fivedesiresandonedirection

”No,” flämtade jag för mig själv. ”No way. No way, he can’t have auditioned… no way. He should have told me then. Or..” Visst, jag såg ner på min lapp och bekräftade det korta och aningen ovanliga namnet längst ner på sidan. Tre små ord som lät min bubbla till värld spricka.

17 NOVEMBER

Loggbok,

”Right, everyone in their places please!” det var ett allmänt ståhej eftersom ca 50 personer hjälplöst irrade omkring och försökte hitta en lämplig plats att stå på.

”We don’t know where to go!” någon överröstade alla andra. Nathalie rodnade djupt och dirigerade med händerna samtidigt som hon höll balansen för att inte ramla av sin röda pall.

”Oh right. Umm, Okay then… Chorus in that corner with Graham. T-Birds and Pink Ladies and school staff in that corner with Zayn. Danny, Sandy and everyone else with me over here.” Det var so mom vi var kreatur redo för slakt, tack och lov hamnade jag med Zayn. Han visade sig dock vara värdelös.

”Err, yeah so I don’t really know what we’re supposed to be doing to being honest… I’m the producer so this isn’t really in my job description…”

“Maybe we could, like, sit in a circle and go around introducing herselves.” Sa en från Pink Ladies, hon hade extremt hög röst. Jag gissade att hon skulle spela Frenchy.

”Yeah, let’s do that.” sa Zayn med en axelryckning. Jag satte mig på golvet mellan Anna och en pojke jag inte träffat förut. Det visade sig att han kallades Matteus, var andra året i samhällskunskap och skulle spela Putzie, en annan T-Bird.

”Louis Tomlinson,” meddelade jag när allas blickar landade på mig. Jag tittade ner på mina fötter och följde skosnörena med blicken för att försöka lindra min nervositet. ”Performing Arts, I’ll be playing Doody. Oh, and, er, first year.”

”Awww.” kom det från någon i cirkeln. Jag tittade upp, överraskad. ”Sorry,” en flicka på min vänstra sida såg på mig. Jag fick veta att hon hette Grace och skulle spela rektor. ”It’s just- you’re so cute! I could eat you up.”

”Thanks,” sa jag och kände att jag förvandlades till en rödbeta, igen. ”But please don’t.” Det kom ett uppskattande skratt från alla i cirkeln, det var då jag bestämde mig för att njuta fullt ut av min roll i musikalen. Såklart steg snart Twatface upp på scenen och stänkte regn på min parad. Nathalie kom också och frågade Zayn vad vi gjort.

”Intruduced ourselves, got to know each other, litta bit chit-chat, you know yourself.” Sa Zayn med en axelryckning och samma gamla sluga glimt i ögonen. Nathalie såg ut att kunna slå till honom.

”Right.” sa hon till oss och klappade hårt i händerna för att få våran uppmärksamhet. “Pink Ladies go over to where Fiona is. She’s Sandy, by the way. Introduce yourselves, practice the first scene you have together. Likewise T-Birds with Harry over there.” Matthew, Lukas och jag gick till stället där Harry och Fiona var. Harry flirtade uppenbart med henne, tja, han försökte i alla fall. Matteus hostade högt.

”Oh, hey.” sa Harry släpigt. ”So you are my crew?” Precis där kunde jag gett honom ett slag på käften.

”Er, I’m Harry Styles over here.” Han sträckte fram handen mot Matthew.

”Matteus Howard.”

”Luke Wilson.”

”Louis Tomlinson.” Sa jag vasst när Harrys hand omfamnade min.

”Harry Styles.” sa Harry och blinkade mot mig. ”Nice to meet you.”

”The pleasure’s all mine.” sa jag ironiskt och såg rakt in i hans kaxiga, gröna ögon.

”Well, should we get started with our first scene or something?” frågade Luke och skummade igenom sitt manus. Jag kunde se på honom och Luke att de var förvirrade över min fientliga presentation till Harry.

”Suppose so.” ett lätt prassel av papper delades mellan oss medan vi rafsade fram rätt sida. Harry började läsa sina repliker och jag måste erkänna att hans accent och röst satte nästan alla ord perfekt. Ljuva avundsjuka. De första raderna var bara skämt mellan gänget. Sexuella och ytliga skämt som inte var värst bekväma att uttala eftersom vi knappt kände varandra. Och så kan vi ju lägga till faktumet att jag absolut avskyr Harry. När min första rad kom gjorde jag mitt bästa för att få till en hyffsad amerikansk accent. Jag var rasande eftersom Harry log fånigt efter mitt första försök. Resten av repet ville inte gå tillräckligt snabbt. Harry blev tack och lov bortsläpad till Fiona så vi tre som var kvar kunde öva på resten.

Klockan halv tre, hela två timmar senare stod Nathalie på sin pall igen och meddelade att repet var över för dagen.

“Song rehearsals next Saturday in the theatre,” sa hon. “‘You’re the One That I Want’, ‘Beauty School Dropout’ and ‘Hopelessly Devoted’. Everyone is to be there to either watch or practice backstage. You may be needed.”

Phu, det var inte min tur att sjunga ännu. Jag skulle få en chans att luta mig tillbaka och studera det som utan tvekan skulle bli Harrys lustiga försök till ’You’re the One That I Want’.

Det är i övermorgon. Se till att inte glömma popcorn.

~

Efter att jag inte pratat med honom sedan den besvärade Engelska Lit’ lektionen så hade jag börjat sakna Niall. Jag behövde verkligen en person jag kunde öppna upp mig för. Jag menar, jag och Liam har fortfarande våra nattliga samtal men det är inte samma sak som det brukar vara. Vi kan inte ens tala om Improv’ som vi brukade nu när vi inte är partners längre. Han berättar också gärna om Claire, de har nu gått ut officiellt. Jag kan knappt slänga in ett endaste ord, och om jag gör det så är det oftast om något oseriöst som hänt mig under dagen. Inte de personliga sakerna som förut. Jag nämner varken Niall eller Harry nu.

Jag säger inte att Liam är hänsynslös när han pratar om Claire hela tiden. Jag skulle inte klandra honom i hans skor. Även i mina homoögon är Claire en helt fantastisk person och jag föreställer mig att jag inte skulle vara olycklig om jag varit ihop med henne. Asså om jag var hetro och inte upp över öronen förälskad i min manliga rumskompis.

Så, det var en enslig onsdagskväll när jag bestämde mig för att hitta Niall. Liam hade gått en halvtimme tidigare för att komma i tid till sin fotbollsträning. Saken var den att jag behövde prata med någon. Det spelade ingen roll vad vi pratade om, bara att vi pratade liksom. Jag hade inte sett Niall på Engelska Lit’en igår och började frukta att han undviker mig. Jag hade smugit in på bakre delen av teatern i en vecka nu men inte sprungit ihop med honom en enda gång. Jag bestämde mig för att snoka runt på femte våningen där han nämnt att hans rum låg. Jag hade inget sätt att kontakta honom. Inget mobilnummer. Ingen Facebook-profil. Nästan gråtande kom jag också på att hans rumsnummer låg under mitt vetande. Efter att i ca två minuter planlöst gått runt i korridorerna så tog jag modet till mig att knacka på dörr 501. En förstaårsstudent som jag kände igen från rastgården öppnade och höjde på ögonbrynen åt mig.

”Hi,” min hals var torr. “I was just wondering if you happen to know which of these rooms belongs to Niall.” Killen ryckte på axlarna.

“Who?”

“Niall. Niall Horan I think.” Killen rykte på axlarna igen.

”Never heard about him.” svarade han yrvaket.

“Well, he said he lived up here. He has blonde hair, medium height, really quiet…?”

“Oh yeah.” Killens ögon var avslöjande. Utifrån vad jag såg verkade han drogad. “Irish bloke. Never ‘eard one word outta ‘is mouth since he done and asked me to pass ‘im the salt at dinner back in October.”

“So, do you know where he is?”

“Not too sure, mate.”

“I think he’s in a single room,” föreslog jag.

“Well that’d be 508 then, wouldn’t it? Only single on this floor, as far as I know.”

“Oh ok. Thanks.”

“No’ a problem, mate. Anytime. Tell the bloke that Steve said ‘ello. I haven’t seen ‘im at dinner for nearly a week or some’int.” jag nickade, aningen förvirrad över varför Niall inte befunnit sig till bords på en hel vecka. Kanske det sociala samspelet var för mycket för honom. Innan jag vände mig om för att gå kunde jag inte låta bli att fråga:

“Are you stoned or something?”

“Ah, the question is, are you? Are we all just stoned and not one of us realises it?” jag styrde stegen mot 508, jag tog killens svar som ett ‘ja’. Inte undra på att Niall undvek middagen eller smög ner till teatern så ofta. Jag knackade på 508:as dörr och väntade runt 30 sekunder på svar. Ingen lycka. Jag skulle precis vända mig för att gå och kontrollera teatern igen när min hand prövandes lades på dörrhandtaget. Som ett mirakel fann jag dörren upplåst. Jag kikade in innanför dörren och knackar löst i väggen för säkerhets skull. Rummet var dränkt i totalt mörker. Nyfikenheten vann och jag tände lampan. Rummet var naket, tomt. Sängen var liten och lakanen gräddvita. Inga bilder hängde på väggarna. Inga böcker fyllde hyllorna. Rummet var rent av deprimerande och ekade kusligt av tomhet. Utifrån Nialls beskrivningar av det lilla fönstret med rostiga gångjärn visste jag att jag stod i rätt rum. Jag kunde bara inte komma underfund med hur han kunde leva så spartanskt.

Och sedan, med sjunkande hjärta, insåg jag sakta vad som pågick.

“But why do you want to produce a college musical?”

“Looks good on my CV.” Zayn rykte på axlarna mellan tuggorna. ”Plus, Nathalie is smoking.”

”Told you.” flinade Liam. ”So Spielberg, tell us- is our Louis up for a main part?”

“Ah, ah, ah.” Invände Zayn med en glimt i sina bruna ögon. ”That would be telling. Although I havet o say, Graham and I were very impressed with your audition, Louis. And you certainly put Nathalie in a better mood.”

TIPS!!! 

