fivedesiresandonedirection

Efter att jag inte pratat med honom sedan den besvärade Engelska Lit’ lektionen så hade jag börjat sakna Niall. Jag behövde verkligen en person jag kunde öppna upp mig för. Jag menar, jag och Liam har fortfarande våra nattliga samtal men det är inte samma sak som det brukar vara. Vi kan inte ens tala om Improv’ som vi brukade nu när vi inte är partners längre. Han berättar också gärna om Claire, de har nu gått ut officiellt. Jag kan knappt slänga in ett endaste ord, och om jag gör det så är det oftast om något oseriöst som hänt mig under dagen. Inte de personliga sakerna som förut. Jag nämner varken Niall eller Harry nu.

---

19 NOVEMBER

“Why didn’t you bloody well tell me that Niall was gone?” Jag dundrade på Liam så fort jag stängt dörren bakom mig.

“What?” frågade Liam trött, sittandes på sängen med datorn i knät. Han hade inte bytt om från fotbollsträningen och håret var fuktigt av torkande svett.

“Niall,” upplyste jag och började cirkla runt I rummet, full av ångest. “He’s gone.”

“Gone where?” sa Liam som uppenbarligen började bli förbittrad.

“Gone, Liam. As in he’s not in the university.”

“Would you ever stop babbling on and let me know what the hell is going on?”

“I went up to his room just now. It’s empty. All his stuff is gone. He’s gone.”

“Niall? Like, the Niall from my course?”

“No, one of the hundreds of other Nialls you know,” sa jag smaklöst. “Yes, of course that Niall!”

“Alright, alright,” suckade Liam. “Don’t take it out on me. Look, perhaps he’s just out for the night or…”

“Are you not listening to what I’m saying? His room was completely empty.”

“What were you doing sneaking into his room in the first place?” Liams anklagelse får mig att stanna upp för att tänka några ögonblick.

“I was worried about him,” kom jag fram till. “I haven’t seen him in a week.”

“Maybe he moved rooms?” Jag insåg att han hade delvis rätt i det.

“Oh. You might be right.”

“Of course I’m right,” påpekade Liam och la sin starka arm på mina axlar som för att lugna min panik. “Although, come to think of it, he hasn’t been in class for a week.” Lugnet jag känt för några sekunder fläktas bort och jag övergår i hysteri igen.

 “So, he is gone! What are we going to do?”

“Facebook him.”

“He doesn’t have a profile.”

“E-mail him.”

“Don’t know the address.”

“Call him on his mobile or text him.”

“I don’t think he has a mobile…”

“Ring him at home.”

“Don’t have the number.” Liam skrattade ironsikt.

“Send a carrier pigeon. Or put a message in a bottle.”

“That’s not funny, Liam.”

“Well, what else can you do?” Jag lutar mig över skrivbordet och väger huvudet i händerna medan Liam gick efter en cola åt mig. “I know, I know. If only I had some way of contacting him. The college’s bloody privacy policy means we can’t just go up and asked what happened to him.”Liam studerade mig en lång stund.

 “Leave it up to me,” sa han tillslut. “I’ll get you some sort of contact for him.”

“By when?”

“Jeez, I don’t know. Monday, probably.”

“Sorry, it’s just that I’m worried about him.”

“He’s ok. If something had happened to him, we would have heard about it. He probably just needed to see his family again. Being here and barely talking to anyone must just be so awful. Perhaps he needs some home comfort.” Liams ord fick mig att känna mig ännu skyldigare för det jag gjort med Niall. Jag hade inte ens försökt lappa ihop honom efteråt. Fast nu bryr jag mig inte om skulden, allt som betydde något var att han var okej.

~

”Oh, so nice of you to join us, Doody.” Gnällde Nathalie när jag anlände genom publikens entré. Till min bestörtning såg jag henne, Zayn, T-Birds, Pink Ladies, Fiona och Harry stå på scenen. Det var lördag eftermiddag, två dagar efter jag klurat ut att Niall åkt, och jag var en timme sen till repet. Jag hade tillbringat tid i biblioteket samtidigt som jag hoppades på att ingen skulle hitta mig eftersom jag ändå bara skulle sitta i publiken under repet.

“I thought we weren’t supposed to be on today,” stammade jag. “Just Harry and Fiona…”

“I said last week that we would be doing ‘The One That I Want’. That includes you and the T-Birds in the background,” snäste Nathalie. “Look, it doesn’t matter. Just come up here and try to follow Matthew and What’s-his-Face.”

“Luke,” slängde Lukas in.

“Yeah whatever. Louis, just get up here and let’s get on with it.” Jag gjorde som jag blev tillsagd och försökte samtidigt stänga av rödfärgen i ansiktet. Faktumet att kören och ’skolpersonalen’ stirrade på mig gjorde inte saken bättre. Zayn vinkade nästan osynligt till mig och Harry höjde nyfiket på ögonbrynen. Varför hade jag inte bara gått till repet utsatt tid och undvikit all denna pinsamhet?

“Zayn, give some pointers to Harry before we begin,” Nathalie sighed.

