fivedesiresandonedirection

”Du är för tapper.” ler jag och han skakar på huvudet.

”Nej, du skulle göra samma sak för mig för två månader sedan.”

”Vi skulle fortfarande försvara dig, du är lite av en lillebror.” jag ser menande på Louis och när jag vänder tillbaka blicken ser jag att Niall öppnat ögonen igen.

”Nej, det skulle ni inte.” viskar han.

Louis brer på ett tjockt lager med marmelad på sin macka och häller upp lite te. Jag gör detsamma innan vi söker oss bort mot ett tomt bord längst in i fiket. Två tjejer som ser ut att vara kanske fjorton år kommer fram till oss och frågar om en bild. Vi ler och låter dem knäppa varsitt kort.

”Varför är ni här?” frågar en av dem. Jag ser besvärat på Louis som kliar sig bakom örat.

”Kevin mår inte särskilt bra.” hasplar Louis ur sig. Jag ger honom en lång blick.

”Kevin, han är väll en duva?” frågar tjejerna i kör.

”Lou skojar bara, det är Josh som inte är så kry. Vi var bara här för att säga åt honom att krya på sig.” ler jag och tar upp en servett som jag placerar min autograf på. Louis gör det samma och tjejerna går fnittrande iväg.

”Tänk att de köpte det.” pustar jag ut och tuggar i mig den sista biten av mackan. Louis nickar, dricker ur sitt te och vi går tillsammans tillbaka till rum 193. Vi ser på långt håll Harry och Liam utanför rummet och vi vinkar mot dem. De vinkar tillbaka och reser sig för att möta oss.

”Vi kom så fort vi kunde.” säger Harry. ”Vi har inte fått träffa honom än och doktorn är svårtillgänglig. Hur mår han?”

”Han har ont lite överallt och mår illa.” informerar jag och Louis nickar.

”Har ni träffat honom?” frågar Liam oroligt.

”Ja, vi pratade lite men det ledde inte direkt någon vart. Han är helt tvärvänd trots att vi försökte muntra upp honom.” svarar jag och vände mig sedan om mot ljudet av klackar. Cassidy gick med raska steg genom korridoren med en banan i ena handen. Hon slutar tugga med halvöppen mun och börjar stirra på oss.

”Hej.” får hon fram och fortsätter tillslut gå. Hon presenterar sig för Liam och kan till sist slappna av lite.

”Har du varit inne hos honom nu på morgonen?” frågar Louis och hon skakar på huvudet.

”Nej, jag var nyss och ringde Fiona. Hon kommer nog vilken minut som helst.”

”Förföljer de oss på något sätt?” väser Liam till mig och jag ler brett.

”Snarare Niall som tvingar dem.” viskar jag tillbaka. Fiona dyker upp längst bort i korridoren och går mot oss med långa steg.

”Cassidy, förklara direkt vad som hände.” ropar hon med hög röst utan att ta minsta hänsyn till att hon befinner sig på ett sjukhus.

”Jag skulle köpa något åt honom men så kom en gubbe och tafsade på mig vilket gjorde Niall rasande så han skulle slå ner den där biffen. Och det gick ju inte riktigt så han blev nerslagen och sparkad. Det är ett under att hans näsa inte krossades.” piper Cassidy fram och både jag, killarna och Fiona nickar.

”Alltid en gentleman.” muttrar Fiona.

”Besök.” säger doktorn och öppnar dörren. Louis och Zayn kommer in först och jag ler mot dem. Efter dem kommer Fiona och Cassidy som har Liam och Harry i släptåg. Jag försöker le glatt men det slutar upp med en ful grimas.

”Hej alla.” säger jag matt. De ställer sig kring sängen och Cassidy sätter sig på sängkanten.

”Vi hann inte köpa blommor.” skojar Harry och skrattar till.

”Niall, du ska alltid vara så modig.” suckar Liam och jag höjer min bandagerade hand.

”Tack, men Lou har redan gått igenom allt väldigt grundligt.” Louis ler och gör tummen upp.

”Jag tycker du är modig.” Cassidys läppar snuddar mina. Allting känns så konstigt, helt plötsligt bryr de sig om mig allihop. Huvudet värker och jag blundar för att slippa koncentrera mig på alla färger deras kläder för in i rummet.

”Ont gör det, som en påminnelse.” suckar jag. Doktorn som hållit sig i bakrunden går fram och säger åt dem att gå ut. Det blev lite väl mycket folk.

”Jag stannar.” erbjuder sig Louis och jag ler blint mot honom.

”Det är okej.” doktorn föser ut dem och stänger dörren. 

”Louis, upp med dig. Vi måste till sjukhuset.”

”Va, nu? Vad har hänt?” mumlar han och vänder på sig.

”Niall har råkat illa ut.” Louis slår upp ögonen och sätter sig långsamt upp.

”Va, igen?” frågar han och gäspar stort. 

Jag sitter utanför rum 193 och stampar nervöst med foten. Louis sitter till höger om mig, rak i ryggen och med händerna i knät. Cassidy på vänster sida. Hennes fingrar far snabbt över telefonens skärm medan hon smsar med Fiona. Jag suckar och kastar en blick neråt korridoren. Den skiner vit och det passerar hela tiden sköterskor i gröna kläder.

”Ni kan besöka honom nu.” en mörk doktorsröst når oss bortifrån dörren och jag reser mig hastigt. Cassidy väljer att stanna tills Fiona kommer så jag drar upp Louis och pressar mig förbi doktorn.

”Han är väldigt illa tilltygad, så ta det lugnt.” jag nickar och höjer blicken mot sängen som står framför mig. I virrvarret av styva vita lakan så sticker ett bandagerat huvud upp. Jag går fram och drar undan täcket från hans ansikte.

”Hej kompis.” säger jag lågt och sätter mig på pallen Louis tagit fram. Niall ler matt och grimaserar lite.

”Så ni hörde?” han skrattar till lite och hasar sig lite uppåt i sängen.

”Cassidy ringde mig.”

”Såklart, hon kan då aldrig hålla tyst.”

”Niall, hon bryr sig väldigt mycket om dig.” försvarar jag Cassidy.

”Hon är väll den enda.” Hans leende slocknar och Louis drar sig närmare.

”Varför tror du överhuvudtaget vi är här din idiot?” Niall svarar inte och sluter ögonen.

”Det gör ganska ont.” mumlar han.

”Du är för tapper.” ler jag och han skakar på huvudet.

”Nej, du skulle göra samma sak för mig för två månader sedan.”

”Vi skulle fortfarande försvara dig, du är lite av en lillebror.” jag ser menande på Louis och när jag vänder tillbaka blicken ser jag att Niall öppnat ögonen igen.

”Nej, det skulle ni inte.” viskar han.

Jag vaknade av att en ilsken signal strömmar ut från min mobil. Irriterat stänger jag av alarmet och hasar mig ur sängen. Efter att jag dragit på mig ett par chinos och en t-shirt så tittar jag på mina meddelanden och ser att det är 15 sms från Niall, samt tio missade samtal från både honom och Zayn.

”Vill han be om ursäkt eller något!?” mumlar jag för mig själv och klickar bort påminnelserna. Jag väcker Liam och vi beställer upp frukost till rummet.

”Har du fått en smsbomb från Niall du också?” frågar jag samtidigt som jag öser in en munfull äggröra. Liam rycker på axlarna och menar på att hans mobil är urladdad.

”Kanske bäst att se vad han vill.” säger jag och tar upp min egna mobil igen och klickar in på meddelanden.

Från Niall 02:03:

Harry, snälla svara det är viktigt.

Från Niall 02:03:

Svara nu!

Från Niall 02:04:

Jag behöver verkligen få tag på dig.

Från Niall 02:05:

Niall mår inte bra, han behöver dig!

Från Zayn 02:47:

Jag och Louis tvingades åka till sjukan. Niall mår uppenbarligen inte bra.

Från Zayn 02:56:

Framme, vi har inte träffat honom än men vi skulle bli glada om ni kunde komma fortast möjligt.

Från Zayn 03:18:

Du och Liam sover verkar det som, men bara så ni vet är vi kvar.

Från Zayn 03:59:

Vi väntar på att få träffa honom men han tas om hand just nu…

Från Zayn: 04:44:

Han har blåmärken och kan vara illa tilltygad lite varstans. Samt lätt hjärnskakning. Troligen är hans vänsterhand bruten också.

Från Zayn 07:11:

Var nyss inne och fick träffa honom. Han är omtumlad men mår hyffsat. Vi äter frukost här bara så ni vet.

Jag hajar till när jag läser sms:et. Det var uppenbarligen inte skickat från Niall utan från någon helt annan. Jag fortsätter läsa och förstår snart att Niall ligger på sjukhus.

”Liam, Niall är på sjukhus. Zayn och någon har smsat hela natten utan att jag märkt det.” Jag räcker över mobilen och Liam skummar snabbt igenom allt. När han är klar reser han sig och går ut i hallen.

”Kom, vi måste åka. Beställ en taxi.” ropar han. 

”Harry, lyssna väldigt noga nu. Det Blir Aldrig Jag Och One Direction Igen, Aldrig!” Harry sväljer och skjuter ut stolen.

”Louis kanske har rätt, det kanske inte var vi som svek.” säger han kort och går. 

Jag kommer på mig själv med att sitta och gapa. Harry hade bara sagt sin mening, rest sig upp och gått. Cassidys läppar trycks mot min kind men jag känner dem knappt, allt jag kunde komma på att säga var:

”Nu går vi.”