Sätt på detta medan du läser, det höjer stämningen lite. Jag hade på den medan jag översatte :)

http://www.dreamfilm.se/film/454/grease.html

10 NOVEMBER

Jag vet inte vad jag ska tro. På sätt och vis är jag arg men samtidigt borde jag väntat mig att just något sådant här skulle hända. För ungefär en minut sedan, innan jag läste tre små ord, var jag lycklig. Lycklig. Jag kan lika gärna börja med idag och Liams dikning av mig. En annan anledning till att bli deprimerad. Jag är trött på att vara såhär eländig hela tiden. Förtjänar jag inget positivt efter all skit jag gått igenom? Jag antar ändå att det kunde vara värre. Jag hade Niall att hantera. Stackars Niall, min tanke var fortfarande att det hade varit bra att ge honom kyssen. Just nu är det superobekvämt mellan oss på grund av det jag gjort. Niall försöker att inte låtsas om det, att allt är bara bra. Men jag märker att det inte är det. Vi satt bredvid varandra på Engelsk Litteratur men vi satt i tystnad och fick bara ur oss enstaka ord. Det var trevligt att han fortfarande ville sitta bredvid mig men störningen låg fortfarande emellan oss.

Så i saknad av dem så har jag tagit till med dig loggen igen. Gud, jag ser mig själv sitta i en manchesterfotölj om tio år och läsa detta och tänka på vilket jävla pucko jag var. Men det kan inte hjälpas.

Så, idag torsdag vaknade jag tidigt av att solen smärtsamt lagt sig tillrätta på mitt ansikte. Jag bestämde mig för att gå upp och göra det som jag egentligen tänkt göra för flera dagar sen: leta upp de utprintade dagbokssidorna och se efter vad Harry skrivit. Sökningen efter det orsakade att högar med papper spriddes i rummet och en massa buller som snart gjorde så att Liams bruna ögon såg upp över kanten på täcket.

”Louis,” grymtade han. ”It’s not even quarter pas’ eight. Why’re you up?” Jag slängde mig ner på knä och kikade in under sängen. Ingen tur.

”Who’s texting me at this hour of the morning?” sa Liam och fumlade med telefonen för att kunna läsa smset. Han hade satt sig upp och jag intresserade mig i en fjäder som krupit ut ur min kudde, allt för att inte se på hans solbrända, håriga bröst som inte täcktes av täcket längre. ”Oh. Claire.” Jag hörde smilet i Liams röst och kände plötsligt för att slå något. Hårt.

”What does she want at this hour?”

“She wants to meet me for breakfast.” Sa Liam avlägset fullt upptagen av att knappa in ett meddelande tillbaka.

”Meet you for breakfast? You’ll see her in Improvisation in an hour. Are you two going out or something?” Liam flinade brett mot mig och ryckte barnsligt på axlarna.

”Dunno. We’ve been kind of… flirting ever since Hallowe’en.” Jag ville spy. Eller i alla fall ge Liam en rejäl örfil för att han var så äckligt kär. Liam hoppade ur sängen och drog på sig en ren tröja och ett par jeans.

”You’re going now?” frågade jag Liam medan han knöt på sig skorna.

”Yeah, why not?”

”We have Improv today.”

“So?”

“Nothing, just that we usually… go togheter.” Jag noterade omognaden som kom ur min mun.

”Oh sorry, mate. Still, I’m sure you can find your way there yourself! Unless you want to join Claire and I for breakfast…?” Jag kunde se på hans medlidande att han verkligen inte ville ha mig där. Jag uppskattade gesten i alla fall.

”No, don’t be silly. I’ll see you over in the other building in an hour.”

“Alright, see you later mate.”

Han hade börjat kalla mig ‘mate’ igen. Hade jag sjunkit så långt för honom? I samma sekund som Liam stängde dörren bakom sig så slog jag knytnäven så hårt jag kunde i garderobsdörren i frustration. Min knytnäve exploderade i smärta i brist på andra åtgärder. Dörren svängde upp igen och Liam tog ett steg in för att ta sin mobil som oskyldigt låg på sängen. Han kastade en frågande blick på mig där jag stod med skrynkligt ansikte och försökte räta ut mina fingrar.

”You alright, mate?”

”Er… pins and needles.” Lyckades jag få fram. Liam verkade köpa det snabbt och stängde noga dörren när han sprang ut. Varför kan inte jag slå in handen i en vägg precis som alla maskulina typer i alla filmer? Varför kunde inte jag vara så tuff?

”Ow, ow, ow, ow, ow, ow.” jag kunde inte låta bli att gny medan jag hoppade runt i rummet. Skärp dig, du måste bete dig hetro. Sluta skada mig själv.

~

Jag var en jävla röra när jag rusade in på Improvisationen en timme senare. Jag hade på morgonen bestämt mig för att vända min sida av studentrummet ut och in i jakt på utskriften, det stör mig. Jag glömde bort tiden och valde mellan dusch och frukost. Dusch vann. Jag hade såklart inte hittat utskriften. Lektionen hade inte börjat, men alla var redan där. Jag såg Liam och Claire sitta borta vid väggen och prata, OCH DEN JÄVLA BITCHEN FLIRTADE SOM OM INTE HADE EN ENDA GNUTTA SKAM I KROPPEN. Ledsen för det där. Egentligen är det inte Claires fel att Liam gillar henne. Nå, det är det men du vet vad jag menar. Om jag hade varit tvungen att välja en tjej som Liam skulle gå ut med skulle hon nog varit en i topp tre. Men jag behöver någon att hata just nu och hon är perfekt eftersom hon snott min Liam. Jävla bitch.

Sorry.

”Louis.” Anna fångade min uppmärksamhet och gestikulerade över en tom stol. Jag accepterade gladligen hennes inbjudan.

”Hi, Anna. How are you today?”

“Fantastic! Lovely day, isn’t it?”

“It’s like two degrees Celsius and there’s frost outside.” Sa jag drygt.

“I know, isn’t it great? It’s beginning to feel like Christmas already! And once Christmas is here, that means the musical! Did you get an e-mail yesterday?”

“Yeah, what’s tonight’s meeting for, do you know?

“They’re handling out the parts and announcing what the musical is, silly goose!” Hennes ögon strålade av engagemang.

“Attention, class.” Cathy avbröt oss från toppen av rummet. ”Warm-ups! Everybody in pairs please!”

”Will you do the honour of being my partner?” frågade Anna.

“Well, I’d love to but I work with Liam. We have this agreement actually, that we stick togeth-“

Jag förlorade min tankekontroll och sneglade över rummet mot Liam. Claire hade svept sina armar om honom och gav honom blickar som kunde segra över vilken hundvalp som helst. Jag hade ersatts. Jag kände mig dum som nästan skjutit undan Anna på grund av löften Liam avlagt, det där om att vi skulle vara partners vid alla tillfällen. Det är lite lustigt eftersom jag hade hållit min del av affären men han brutit sin.

”Looks like Liam’s found someone else.” Viskade Anna intill mig.

“Yeah, cool, whatever.” Sa jag neutralt med ett kaxigt leende. Inuti mig spricker mitt hjärta. ”That means you and I can work togheter.” Vi gjorde övningarna Cathy läste upp för oss och även fast Anna hade en så härlig klädstil var det inte i närheten så roligt som jag haft det med Liam. Jag kunde ite låta bli att sända blickar genom rummet mot Liam, alltför ofta, för att se vad han gjorde. När jag gjorde det är jag rädd att jag måste erkänna att mitt huvud skrek ”LET GO OF MY MAN BITCH!” när de flirtade så vilt med varandra.

”You really like him, don’t you?” sa Anna mjukt när vi plockade ihop våra saker för att lämna salen. ”Liam, I mean.” Jag följde Claire och Liam medan de banade sig ut ur rummet, hennes arm var virad kring hans. Liam gick oftast med mig till nästa klass eftersom hans klassrum låg strax efter mitt. Jag kunde inte låta bli att känna den stora hink med svartsjuka som blev hälld över mig när Liam lutade sig nära Claires öra för att viska något i det. Jag nickade som svar på Annas fråga.

”Yeah, I do.” sa jag tyst. ”An awful lot.” Anna tog min hand och stryckte den lite.

”It must be heart-breaking to see that. Still, at least we have tonight’s announcement to look forvard to.”

~

“So myself, Zayn and Graham have come to the decision that the 2011 Christmas musical will be a production of Grease.” Nathalie meddelande det utan någon känsla av cermoni. Hon, Graham och Zayn stod framför oss på den stora scenen. Jag kunde inte se så många eftersom sätena var obelysta, det var knappt så att jag såg Anna näst intill mig. Jag hade inga goda chanser att bli annat ät kör efter Twinkle, Twinkle. Jag ler matt för mig själv och intalar mig att Grease kunde vara rolig att göra vilken roll jag än fick. En applåd bröt ut ur mörkret innan Nathalie harklade sig och fortsatte tala. “I’ll now hand you over to Graham and Zayn who will talk about the parts.”

“Right, so we had a difficult task in assigning the parts,” började Graham. “The standard was very high and we hope that if you are disappointed that you know there were just a lot of very good auditions this year.”

“Enough with the loser talk,” väste Zayn samtidigt som han fingrade på sin mapp. “We have a list of assigned roles for everyone. Please take one on your way out, along with a script. And don’t forget rehearsals start this Saturday. We don’t have long until the show starts so let’s all begin with guns blazing.” Det fanns ett allmänt sus bland alla när vi reste oss och klättrade mot utgången där Graham och Zayn stod med varsin bunt med papper.

”Nervous?” frågade Anna bredvid mig. Det fanns en del andra förstaårsstudenter som knuffades med oss.

”Yep. You?”

”Same.” När vi nådde fram till Nathalie var vi några av de sista människorna att lämna lokalen. Graham kastade nästan pappret på oss och Nathalie slickade ett nagelprytt finger och drog fram ett annat ark.

”Congratulations.” Sa hon neutralt, även om jag inte var säker på vem av oss hon menade.

”Thanks.” sa jag och började omedelbart scanna av sidan när vi kom ut i den ljusa lobbyn.

‘Grease: A Student Musical Production, 2011. Nathalie L. Hopkin, Director. Zayn Malik, Producer-‘ jag skummade förbi delarna med backstageroller och kör. Allt var i alfabetisk ordning.

