fivedesiresandonedirection

Förhoppningsvis kommer du läsa det efter lektionen och då förstår du att jag aldrig menade något illa med kritiken.

Ha! Jag kan se att du håller tillbaka tårarna medan du läser mitt utdrag. Lady var en enorm hund. Jag tillbringade timmar på extraktet bara för att få till den perfekta hyllningen till henne. Jag vet faktiskt inte varför jag sa att det var nerräfsat på en halvtimme. Varför ville jag imponera på dig?

---

 

17 DECEMBER

Loggen,

De två anteckningarna förvirrade mig. Jag tillbringade hela fredagens föreläsningar till att läsa igenom dem, försöka få en känsla av dem. Budskapet var tydligt nog: Harry var ledsen för förvirringen han orsakat och ville be om ursäkt. Men djupläste jag för mycket? Hoppades jag på mer än vad som faktiskt var klottrat på de två sidorna?

Kritiken av den första uppsatsen var grundläggande. Den berättade att Harry avsiktligt hade sårat mig. Att han fick vibbar av min nervositet. Gudarna vet varför. Och han hade mage att kalla mig konstig? Men varför hoppade då mitt hjärta till när jag läste ”you make me smile”? Och varför var han ”nyfiken” på att veta om jag var bög? Tja, hans fråga blev uppenbarligen besvarad när han läste min andra uppsats. Men varför var han nyfiken i första hand?

 

Vid den punkten var föreläsningarna slut för dagen och mitt huvud brann av frågor om vissa tolkningar och fraser. Det var bra på ett konstigt sätt, det gjorde så att jag faktiskt tänkte över om jag borde träffa Harry. Hans brev hade inte specificerat en tid eller något, den sa bara att Harry skulle ”försöka fånga upp mig innan ridån går upp”. När Shakespearestudier var över rusade jag upp till mitt rum för att lämna av väskan och för att hämta lite prylar jag kunde behöva backstage. Jag hoppades på att vara tillräckligt snabb för att hinna hämta allt innan Liam kom in och frågade vad brevet innehållit.

 

Men hör och häpna, inte bara Liam var i rummet när jag rusade in. En fräckt leende Niall var också där, sittandes vid mitt skrivbord. De såg på varandra och sedan på mig med nyfikna ögon.

“What?” frågade jag kort även fast jag visste exakt vad de ville veta.

“What did Harry say?” frågade Liam med oskyldig röst.

Jag himlade med ögonen. “He said…. he said….”

Vad hade han egentligen sagt? Frågan hade rullat i mitt huvud hela dagen.

“I don’t know,” sa jag tillslut.

“What do you mean you don’t know?” frågade Niall misstroget.

“It’s… complicated.”

“Oooh, things are getting serious,” kuttrade Liam. Jag snappade upp hans fotboll och kastade den häftigt på honom.

“Show us the note then if you aren’t going to tell us anything,” sa Niall.

“No,” sa jag snabbt vilket fångade upp Niall och Liam.

“Somebody’s getting defensive,” sa Liam. “Are the two of you official now?”

“Nobody is getting defensive,” sa jag bestämt, “and nothing is official. Harry’s not gay and even if he was….”

“… you’d be married at this stage?” föreslog Niall syrligt.

“No, even if he was gay, I wouldn’t be interested.”

“Oh,” sa Niall, de såg båda riktigt snopna ut. “You don’t still believe that idea of yours that he had some sort of ‘plan’, do you?”

“I don’t know,” suckade jag. “I don’t know what to think. My mind is a mess.”

Jag tvärstannade när jag insåg att jag användt en replik från Harrys brev. Jag hade definitivt läst brevet en gång förmycket. Niall och Liam var tysta och såg på varandra, det var som om de drev varandra till att fråga mig något. Niall var tillslut den som tog till orda.

“So, what did the letter say?”

“Oh my God- nothing! Would you two stop all this! There is nothing going on at all so just give it a rest!”

“If nothing’s going on,” sa Liam klokt, “then why won’t you just show us the letter?”

Jag måste erkänna att han hade rätt, jag blev… ägd.

“Because I…. because I don’t want to.”