Jag är en jävel! Jag är en nolla! Jag är ingen! Hur kunde jag säga så till Harry?? Grr… jaja, jag får skylla mig själv. Fiona blev alldeles chockad och vägrar typ sluta fräsa till mig saker. x Nialler.

Jag reser mig ur soffan och går mot dörren.

”Vad sägs om en utekväll?” frågar jag tjejerna och Cassidy nickar ivrigt. Fiona skakar där i mot på huvudet och säger att hon stannar. Jag rycker på axlarna och tar på mig skorna och en jacka. Cassidy skyndar in i badrummet och börjar skramla med puderdosor och läppstift.

”Färdig snart?” ropar jag surt och hon vinglar ut i ett par höga klackar. Hon tar min arm och vi åker tillsammans ner i hissen. Väl ute på gatan fångar vi en taxi som vi ber köra oss till stans störtsta nattklubb. Chauffören kör uppenbart en smitväg för att få taxametern att ticka. Jag bryr mig inte och betalar honom ändå överpris. Vi slänger oss in i folkvimlet. Det är människor överallt och musiken försöker förgäves att överrösta sorlet från folket.

”Vill du ha något?” ropar Cassidy bortifrån baren och jag nickar mot henne. Ingen mening att försöka ropa tillbaka. Hon ler och gör tummen upp innan jag slits ut på dansgolvet. Det tar säkert fem låtar innan jag kravlar mig tillbaka till Cassidy. Jag får en lätt chock när jag ser att det står en kille bakom henne och han stryker henne aningen på låret. Hon slår bort hans hand och säger något jag inte hör. Han vrider runt hennes barstol och närmar sig hennes ansikte. Deras läppar möts och Cassidy drar sig undan direkt.

”Fy fan.” skriker hon och ger killen en örfil. Jag knuffar mig framåt killen och försöker göra ett matt försök till att torna upp mig ovanför honom. Han skrattar bara hånfullt och lyckas ge mig en vackert placerad näve på näsan. Jag ramlar ihop och känner ett antal sparkar mot magen och huvudet innan allt blir svart.

”Niall, snälla sluta ring.” muttrar jag surt.

”Någon där, snälla säg att det är någon där?” ropar en aningen panikslagen röst ut i luren. Jag förstår direkt att det inte är Niall som ringt upp mig.

”Vem är du?” frågar jag misstänksamt.

”Cassidy, jag måste verkligen..”

”Nialls flickvän eller?”

”Ja precis.” säger hon gällt och jag hör hur det pratar någon i närheten av henne.

”Är Niall där, har det hänt något?” frågar jag.

”Vi är på sjukhuset, han försökte försvara mig och en biff slog ner honom. Jag vet inte hur det är, han mår nog inte så bra. Snälla du, du måste komma, han behöver dig.” Det klickar till och jag ser mig om på mitt hotellrum. Såklart hade vi olika hotellrum för första gången på tre månader. Jag kastar en blick på anslutningsdörren ut till Louis och springer fram till den. Den är öppen och jag rusar in i hans rum. Någon rör på sig borta i sängen och jag ruskar om Louis.

”Louis, upp med dig. Vi måste till sjukhuset.”

”Va, nu? Vad har hänt?” mumlar han och vänder på sig.

”Niall har råkat illa ut.” Louis slår upp ögonen och sätter sig långsamt upp.

”Va, igen?” frågar han och gäspar stort.

”Kom bara med nu, snälla.” säger jag och kastar Louis chinos på honom. Louis kravlar i dem och drar på sig en ren t-shirt.

”Harry och Liam då?” frågar Louis när vi åker ner i hissen.

Jag bläddrar snabbt igenom boken. Ett par kluddiga, röda bokstäver fångar mitt intresse och jag tyder hastigt de slarviga orden. Jag ler när jag känner igen Louis handstil och tar sedan upp en penna ur väskan för att börja skriva i boken igen. Mitt svar till honom blir inte långt, men det betyder desto mer.

”Jag lovar!”

Hej loggen, det är jag igen (haha, vem annars liksom??) jag måste bara få säga att allt är förjävligt just nu. Bara Harry har hört av sig och det bådar inte särskilt gott eftersom Liam varit mitt största hopp. I vardagen rullar allt på helt normalt. Vi, jag, Cassidy och Fiona, flög efter killarna till Miami (!!). Cassidy och Fiona är stormförtjusta över allt de ser, hehe. Det är skönt att ha dem, de avleder mina tankar trots att allt får mig att tänka på boyzen (allt). Du måste tycka att mina inlägg i dig just nu är rätt så deprimerande och fulla av klagan men det är inte så mycket att göra åt eftersom det är så mitt liv ser ut just nu. Oh vänta… äsch bara ett sms från H. Han skriver… att han vill träffa mig… typ… nu (!!) Måste kila, det kan vara viktigt! x Nialler.

Jag slår igen boken och låter den glida ner i fickan. Harrys sms hade fått mig på bättre tankar än att ligga och skriva ut mina sorger i en gammal bok. Fiona står borta vid kylskåpet och ger mig en frågande blick när jag kommer utrusandes i köket.

”Vi ska träffa Harry på ett café inte långt från hotellet.” informerar jag henne. Cassidy kommer ut från toan och ser nyfiket på mig.

”Vi?” frågar Fiona och jag nickar.

”Såklart!” jag kastar över hennes jacka och hon låter den dingla i handen.

”Niall, det är full sol ute och jättevarmt.”

”Oups, jag antar att jag är lite nervös.”

”Aha.” hon höjer på ögonbrynen och hänger tillbaka jackan. Cassidy skuttar glatt in i hissen och trycker på knappen så att den ska börja transportera oss neråt. Vi kliver av på markplan och fortsätter en bit längst gatan innan Fiona ropar in en taxi som får i uppgift att köra oss till caféet.

”Är du säker på att vi ska följa med?” frågar Fiona igen och jag ler.

”Jag behöver er.”

”Men behöver Harry oss? Jag menar, är vi inte i vägen?”

”Han får väll ta och acceptera det faktum att jag fått två underbara nya vänner.” säger jag och blinkar. Fiona skakar på huvudet men ler hon också. ”Ta det lugnt, han kommer avguda dig.”

Jag ser en taxi stanna utanför och jag ursäktar mig ifrån gruppen av tjejer som fångat in mig vid entrén. Jag slingrar mig bort till bortersta änden av lokalen och väger hakan i handen. Det plingar till i dörren och ett sällskap på tre kommer in. De går mot mig och jag ler mot de två tjejerna.

”Ni måste vara Fiona och Cassidy som jag hört så mycket om.” Vi tar i hand och den blonda rodnar lätt. Hesa viskningar kommer från flickskocken i dörren, mycket i stil med ”vem är det där?” ”vem?” ”Han brunetten bredvid min älskling.” Jag ler och beställer in fyra kaffe.

”Niall, jag och killarna har diskuterat hit och dit och vi kom överrens om att jag skulle gå för att möta upp dig.” börjar jag.

’Vi kom överrens om.’ Alltså ni körde sten sax påse om vem som skulle gå. Jag suckar och tar emot mitt kaffe. Fiona som sitter mitt emot Harry stirrar blygt ner i sin kopp och kastar bara enstaka blickar på honom.

”Jaha, var det något ni ville?” jag sneglar på tjejerna i dörren och ger Harry en blick som säger att han ska vara varlig med mitt namn ute bland folk. Harry verkar inte bry sig och fortsätter.

”Vi vill verkligen att du kommer tillbaka.”

Otroligt inövat, tänker jag. Haha, som om de skulle vilja ha mig tillbaka.

”Jasså, det vill ni. Men jag passar inte där uppe. Det är fel ställe för mig. Jag är småstadspojken som ska jobba på den lokala pizzerian och inget mer.”

”Niall, du har en röst som låter som rinnande silver.”

Hemskt alltså.

”Det måste du vara ensam om att tycka.”

”Niall, alla älskar dig.”

När senast såg du på min twitter?

”Harry, du må ha det väldigt lätt i ditt liv. Allt rullar på p-e-r-f-e-k-t för dig. Alla älskar DIG, Harry. Inte mig. Du är 1D’s frontfigur, det är dig alla minns.” min röst stockar sig i slutet av meningen och jag ser Harrys ögon flamma upp.

”Jag har inte haft det lätt, det är något du bara inbillar dig.”

Lättare än mig, måste du ha haft det. Dig nämner folk i alla fall vid namn.

Det blir tyst igen mellan oss. Jag tvekar knappt när jag bryter tystnaden.

”Harry, lyssna väldigt noga nu. Det Blir Aldrig Jag Och One Direction Igen, Aldrig!” Harry sväljer och skjuter ut stolen.

”Louis kanske har rätt, det kanske inte var vi som svek.” säger han kort och går. 

Det är anledningen till att jag valde Cassidy, hon är intelligent nog att förstå mina känslor. Du kanske fick en vibb av att hon var en billig slampa i början när jag skrev om henne, men faktiskt inte. Hon är speciell och.. och… nej, det där är för värdefullt för ett papper. Hon smsade just och frågade hur jag mådde, inte hur det gick. Det uppskattar jag.