’Chorus: Ben Armstrong, Molly Covington, Richie Davidson, Kayla Dennis…’ Jag skummade vidare till ‘T’.

‘Lara Penn, Trisha Smith, Katie Townsend, Kate Turner, Amy Walsh…’ ingen kör för mig. Det innebar antingen att jag fått en större roll eller att jag inte fått någon roll alls, vilken förnedring det skulle bli av alternativ två. Anna pep till av spänning bredvid mig. Jag förstod varför eftersom jag precis kommit till delen med ’Pink Ladies’ där ’Anna Whittington’ stod utskrivet.

”Congratz Anna.” sa jag snabbt eftersom min hjärna koncentrade sig på delen med manliga roller.

’Coach: Keith Edmonton. Teen Angel: Freddie McDonald…’ Mitt hjärta bultade. Där var det. ’Sonny: Luke Wilson. Putzie: Matthew Howard. Doody: Louis Tomlinson.’

JA!! Jag var en T-bird! Efter allt Zayn sagt hade jag fått en av de viktigaste delarna.

”Good work you!” gratulerade Anna. Zayn kom utgående från teatern med en spotlight glimmande bakom sig.

”Nice, mate! You’re a T-Bird!”

“Thank you!” halvskrek jag.

“Listen, don’t be too disappointed, alright?” sa han tyst.

“Why would I be disappointed?” gastade jag.

“I just thought you’d be mad at me. Just so you know, I didn’t push it. It was a unanimous decision by all three of us.”

“But I’m delighted,” sa jag, förvirrad över Zayns beteende. Han skyndade iväg. Var det något han döljde? Jag skakade det av mig och kramade om Anna. Hårt.

 “Oh, this is so exciting!” rabblade hon. “We’re going to meet so many new people! I know hardly anybody else in this. Well, I’ve heard about the girl who’s going to play Sandy. She’s in third year I think. She’s supposed to have an amazing voice. I wonder who the guy playing Danny is. His name sounds rather familiar. I think he actually might be in first year…”

I just det ögonblicket, samtidigt som jag lyssnade på Anna fick jag syn på hans leende ansikte i lobbyn. Jag hade inte ens vetat han var där, hans ögon tindrade samtidigt som han pratade med Nathalie. Självbelåten. Han fångade min blick några sekunder och grinet försvann och ersattes av en kallare blick, en blick som frös ut mig från hans värld.

”No,” flämtade jag för mig själv. ”No way. No way, he can’t have auditioned… no way. He should have told me then. Or..” Visst, jag såg ner på min lapp och bekräftade det korta och aningen ovanliga namnet längst ner på sidan. Tre små ord som lät min bubbla till värld spricka.

’Danny: Harry Styles.’ 

---

 kollar ni på Grease spelar Louis killen här till vänster, Doody. 

“Puperty must have been a nightmare for you.”

“It wasn’t the best of times, no. How about you? How did you know?”

“Signs started going off around twelve, I suppose. I ended up kissing a guy I knew when I was sixteen. Pretty much sealed the deal. I’m sure it was the same for you when you kissed a guy- you knew for sure that you never wanted to touch a girl again.”

Jag skrattade för mig själv men märkte snart att Niall satt ovanligt tyst med händerna runt knäna.

”Wait. Have you never kissed a…?”

Niall skakade nästan osynligt på huvudet.

8 NOVEMBER

Loggen,

”Ouch! What was that for?” Jag hade just kommit in i studentsalen för att äta frukost samtidigt som jag slängde ett slag over Zayns huvud.

”Hmm, let’s see, shall we? How about humiliating me to death by making me sing Twinkle, Twinkle Little bloody Star on Sunday?” Jag satte mig bredvid Liam och slängde en blick på Zayn som höll på att sätta sina cornflakes i halsen mellan alla skrattattacker.

”Oh God, man! That was too funny!”

“Yeah, for you,” sa jag och strödde några russin over min müsli. ”How in the world are you the producer?”

“People approached me,” förklarade Zayn. “I don’t mean to brag but I’m a bit of a whizz with accounts and managing shit. I organised this big fashion fundraiser last year and it was a big hit.”

“But you’ve no idea about musical theatre!” utbrast jag.

“No… neither does Graham really.”

“So why is he assistant director?”

“Cos he’s the only one brave enough to serve under the wrath that is Nathalie Hopkin.”

“But why do you want to produce a college musical?”

“Looks good on my CV.” Zayn rykte på axlarna mellan tuggorna. ”Plus, Nathalie is smoking.”

”Told you.” flinade Liam. ”So Spielberg, tell us- is our Louis up for a main part?”

“Ah, ah, ah.” Invände Zayn med en glimt i sina bruna ögon. ”That would be telling. Although I havet o say, Graham and I were very impressed with your audition, Louis. And you certainly put Nathalie in a better mood.”

Om det satte Nathalie på ett bra läge ångrade jag mig nästan att jag kört överhuvudtaget.

”At least tell us what the musical is.” Tjatade jag.

“No can do. We’ve narrowed it down to two and we’re meeting tonight to choose it and assign the main parts. All I can tell you is that you were only one of two first years that the three of us were impressed with. The problem is, you’re a freshman… and you do Performing Arts.”

“How the hell is that a problem?” frågade Liam misstroget.

“Last year, the musical was overrun with PA students,” Förklarade Zayn. “The directors and producers and stuff all studied Performing Arts so naturally that favoured other PA students. The problem was, these actor types- and I mean this in no way as an offence to you, Louis- tend to be ego-centric and the whole musical was an absolute mess in the end. Dear God, I remember it, so painful to sit through… You could feel the tension on the stage, tension that hadn’t anything got to do with the musical itself.”

“But that could’ve just been poor directing or casting,”invände jag.

“Well, it was both of those things but then some people wrote to the dean and complained that those not doing a drama-related course were left out, which was actually quite true.”

“And that’s where you step in?” sa Liam.

“Yeah, a lecturer in the drama department approached me after the fashion show and asked would I be interested. I said maybe and then she told me Nathalie Hopkin would be director and so… I agreed.”

“But having students doing Performing Arts would help the musical,” invände jag ytterligare. “Surely now you’re discriminating against us.”

“I suppose we are. Positive discrimination, we’ll call it.”

“Being snobby is what I’d call it,” muttrade jag. “Musicals and stuff like that are why we study PA. Surely we’re entitled to perform.”

“The drama department runs a production of a more serious play around March. It’s normally just PAs in that. The musical’s only a bit of fun and it’d be nice to have a nice cross-section of students this year.”

Jag protesterade inte längre men satt lite deprimerad eftersom jag i princip var diskriminerad. Dels eftersom jag hade Scenkonst och dels för att jag var förstaårsstudent. Liam kände uppenbarligen att jag var lite upprörd och trycker kamratligt min axel med sin starka hand. Han försökte byta ämne.

”What will you be doing in creative writing sincthis afternoon, Louis? You haven’t been keeping me updated.” Jag hade inte pratat med Liam om kreativt skrivande sedan Halloween. Jag hade inte berättat för honom om mitt nära möte med Harry i biblioteket förra veckan heller.

”Joy of joys. We had to do a piece about ”being myself” for partner critique today. Guess who I’ll be working with?”

“Oh, what’s your nickname for him again?” frågade Liam och skrattade till. “Twithead?”

“Twatface, but Twithead works just as well.”

“Who’s this now?” frågade Zayn och börjar packa ner böckerna i sin väska.  

”Harry Styles.” förklarade jag. ”He’s in my creative writing class. I swear it’s in his job description to rile the hell out of me.”

“Harry Styles?”  Zayn pausade och hängde väskan på ryggen. ”Describe him to me.”

”Coocky, arrogant, ignorant. He’s got this mass of hair that I bet he spends his whole morning styling.”

“Ah, yes, he’s the one I’m thinking of,” sa Zayn, men varför smilade han sådär för sig själv?

”How do you know him?” frågade Liam.

“Just around.” Svarade Zayn. “I’ve seen him around a couple of times. Nice lad.”

“Nice lad?” sa jag. “Nice lad? What the hell is wrong with you?” Zayn ryckte på axlarna.

“He’s got a personality.”

“He does alright.” Mumlade jag för mig själv när jag plockade ihop min egna väska och banar mig iväg mot min första lektion.

~

På den sista lektionen för dagen var jag ganska stressad. Uppdragen hopar sig och alla föreläsningar tjatar upp oss på topp av allt. Så det kändes som någon slagit ner mig när jag släntrade in på kreativt skrivande klockan tre. Harry var redan där, naturligtvis. Han satt för sig själv vid ett bord lite i utkanten. Han vinkade mot en ledig plats bredvid sig och jag kände hur jag bara ville hoppa upp i hans famn och berätta hur mycket jag saknat honom. Inte.

Jag tror han kände hur stressad jag var eftersom han inte körde sitt vanliga ”What’s up LouLou?”. Han mumlade enkelt ”Hiya” och tog fram fyra stycken utprintade ark ur sin väska.

”Here you go.” sa han.

“Thanks.” Svarade jag märkte att jag var tagen av hans allvarliga inställning. Jag tog fram min egna text och langade över den.

”Are you going to correct it this time?” Jag kunde inte låta bli att fråga honom.

”No.” svarade han och höjde ögonbrynen åt mig. ”I got a sense last time that the whole red pen thing did not go down so well.”

“So you’re not completely stupid?” anmärkte jag. Harrys mungipa darrade till i ett litet leende innan han tar mitt arbete och börjar läsa. Jag gjorde detsamma och fann snart att jag var helt vilse i orden.

Hans pjäs börjar med att han berättar om hur obekväm han varit i gymnasiet när någon bett honom skriva om sitt liv. Var han obekväm med vad han gjorde eller hur han levde?

Jag förlorade min prägel på sidan och tittade upp till källan av skratt, det skratt jag försökt ignorera medan jag läst. Det var från Harry, förstås. Han läste mitt arbete och fnittrade då och då till för sig själv.

”What are you laughing at?” frågade jag aningen irriterat. Harry höll upp fingret mot mig så att jag skulle låta honom läsa klart. Han placerar sedan fingret på slutet av stycket han läst.

”It’s quite amusing.” svarade han så småningom. ”You’re not a bad writer, you know.”

