fivedesiresandonedirection

Louis funderade hårt. Han ville verkligen komma på ett sätt att komma ifrån ön. Ingen där hemma kunde ju ha en susning om hur de mådde. Troligen trodde de allihopa att han och de andra var stendöda och begravda på havets botten, det är i alla fall vad han själv skulle ha trott. En idé gnagde inne i hans huvud och han försökte få ordning på den. För tillfället susade den bara omkring. Det var en helt galen idé men kanske skulle den funka.

Liam stirrade upp på himlen som dominerades av solen. Svetten rann ner för hans bara rygg och han kände sig som en stekpanna vem som helst skulle kunna steka ett ägg i. Louis hade samlat dem allihopa och förklarat datum och tid så att de skulle få en tidsuppfattning. Han hade bland annan information förklarat att det var den 17:de Oktober. Det betydde att de varit på ön i 76 dagar. Hans hand fumlade i sanden och han fick upp några kokosskrävor. Långsamt tuggade han på dem medan han tänkte. Dagen började lida mot sitt slut och solen bildade en väg på havet. Det var riktigt vackert men han hade sagt exakt samma sak de andra dagarna. Det som faktiskt fångade hans uppmärksamhet var ett lågt surr. Surret kom uppifrån och han fäste ögonen på den snabbt mörknande himlen. Två små prickar av ljus rörde sig snabbt över honom och han for upp på fötter.

- HELP, WE ARE HERE! HELP US! skrek han uppåt himlen och vevade med armarna. De andra såg också upp och fick syn på det lilla planet som gick över dem. Alla blev alldeles till sig och började skrika de med. Planet noterade inte deras vilda försök att bli hörda och försvann bort över havet.

Louis kände ruset gå genom hela kroppen. Den första biten civilisation hade nått dem. Även fast planet kanske inte hade sett dem hade det flugit över dem. Det var ett gott tecken på att det kanske kunde finnas en chans att komma hem. Under kvällen samlade han återligen alla för ett möte, till och med Zayn och Sasha fick komma upp till deras lilla brasa som desperat höll sig vid liv. Han såg upphetsningen blänka i deras ögon när han förklarade att det kanske fanns hopp för dem.

Niall vred sig bort från brasan. Sasha hade allt för många gånger försökt fånga hans blick. Istället för att vara delaktig så stirrade han ut i mörkret, bort mot den platsen där han från början velat ta livet av sig. Nu kändes det som om det varit bra att han varit så feg att han inte kunnat skära sig i pulsådern. Han hade aldrig kunnat förlåta sig själv.

----------------