Allvarligt, var jag ute och smög i mitt eget hotellrum mitt i natten? Jag ska erkänna direkt att boken Liam visat väckt mitt intresse en aning, han hade gett den till Niall kort därefter och jag hade i min tur sett Niall lägga den på sitt sängbord. Min fot stöter till en tröskel och jag avbryts i mina egna tankar. Smärtan ilar ut i benet och försviner sen. Osäker på om jag väckt Niall så smyger jag fram till hans sängbord. Han såg så oskyldig ut där han låg, som om han aldrig gjort något. Han hade själv valt att sova över, han hade sagt att Cassidy och Fiona skulle förstå honom. Jag fumlar med handen över bordet och griper tag i den lilla dagboken. Skinnpärmarna smeker mina handflator och pappret prasslar när jag bläddrar i boken. Tyst smyger jag ut igen och slår mig ner vid köksbordet tillsammans med min mobil. Mobilen får fungera som läslampa medan jag skummar igenom hans texter. Jag borde egentligen inte göra det här, men jag var tvungen att få lite rätsida på allting, jag gjorde det inte bara för mig själv.

Dagens datum fångar min blick och jag börjar läsa. Hans ord får mig att skaka häftigt på huvudet. Det han skriver är rätt ut sagt hemskt. Han gör en enkel redogörelse för hur dålig alla tycker han är, och så jämför han sig med mig och de andra. Det är inte rätt, det här är inte så jag vill att han ska känna. Utan att riktigt veta vad jag gör så tar jag fram en röd filtpenna och börjar skriva på bokens motsatta sida.

”Niall, du ska aldrig jämföra dig med mig och de andra. Har jag någonsin nämnt att du har de vackraste ögonen i världen? Till saken. Du får absolut inte skriva sådant här om dig själv. Gör dig själv en chans och riv ut de sidorna du skrev ikväll, gör det för mig.”

Det lät riktigt tabbigt men det fick göra det. Betydelsen var det viktiga. Tyst tassar jag in i hans rum igen och låter den lilla boken glida ner i hans väska. Jag ville inte att han skulle se det medan han var kvar i våningen.

Solen silar milt in genom de fråndragna gardinerna och träffar mig rakt i ansiktet. Bländad sätter jag mig förvirrad upp och ser mig omkring. Eftersom jag inte druckit något så lokaliserade jag mig direkt. Dörren in till rummet står på glänt och jag tar mig ut i våningen. Alla verkar sova och jag tassar fram till rummet där Zayn och Liam ska sova. Jag kikar in men ser bara Liam i sin säng. Förbryllat rynkar jag pannan och försöker hitta Zayn. En gestalt ligger på soffan och jag går fram till honom.

”Hejdå.” viskar jag nära hans öra och Zayn grymtar till i sömnen. Jag ler och går mot ytterdörren. Min väska står lutat mot dörren och jag låter den falla över axlarna.

”Hej Fiona, det är jag.” mumlar jag mot telefonen. Hon svarar sömndrucket med sitt namn och jag skjuter försiktigt igen dörren.

”Hej, du.” svarar hon. ”Hur gick det?”

”Bra, tror jag.”

”Vart är du?”

”På väg ner i hissen.” svarar jag och kniper ihop munnen. Jag hör hur hon suckar.

”Niall, du måste lära dig att du inte bara kan dra sådär.”

”Jag vet, men det är så svårt att säga hejdå på riktigt.”försvarar jag. Hissen stannar och jag går ur och ut på gatan.

”Niall, gå upp och väck dem.” säger hon bestämt men jag skakar på huvudet.

”Jag sa faktiskt hejdå.” muttrar jag.

”Till vem, mer exakt?”

”Och vad svarade han med?” pushar hon på.

”Han ehm… sa att allt var okej, att han förstod.” ljuger jag hastigt.

”Niall, jag är inte dum. Jag hör när du ljuger.” suckar hon och jag suckar jag med. Allt var så jävla rörigt.

”Okej, han grymtade. Han sov.”

”Tänkte väll det. Du vet att du inte gör saken bättre av att gå ifrån dem.” jag hör att hon tvekar inför det hon ska säga. ”Igen.”

Sådär, nu var det kapitlet klart. Kommentera så mycket ni kan nu! ;)

”Vänta nu, en Cassidy och en Fiona. Hur många hade du ihop det med?”

”En.” svarar Niall enkelt och ler. ”Fiona är en gammal barndomsvän, utan henne skulle jag nog inte stå här.”

”Aha…” mumlar jag och stöttar upp huvudet i handen. Vi började gå igenom allt som hänt oss och han såg helt förstörd ut när vi var klara. Han verkade inse att han inte var den enda lidande.

Hej loggen, allt är stökigt just nu och jag måste få skriva av mig. Jag ligger i det rummet som jag skulle ha sovit i om jag varit kvar i bandet, killarna är utanför och jag tror Harry utmanar dem på ett parti kort av något slag. Aja, till saken: Det skulle aldrig gå att komma tillbaka till One Direction, nu är det My Own Direction som gäller för mig, haha. Allting har blivit så stort, jag trodde det skulle finnas mer stöd från fansen men nu inser jag att jag inte var så viktig för bandets existens, fansen hänger kvar ändå. Men vad förväntade jag mig? Att de skulle sluta vara fans bara för att jag försvann? I mångas ögon är jag ju bara den blonda snubben utan röst som hoppar omkring med sin gitarr. De har rätt, jag kanske inte var mycket mer än så, men jag älskade det jag gjorde och förstår inte hur jag fullt frivilligt kunde lämna det ifrån mig. Jag älskar fansen, men jag undrar om de fortfarande älskar mig. Jag låg nyss och tänkte på det mamma sa, det där om att det var de som svikit mig, inte jag dem. Stämmer det verkligen? Var det de som svek mig, eller svek jag dem fullt ut? Jag röstar nog för förslag två, det är mitt fel att jag inte stuckit ut mer än vad jag gjorde. Nu sitter jag här med brunt hår och hoppas på att de inte ska känna igen mig, ärligt talat blev jag glad när den där tjejen på flygplatsen kände igen mig (tror inte jag berättat om det så kan väll göra det.)

Det var så att när jag, Cassidy och Fiona gick av planet passerade vi en tjej som satt och läste i Forever Young. Hon tittade upp på mig, rakt i mina ögon. Hon var kanske inte den snyggaste jag någonsin sett men hon hade verkligen vackra ögon, alldeles ljusgröna och lugna. Till saken, igen. När vi passerade henne viskade hon något, det var väldigt lågt men jag hörde det. Hon viskade ”Hej Niall.” kort och enkelt, men det sa så mycket till mig. Ett äkta fan ska känna igen mig (nu ska jag inte sitta och säga att de som inte gör det inte är äkta fan) men om vi säger att hon var ett djupt fan då (oj, det där lät både konstigt och fel). Hon kände igen mig utan att kasta sig över mig och kräva att jag ska plats i laget igen, det var en underlig känsla. Jag kände mig värd något.

Jag har ingen aning om vad de andra killarna tycker, men jag tycker den bästa frågan jag kan få är”hur mår du idag?”. Det bevisar att jag inte är någon ytlig popstjärna, de bevisar att de faktiskt undrar och vill veta (det kan ju vara bara för att få mig att må bra, de kanske inte bryr sig alls.). Det är anledningen till att jag valde Cassidy, hon är intelligent nog att förstå mina känslor. Du kanske fick en vibb av att hon var en billig slampa i början när jag skrev om henne, men faktiskt inte. Hon är speciell och.. och… nej, det där är för värdefullt för ett papper. Hon smsade just och frågade hur jag mådde, inte hur det gick. Det uppskattar jag.

Tillbaka till det jag tänkte skriva om i början, det där om jag är värd en plats i världens största pojkband. (Våga inte börja med något dravel om att jag är handplockad av självaste Simon Cowell, det må jag vara men det kan vara en ytlig bedömning också bara för att det ska se bra ut på scen. Enligt mig är Z, H, Li och Lo mycket bättre sångare än jag.) Haha, jag pratar med min dagbok (var bara så tvungen att få ur mig det). Alla sa/säger att One Direction aldrig skulle funka utan mig, men kolla på dem, bandet går framåt… nästan bättre än någonsin. Men det är klart, de har utseendet. Zayn har sina ögon, sitt hår, kina kindben…allt. Harry har sina lockar och sina bröstvårtor (host). Lou har luggen och Liam hjärtat. Vad var jag, den blonda killen?

Förlåt för att jag beklagar mig så, men allt är så stökigt nu, ville bara få ur mig allt. Harry smsade just och frågade om jag kunde köra en vända med honom. Ska väll ställa upp för en gångs skull. Xx Nialler.

Där fick ni ett till klipp ur Nialls dagbok, det blev en liten fördjupning i hans liv :)

24st för nästa? ^^

”Vem gav dig den då? Och vad är det för något?” frågar jag.

”Niall. Det är hans dagbok.” säger han enkelt och jag gör stora ögon.

”Driv inte med mig.” säger jag tveksamt. Liam behåller sitt uttryckslösa ansiktsuttryck.

”Vad sa han?” bryter Zayn in bakom oss. ”För du skojar inte, va?”

”Nej jag skojar inte.” plötsligt flyger Louis upp från stolen med knutna nävar.

Nu stod jag utanför Elvissviten igen. Den tjocka dörren uppmanade mig hotfullt till att knacka men jag tvekade inför att göra det. Innanför där fanns fyra av mina bästa vänner, de är förvirrade och på sin vakt, men det var inte det som fick mig att bli osäker. Anledningen till min nervositet var mig själv, jag visste inte om jag skulle våga ta steget in i deras famn igen, var det värt det? Jag loggar in på vårt gemensamma konto på twitter. Trenderna har lagt sig men längst ner hittar jag en liten trend.