Jag stirrade på honom ett ögonblick innan jag svarade lugnt, ”Ditto” och fortsatte med papperna.” Klockan var 20 över tre innan vi hade läst klart alla bitarna. Harry hade nonchalant suttit bakåtlutad med armarna korsade över bröstet medan han väntat in mig. Till mitt försvar var Harrys arbete ganska långt och vissa stycken hade fått mig att stanna upp och tänka på vad som just skrivits, han skrev det nära… filosofiskt. Jag måste erkänna att jag var imponerad. Han hade skrivit om hur rädd han var för att vara den han verkligen är i risk av att bli förlöjligad eller avvisad, men han nämnde inte varför mer exakt. När jag var klar hade jag svårt att ta det på allvar efter all skit han skrivit om sin hund. Hur skulle jag kunna veta vad Harry egentligen menade med vad han skrivit?

”You finished?” frågade Harry när jag vände på den sista sidan. Jag nickade. ”Me too, I’ll give my critique first, shall I?”

“Be my guest.” Sa jag och flinade för mig själv, spänd för att få se Harrys ansikte rynka ihop sig.

”Well it was quite good.” Han sa det så enkelt, men ändå uppriktigt.

”Excuse me?”

”I said it was quite good.”

“I heard what you said. But what… what do mean ‘quite good’?

“You’ve got talent,” sa Harry med ett flin. ”I though it eas really funny. I loved the paragraph when you said that Kylie Minogue was an inspiration to you as ‘Lionel Messi is to straight guys’.”

“Wha- But, but. Like…” Jag knycklade ihop pannan för att komma på något att säga tillbaka. Varför var han inte irriterad?”

”I am, however, quite insulted that you’d think I’d believe this nonsense.” Hans flin bleknar bort och ersätts av ett argare fejs. Jag hittade mina fötter, där var reaktionen jag ville ha.

”That’s funny, cos you insulted my intelligence by writing that crap about the dog.”

“I knew this was what it was about!” sa Harry. Vid det här laget var vi båda två ganska uppjagade. Det var synd att vi var tvungna att hålla under normal samtalston eftersom jag lika gärna kunde skrikit sönder stämbanden. “Look, Louis, I never claimed that that piece was genuine or made-up. I misunderstood the task and wrote that bloody piece in a rush.”

“Yeah, fair enough. But to go and criticise my work like you’re some sort of expert was just mean.”

“What the hell are you trying to say? I was supposed to critique your work.” Jenna och några andra i klassen kastade förbrådande blickar på oss.

“Yeah, critique,” sa jag och sänkte min ton ytterligare. “Not an analysis of every second bloody letter.”

“Well, you clearly didn’t read what I wrote at the end of that journal entry then.”

“What?”

“The end, where I wrote the notes.”

“What did you write then?”

“Nothing,” sa Harry och rösten blev tjock. “It doesn’t even matter. You’d have probably thrown another hissy fit about what I said in any case.”

“I’m not throwing a hissy* fit!” kastade jag ur mig, om jag ska erkänna det själv lät det ganska anklagande mot honom, rent av surt. Harry öppnade munnen för att svara men avbröts av Angie som stod böjd över en annan student högst upp i rummet. Hennes ögon sköt dolkar mot oss och det var tydligt att hon ogillade ämnet vi argumenterade om.

“I notice some people are no longer talking about their work,” meddelade hon klassen. “If you and your partner are satisfied that you have finished discussing the work, you may go and leave the rest of us in peace.” Jag reste mig hastigt. Angie som inte fått prata klart gav mig en högst ogillande blick över sina hornbågade glasögon. Jag satte mig genast igen.

“Before you go sprinting out of the room like Mr. Tomlinson over here, however, I would like you to place your work on my desk. I have some evaluating to do, to see how you’re all getting on.” Hjärtat bokstavligt stannade i bröstet på mig. Hur skulle jag kunna komma undan med det skräp jag hade framför mig? Angie skulle säkert tro att jag försökte vara lustig genom att dikta upp ett liv som extremt homosexuell. Fuck! Jag sneglade över på Harry som jag förväntade mig ett självbelåtet grin ifrån men han sysslade med att stoppa ner sina pennor i pennfodralet och undvek min blick. Han var troligen fortfarande korsad. Jag bestämde mig för att visa min stora sida och inte visa någon svaghet inför Harry. Jag marscherade rakt över till Angies skrivbord och placerade de två sidorna direkt framför hennes stol på bordet. Jag har ingen aning om hur jag vågade. Troligen för att jag inte vill ge Harry Skithögen Styles tillfredsställelsen av att mitt dumma trick slutade med att det var jag som blev förödmjukad. Medveten om att hela klassen stirrade gick jag ut ur rummet med huvudet högt. Jag fick för mig att jag såg ut som någon som sket fullständigt i om vad andra tyckte. Liksom Harry, på något sätt.

Inuti kunde jag inte komma undan den ruttna känslan. Jag gillade inte att flika in argument som kunde göra andra människor upprörda. Det slog mig att jag gjort Harry upprörd. I vanliga fall skulle jag bli upprörd över att jag upprört någon men just nu var det en seger för mig. Jag stormade vackert ut från campusbyggnaden.

Harry hade fått mig tvär sedan första minuterna på den första lektionen vi hade i kursen, den dagen då han skrev om hunden och dagen i biblioteket. På alla dessa tillfällen hade jag rykande suttit kvar medan Harry fnittrande hade försvunnit bort. Idag visade han mig hur jävla förbannad han egentligen var på mig.

~

Jag vet inte varför jag ler när jag skriver detta. Det låter hemskt, det där om att någon är förbannad på grund av mig. Men det har hjälpt mig att inte tänka på att Angie just nu läser mitt utdrag.

Dessutom har jag bevisat min existens.

Harry Styles: 3, Louis Tomlinson: 1. 

”Was the meal not nice or something? Where is it?”

”In the oven.” sa jag så kallt jag kunde.

”But it’s half past seven!”

”Exactly.”

6 NOVEMBER

Loggbok,

Jag har minst sagt haft en konstig söndag. Först ut var min audition för julmusikalen tidigare idag. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men jag kan försäkra att jag blev chockad när jag gick in på scenen och upptäckte vem som tog upp en av de tre stolarna framför mig.

”What? Zayn?” Jag kunde inte låta bli att fråga högt när jag kom in i det lilla rummet. Överraskning var verkligen en välkommen distraktion för mina nerver. Flickan som satt emellan de två manliga domarna harklade sig ljudligt.

”Your name?”

”Oh, sorry.” sa jag och kände hur kinderna ändrade färg från ljust askgrå till ros. ”I’m Louis Tomlinson.”

”Year and course?”

”First year, performing arts.” Den andre manliga domaren kläcker en suck och jag såg på honom att han med all sin vilja försökte att inte utstråla irritation eller frustration. Den kvinnliga domaren däremot gjorde ingen sådan ansträngning till att dölja sin besvikenhet utan himlar med ögonen och kladdar ner något på ett ark papper.

”What?” frågade jag, aningen nedslagen.

”Nathalie, don’t be so rude.” Sa Zayn försiktigt. Han gav mig en snabb blick av stöd. ”It’s just that you’re our seventh freshman PA in a row this morning.”

”Eight.” rättade den andra killen.

”So? What’s wrong with that?” frågade jag.

“Nothing, nothing.” Sa tjejen, Nathalie. “We were just hoping to get a good mix of students, not just those doing PA. Now, before we begin, we should introduce ourselves. I’m Nathalie, this is Graham and I’m presuming you already know Zayn…?”

Jag sneglar på Zayn som flinar brett. Jag skulle få en hel del minnen efter detta.

”Unfortunately.” mumlade jag. Zayn fångar mitt öga och skrockar till. Nathalie verkar däremot inte ha hört.

”Okay, so I’m director, Graham will be assistant directior and Zayn is the producer. Now, do you have a monologue prepared?”

“I do,” vid denna punkt skakade mina hander något fruktansvärt. ”It’s from a novel: The Picture of Dorian Gray.”

”Wilde? Interesting choice.” jag förtod utifrån hennes attityd att det var en stor komplimang från henne.

”Yeah, sounds better than another bloody Ophelia or Juliet monologue.” Lägger Graham till.

“Well actually, I thought you might have gotten a lot of Shakespears.” Rabblade jag nervöst. “That’s why I chose this extract. It’s an conversation the character Dorian is having in which he tells another character about a performance of Romeo and Juliet he has seen at which he becomes infatuated with the girl who played Juliet-”

“An actor shouldn’t need to explain anything.” Inflikade Nathalie. “The author’s words should speak for themselves.”

“Of course,” stammade jag och temperaturen på mina kinder stiger igen.

”Off you go, then. Best of luck.”

Jag försökte att stadga mina händer så gott som möjligt innan jag började.

”The play was good enoght for us, Harry…”

Namnet slog mig plötsligt. Jag hade aldrig riktigt lagt märke till det innan eftersom jag inte varit i behov av det. Det hade helt enkelt bara varit namnet på en karaktär i en bok. Men nu var det inte så längre. Nu var det samma namn som på en kaxig ung man som retade skiten ur mig. Jag kan inte förklara varför de första raderna raserade allt men allt jag kunde tänka på när det blodiga namnet passerat mina läppar var Harry Skithögen Styles. Och jag darrade till.

Jag hade läst Oscar Wilde romanen i gymnasiet och lärt mig extraktet för min audition för att komma in på kursen. Jag hade läst raderna om och om igen osaliga gånger innan collageaudtionen i april och var helt kär i pjäsen. Jag hade inte tränat innan nu eftersom jag kunde den baklänges om det behövdes.

Och ändå stod jag i det där lilla rummet och kunde inte få ur mig nästa rad. Vad i hellvete är det som händer?

 I extraktet hade karaktären inga villkor till att erkänna sin förälskelse för skådespelerskan han hade sett. Det var kanske där det rasade: det faktum att Harry Styles var den sisa personen på jorden jag skulle tro delade mina känslor för Liam.

”Erm, Louis? Are you okay, mate?”

Jag såg upp på Zayn som spräckt min lilla bubbla.

”Yeah, fine. Sorry… I’ll just start again, shall I?”