“I’m the producer, I don’t give directi-” Zayn fångade blicken Nathalie sände honom och beslöt sig omgående för att hålla käften stängd. Istället vred han sig mot Harry.  “Erm, let’s see. Just let loose at bit. Your vocals seem ok so just put some life into it. Remember, you’re floored by how Sandy looks but you also what to let her know you’re the man she wants. Let her take you across the stage, look into her eyes, do some moves or something.”

“Yeah, what Zayn said,” Nathalie placerar en CD i skivspelaren och låtens instrumentala version river av. Hon såg lika överraskad ut som jag över att Zayn faktiskt sagt något vettigt. “Off we go.”

Musiken drar igång och Harry började sjunga. “I’ve got chills, they’re multiplying!”

Han sjöng hånfullt högt, precis som I filmen. Hans röst låter faktiskt inte så illa. Jag vet inte vad jag väntat mig, jag borde ju tänkt mig något i den här stilen eftersom hur annars skulle han få huvudrollen?

”It’s electrifying.” bredvid mig började Matteus, Lukas, Anna och resten av tjejerna att Ooh Ooh Ooh’a i bakrunden. Jag försökte nå samma harmoni som Lukas. Jag fann mig själv distraherad med som pågick framför mig. Fiona, flickan som spelar Sandy, hade en fantastisk röst men överraskande nog var det inte hon som snodde min uppmärksamhet. Det var Harry. Hans röst var varmt kontrollerad, även i de höga tonerna. Han såg verkligen anständigt klädd ut i svarta skinnys och svart åtsittande t-shirt. Precis lagom tajt t-shirt, förresten. Sättet han leddes runt av Fiona på scenen var… bedårande. Han var så trygg. Det var bara något med hans scennärvaro och balans som fick mig att se honom i helt annan dager. Killen var faktiskt ganska bra.

Jag föraktade honom fortfarande, dock.

 

Efter 40 minuter hade vi sjungit om låten 10 gånger med konstanta utrop från Nathalie. Vi verkade alla kunna hantera låten och till sist envisades till och med Zayn med att Nathalie skulle låta oss gå vidare till nästa låt. Att döma av publiken verkade de också ganska tacksamma för det.

 

“Don’t ask me why,” började Anna medan vi satt på säterna nedanför scenen och lyssnade på killen som spelade Teen Angel. “I wouldn’t have minded being Sandy and having Harry sing with me like that.”

“Yeah,” sa jag, jag kunde inte låta bli att hålla med.

Sedan var jag upprörd på mig själv. Harry Styles var den halaste och mest upprörda person jag kände. Varför skulle jag njuta av en plats på scenen med honom? Jag är ju inte direkt attraherad av honom, eller hur?

Jag antar att jag gillade hur han såg ut idag. Och ofta hade jag funnit mig själv underligt dras till honom. Jag antar att jag inte har något emot hur han sty…

Nej, jag är inte attraherad av Harry Styles. Jag beundrar hans skådespeleri och sångfärdigheter. Och så var det ju så att han är bra på något jag faktiskt läser på Uni.  Inte för att jag behöver en annan ursäkt, förstås.

~

När vi allesammans stapplade ut från teatern blev jag förvånad över det som väntade i lobbyn. Jag vinkade adjö till Anna och gick fram till honom.

“What are you doing here? Did you not go home for the weekend?”

“Yeah, I did,” sa Liam. “I just came back. Our room was empty when I dropped up my suitcase so I knew you’d be down here. It was good timing.”

“But why are you here?”

“I couldn’t stop thinking about poor Niall and what might have happened to him. Then I figured that today would actually be the best day to get his contact details. So, I drove back and here I am.”

“So, how are you going to get the details?”

“How are we,” rättade Liam. “You’re going to be my partner in crime. Come on, let’s get going.”

“What? Now? What are we going to do exactly?”

“We’re going to break into the records office and steal Niall’s details.”

“Liam!” utropade jag efter att noggrant sett till att ingen tjuvlyssnade på oss. “We can’t do that!”

“Sure we can,” flinade Liam. “You know why?”

“Why?”

“Because I bought special secret agent glasses.” Han fumlade i sin jackficka och tog ut två pilotbrillor. Jag himlade med ögonen och skrattade.

”What are you, nine years old?” Liam ryckte på axlarna.

“They were selling them at the petro station and I couldn’t resist. I thought they’d add to the atmosphere.” Jag skrattade igen och satte på mig dem. Liam nickade godkännande.

“Thunderbirds are go,” sa han i salut medan vi tillsammans går mot det administrativa kontoret. Jag var glad över det konstiga han fått. Jag kunde nog ge mig själv skulden efter att vi varit partners i Improv. Munterheten i det hela gjorde att jag förlorade nervositeten i att bryta sig in till unit’s register. 

~

Jag kanske ska skriva om vad som hände lite senare idag eller i ett annat utdrag. Just nu vill jag inte skriva om det. Det är smärtsamt nog att se den smärtan jag upplevt timmar tidigare spelas om och om i huvudet på mig.