#CrossFingersForNJHAndTheBoyz

Jag ler och tar mod till mig för att knacka. Min knoge träffar dörren tre gånger innan jag stannar upp för att vänta. Nästan genast öppnas dörren av Liam som släpper in mig. Han går före mig in men jag står dumt kvar och stirrar framför mig på hallmattan. Från dörren är det en korridor på två och en halv meter innan allt mynnar ut i våningen. Från slutet på gången ser jag ett par välbekanta lockar sticka fram, snart syns hela Harry. Bakom honom skymtar Zayn och Louis sitter vid köksbordet. Harry är den första som spricker upp i ett stort leende. Han går fram och kramar om mig. Han luktar svagt av äpple, precis som vanligt och jag borrar in mitt huvud i hans axel. Vi står där en lång stund och andas in varandras doft, det är rätt så rogivande faktiskt. Till sist släpper vi varandra och jag inleder en kram med Zayn också. När kramkalaset är slut går jag fram till Louis som rest sig från stolen. Han stryker luggen ur ögonen och ser skeptiskt på mig.

”Så?” frågar han kallt och jag skakar på huvudet.

”Är du så dum att du gick på det?” frågar jag. Han korsar armarna över bröstet och lägger huvudet på sned.

”Tydligen var jag det.” säger han uppriktigt och jag känner hur det kryper i fingrarna. Jag knyter händerna hängande vid sidorna.

”Vad är det?” frågar jag Louis som tar ett litet steg bakåt.

”Jag har bara saknat dig så jävla mycket.” viskar jag och kastar mig in i hans famn. Han håller tveksamt om mig där jag står och snyftar. Det går inte att beskriva hur mycket de betyder för mig.

Det var en lättnad att ha Niall ”hemma” igen. Vi slog oss ner runt köksbordet för att reda ut allt.

”Så vad har hänt med dig?” frågar jag och kastar en blick på hans mörkbruna hår. Liam hade haft rätt i att det kunde bli svårt att känna igen honom. Niall drar handen genom de chokladbruna vågorna och rycker på axlarna.

”Jag var tvungen att ha något som skyddade min identitet.”

”Men kom ingen på dig?”

”Nej, eller jo. Cassidy listade ut det efter lite hjälp.”säger han och jag ser att färgen stiger på hans bleka kinder.

”Cassidy, vem kan det vara då?” frågar Louis med en låg vissling och Niall skruvar lite på sig.

”En tjej jag träffade en morgon i ett främmande rum.” han kastar en snabb blick på Harry som ler brett.

”Den dagen var du riktigt nere.” kommenterar Harry och vi andra kräver att få veta mer.

”Jag hade legat med henne på fyllan, sen några dagar senare träffade jag henne på caféet i tron om att hon var Fiona. Vi var båda lite skamsna över det och bestämde oss för att låtsas som om det aldrig hänt, men hon är kanonfin.”

”Vänta nu, en Cassidy och en Fiona. Hur många hade du ihop det med?”

”En.” svarar Niall enkelt och ler. ”Fiona är en gammal barndomsvän, utan henne skulle jag nog inte stå här.”

”Aha…” mumlar jag och stöttar upp huvudet i handen. Vi började gå igenom allt som hänt oss och han såg helt förstörd ut när vi var klara. Han verkade inse att han inte var den enda lidande.

”Ni visade såklart inget kort på mig.” säger jag spydigt och rynkar på näsan.

”Han tog troligen förgivet att om du skulle dyka upp skulle du inte göra det som brunett och med en keps för hela ansiktet.”

”Jag måste ju få skydda min identitet på något sätt.” klippte jag av och Liam suckade tungt.

 Jag stiger omtumlad ut ur hissen och ser mig om efter tjejerna. De sitter vid fontänen och pratar och jag skyndar fram till dem. De flyger upp och jag driver dem lite åt sidan.

”Hur gick det?” frågar Fiona nyfiket. ”Fick du träffa dem?”

”Först blev jag bortmotad av en livvakt, men Liam upptäckte det och kom till min undsättning.”

”Vilken gentleman.” säger Cassidy och fäster blicken ut i intet. Fiona knuffar till henne och hon återvänder till oss.

”Han släppte in mig och vi pratade en stund.” fortsätter jag.

”Vad sa de?”

”Han lät mig inte prata med dem. Det var bara vi två. Lou är tydligen riktigt stött.” Fiona rynkar pannan.

”Så vad är nästa steg?”

”Jag vet inte, Liam lovade att höra av sig.” jag sätter mig på en låg bänk med en tjej på vardera sidan.

”Vem var det?” frågade jag ointresserat vänd mot Liam. Han rycker på axlarna och slår sig ner på en stol.

”En kille som gav mig den här.” säger Liam och lägger en liten bok framför oss på bordet.

”Vem gav dig den då? Och vad är det för något?” frågar jag.

”Niall. Det är hans dagbok.” säger han enkelt och jag gör stora ögon.

”Driv inte med mig.” säger jag tveksamt. Liam behåller sitt uttryckslösa ansiktsuttryck.

”Vad sa han?” bryter Zayn in bakom oss. ”För du skojar inte, va?”

”Nej jag skojar inte.” plötsligt flyger Louis upp från stolen med knutna nävar.

”Vart är han, jag ska banka honom gul och blå. Han är inte vår vän längre! Du hörde vad han sa, det gjorde vi allihop. Jag bryr mig inte om en patetisk dagbok.” morrar han när jag drar ner honom igen. Liam slår upp den lilla boken och börjar läsa högt för oss.

”Helt galen dag! Liam och jag försökte gå ut och äta men en flock fans kastade sig över oss. Liams tröja revs i småbitar och jag fick en armbåge i ögat. Inte kul :/ Men Harry överraskade oss med en ny sorts kola han upptäckt, säg det inte men den smakade avskyvärt. En blandning mellan bränd gröt och fiskbullar! Sorry Harry, jag åt bara för att vara artig. Louis hade fixat BFF armband till oss allihop också, det är så härligt att ha ett tecken på att vi föralltid kommer hålla ihop. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan mina potatoes. De är verkligen mina bästa vänner.”

”Och du betvivlar det där?” frågar Zayn vänd mot Louis som spänner käkarna.

”Det var längesen, han kan fortfarande ha ändrat sig.”

Liam lägger fram sin mobil mitt på bordet och jag hör att en ljudinspelning flyter ut i rummet. Vi lyssnar spänt under tystnad och när det är klart så har Louis ansikte slätats ut och han ser nästan förvånad ut.

”Säg nu inte att det vi hörde i studion var…”

”… en remix.” avslutar Liam och Louis ser bokstavligt talat ut att tappa ansiktet. ”Jag lät honom inte träffa er, ni skulle knappt känna igen honom. Han har blivit blekare och han har färgat håret riktigt mörkbrunt.” Liam kastar en blick på Louis och Louis suckar. ”Och så la jag till att Lou inte var på sitt bästa humör just nu.” avslutar Liam.

”Men vad gör han här?” frågar jag och Liam rycker på axlarna.

”Frågade inte, men jag tror det var för det där.” han pekar på mobilen och jag nickar. Troligen.

”Fan vad dum jag är.” mumlar Louis för sig själv och jag stryker honom över ryggen.

”Vi måste ses allihop och reda ut det här.” bestämmer jag och får medhållanden av dem andra. Vi kunde inte låta Niall tro att vi tyckte han var en stor idiot.

Han var trots allt vår bror.

 Något ni undrar över och vill veta, bara att fråga isf :)

”Det är rätt uppenbart att Zayn inte vet vilket rum han och Harry ska ha, och därför..”

”..svarar Liam med rumsnumret.” fyller Fiona i och jag nickar. 

Jag lyssnar om på radiointervjun med Niall. Det måste vara minst tionde gången jag lyssnar om den men jag fattar fortfarande inte vad han sagt.

”Louis, släpp det.” säger Harry och sjunker ner bredvid mig.

”Jag kan bara inte… Vi var bästa vänner, och jag trodde vi fortfarande var.”

”Nu är vi inte det längre, tyvärr.” säger Harry och jag nickar. Varför brydde jag mig egentligen, det var trots allt jag som släppt iväg Niall först.

”Tror du verkligen att de kommer vara här?” frågar Cassidy nervöst och jag biter mig i läppen.

”Hoppas det.” mumlar jag och trycker på hissknappen till våning 11. Hissen släpar sig uppåt och vi bestämmer på vägen att bara jag knackar på och försöker lösa allt. Tjejerna vinkar uppmuntrande när de tar hissen ner igen och jag gör tummen upp mot dem. 

Jag följer korridorerna och inser till sist att jag är på fel våning. För att slippa gå tillbaka hela korridoren så öppnar jag dörren till trapphuset och tar mig upp för trappan istället. Innan jag öppnar dörren ut i korridoren tar jag ett djupt andetag, det var dags nu.

Det fanns bara fyra dörrar i korridoren. Alla hade en skylt uppsatta på sig och jag läste rastlöst på dem. Presidentsviten, Hovsviten, Kungasviten och Elvissviten. Jag log åt namnet på den sista när jag ställde mig framför den för att knacka på.

Jag hörde en lätt knackning från hallen. Först tar jag för givet att jag inbillar mig men snart så börjar det knacka igen. Jag reser mig från soffan och kastar en snabb blick på Louis och Harry som sitter vid köksbordet. På väg ut i hallen passerar jag det rum som borde varit Nialls i vanliga fall, nu står det tomt. När jag står precis utanför dörren så hör jag ett väldans oväsen där ute. Försiktigt gläntar jag på dörren och kollar ut i korridoren. Lite längre bort, nära hissen håller vår ena livvakt i en kortväxt kille som jag inte kan avgöra kämpar emot eller inte. Killen har en basebollkeps nerdragen över huvudet och skärmen täcker ansiktet. Han har också en ljusblå piké och mörka jeans. Något bekant ligger över pojken men jag bryr mig inte riktigt.