“Please.” Nathalie suckade och slängde en långdragen blick på sin klocka. Jag tog ett djupt andetag och började på nytt.

” The play was good enough for us, Harry. It was Romeo and Juliet. I must admit that I was rather annoyed at the idea of seeing Shakespeare done in such a wretched hole of a place. Still, I felt interested, in a sort of way…”

Och så plötsligt så förlorade orden sin betydelse. Jag föreställde mig ’Harry’ som Harry Skithögen Styles och det gjorde monologen mycket mer konkret, om det nu låter vettigt. Orden upphörde att vara enbart ord och hade nu en adress och ett syfte. Att föreställa mig att jag berättade pjäsen för Harry gjorde den riktig. Nu kände jag inte längre tunghäfta eller att orden försvinner och ebbar ut.

Enkelt sa jag rakt ut till Harry Styles hur oklanderligt förälskad jag var i Shakespeares skådespelerska. Ja okej, det blev fel lite här och där i meningarna, men sammanfattningsvis funkade det.

”…an actress: how different an actress is! Harry, why didn’t you tell me that only thing worth loving is an actress?”

Sen, två minuter senare, var det över. Jag kollade förfärat upp några sekunder innan Graham började klappa.

”Man, I don’t know how much about this type of stuff bit that was quality. You’re certainly doing the right course.”

“Well done, Louos.” Zayns honungsögon strålade mot mig.

”Hmm, yes very good,” sa Nathalie kort. ”Now, as quickly as you can, your song please.”

“My song?”

“Do you not have one prepared?” frågade Nathalie och gav mig en förbittrande blick.

”Er, no… I didn’t know… The flyer just said a monologue and-“

“But this is an audition for a musical.”

“I know. I just figured callbacks or something…”

“Look, don’t worry Nats.” Sa Zayn med glimten i ögat. Hon ser ut att vilja skicka ett ton dolkar över honom som tack för smeknamnet. ”He can just sing a few bars of Twinkle, Twinkle or something.” Jag ger Zayn en lång blick, han hade trots allt försökt rädda min dag genom att föreslå något så fånigt.

”Fine,” snäste Nathalie och kollade på klockan, jag tror det var runt åttonde gången sedan jag gått in i rummet. ”Off you go, then.”

Jag kände mig som en ångande kittel med rödbetor. Jag skulle stå framför dem och sjunga Blinka Lilla Stjärna. Det lustiga var att jag var mer rädd för att glömma orden i denna oskyldiga lilla barnvisa än jag är rädd att glömma orden till Oscar Wilde.

”… where you… are.” avslutar jag lamt, jag höll på att drunkna i min egna skam.

”You’ve a interesting tone,” kommenterade Nathalie precis efter jag avslutat. ”but it may not be strong enough for a male lead.”

Det kändes som någon satt en knytnäve i min mage. Jag var första året så jag hade inte direkt förväntat mig en huvuddel men det var ändå surt att höra att jag var för slö. Men vad hade hon väntat mig att göra? Skulle jag ha samma falsett som någon som går första veckan på dagis?

”Right, thank you for coming.” Fortsatte Nathalie. “We have your name and e-mail address so we’ll be in contact.”

“Well done, dude.” Sa Graham. Zayn smilar med hela tandraden åt mig samtidigt som han sticker fram tummarna mot mig.

”Thanks for your time.” sa jag osäkert och pressade fram ett dugligt leende innan jag lämnar rummet. Inuti dör jag av skam. Det hade inte gått dåligt, men jag kände mig så himla förödmjukad av Nathalies kommentar. Inte ens för att nämna det faktum att jag sjöng Blinka Lilla Stjärna. Snälla, har det verkligen hänt?

”Send the next one in.” sa Nathalie precis innan dörren gled igen bakom mig. Det var som om hon talade om boskap som skulle slaktas, egentligen såg jag ingen skillnad. Jag undrar hur han som suttit tillsammans med mig i väntrummet skulle reagera på den raka kritiken. Skulle han kunna hantera det? Jag visste att mina nerver inte var någonting i jämförelse med hans. Till min bestörtning fanns det bara en person i rummet, och det var inte han.

”Am I next?” frågade Anna så fort jag kom inom synhåll för henne.

”Where is he?”

”Excuse me?” frågade Anna med en aning förvirring i rösten.

”There was another boy here. He was supposed to be after me.” Anna skakar långsamt på huvudet.

”I came in two minutes ago and there were nobody here.”

“God damn it!”

“Can I go in or…?”

“Yeah, you might as well. Oh bloody hell!” Hon skrattade kort åt min stress.

”Calm down, Louis. Just go look for your friend. I’ll tell them to wait after me.”

“Thanks.” Jag började ta lätta springsteg ut från rummet.

”How did it go, by the way?” hennes röst skärde efter mig. Jag skrek tillbaka med det enda sanningsenliga som kom till mig.

”Dunno!” jag borde ha tvingat honom att gå före mig, jag borde väntat mig att något som det här skulle hända. Jag sprang ut på campus utan att ha en hellvetes aning om vart jag borde söka mig. Efter några sekunder när jag väl saktat av slog det mig, det enda stället han skulle tänka sig att vara på.

Gömmer sig i bakre delen av teatern.

Jag tänker skriva om hur jag älskar att gå runt i tighta, färglada tröjor ut till gaybarer och hur min iPod är fylld med låtar av Lady Gaga och Roger & Hammerstein. Inget av det var sant men jag funderade på att skriva det bara för att få se Harrys uttryck. Jag vore mer en het man då än en alfahane.

1 NOVEMBER

Tja, klockan är halv nio nu. Liam är kvar i köket och fixar disken medan jag ligger här helt utmattad på sängen.

Jag borde kanske börja från där jag slutade.

~

Den första texten jag fick i biblioteket var:

//Louis, won’t be back til this afternoon. Don’t forget we’re on dinner rota. Liam//

Jag fick det klockan 10:48 men läste det inte förrän 19:05 i biblioteket. Jag brukar vanligtvis inte kolla mobilen på dagarna eftersom ingen ändå brukade smsa mig. Nästa hade kommit klockan 15:02:

//Hey. Really sry but I dont think ill be back until after seven tonight. Maybe u cud ask Z to help with the dinner? Save me some…//

Det var inte bara det att jag glömt att jag och Liam skulle ha middagen, det var det att den skulle förberedas till klockan 19, nu var den fem över. Jag skuffade ner laptopen i axelväskan och sprang ut ur biblioteket som om det inte fanns någon morgondag. Utan tvekan följde alla som satt därinne mig med blicken och jag kunde utan att anstränga mig se Twatface’s breda flin framför mig. Min ilska för Liam vändes snabbt till panik, jag gjorde snabbt en runda upp till rummet och sprang sedan till köket. Marie var där och höll på att torka av diskbänken. Hon höjde på ögonbrynen.

”Dinner is to be made between the hours of five and seven.” Sa hon strängt med en uppfodrande blick. ”There’s been a few boys from the third floor down wondering where the dinner is. You’re the only floor not to have made it yet.”

“I know, I know.” Flåsade jag. ”I’m so, so sorry. I completely forgot. I’m so sorry.”

“That’s alright dear.” Jag hörde på hennes ton att hon kände medlidande. ”Where’s your roommate?”

”Oh his way.” ljög jag.

”I’ll let this slip by this time because you genuinely seem to have forgotten. Just make sure you don’t forget next time or it’ll be the superintendent you’ll be dealing with.”

Hon marscherade ut ur köket efter att ha pekat ut maten på ett bord. Jag hade en underlig känsla av att om det varit Liam som kommit inrusande efter att ha glömt middagen skulle hon gladeligen ha stannat för att hjälpa honom förbereda den.  Jag hade inte riktigt tid att bli fullkomligt upprörd. Till min fasa var det en slags paj som skulle tillagas. Jag blev snabbt överväldigad av det arbete som skulle utföras och jonglerade köttfärsen så gott jag kunde medan jag försökte fräsa rotfrukter i en stekpanna.  Det var en absolut katastrof och absolut inte lika roligt som när Liam var med mig. Potatisen blev degig, morätterna hårda och färsen började brinna. När jag satte in allt i ugnen kände jag mig helt tom. Måltiden skulle vara helt fruktansvärd. Jag var hallvägs igenom disken av alla stekpannor och pottar jag använt när jag försökt laga mat. Jag började närma mig ett psykiskt sammanbrott.

Idiotiska jävla Liam och alla hans dumma jävla sms. Idiotiska jävla mig som inte frågade den dumma jävla Zayn om hjälp med middagen. Och idiotiska jävla universitet som tvingade mig att laga till en dum jävla måltid och dumma jävla…

”Hey, why aren’t you wearing your chef’s hat?”

Jag frös till is borta vid diskbänken. Den rösten var den sista jag behövde höra.

”Louis, you okay?”

Jag snurrade runt och mötte hans feja. Där stod han i dörröppningen som en jävla obefläckad ängel i sin läderjacka och jeans, hans väska var slängd över hans högra axel.

”I’m fine.”

”No you’re not.” sa Liam och släppte ner sin väska på golvet innan han gick fram till mig. ”Was the meal not nice or something? Where is it?”

”In the oven.” sa jag så kallt jag kunde.

”But it’s half past seven!”

”Exactly.”

Liam var bakom mig nu. Hans blotta närhet gjorde mig mer förbannad.

”What happened, Louis?”

”Hmm, let’s see,” började jag sarkastiskt och släppte ner diskborsten i diskbaljan. Jag visste att alla de svordomarna som surrade i mitt huvud skulle spillas ut men just då brydde jag mig inte.  ”You bloody well left me on my own make fucking shepherd’s pie. I didn’t get your texts until five past seven and had to bloody well run over here like a bloody madman. The potatoes and carrots are fucking ruined and the mince is too fucking crisp. Because of that shit oven, it won’t even be ready for another hour. I haven’t even started on the goddamn peas because of the mountain of washing-up I have to do and… and…”

Jag började skaka på grund av vreden. Jag visste inte ens vart den kom ifrån.

”Hey, hey, hey.” sa Liam mjukt. “It’s okay, it’s okay. Don’t worry.”

