var tillbaka, allt var som vanligt. Bara en sak kvar att göra. 

”Besök.” säger doktorn och öppnar dörren. Louis och Zayn kommer in först och jag ler mot dem. Efter dem kommer Fiona och Cassidy som har Liam och Harry i släptåg. Jag försöker le glatt men det slutar upp med en ful grimas.

”Hej alla.” säger jag matt. De ställer sig kring sängen och Cassidy sätter sig på sängkanten.

”Vi hann inte köpa blommor.” skojar Harry och skrattar till. 

Jag sitter på den obekväma pallen bredvid Nialls säng. Klockan på väggen visar tio över tre så jag måste ha suttit i nästan fem timmar. Niall sover lugnt bredvid mig och jag följer hans bröstkorg med blicken. Han ser så ynklig ut där han ligger med blåmärken lite varstans, bandage runt huvudet och armen samt slutna ögon.

”Vi kommer då alltid behöva se efter dig.” mumlar jag och Niall grymtar till i sömnen. Jag ler och placerar händerna i knät.

”Te?” Harry kikar in och jag nickar. Han placerar teet på Nialls sängbord och vänder sig för att gå.

”Kan du inte stanna, det är ju inte precis mycket att göra här?” frågar jag.

”Nej, jag fick bara komma in för att lämna teet. Doktorn har ett getöga på oss.” Harry skrattar och blänger tillgjort på mig. Jag skrockar till jag också och hör dörren gå igen. Teet på sängbordet ångar härligt varmt och jag tar en stor klunk. Inget kvalitétste med tanke på sjukhusets torra servering men det värmde härligt i magen.

”Fick du inga scones till?” den irländska stämman får mig att hoppa till. Niall ligger med blicken fäst på mig.

”Nej, tyvärr.”

”Synd, det hade varit gott.”

”Aptiten tog han inte ifrån dig i alla fall.” ler jag och ställer ner koppen igen.

”Du känner ju mig, den sitter etsad djupt ner i magen.” han ler också. Vi sitter tysta en stund. Teet dricks upp och klockan segar sig framåt. Vi nämner inget förrän den släpat sig fram till tjugo i fyra.

”Varför slutade du, egentligen?” frågar jag.

”Jag stod inte ut. Jag är trött på att inte vara uppskattad. Harry är den flirtiga, Zayn den mystiska, Liam den smarte och du den hystersikt roliga. Jag är bara…”

”…du.” avslutar jag. Han nickar.

”Du vet att jag alltid sagt att jag inte tar åt mig av det som skrivs på Twitter, Facebook eller Tumblr?” jag nickar och låter honom fortsätta. ”Det är inte riktigt sant. För varje mening eller fras som skrivs om mig så mår jag dåligt och känner en liten tagg i hjärtat. Jag saknade tiden då jag bara var Niall Horan, inte Niall Horan från One Direction. Du ska inte missuppfatta mig och tro att jag inte tycker om er, det är mer själva baksidan. Så jag tänkte att jag kunde ta en liten paus och bara vara Niall Horan igen. Men det resulterade inte i mycket.”

”Du mötte Cassidy.” klämmer jag in.

”Det såklart.”

”Niall, när vi gav oss in i det här visste vi att det skulle bli svårt, jobbigt, hemskt och alldeles underbart. Vi visste inte hur det skulle gå, jag skulle lika gärna kunnat sälja korv på den lokala arenan.” börjar jag med ett skratt. ”Men en sak vi visste var att vi skulle göra det tillsammans. Kom du ihåg när vi försökte komma på ett bra namn?” Niall nickar stilla.

”Niall and the potatoes?” säger han med ett litet leende.

”Precis, bara du kommer på något sådant.”

”Ja.”

”Men när Harry sa One Direction, vad var vå reaktion?”

”Vi tyckte alla att det var bra.”

”Vi valde samma riktning, vårt namn visar oss vart vi är på väg. Men när du slutade har vi inte kunnat vara One Direction längre. För en av de människorna som kastade sig in i kändisvärldens gåtor med oss har brutit sig fri och hittat en senväg. Niall vi måste gå i en riktning igen, och det är väldigt svårt utan dig eftersom du är en av de fem vägarna som flätar ihop den.” Niall vänder på sig och förflyttar blicken upp i taket. Han suckar och sluter ögonen.

”Louis?”

”Ja.”

”Kan jag fråga en sak?”

”Naturligtvis.”

”Kan man spola tillbaka tiden, det verkar gå att göra vad som helst i din värld.”

”Nej, man kan inte spola tillbaka tiden, inte ens i min värld.”

”Synd, för jag skulle verkligen vilja spola tillbaka till den där gången på scen när jag kollade på dig och du tog ett djupt andetag för att berätta en stor nyhet. Den gången du kastade en sista sorgsen blick på mig och sa att jag hade något att berätta. Minns du det?”

”Kommer aldrig glömma.”

”Jag tvekade mycket den dagen.”

”Jag förstår det.”

Det blir tyst från hans säng igen. Tillslut så öppnar han munnen igen.

”Du Louis.”

”Ja Niall.” säger jag tålmodigt.

”Finns det fortfarande plats på den femte vägen?”