”Går det bra, Matt?” frågar jag och syftar på livvakten. Han nickar och skuffar undan pojken i hissen.

”Liam det är jag.” piper pojken från sin ställning mellan Matts breda armar. Den iriska stämman slår till mig som en slägga och jag går mot hissen.

”Niall, vad fan gör du här?” frågar jag och ser till så att Matt släpper Niall. Jag ser att det sticker ut mörkbrunt hår under kepsen och jag drar av honom den.

”Jag kände inte igen dig, kom med här.” jag tar honom i armen och drar honom mot rummet. Matt står oförstående och kliar sig i pannan. ”Läget under kontroll.” ekar jag mot honom och skjuter in Niall i rummet. Jag tecknar åt honom att vara tyst och puttar in honom i det tomma rummet direkt till höger. Jag frågar igen vad han gör där.

”Jag måste berätta en sak, för er allihop.”

”Ingen smart sak, Lou är benägen att slita dig i stycken.” väser jag och ser till att han sätter sig på sängen. Jag kan inte förstå att han sitter där. Han sitter rakryggad och ser ut att ha en del ny kraft i sig. Jag visste inte om jag skulle vara glad, arg eller förvånad över att han bara dykt upp. Han var bäst på att ställa till allt. 

Jag lägger mig i underslafen och börjar bläddra i den lilla boken jag hittat under Nialls säng. Den är proppfull av anteckningar och jag misstänker att det är en liten dagbok. Jag kan inte låta bli att le åt vissa saker han skriver, mest för att jag upplevt dem också.

”Idag så hade vi en av våra galnaste konserter någonsin. Vem som helst skulle nog kunna tro att vi var halvt berusade som vi hoppade omkring. Jag hoppade rakt in i Louis så att vi båda ramlade omkull. Sen fick vi frågan om hur många tjejer vi pussat senaste halvåret, det var lite pinsamt att svara över hundra (med tanke på fansen). Louis såg lite besvärad ut när han svarade 1 + 100. Ettan var nog Eleanor, haha. Av någon anledning sprang Zayn runt med en BH på huvudet också, det måste vi forska vidare i… haha. Men ska dra nu, Hazza behöver hjälp i köket (dumt att fråga mig) Nialler.”

Jag ler och skakar på huvudet när jag minns den galna konserten. Många andra skulle nog inte tro vi var riktigt kloka om de läste det.

”Galen dag idag asså. När vi bytte om bakom scenen råkade Harrys kalsonger följa med byxorna, jag tror aldrig publiken varit så förtjust, haha. Aja, vi beställde hem någon läskig kinamat till middag (riktigt slemmigt) Harry får stå för maten nästa gång. Liam knackar, måste gå!! Xx Nialler.”

Jag letade snabbt igenom min väska, det var samma saker i den som när jag lämnade killarna på hotellet den där morgonen. Jag hade inte haft ork att packa upp den.

”Vart är du?” mumlade jag för mig själv och sökte i innerfacken. ”Kom fram nu.” Jag kunde inte hitta den lilla boken och drog mig lite i håret. Jag kunde ju inte ha glömt den där, på hotellet. Det gjorde inget om någon skulle hitta den, det var just det att alla mina minnen från tiden i One Direction fanns där, alla!

”Niall, kommer du?” Det är Fiona som ropar från dörröppningen.

”Mm, två minuter!” ropar jag tillbaka och skakar samtidigt ut min väska på sängen. Jag ser inte den lilla boken någonstans och tvingar mig till sist att gå ifrån rummet. Egentligen vill jag bara sjunka ihop på golvet och storböla men det känns inte som om det är speciellt manligt att göra det, trots allt vill jag inte framträda som en totalmes framför Cassidy.

~

”Så vart tror du vi kan hitta dem?” frågar Fiona för att tvinga mig in på ämnet. Jag fumlar med telefonen och klickar fram mejlen.

”Jag loggade in på Liams mejl och hittade hela vår kalender.” förklarar jag och scrollar ner lite tills en liten lista med platser för intervjuer och annat visar sig. Fiona och Cassidy nickar ivrigt.

”Då är det bara att fånga dem på en intervju någonstans?” frågar hon. Jag skakar på huvudet.

”Det är inte riktigt så enkelt. Det finns säkerhetsvakter överallt och man kommer inte in utan presskort.”

”Och hur hade du då tänkt dig att komma i kontakt med dem? Hoppa framför deras bil?” frågar Cassidy sarkastiskt och himlar med ögonen.

”Nej, vi har tur.” Jag scrollar upp igen och klickar in på Liams mejlbox. Ett mejl från Zayn ligger favoritmarkerat och jag klickar in på det.

”De åkte tydligen med skilda bilar mellan flygplatsen och hotellet.”

”Hur vet du det?” Jag håller fram mobilen så att Fiona och Cassidy kan se mejlet.

”Yo, H o jag kommer lite efter så vilka rum ska vi hålla till i?”

”Det är rätt uppenbart att Zayn inte vet vilket rum han och Harry ska ha, och därför..”

”..svarar Liam med rumsnumret.” fyller Fiona i och jag nickar.

”Han är en sådan gentleman att han fyller i hotellets namn också, han tänkte inte på att han lätt kan bli hackad.” säger jag med ett leende.

”Särskilt inte av dig.” säger Cassidy och ger mig en puss på kinden. Jag blir alldeles varm inuti och försöker att inte rodna alltför mycket. En servetris hjälper mig att komma på andra tankar. Hon frågar vänligt vad vi vill ha och vi beställer snabbt var sin biff med klyftpotatis.

”Och att dricka?” frågar hon och jag ber henne att ta något som passar.

”Läsk alltså?”

”Va, nej?” säger jag tveksamt och kommer sedan ihåg att vi inte är på Irland längre. ”Jo, läsk är perfekt.” säger jag generat. 

Det som står ovanför är helt sant, ni som följer och kommenterar är helt underbara :)

Lovade ett nytt kapitel, och det fick ni. Så om ni vill ha ett till se till att få upp det i 19+!

”Bra. Jag tror fortfarande att han är en människa, inte sant?”

”Såklart han är.”

”Hur kunde du säga så om dem?” frågar Cassidy mig och viker ihop några trosor som hon lägger ner i resväskan.

”Jag förstår över huvud taget inte vad jag sagt som alla hakar upp sig på.”

”Det du sa i den där intervjun, det där om att de inte är värda din vänskap.” Jag skakar tvivlande på huvudet.

”Det har jag aldrig sagt.”

”Jo, det spred sig som en löpeld på Twitter och Facebook.” säger Cassidy och kollar upp från sin väska.

”Det är faktiskt sant, jag förstod inte riktigt varför du ville åka till dem innan jag hörde radiointervjun, men jag fattar fortfarande inte.” lägger Fiona in.

”Vänta nu, vad har jag sagt?” jag känner att någon släpper en bomb av förvirring inom mig. Vad exakt har jag sagt egentligen.

”Här, lyssna.” Cassidy håller upp sin iPhone framför mig och jag hör min egna röst sväva ut från den. När meddelandet är klart skakar jag häftigt på huvudet.

”Jag sa aldrig det där.”

”Det är din röst.” säger Fiona tveksamt.

”Jag sa det där, ja. Men inte i den ordningen. De har redigerat intervjun med mig. Om ni lyssnar extra noga hör ni mina röstskillnader, såklart var det ett genidrag att ringa mig mitt i natten när jag inte skulle fatta vad jag pratade om!” slungar jag ur mig. Tjejerna nickar tveksamt men verkar acceptera det jag sagt.

”Jag tyckte väll att det inte lät riktigt som något du skulle säga.” mumlar Fiona.

”Är det allt?” jag ser tvekande på Cassidys lilla väska för att byta samtalsämne. Hon nickar ivrigt.

”Min mamma var flygvärdinna, hon lärde mig allt om att packa smart.” förklarar Cassidy och lyfter upp väskan som verkar väldigt behändig. Jag öppnar hissdörren för henne och Fiona, de delar på en enkel lägenhet och den är riktigt mysig. Vi åker ner tillsammans och skuffar in allt i taxin jag tagit dit. Ingen av oss har särskilt mycket bagage och det går smidigt att ta sig in på flygplatsen och checka in.

”Det är så spännande.” säger Fiona från min vänstra sida. Hon kollar ut genom fönstret och försöker fånga allt som händer utanför med blicken. Jag nickar och försöker dölja min nervositet. En del av de andra passagerarna kastar intresserade blickar på mig, troligen för att jag satt mellan två snygga tjejer. Jag ger dem inte en blick utan koncentrerar mig på att dra ner kepsen i ansiktet.

~

Flygresan går jättebra, jag har förskjutit alla tankar på att planet någonsin skulle krascha. Ärligt talat var jag ganska rädd för att flyga men jag intalade mig sakta att vi aldrig skulle kunna krascha, att det var en omöjlighet*. Jag, Cassidy och Fiona går av och tar oss smidigt igenom hela flygplatsen. Ute på gatan fångar vi en taxi som vi beordrar att ta oss till ett centralt hotell. Förflyttningen går lätt trots att vi är alldeles vimmelkantiga av tidsskillnaden.

”Gud vad fint!” utropar Fiona när vi kommer in i lobbyn. Jag ler och tänker på hur mycket hennes iriska dialekt skiljer sig från den amerikanska.

”Vi vill gärna ha ett rum.” säger jag till tjejen i lobbyn.

”Ett rum med två sängar plus en extra?” frågar hon hurtigt och jag nickar.

”Låter bra.”