Varför? Varför visade jag dem inte brevet? Harry hade faktiskt inte skrivit något öppet eller personligt i den. Han friar liksom inte…

“Alright, alright,” sa Liam surt. “You don’t have to show us the silly letter. But tell me, why are you in such a rush? We don’t need to be down in the theatre for another twenty minutes.”

“He wants to sneak in a few minutes of smooching with-”

Innan Niall avslutat meningen tog jag upp bollen igen och kastade den på honom.

“Ow!”

“Sorry,” sa jag. “Look, I just wanted to have loads of time to get ready, that’s all.”

“Oh, ok,” sa Liam. “We’ll come down with you then.”

Jag kunde inte riktigt neka dem utan att höja deras misstankar ytterligare, så jag gjorde mitt bästa för att likgiltigt rycka på axlarna.

  

De tjattrade hejdlöst hela vägen ner till teatern om vad som hänt på nattklubben den föregående natten.

“Did you manage to find Niall a girl?” inflikade jag på vår väg genom lobbyn.

Liam himlade med ögonen. “He was getting on great with this really hot girl but chickened out of kissing her.”

“Liam, Niall’s gay.”

Jag slog händerna för munnen. Jag visste ärligt talat inte varför mina ord sluppit ut. Jag tänkte faktiskt bara säga det till mig själv inne i huvudet som ett förbittrat skämt mot Liams okunnighet. För mindre än en sekund förlorade Liam fattningen och hans ögon vidgades och munnen föll på vid gavel.

“Are you?” frågade Liam vänd till Niall.

“No, of course he’s not,” sa jag med ett nervöst skratt. “I was only jok-”

“Nah, it’s ok, Louis,” sa Niall tyst.

“You’re gay?” frågade Liam.

Niall ryckte på axlarna. “Er… yeah, I suppose.”

“Well, why the hell didn’t you tell me?” utropade Liam. “There I was trying to set you up with a girl like a fool!” Liam slog till Niall på armen och drog honom sedan intill sig. Han lindade sin högerarm om mig och halade in mig också.

“Ah, my two little gay boys,” skrattade Liam. “I’m like them girls who have loads of gay friends… what do you call them?”

“Fag hags?” föreslog jag.

“That’s it!” utropade Liam och klämde ihop oss tätt inpå sin kropp. “I’m a fag hag! Haha!”

Jag himlade med ögonen men kunde inte låta bli att skratta.

“But seriously,” sa Liam till Niall, “I’m totally fine with it.” Men plötsligt slog en tanke honom. “Oh dear, I don’t mean any offence when I said ‘little gay boys’ and ‘fag hags’…”

“Nah, you’re ok, man,” sa Niall lättsamt. “But if you ever call me a ‘little gay boy’ again, I’ll… I’ll….”

“Kiss him?” föreslog jag och drog in oss i ännu en skrattattack.

“Hold on a second,” sa Liam när han återhämtat sig och gått in på teatern. “Are the two of you…?”

Jag ryggade undan lite när jag insåg vad han syftade på.

“Together?” frågade Niall. “No, no, no. Not at all.”

“Jeez, Niall,” sa jag torrt. “I wouldn’t want to be easily offended, would I?”

“I didn’t mean it like that,” försvarade sig Niall och Liam höll på att bryta ihop igen. “It’s just… we’re friends.”

  

Jag såg på Niall att han tänkte på tillfället då jag oförberett lutat mig över honom och lagt mina läppar mot hans några veckor tidigare i den mörka teatern. Därefter –efter vi rätt ut allt om hans förhastade avfärd- hade vi vuxit till-

”The best of friends.” sa jag.

“Hey!” ropade Liam i protest bredvid oss.

~

Vi delade så småningom upp oss. Niall och Liam gick och letade reda på mickarna medan jag gick och bytte om tillsammans med Matthew och Luke. Jenna kom efter tio minuter och hon fixade till mitt hår och make-up på de få minuterna hon hade. Strax innan hon var klar tog hon upp elefanten i rummet.

“What happened to you yesterday?”

“What do you mean?”

“You weren’t anywhere to be seen backstage or anything,” sa hon och drog på ett tjockt lager foundation.

“I was in here.”

“On your own? For the whole interval? Why?”

Jag ryckte på axlarna och rörelsen fick henne att missa stället hon skulle smeta på mer smink på.