“Don’t fucking worry?” dundrade jag misstroget på och Liam höll upp sina händer i gard, häpen. ”And don’t give me that ’don’t take it out on me’ look. This entirely your fucking fault!”

“Louis, listen, just calm down. Step away from the sink and I’ll finish the dishes. Go on up to the room and have a lie-down. I’ll take care of the food.”

“No, I said. I’m fine.”

“You’re clearly not fine.” Han tog mig i handen och försökte slita bort mig från diskbänken men jag lät mig inte rubbas.

”Stop, Liam.” Jag kunde känna tårarna trycka mot ögonlocken.

”Louis, I’m only trying to help…”

“Whar for?” klippte jag av. “I said I’m fine. Just back off, okay?” Jag kunde se direkt på skiftningen i hans ögon att jag sårat honom. Om mitt humör inte varit så utom kontroll skulle jag ha bett om ursäkt. Nu kunde jag inte förmå mig att göra det, särskilt inte nu när tårarna rann ner för mitt ansikte.  Det mest irriterande var att Liam inte argumenterade emot. Han tog det mogna alternativet och backade sakta ut från rummet.  Jag var en jävla idiot. Jag skäms inte för att säga det. Allt Liam gjort var att försökta lugna ner mig. Det var inte hans fel att jag inte läst smsn förrän klockan sju. Tanken på att jag skrikit åt honom fick mig att fyllas av… skuld. Bra.

Men Liam var inte oskyldig. Han visste inte att han inte var oskyldig, förstås. Han visste inte att jag hade en överväldigande lust att vara med honom. Jag visste inte ens om han visste att jag var gay. Spelade det ens någon roll? Innerst inne visste jag att jag bara var arg på honom för att min dumma, omogna hjärna inte kunde hantera det faktum att han kysst en tjej.  Jag grät för mig själv i köket samtidigt som jag satte på ärtorna och fortsatte att skrubba fläckar från pytsarna. Jag var fortfarande tårögd när Liam kom fyrtio minuter senare. Han satte ner en plastpåse han bar på utan att säga ett ord och gick sedan fram till mig på diskbänken, han lyfte ner mig och omfamnade mig.

”I’m sorry.” muttrade han nära mitt ena öra.  Jag kände en fräsch tår rinna ner längs min kind när jag lägger mina såpindränkta händer runt hans skinnjacka och smälte i hans kram. Det var som om allt var tillbaka på sin gamla vanliga plats.

”My fault.” snyftade jag. ”I didn’t mean what I said. Sorry.” Liam gned mig över ryggen och bröt sig sedan ut ur kramen, han stirrade ner på sina kläder.

”I was going to say there was no need for you to be sorry,” sa Liam med ett leende, ”but you’ve just put washing-up loquid all over me!”

“Whoops.” Liam sträckte sig över mig och tog borsten från diskhon.  Han höjde på ögonbrynen med ett busigt leende.

”Liam, don’t!” skrek jag skrattandes och duckade bakom disken för att undvika stänk.

Efter bara tre minuter var vi båda dyngsura och täckta med lödder.

”Maries going to kill us.” Skrattade jag efter att Liam dragit sig tillbaka från kriget.

”I’m on clean-up duty.” sa Liam bestämt. “Now, how about dinner?”

“Oh yeah, it should be ready.” Stönade jag.  Jag tog ett par grytlappar och öppnade ugnen för att ta ut pajen. Det var ruttet. En del av såsen hade runnit ut över potatisen som då inte blivit krispig. Och så fanns det morötter och lök som stack upp lite här och var i de mest udda vinklarna.

”Michelin Star quality.” Sa jag torrt.  Liam fnissade.

“I really don’t know why I’m being so rude,” sa Liam, “because if I had done that on my own, it would have been worse. But sometimes in life, you just have to laugh.”

“Or have a mental breakdown. God, I wouldn’t serve this to a dog.”

Liam skrattade och dunkade mig i ryggen.

”Well, I hope you’re not offended but I have an alternative to offer, if you like.”

“What?”

Liam tog upp plastpåsen från golvet och placerade den på bänken. ”I went and got us chinese.”

”Oh God, that sounds delicious. But the poor guys on the floor having to eat this…”

“Promise you won’t get offended when I say this?”

Jag skakade på huvudet.

“I could see how stressed out you were about this and how pear-shaped the meal had gone because I wasn’t there to help you. So I bought Chinese for the whole floor.”

“You what? There’s sixteen of us… That must have cost you over-“

“Don’t be worrying about what it cost me! Consider it a way of apology.”

“Apology bloody well accepted.” Sa jag leende. “Come on then. Let’s go up and eat.”

“Actually… I was thinking we could eat it down here.” Sa Liam.

“Here?”

“Yeah, I want to hear all about your break.”

“That will take all of one minute.”

“I don’t care. Sa Liam och började skratta. ”I missed you, you know. You and your randomness. Like, today was the first time I’ve ever heard you swear. And boy, did you swear!”

Jag skrattade och insåg att jag faktiskt saknat honom också. Då insåg jag att det var det största problemet hela tiden.

Jag hade saknat honom.

Dumma Liam med förmågan att få mig att le så lätt. Dumma Liam och hans lugna uppträdande. Dumma Liam som ovetande lekte med mitt hjärta.

Dumma jävla Liam. 

 Jag har även fått en del DM på DV med uppskattande kommentarer, jättekul att höra att ni vill ha mer!

“And why do you like Liam so much?”

“I don’t know, he’s just-“ jag flämtade när jag kom på att jag gett upp spelet med min egna dumhet. ”Wait, how did you know?”

”Took a wild guess,” sa Niall. “You cave to easy.”

“Well, how did you know it was a guy?”

“For one, I know that you study performing arts. No offence but it’s not the most masculine of university courses.”

Jag ummade som svar, helt fel hade han ju inte.

1 NOVEMBER

Så, det är tisdag kväll och jag försöker på bästa sätt täcka skärmen så att andra studenter inte ska se vad jag skriver. Efter första dagen av föreläsningar är jag för trött på att börja på mitt Shakespeare uppdrag och har nu tagit till min loggbok som åtgärd.

Mitt lov kan beskrivas som händelselös i bästa fall. Naturligtvis ville hela familjen veta allt och det hjälpte mig inte precis att sluta tänka på den dumma Liam. Igår kväll, istället för att gå ut och bli full som en normal student gick jag bus-eller-godis med mina systrar och körde dem några varv runt huset på mopeden. Oh vad vild jag var. Jag fick ta det tidiga morgontåget för att hinna med min första lektion efter Halloween-uppbehållet. Det verkade inte  som om universitet hade schemalagt lovet efter att Halloween var den största stanna-ute-och-drick-dig-full natten. Jag tänkte snart att Liam var en av de icke-återkommande eleverna som var allt för bakfull för att resa så tidigt på morgonen. Jag var ändå glad över hans frånvaro när jag packade upp min väska i det tomma rummet. Jag hade inte yttrat ett ord till Liam efter kyssincidenten, jag hade lämnat honom tidigt på lördag morgon. Han hade legat ihoprullad till en boll på sin säng och var som vanligt plågsamt bedårande.

Jag fick i alla fall ett sms under söndagen:

//Hey Louis! U shud hav woke me b4 you left yesterday… Hope u got back home ok. Just wanted to tell you to hav a good break. C u next Tuesday! Miss u already lol!//

Jag svarade bara kort på det:

//Hope you have a good break to. See you next week.//

Jag funderade på att lägga in en smiley I slutet av texten också men bestämde mig efter tio minuter för att inte göra det. Liam förtjänade ingen smiley. Jag blev bara mer förbannad på honom, han hade inte gjort något fel men jag var ändå förbannad. Perfekta dumma Liam. Åt helvete med hans bedårande leende. Åt helvete med hans dumma artighet. Åt helvete med hans vackra skratt. Åt helvete med honom och hans jävla heterosexualitet.

Okej, jag bankade lite väl hårt på skrivbordet och en del människor började kolla på mig. Gissa vem en av personera som stirrade på mig är.

Den jävla Harry Styles.

Han sitter vid sitt egna skrivbord framför mig och flinar. Jag fångar hans blick och han höjer på ögonbrynen, han myser. Fan, han kommer över nu. Blicken jag gett honom var inte en inbjudan…Vilken komplett idiot. Han hade frågat mig om kreativt skrivande inför nästa vecka. Han hade då inte varit särskilt uppmärksam på lektionen en timme tidigare.

”A thousand words on ’being myself’,” viskade jag när han böjde sig över mitt skrivbord. Jag fällde beslutsamt ner skärmen så att han inte skulle se vad jag skrivit.

”Are you working on it now?” frågade han.

“No.” svarade jag kort utan att ge ut ytterligare detaljer.

”Oh. Okay then, thanks for that LouLou.”

Han var på väg tillbaka till sin plats när han plötsligt böjde sig ner och tog upp ett papper som låg på golvet. Med en snabb blick granskade han det och vände sig sedan mot mig och stack pappret i handen på mig.

”Jenna says you’re doing Performing Arts.”

“Yeah… so?”

“Take a look. Are you auditioning?”

Jag satte på mig glasögonen och såg ner på arket. Det var ett flygblad som gjorde reklam för auditions för en julmusikal senare i veckan.

”There’s a Christmas musical?” Jag kände hur min irritation började gå över i nyfikenhet.

”Well, according to that there is.”

“What musical is it?”

“Hasn’t been decided. Jenna was saying in class today that they’re going to decide that when they have a rough idea of whom the main leads would be. How many males they have and stuff like that. By the way, are you pissed off at me or something?”

“Whats put that idea in your head?” sa jag och försökte låta ointresserad. Jag sköt flygbladet åt sidan och såg upp på Harry, jag blev överraskad av ett speciellt gläns i hans ögon, ett glans jag inte kunde sätta fingret på.

”Well for one, you keep rolling your eyes pretty much anytime I say anything at all in creative writting class. See! You did it again!”

“Keep your voice down, will you?” väste jag. Jag himlade med ögonen igen för att få in effekten.

”You are pissed off! You know what I reckon?”

“What do you reckon?”

“I reckon you feel threatened.”

“What nonsense are you.”