”Rum 219, fjärde våningen.” säger hon överdrivet trevligt och ger mig en nyckel. Jag ler under kanten på kepsen och pekar mot hissen.

”Fjärde våningen, ni hörde!” säger jag och drar med mig Fiona och Cassidy bort från en liten fontän i lobbyn. Jag försöker njuta av att kunna gå fritt utan att ha en flock fans runt mig hela tiden, såklart saknade jag det men jag fick acceptera att den tiden var förbi.

*Lite intern humor, ni som läst Survive This fattar ^^

Hej, sitter här på ett hotell i Hälsingland och använder deras trådlösa internet för att lägga upp nästa kapitel. 

Tack så hemskt mycket för alla kommentarer jag fick på det senaste kapitlet, nu vet jag ju också hur många läsare jag faktiskt har så nu kan ni inte msita för mina kommenteringskrav :)

18+ för nästa? :)

”Men vidare, er bandmedlem Niall Horan lämnade bandet i förra veckan. Hur har det här beslutet påverkat er? Zayn?”

”Han var en medlem av vårt band, och vi ser vårt band som en liten familj,” Zayn ser på mig, Liam och Louis och vi nickar allvarligt. ”Vi saknar honom såklart och har alltid famnen öppen för honom…”

”Ja, men hur påverkade det er?”

”Uhm.. det är jag.” svarar jag och trycker på högtalaren. Jag hör att det är en ung kvinna som pratar i andra änden. Hon frågar något om min relation med killarna och jag skakar förvirrat på huvudet och frågar vad klockan är.

”15:17.” svarar hon kort och jag ser tvivlande på min egna klocka.

”Nej, den är fan 23:17.”

”Det är tidskillnaden. Kan ni nu vara så vänlig och svara på frågan.”

”Vilken jävla fråga?” frågar jag sömndrucket. Jag hör att hon suckar.

”Är du fortfarande bästa vän med dina före detta bandkamrater Mr. Tomlinson, Mr. Payne, Mr. Malik och Mr. Styles?”

”Skippa Mr.” gäspar jag och stöder upp mig på armbågarna. ”De var mina bästa vänner. Men jag vet inte om jag är värd att kalla mig själv deras bästa vän längre. De har troligen glömt mig redan.”

”Kommer vi någonsin få se en återförening?” fortsätter hon.

”Jag vet inte, vi får se. Det är inte min sak att avgöra.” svarar jag aningen förvirrat.

”Vart befinner du sig just nu?”

”Det angår inte dig och ärligt talat bryr jag mig inte heller om vart jag är. Jag vill inte höra av dig något mer. Jag sover och har ett viktigt möte imorgon, jag vill inte komma försent till dem.” Jag lägger på och lägger mobilen på nattduksbordet, jag hörde inte ens vilken radiokanal hon kom ifrån.

”Åh sändning.” säger en ljudkille och det knäpper till i våra mikrofoner. En medelålders man börjar prata och fråga oss en massa saker. Jag står mest och väger på hälarna när jag inte har frågan. Mannen verkar börja snöa in på Niall igen och Zayn och Liam svarar skickligt på frågorna.

”Vi ringde upp Mr. Horan alldeles nyss och vi tänkte spela upp samtalet.” säger plötsligt mannen och lyckas fånga min uppmärksamhet. Det klickar till precis som det brukar göra när de ska spela upp ett telefonsamtal.

<<”Är du fortfarande bästa vän med dina före detta bandkamrater Mr. Tomlinson, Mr. Payne, Mr. Malik och Mr. Styles?”

”De var mina bästa vänner men jag vet inte om de är värd att kallas bästa vänner längre. Jag har redan glömt dem.”

”Kommer vi få se någon återförening?”

”Vilken jävla fråga är det?” Nej!”

”Håller du fortfarande kontakten och hör av dig ofta till dem?”

”Ärligt talat bryr jag mig inte om dem. Jag vill inte tala med dem.”>>

Det hörs ett litet klick som visar att samtalet är slut. Jag känner att jag darrar lite.

”Auch, det sved.” säger mannen och gör putläpp. ”Vad säger du om det här utlåtandet från Mr. Horan, Liam?”

”Inga kommentarer.” säger Liam torrt. Han ber för andra gången den dagen intervjuaren att fortsätta med andra frågor, och de lyder.

Hela jag skakar. Hur kunde han utlåta sig så? Den jäveln.

Det var kapitel 15, kommenterar ni rikligt får ni ett till innan uppbehållet :)

Jag åker ju som sagt bort till onsdag kanske, inte riktigt bestämt än, men då får ni tyvärr inget kapitel!

NU HEADER BTW, GILLAR NI DEN? ;)

”Ja, jag är Niall Horan. En före detta medlem av One Direction.” jag vet inte varför jag sa det egentligen. Hon var helt utomstående men det kändes inte riskfyllt på något sätt. Jag ser att hon hajar till.

”Har jag legat med… herregud. Jag har haft fyllesex med Niall Horan.” piper hon och jag nickar.

”Ja, det har du. Och jag har haft det med…?”

”Tack för ikväll.” jag ger henne en lätt smekning över kinden och vänder mig om för att gå.

”Ska du inte följa mig hem?” frågar hon och får mig att vända på mig igen. Jag nickar.

”Jo, självklart.”

”Tror ni vi blir lika nertrampade den här gången?” frågar jag med ett kvävt skratt. De andra skakar på huvudet och vi tar ett extra fast tag om vårt handbagage. Vi möts av ett vrål från frontlinjen och sedan sprider sig tjutet genom hela lokalen. Vi tar oss hukande fram genom den lilla gången som spärrats av för oss. Ett äldre par som kommer bakom oss tittar konstigt på oss, de kan inte precis förstå hela uppståndelsen. Vi stannar bara till ett par gånger för att signera några händer, Paul är väldigt tydlig med att vi absolut inte har tid med några allt för långa stopp. Han skuffar vant in oss i en minibuss och ger adressen till tv-studion vi ska till.

Vi släpps av i ett stort parkeringsgarage. Funktionärer kommer ner och möter oss och leder oss till hissen. Jag borde väll egentligen vara van vid den eviga uppståndelsen, men hela poängen saknades liksom. Det borde finnas en glad liten blond pyssling som springer omkring med sitt fladdriga kroppspråk och smittande skratt. Den pysslingen hade försvunnit och skulle aldrig mer komma tillbaka. Hissen stannar och vi befinner oss plötsligt i en toppmodern tv-studio. Det är kameror överallt och det springer människor hit och dit. Vi placeras bakom huvudkameran och en man förklarar hur vi ska gå in när de ropar upp våra namn.

Vi står otåligt och väntar bakom kameran. Jag leker rastlöst med ett av mina många armband och plötsligt känner jag en stöt i sidan. Jag ser upp och ser att Liam knycker till med nacken åt de två personerna i soffan. Det är ett enkelt tecken på att vi snart ska in.

”…Och med oss här idag har vi flickfavoriterna från UK, Liam, Louis, Zayn och Harry!” ropar mannen i soffa ut och vi halvjoggar in på scenen med varsitt brett smile.

”Så killar hur känns det att vara tillbaka i Amerika?  Harry?

”Det är helt otroligt att vi får chansen till det igen..”

”Ja, för ni älskar väll alla era fans i Amerika?” Mannen gör en liten gest och genast fylls en stor skärm med bilder från gatan utanför. Den är översvämmad med tjejer.

”Såklart, vi älskar alla våra fans i Amerika.” jag ler brett och lägger händerna i knäet.

”Men vidare, er bandmedlem Niall Horan lämnade bandet i förra veckan. Hur har det här beslutet påverkat er? Zayn?”

”Han var en medlem av vårt band, och vi ser vårt band som en liten familj,” Zayn ser på mig, Liam och Louis och vi nickar allvarligt. ”Vi saknar honom såklart och har alltid famnen öppen för honom…”

”Ja, men hur påverkade det er?”

”Vi försöker fortsätta framåt så gott det går. Niall är en grundsten till One Direction och utan honom är vi inte kompletta. Så vi försöker så gott vi kan och det rullar på helt okej.”

”Det låter ju förtjusande.” fortsätter mannen och petar på sin kollega som är en medelålders kvinna.

”Ni släppte ert andra album nu i helgen, hur känns det att Mr. Horan får beröm för det han inte är delaktig i längre? Liam?”

”Niall är som sagt alltid en del av One Direction. Han har jobbat precis lika hårt som vi med albumet och han förtjänar samma uppmärksamhet som vi.” säger Liam hårt och spänner käkarna.

”Men om ni nu är hans bästa vänner så borde ni inte låtit honom gå.”

”Vi försökte med allt men det är hans egna beslut och vi stöttar honom i allt.” säger Liam kort. ”Kan vi lämna det här och fortsätta.” Liam verkade uppenbart ha fått nog av alla spydiga frågor, han brydde sig inte heller om att vi satt i direktsändning över halva USA.  

”Naturligtvis.” säger kvinnan och snörper på munnen.

”Tack.” säger jag med ett leende.

”Jag trodde aldrig de skulle släppa ut oss.” stönar jag när vi är tillbaka i bussen igen. Harry skakar på huvudet och suckar.

”Vi får hoppas på bättre frågor på nästa ställe.” säger jag och försöker låta pigg.

”Snälla, Liam. Det är amerikaner.” säger Louis och får oss allihop att skratta. 

”Jag trodde han skulle komma.”

”Vem?” frågar jag även fast jag redan är 99% säker på vem han menar.

”Niall, jag trodde aldrig att det var på riktigt.” jag suckar och lägger min hand på Harrys så att trummandet upphör. Jag förbreder mig för att säga det jag aldrig velat säga.