“Were you upset about messing up that line?”

Jag var tacksam för att hon var så direkt i frågan.

“Who you think me foolish if I said yes?” frågade jag.

“I would think that you’re only human. Obviously, drama is something you care about if you let it affect you that much. That said, you should have answered my calls and texts.”

“My phone was on silent in my bag,” sa jag ursäktande. “Did you think it was bad?”

“Your mistake? Nah, not really. I thought for a moment that Harry was trying to upstage you when he interrupted you.”

“Did you?” frågade jag ivrigt, jag kanske inte var så patetisk trots allt.

“At first. But then I remembered what your line was supposed to be and I realised he was trying to prevent you from making a bigger fool of yourself.”

“Great,” muttrade jag och Jenna rynkade pannan.

“What?”

“Nothing.”

“I thought it was nice, what Harry did. Especially as you always seem to be at each other’s throats… well, when you’re not checking each other out, that is. Although, I have to say, it came across as sort of clumsy and amateurish on Harry’s end.”

“Good,” sa jag. “Wait, what do you mean ‘checking each other out’?”

“Oh nothing,” sa Jenna och packade ihop sitt smink. “I’m not having this argument with you again. Break a leg tonight. You’ll be fine.”

  

Även fast sminket och håret tog lång tid så hade vi gott om tid innan ridån skulle gå upp, hela 40 minuter. Harrys rad ”jag hittar dig innan ridån” ringde i mitt huvud. Jag fördrev tiden med att småprata lite med Luke och Matteus. Varje gång någon gick in i rummet hoppade jag till, som om jag var en prinsessa som väntade på dagen prinsen skulle komma. Ha, sannolikt.

Fyrtio minuter blev en halvtimme och en halvtimme vände sig till en kvart. Innan jag visste ordet av det var vi uppradade bakom scenen och väntade på att släppas in. Det var cirka sex eller sju minuter till showtime och det var då jag såg honom för första gången. Han kom gående från sitt egna omklädningsrum. Han gick förbi oss och fram till Fiona och försökte lugna ner henne. Tydligen hade hon varit fysiskt sjuk med alla nerver föregående kväll. Ändå gick en konstig känsla genom mig när Harry placerade sina händer på hennes axlar. Var jag svartsjuk? Var jag sårad av att han inte letat upp mig som brevet antytt? Att han letade sig till Fiona istället för mig.

 

Nathalie kom snart fram och himlade med ögonen åt Fiona. Hon delade upp oss som får bakom scenen och jag följde med Matteus och Luke till den vänstra sidan av scenen medan Anna och hennes Pink Ladies fördes till motsatta änden. Såvitt jag var medveten försökte Harry fortfarande lugna Fiona och jag kände hur jag blev orolig när Zayn kom och viskade ”one minut to showtime”. Med cirka tio sekunder till godo kom Harry flåsande upp bakom mig. Kören avslutar sin sång och Matthew leder in oss på scenen. Innan jag tog min plats kände jag en lätt tryckning i handen. Han som inte sagt något eller ens kollat mig i ögonen på hela kvällen. Jag visste inte hur jag skulle reagera på det, men jag visste att det var oviktigt den närmsta timmen. Jag vägrade låta det påverka mig och sätta mina tankar i vägen för pjäsen när ridån gått upp. Fram tills ridån har stängts så är man sin roll och ingen annan. En äkta skådespelare.

 

Jag blev förvånad över hur jag presterade. Den första akten gick så bra att jag levererade mina repliker med brinnande självförtroende och allt verkade flimra förbi. Det var en underbar känsla. Efter cirka 50 minuter drogs ridån igen och pausen började. Egentligen ville jag bara stå på scenen och suga i mig applåderna, jag var värd dem. Men mina planer förstördes dock. Så snart scenen släcktes ner tog någon tag i min handled och drog ner mig från scenen och in i korridorerna backstage. Genom mörkret och ruset av människor kunde jag inte riktigt placera min kidnappare, men mitt hjärta hoppade över åtskilliga slag medan jag vilt fantiserade om vem det kunde vara.

 

Snart nog drogs jag in i ett omklädningsrum och greppet om min handled försvann. Han stängde noga dörren bakom sig.