“You fell threatened by me,” sa Harry och hukade sig ner mot mig, han flinade. ”I’m the only other guy in that class. You naturally want to be better than me. That’s why you got thick when I corrected your journal entry that day and-“

“Oh, would you ever take your self-conceited hogwash and-“

“Hey, It’s only natural.” Sa Harry och jag såg at than fortfarande flinade åt min irritation. ”Alpha male and all that. I study psychology, you know.”

”Good for you. Maybe that’ll help you figure out why your brain come sup with such rubbish.”

“Chillax, LouLou. This is a library. I was just giving an opinion. Anyway, I’m looking forward to reading your masterpiece next week. And by the way, I like the glasses. They make you look more… serious.”

Jag stirrade på honom och han blinkade åt mig innan han släntrade tillbaka till sin plats. Den killen visste verkligen vilka knappar han skulle trycka på. Försökte han antyda att jag såg dum ut utan mina glasögon?

Det var lustigt hur vi slutat våra möten med varandra. Han har alltid gått därifrån med ett brett flin och jag har alltid suttit kvar med ilskan uppdämd inom mig. Jag förbannade Angie för att hon tvingade oss jobba parvis med våra loggar nästa vecka. Jag hade inte behövt prata med Harry sedan loggboksincidenten eftersom alla de andra lektionerna fram till Halloween varit teori-baserade och inte parövningar. Det betydde att Harry inte kunde gå mig på nerverna. Han satt oftast och skrattade högt med Jenna inför hela klassen. Det sättet han gick runt med smala byxor och en avklippt buske i frisyr fick utgången ökat blodtryck hos mig. Vi hade inte pratat sedan incidenten. Jag undrar vad han tänkte om mitt erkännande som gay. Jag insåg snabbt att jag inte brydde mig. Och sedan slog idén mig: Jag ska skriva tusen ord av skit där han får läsa om mitt min tonårstjejsinspirerade livsstil som homosexuell. Jag tänkte att han ändå vet jag är gay, så vart kommer jag gå skada?

Jag tänker skriva om hur jag älskar att gå runt i tighta, färglada tröjor ut till gaybarer och hur min iPod är fylld med låtar av Lady Gaga och Roger & Hammerstein. Inget av det var sant men jag funderade på att skriva det bara för att få se Harrys uttryck. Jag vore mer en het man då än en alfahane. Jag vet inte varför jag skrattade så hystersikt åt mig själv över idén. Det leder till att bibliotekarien vänder sig mot mig med en förebrående blick och du-vet-vem vänder sig om i stolen och höjer sedan nedlåtande på ögonbrynen som om jag vore ett stort skämt eller något. Åh, vänta bara du, Harry. Nästa vecka kommer du tro att jag är ännu konstigare… förhoppningsvis efter det kommer du vara alldeles för utflippad för att våga irritera mig igen. 

Jag har precis tagit upp min telefon. Två meddelanden från  Liam, båda från mitt på dagen. Vänta en sekund.

Oh shit. Skit skit skit skit. Måste verkligen sticka. Ingen tid att förklara nu.

Dumma jävla Liam, jag svär på att jag skulle kunna döda honom.

Jag öppnade dörren med en suck och tände lampan.

Det var som om tiden frystes för det ögonblick jag såg dem.

Liam satt på sin säng, med sina läppar mot en flicka.

Claire märkte att ljuset var på och drog sig tillbaka lite, den omedvetna Liam med slutna ögon lutade sig då närmare henne och började kyssa henne ännu mer passionerat.

26 OKTOBER

Jag kunde höra Liam och Claires svaga röster från mitt och Liams rum. Jag kunde inte stå ut med att lyssna på dem. Jag lät mina fötter föra mig framåt medan jag sprang två trappor upp, till femte våningen där det turligt nog inte fans några festprissar. Jag slog upp dörren till toaletten och såg mig i spegeln, generad över att jag klätt upp mig så mycket för en kväll jag visste att jag aldrig skulle njuta av.

”You okay?” en skygg röst kom utifrån och ett blont huvud kollade över båskanten några minuter senare. Jag tittade upp, häpen. Det var pojken från Engelsk Litteraturlektionerna som jag aldrig haft modet att inleda en konversation med. Jag nickade.

”Just needed somewhere quiet.” Sa jag. “to think.” Den blonda pojkens huvud nickade upp och ner, huvudet var den enda delen jag kunde se av honom.

”Follow me, then.” sa han sakta.

Jag vet inte varför jag inte ifrågasatte hans erbjudande, men jag lät mig ledas ut från toaletten och ner för trapporna tillbaka till sällskapsrummet. I slutet av trappan tog han till vänster istället för rakt fram som var den vägen som ledde till hallen. Det tog inte lång tid för mig att räkna ut vart vi skulle. Vi nådde publikentrén till teatern där Niall tog upp en nyckel ur fickan. Han såg sig omkring i den tomma lobbyn innan han vred runt nyckeln och öppnade dörren, i största möjliga tystnad. Jag var i vördnad när Niall ledde mig förbi alla rader av säten och fram till främre raden där vi satt i en stunds tystnad.

~

”Er, Louis? You were going to tell me what was wrong?”

Jag knäppte av mina tankar på nattens händelser och insåg att jag måste berätta för Niall om mitt problem.

”Oh yeah, sorry. Anyway, I walked in on her- the girl I like- kissing someone else. It sound stupid saying that I’m upset over it out loud but I really, really like her. I’ve only known her for over a month but it seems like much longer because every time I look at her, it hurts, you know?”

“Can’t say that I do. But surely it was just a drunken kiss or something. She’s not in a relationship with the guy, is she? Do you not think you have a chance with her?”

“Deep down I know I don’t.” suckade jag. “I’m not her.. type.” 

Någonting verkade gå upp för Niall.

”Ohhh, you’re… and it’s… ohhhh… that makes sense.”

”What makes sense?”

Niall svarade inte direkt och jag kände nyfikenheten bubbla inom mig.

”Who do you share a room with?” frågade han så småningom.

“Erm, Liam Payne. He’s in your sound engineering course.”

“And why do you like Liam so much?”

“I don’t know, he’s just-“ jag flämtade när jag kom på att jag gett upp spelet med min egna dumhet. ”Wait, how did you know?”

”Took a wild guess,” sa Niall. “You cave to easy.”

“Well, how did you know it was a guy?”

“For one, I know that you study performing arts. No offence but it’s not the most masculine of university courses.”

Jag ummade som svar, helt fel hade han ju inte.

”You know,” sa Niall nästan lite längtansfullt efter några sekunders tystnad, ”there’s an Irish proverb that goes-”

Han fortsatte frasen på grov iriska. Jag kommer inte skriva ner det för jag har ingen aning om hur det stavas, och jag kom inte ihåg hur han uttalade det heller. Dock minns jag att det lät vackert.

”And what does that mean?” frågade jag.

“Literally, ‘One beetle recognises another.’ It’s a funny little saying.”

Min hjärna var för trött för att försöka lista ut betydelsen av det. Jag var fortfarande förvirrad över Harrys pott- och kastrullkokare för två veckor sedan. Niall reste sig upp och sträckte på sig. Jag såg på klockan och blev chockad över att den visade 00:34.

”I didn’t realise it had gotten so late.” Sa jag och sträckte på mig jag med.

”Yeah.” gäspade Niall. ”I’d love to stay longer and chat but I have to get up at six for my flight back to Ireland.”

“No worries; I have to get and early train back home too.”

Jag följde efter Niall tillbaka till ingången. För att inte snubbla över något höll jag i kanten på hans tröja.

”How come you have a key?” frågade jag efter att Niall stuckit ut huvudet genom dörren för att kolla så att kusten var klar. De starka lamporna i lobbyn bländade oss båda två.

”I found the keys to the theatre on the ground one of the first mornings. I went into town to get the keys cut before I returned them. I go down to the theatre often to read or think. It makes me feel less… alone. So far, I’ve never been caught.”

“Very rebellious of you.”

“Yeah, it is a bit unlike me. But the way I see it, the place is going to waste being unoccupied most of the time.”

Uteplatsen var tom och de flesta verkade ha gått till nattklubben. Jag suckade lite, lättad över att jag inte skulle behöva möta Liam i rummet. Utan tvivel skulle han anlända efter klockan tre på morgonen. Vi gick tillbaka till trappan som var full av burkar, tomma koppar, toalettpappersrullar, cigarettlådor och sugrör. Det fanns bitar av kläder utspridda över golvet och det fanns maskeradkläder där, en superman cape, en kattsvans och en ful gorillamask något freak hade haft på sig. Jag kröp ihop och mindes tidigare då gorillan kommit fram till mig med en drink. Jag hade så artigt som möjligt tackat nej men den hade inte gett upp förrän jag tagit en klunk, troligen tyckte den väll synd om förloraren borta i hörnet. Natten hade ju i alla fall förbättrats av att prata med Niall.

”This was fun.” sa jag när jag och Niall klättrade upp för trappan samtidigt som vi försökte att undvika att trampa i något allt för äckligt. ”We should do this again.” Niall frös till på trappan. Jag hade inte menat att vara nedlåtande, jag hade verkligen njutit av konversationen, även om många frågor fortfarande snurrade i mitt huvud. Till exempel varför han visste att de var Liam jag var intresserad av.

”What, like sneak in there again and have another heart-to-heart?” frågade Niall med ett skratt.

“Why not? It was fun. We should do it again sometime after mid-term.”

“I’d like that.” Sa Niall sakta och fortsatte att klättra uppför trappan. Han var runt två trappsteg över mig när han stannade igen och vände sig mot mig.

”You’re probably wondering how I knew it was Liam you liked,” sa han tyst. Jag var fortfarande lite tveksam over det faktum at than redan kände mig så väl. ”It’s probably not going to help you get over your obsession with him but you might like to know that he’s always talking about you.”

Mitt hjärta hoppade till. “How so?”

”In our sound engineering lectures, whenever I’m sitting near him, I always hear him telling his friend Pete about stuff the two of you did together. I’ve heard stories about cooking and acting and things you said that made him laugh. The other day I even heard Pete turn to Liam and joke about when he was going to propose to you. Liam’s obliviously mad about you… but I do think he’s straight.” Jag visste inte hur jag skulle reagera på det Niall sagt och som tur var fortsatte han gå upp för trappan så han såg inte mitt förvånade ansiktsuttryck.