Fantastiskt. Skit. Lättat. Skyldigt. Uselt. Fint. Sådär. Det fanns så många ord som skulle kunna beskriva hur jag kände mig just nu. Anledningarna till att jag tagit mitt beslut var många. Dels var det för att jag kände att jag inte räckte till, den eviga övervakningen och tempot. Jag klarade inte av det, jag var bara en småstadskille från Irland, det är inte meningen att världen ska veta vem jag är. Det största skälet var trots allt Twitter. Det senaste halvåret har det alltid legat en trend om mig på listan, oftast om hur dålig eller ful jag är. Det fanns så många som faktiskt brydde sig om mig, men bara för att jag var ”den kända killen från One Direction.” Jag vet inte hur många gånger jag hört fansen fråga vad jag heter, bakom min rygg. De kanske har rätt i att jag bara är den blonda killen som skuttar runt med en gitarr och sjunger med ibland.

Pressen blev inte precis mindre för att jag bara låg och skällde på mig själv. Jag häver mig upp till sittande ställning och slänger benen över sängkanten, precis som den där dagen.. äh, jag måste glömma det. Med lika vana steg som alltid tar jag mig ner för trappen och hoppar i skorna.

”Ska du ut?” Det är mamma som ropar från köket.

”Bara en liten promenad.” svarar jag och lindar en halsduk runt halsen. Mullingar har lärt mig reglerna om vädret igen.

”Gör så.”

Jag slår igen dörren och börjar springa. Det känns som om lungorna fryser till is men jag bryr mig inte, min energi måste ut. Mina ben för mig runt parken och ner till centrumet. Jag joggar längs med skyltfönstren och försöker att inte fästa blicken allt för mycket på de butiker som säljer bilder på mig och killarna. Till sist tvingas jag att sakta ner, lungorna känns som två stora isbitar och luftrören som fruset vatten. För att få i mig något varmt svänger jag upp mot det lilla caféet, Fiona har redan förklarat att de nästan har service dygnet runt. En liten klocka plingar som vanligt när jag kommer in.

”En Chai-latte tack.” säger jag vänd mot den jag tror är Fiona.

”Det är ju du.” svarar kvinnan bakom disken överraskat. Jag vänder mig mot henne och inser att det inte alls är Fiona som står där, till min fasa är det tjejen jag funnit mig själv i samma säng som. Jag bitar mig i läppen och nickar.

”Jag ja.”

”Asså, det där i fredags, det var inget.” det känns som om en tyngd lyfts bort från mina axlar.

”Nej, precis.” jag skrattar osäkert och slår mig ner vid baren. Hon ställer min latte framför mig och tar upp en liten kryddlåda.

”Kardemumma, kanel eller choklad?” frågar hon och låter sin hand sväva ovanför lådan.

”Kardemumma, tack.” svarar jag och hon tar en nypa mörkbrunt pulver och strör över latten.

”Du såg ut att behöva lite choklad, vännen.” hon ler och ställer tillbaka lådan.

”Tack antar jag.” tackar jag och smuttar på latten. Tjejen bakom disken stöder upp sig på armbågarna och kollar en lång stund på mig.

”Jag känner igen dig.”

”Det borde du, jag sitter ju över halva stan.” svarar jag med en axelryckning. Hon ser ut att ta en funderare på det jag sagt och öppnar sedan munnen för att säga något.

”Ja, jag är Niall Horan. En före detta medlem av One Direction.” jag vet inte varför jag sa det egentligen. Hon var helt utomstående men det kändes inte riskfyllt på något sätt. Jag ser att hon hajar till.

”Har jag legat med… herregud. Jag har haft fyllesex med Niall Horan.” piper hon och jag nickar.

”Ja, det har du. Och jag har haft det med…?”

”Cassidy, men alla kallar mig Cass.” säger hon och gör en liten piruett på stället. Jag förstod att det kunde vara lite av en chock för henne, jag skulle nog också bli chockad om jag legat med Rihanna och inte vetat det var hon.

”Trevligt att träffas.” jag ler och granskar Cassidy, jag hade genast bestämt mig för att kalla henne vid hennes riktiga namn eftersom jag inte är ett fan av smeknamn. Hon har mörkbrunt, nästan svart, hår, mörkbruna ögon och en rätt slank kropp. Hon var riktigt söt när jag väl tänkte efter.

”När slutar du?” frågar jag med ett höjt ögonbryn.

”Är du där?” frågar jag tålmodigt.

”Ja, jag är här.” svarar Niall på andra sidan luren.

”Hur mår du?” frågar jag så neutralt som möjligt.

”Skit.”

”Vad har hänt?” frågar jag.

Jag packade ner det sista i väskan och lyfte ut den i hallen. Sviten var långt ifrån så välpressad som när vi kom och jag passade på att ta en runda för att plocka upp godispapper och lägga tillbaka kuddarna i soffan. Ingen av oss hade varit inne i Nialls rum sedan han stack så jag kikade in för att se att allt var i sin ordning. Rummet var nästan kliniskt rent. Överkastet hade inte ett väck och gardinerna var fråndragna. Jag log, typiskt Niall att städa det sista han gör. Han avskydde verkligen att lämna det skitigt, trots att vi försäkrade att vi beställt genomgående städ. För att försäkra att han inte glömt något drar jag ut alla lådor och öppnar garderoben. Allt är rensopat och det finns inte en pinal han skulle kunna tänka sig glömma. I ett sista försök lägger jag mig på mage och kastar en blick under sängen. En mörk skugga fångar min blick, jag sträcker in handen och fångar upp saken som ligger där. Det är en liten bok, ett halvt A4papper stor, med läderpärmar. Jag bläddrar igenom den och finner sida efter sida med text. Ibland så finns små bilder illustrerade i hörnen. När jag kollar närmare på dem förstår jag att det är scener från vårt vardagsliv och våra konserter. Boken Kan inte vara annat än en dagbok.

Jag slängde upp handbagaget på bagagehyllan och satte mig sedan intill Harry. Han trummade nervöst med fingrarna på armstödet och jag såg allvarligt på honom.

”Vad är det?”

”Inget.” mimar han som svar. Jag suckar, nej verkligen inte.

”Det är ganska uppenbart att det är något.”

”Jag trodde han skulle komma.”

”Vem?” frågar jag även fast jag redan är 99% säker på vem han menar.

”Niall, jag trodde aldrig att det var på riktigt.” jag suckar och lägger min hand på Harrys så att trummandet upphör. Jag förbreder mig för att säga det jag aldrig velat säga.

”Harry, det är dags att glömma honom.”

Jag stirrar på Louis. Jag kan överhuvudetaget inte fatta vad han har sagt. Hur jag än försöker får jag inte fram något, utan fortsätter bara stirra. Louis lutar sig tillbaka och släpper min hand, hur kunde han?

Jag fäster blicken ut genom fönstret. Planet börjar rulla och jag stålsätter mig för det lilla hoppet upp i luften. Min flygrädsla är så gott som bortblåst men när de varnats inne på flygplatsen om att banorna var halkiga kryper sig obehaget på igen. Liam som sitter bredvid mig har tagit fram något litet ur sitt bagage och jag lutar mig mot honom.

”Vad är det där?” frågar jag.

”Inget.” svarar han och låter den lilla boken glida ner i fickan igen.

”Jaja, om du säger det så.” säger jag med en gäspning och lutar mig avslappnat bakåt. Starten går fint och snart är vi i luften.

Mobilen surrar till och jag klickar slappt in på meddelanden. Det senaste är från Harry och han skickar bara en kort rad om att de precis anlänt till flygplatsen i Dublin, och så en rad om det jävla ”Vi saknar dig.” Jag släpper mobilen bredvid mig i sängen och suckar tungt, vart jag än vände mig så blev jag påmind om dem. Affärerna hade precis släppt vårt nya album, och alla verkade tycka att det är känslosamt att sätta dit en lapp med texten ”Niall Horan’s avskedsalbum.” Texten fick mig att vilja spy varje gång. Den enda som aldrig nämnde killarna eller mitt tidigare liv var Fiona, hon räknades med på skalan mina bästa vänner som för tillfället bara innehöll en person, hon. På något sätt kändes jag inte värdig att kalla Zayn, Liam, Harry och Louis mina bästa vänner längre. 

Detta har hänt:

Jag vaknar upp och upptäcker att jag befinner mig i ett virrvarr av vita lakan. Huvudet värker när jag sätter mig upp för att se mig omkring. Rummet jag befinner mig i är definitivt inte mitt egna eftersom väggarna är creamfärgade och det hänger vita gardiner för fönsterna, mina är jag rätt så säker på att de är mörkblåa. När jag förflyttar blicken till min sida rycker jag till, ett par chokladbruna ögon stirrar på mig.

”Lite mer leende! Sådär ja.” kameran blixtrade till och knäppte av det sista kortet. ”Då kör vi nästa, Louis?” kameramannen ler brett och tar Liam i hand innan han välkomnar mig fram till duken. Jag poserar lite slappt, precis som vanligt. Det känns som om han tar tusen kort innan vi är klara med bara mig, han skickar in de andra tre och vi får lite mer frihet med poserna. Han tar vad som känns som tusen bilder till innan han tackar oss och vi blir utskickade i bilen igen.

”Det var väll kul?” Liam tvingar fram ett leende. Zayn nickar och ler, han har rätt, det hade faktiskt varit kul. Egentligen vill jag kommentera att det var ännu roligare när Niall satt bakom kameran och gjorde roliga miner, men jag låter bli.

Jag stirrar ner i kaffekoppen och suckar. Fiona sitter på andra sidan disken och försöker få mig på bättre humör.

”Det var en gång, det hände kanske ingenting.” säger hon.

”Nej nej, vi var båda nakna i en säng med rufsigt hår.” muttrar jag.

”Alla har rufsigt hår efter att man har sovit.” kontrar hon. Jag suckar och tar upp min mobil som börjat vibrera. Jag ursäktar mig och går lite åt sidan med handen för luren.

”Är du där?” frågar jag tålmodigt.

”Ja, jag är här.” svarar Niall på andra sidan luren.

”Hur mår du?” frågar jag så neutralt som möjligt.

”Skit.”

”Vad har hänt?” frågar jag.

”Jag har legat med någon, på fyllan.”

”Niall, alla gör idiotiska saker på fyllan.” försöker jag och hör hur han suckar.

”Jag vet, men det är bara det att jag aldrig trodde något sådant om mig själv.”

”Släpp det bara.” Jag kan inte låta bli att bli irriterad.

”Okej, men vad var det du ville?”

”Jag ville se hur du mår och informera om att vi åker till USA imorgon.”

”Tja efter att ha pratat med dig mår jag lite bättre.” säger han och jag hör att han menar det.

”Du får komma tillbaka vet du.” säger jag med en handfull hopp.

”Harry,” han suckar igen. ”Jag kan bara inte.”

”Jag vet, men vi finns om du behöver oss.” jag ler lite mot luren. ”Inget är sig likt, vi saknar dig.” Jag hör att det klickar till i luren, han har lagt på.

Hur mycket jag än tycker om Niall kan jag inte annat än tycka att det var omoget gjort, bara lägga på sådär. Jag hade ju inte sagt något fel.

Jag låter mobilen glida ner i fickan. Harry hade först gjort det bättre, sen värre.

”Tack för kaffet Fiona, men jag måste hem nu.” jag vinkade bort mot henne och hon vinkade ivrigt tillbaka.

”Välkommen åter!” ropar hon innan dörren slås igen bakom mig. 

”Asså, jag har fullt upp!” vrålar Niall genom luren.

”Jag märker det.” säger jag.

”Du kanske kan ringa lite senare för jag…”

”Niall, vi är faktiskt oroliga för dig. Du åkte bara utan att säga till. Vart är du?”

Fiona kommer fram till mig. Hon ler och håret är lite rufsigt.

”Ska vi dansa?” frågar hon över dunket. Jag nickar och hon för mig ut på dansgolvet. Trots att jag stått på en scen nästan tre år av mitt liv så kan jag inte ett enda danssteg. Mina tafatta försök får henne att skratta.

”Slappna av, låt musiken föra dig.” Hon börjar röra sig i takt med musiken, det ser riktigt proffsigt ut och jag försöker härma henne.

”Du kan ju!” berömmer hon och släpper loss ännu mer. Jag hade inte riktigt någon uppfattning av tiden, festen verkade hålla på i en evighet och lite till.

Jag häller upp teet och går och sätter mig vid bordet. Harry kommer utsnubblandes från sitt och Louis rum. Han verkar inte ha hunnit fixa håret än och jag, Liam och Louis skrattar.

”Du vet att vi åker till photoshooten om tjugo minuter va?” frågar jag och får en grymtning som svar av Harry som sätter sig han också.

”Du kan knappast åka dit i bara morgonrock, och ditt hår ser ut som ett skatbo.” kommenterar Louis och för handen genom Harrys lockar. Vi skrattar igen och Harry verkar vakna till lite mer.

”Jag ska fixa till det, snart.” muttrar han och tar emot en tekopp som han snabbt häller i sig innan han går mot badrummet.

Minibussen står utanför och väntar på oss. Vi stannar upp några minuter för att ge autografer och ta bilder. Den vanligaste frågan är såklart vart Niall är, vi svarar enkelt att vi inte vet innan Paul driver in oss i bilen. Efter tio minuter stannar vi i ett industriområde och Paul leder oss mellan de gråa byggnaderna tills vi kommer till något han påstår är en fotostudio. Vi ser tveksamt på den gråa, höga byggnaden men han insisterar på det. Inuti byggnaden är det förvånansvärt prydligt. Allt är vitt och det står stela designfåtöljer i väntrummet där en stor duk är uppspänd för fotograferingen. Vi slår oss ner och väntar på fotografen.

Jag vaknar upp och upptäcker att jag befinner mig i ett virrvarr av vita lakan. Huvudet värker när jag sätter mig upp för att se mig omkring. Rummet jag befinner mig i är definitivt inte mitt egna eftersom väggarna är creamfärgade och det hänger vita gardiner för fönstren, mina är jag rätt så säker på att de är mörkblåa. När jag förflyttar blicken till min sida rycker jag till, ett par chokladbruna ögon stirrar på mig.

”God morgon.” hälsar hon och häver sig upp på armbågarna. Till min smärre förfäran är hon naken och verkar inte på något sätt rädd för att visa det. Hon kryper närmare och lägger armarna om halsen på mig.

”God morgon.” säger jag tveksamt och hon skrattar till.

”Vilken natt va?” Jag tänker efter, eftersom huvudet värker är det svårt att komma ihåg något och jag biter mig i läppen.

”Vart är jag?” frågar jag för att slippa tänka så mycket. Hon skrattar.

”På Hotell Mullingar såklart. Jag fattar inte hur du hade råd att hyra sviten och…”

”Sviten?”

”Ja, du var väldigt bestämd på den punkten, precis som på att jag bara var värd det dyraste ur minibaren.”

Jag sväljer trots att jag vet att jag har råd. Innan jag hinner säga något så trycker hon sig mot mig och lägger sina läppar mot mina. Jag skjuter henne ifrån mig och slänger benen över sängkanten.

”Ledsen men jag måste verkligen gå nu.” mumlar jag och ser mig omkring efter mina kläder. Tjejen lutar sig ut över sängkanten och plockar upp mina kalsonger som hon kastar på mig.

”Tack.” det här var inte särskilt bra, andra natten och jag hade redan fått till det. Snabbt drar jag på mig kläderna och gräver i fickorna efter lite pengar hon ska kunna betala minibaren med.

Även fast det är väldigt oartigt att inte stanna har jag inte ork till det, jag var tvungen att prata med någon som förstod. Utan att tänka allt för mycket styr jag stegen mot caféet. 

      

”Det är bara det att jag saknar dem något så otroligt.” jag biter mig i läppen och drar på mig mössan igen. Klumpen i halsen darrar till men jag tvingar den ner i magen igen så att jag inte ska börja gråta framför henne. Igen. Berättelsen natten innan hade blandats med en hel del salta tårar.

”Du, upp med hakan.” hon ler uppmuntrande och lyckas fånga mitt intresse. ”Min kompis Louise har party ikväll. Du borde hänga på, du se ut att behöva träffa lite folk.”

Jag kontrollerar snäckan i örat en sista gång innan jag går upp för att sjunga I Want med killarna. Louis och jag delar så gott vi kan på Nialls gamla delar, ingen av oss är för det egentligen. Nialls gamla delar är anpassade för honom och ingen annan. Harry börjar vant på sin del, vi andra hakar på allt eftersom. Det är konstigt att inte ha Nialls sprudlande energi omkringhoppande på scenen, han fyllde alltid ut scenen, gjorde alltid så att det fanns något att kolla på. Louis tackar av alla och vi går av scenen. Allt rullar på som vanligt. Vi byter om, tackar av alla backstage, smyger ut till bilen, åker till hotellet, äter, pratar och sover.

”Jag måste ringa honom.” säger Liam för tjugonde gången. Harry försöker protestera men det hjälper inte, Liam är fast besluten och inget verkar kunna rubba honom.

Jag tar upp mobilen och bläddrar upp Nialls nummer. Dörren stängs bakom mig och jag sätter mig på sängkanten för att vänta på svar. En signal.. två signaler.. tre signaler. Precis när jag ska lägga på klickar det till och någon svarar.

Jag följer efter Fiona in på festen. Hon banar sig vant framåt och det tar inte lång tid innan vi har varsin alkoholhaltig dryck i handen. Jag dricker girigare än menat och känner direkt att kroppen går igång på alkoholet. En vibbration i fickan får mig att stanna upp och knuffa mig ut från dansgolvet.

”Liam!” svarar jag och höjer samtidigt glaset mot en snygg tjej som kommer förbi.

”Hej Niall.” säger jag lugnt, även fast jag är osäker på om han kan höra mig över dunket som ligger i bakgrunden.

”Asså, jag har fullt upp!” vrålar Niall genom luren.

”Jag märker det.” säger jag.

”Du kanske kan ringa lite senare för jag…”

”Niall, vi är faktiskt oroliga för dig. Du åkte bara utan att säga till. Vart är du?”

”På en fest!?”

”Det förstod jag, men var? Vilken stad?”

”Mullingar.” svarar han kort. ”Liam, jag är okej. Allt är bra. Täckningen suger så… hejdå!”

”Men..” det är försent, han har redan lagt på. Jag stönar och sträcker ut mig över sängen. Nog visste jag att Niall kunde parta, och så var han duktig på att dricka lite väl mycket också.

”Något napp?” Zayns stämma svävar in i rummet. Jag nickar sakta.

”Vart är han?” frågar Zayn som följdfråga.

”På en fest i Mullingar.”

”Då verkar det inte vara något större fel på honom.” Zayn flinar och kommer in i rummet. Han klär av sig och drar sedan på sig pyjamasbyxor innan han lägger sig i sängen.

”Nej, det verkar inte så.” mumlar jag.