 ”I see what you see in him though,” fortsatte Niall. “He’s so polite and so cool, without trying to be. He’s one of the only ones in the course that makes an effort to speak to me and I really appreciate it. I just wish I could have a proper conversation with him. You’re on the third floor right?”

Jag blinkade och registrerade att vi var på tredje våningen.

”Yeah,” sa jag avlägset. ”Where are you at?”

“Fifth.”

“But I don’t think I’ve ever seen you in this building.”

“Yeah, I tend to go… unnoticed. Alright, I guess this is goodnight. And thanks, Louis, by the way.”

“For what?”

“Without meaning to scare you, that was the most I have spoken to anybody, probably ever. It means a lot. Have a good break.” Jag var för chockad för att reagera och när jag hittade min röst för att svara var Niall redan borta. Det var i exakt det ögonblicket jag blev säker på att jag och han skulle bli goda vänner. Det var lite sorgligt att tänka sig att jag skulle bli hans enda vän. Tja, vi hade ju åtminstone varandra. Det kändes överraskande bra att ha fått prata öppet med någon om min förälskelse över Liam. Jag satte mig ner högst upp i trappan med en suck. Jag behövde mer tid att tänka över vad som hänt de senaste timmarna. Jag undrar hur det var för Niall att återvända till Irland för avbrott och möta sin familj. Jag undrade hur det skulle vara för honom att ljuga om alla människor han mött och pratade med. Jag log sorgset när jag tänkte på honom. På vilket stort steg han tagit genom att inleda en konversation med mig. Inombords förbannade jag mig själv för att jag inte tagit mod till mig och pratat med honom på Litteraturlektionerna, ursäkterna jag haft var inte vettiga de heller.

Jag insåg plötsligt hur lyckligt lottad jag var som hade Liam, trots att han i det ögonblicket förvridit mitt hjärta. Även fast jag är så blyg som jag är skulle jag inte stå ut med att inte kunna se någon i ansiktet och därigenom inte prata med någon på flera dagar. Det irländska uttrycket Niall använt kom också upp i tankarna på mig, det hade kommit ur hans mun så naturligt, så musikaliskt. När jag tog upp min nyckel till mitt tomma rum funderade jag även på varför han pratat om skalbaggar.

Det var först när jag föll ihop på min säng, halvdöd för världen, jag insåg vad Niall försökte antyda. Jag somnade snabbt i en mycket obekväm ställning. Två tankar surrade runt i mitt slitna huvud och den ena var en smärtsam mental bild av Liam som hånglade av Claire ansiktet mitt på dansgolvet på någon nattklubb någonstans.

Den andra tanken var min nya vän Niall. Hur svårt det måste vara för honom att ta itu med sin sociala orolighet.

Och bögigt. 

Stort tack till alla som kommenterat. Senast idag översatte jag ett kapitel och det tog två timmar (jag satt utan avbrott och översatte, möjligen ändrade jag låt på spotify någon gång.) Så ni kanske förstår att det inte är något litet jag gett mig in på. 

Extra tack till Tova som skrev en väldigt fin och rörande kommentar!

5 till nästa? :D

”Nice working with you, LouLou,” sa Harry sarkastiskt när Angie sa att vi kunde avsluta och gå. Jag hoppade upp nästan omedelbart och studerade rummet.

”Louis,” sa jag kort. ”My name is Louis.”

”By the way,” sa Harry drygt. “do you want me to explain what I mean by the pot and kettle thing?”

“No,” frustade jag. “I’m not stupid.”

25 OKTOBER

Loggbok,

”Well, are you going to tell me what has you so upset?” frågade han efter några minuters tystnad, han hade inte sagt ett ord sedan han lett in mig på den nästan bäcksvarta teatern.

Jag tittade på honom även fast mörkret låg tätt omkring oss, förvånad.

”I mean, if you want to,” sa han snabbt när han såg mitt ansikte. ”I didn’t mean to be rude. It’s just it looks like you could do with talking to someone about it. I know you barely know me. Sorry.”

Det var första gången jag hört honom prata så mycket. Det var faktiskt faktumet att han sa så mycket som förvånade mig, inte det han sagt.

”No, no don’t be sorry. I was just surprised that you… er…”

“Spoke at all?”

Jag skrattade. ”Kind of.”

”Yeah, I’m not the most outgoing of people.” Säger han med en lätt suck. ”But I do have two perfectly good ears. Something’s obviously wrong, Louis, otherwise you’d be out there enjoying the party.”

“How’d you know my name?”

“Well, you’re in my English lit class, aren’t you?”

“Oh right.”

“My name is Niall, by the way, in case you didn’t know already.”

“I did.” Sa jag och försökte urskilja scenen framför oss. ”Can I just ask you why you brough me here?”

”I saw you here on the first day,” svarade Niall blygt. “I was the one who tripped up and ran out when you cough me. You probably know that. I was… watching you as you stepped onto the stage.”

“Kind of creepy.” Skrattade jag. “So, what were you doing here that day?”

“Same as you, I suppose. I was transfixed with this place. I had been sitting there in the back row for a good few hours that day before you walked in.”

“Why?” jag kunde inte hjälpa att jag frågade.

”Being here in the theatre was… comforting. It was quiet and peaceful. Me being the bookworm I am, I could tead in peace to my heart’s content.”

“But surely you could’ve just read in your room?”

“Well, you see, I didn’t want to in case anybody came in and introduced themselves and talked to me.”

“In your room? What’s wrong with that?”

Niall suckade och tog sedan ett djupt andetag. ”You see, I’m not just stubbornly shy. I… I have really bad social anxiety.”

”But you’re talking to me just fine now.” Min ton avslöjade min förvånade insida.

”Yeah, well I guess my brain has sort of deemed you… safe to talk to. It happens rarely enough because I normally don’t get this far talking to people outside my family. Sorry, I don’t mean to scare you or anything.”

“No, not at all.” Sa jag snabbt. “I’m quite honoured that your brain has deemed me… safe.”

“Thanks for being so understanding. People often aren’t. And it’s not like I choose to be so socially awkward. When this thing started when I was around twelve or so, I used to… Sorry, you don’t want to hear about this.”

“I do, I do.” Sa jag sanningsenligt. Jag var fascinerad av vad han sa. ”Go on.”

”Me being Irish and Catholic, I used to pray for ages every night for God to give me the strength to stop being so shy. I used to bargain with Him, saying that I’d study real hard or help my Mam around the house- stupid things like that- if only he would take away some of my anxiety. It never seemed to work, though.”

“Oh,” var allt jag kunde få fram, jag var rörd av hans ärlighet.

Vi satt i mörkret och tystnaden på den främre bänkraden ytterligare några minuter innan jag frågade. ”I hope you don’t take this the wrong way but why are you over gere in a different country if you have such a big social anxiety?”

Niall suckade. ”Bacause I have social anxiety. I wanted to try and do something about fixing it. God was doing nothing so I decided that if I took a huge leap and moved over here it would make me come out of my shell. I bloody hated the anxiety and decided it was now or never to try and resolve it. Mam was delighted but worried for me at the same time.”

“And has it helped? Moving over here, I mean.”

“No,” Niall sa det så definitivt att jag blev upprörd. ”No, it hasn’t.”

Jag visste inte vad jag skulle säga men som tur var fortsatte han.

”I mean, as sad as this sound, talking to you now is the first time in a month that I’ve-I’ve-”

Jag kunde höra honom snyfta bredvid mig i mörkret och jag la min hand på hans och tryckte den.

”I’ve had a proper face-to-face conversation with someone. I may have social anxiety but… but I still like people. I’d still like to talk to somebody about my day.”

Vid denna tidpunkt grät han, om så väldigt tyst.

”But what about your mum and people at home in Ireland?” och försökte samtidigt komma på något mer att säga. ”Can you not Skype them or call them or something?”

“The first two weeks I called Mam every day. Then she said I mustn’t be getting on very well if I was calling her all the time. She didn’t mean it in a mean way of course, she was just concerned. But I lied and told her that I was talking to loads of people and my anxiety was almost completely gone. So I’ve only called her about three times since then in case she brings that up again. Because of that, there have been a few days where I’ve barely said one word out loud all day. The other night, before I went to sleep, I said a few words out loud just to make sure I still had a voice.”

“Niall, what the hell? Why didn’t you tell someone all this?”

Dumheten i frågan slog mig så fort det kommit ur min mun.

”Umm, social anxiety, remember?” frågade Niall och lät ett litet skratt slinka ut. ”I don’t know why I axpected it to just go away. Did you ever see those types of American films where suddenly the geek in high school makes loads of friends in college? Yeah, well I though that would be me…”

“Me too,” jag suckade. “Obviously I don’t have it as bad as you but I’m quite shy. I thought college would be great and it is and I mean, I love the course but... I don’t know, I was hoping I would come out of my shell a bit more. Then with this party tonight I realise how to inept I am at socialising…”

“So that’s why you were hiding in the toilets? You didn’t like the whole socialising thing?”

“I was not hiding in the toilets. You just happened to find me there when you walked in.”

“Louis, you were sitting in the toilet lid-down with the cubicle door wide open, staring blankly at yourself through the mirrors over the sink.”

“Ok, ok, I was sort of hiding I guess.”

“Why? Something obviously upset you.”

“Well, I erm… it’s going to sound completely lame after what you’ve told me.”

“So? Doesn’t mean that it’s not a problem.”

Jag kröp ihop för mig själv. Redan nu när jag skriver detta på det oändligt långsamma tåget tillbaka till Doncaster, jag ville inte tänka på vad som hade orsakat att jag blev upprörd och sökte mig till toan. Som jag sa till Niall, det var helt dumt i jämförelse med hans problem.

Men ack, jag började berätta halvsanningar för Niall om vad som var fel. Jag kände mig skyldig eftersom han varit så ärlig mot mig.

”It’s just… there’s this girl,” började jag. Jag bestämde mig för att låta Niall tro att Liam var en flicka. ”She’s in one of my free-choice classes and I know her from around the dorm building as well.”

“You like her?”

“Yeah. Kind of had a crush on her for the past month. A huge crush. “

“And what? You tried to get it on with her tonight and she said no?”

“No,” sa jag och rynkade pannan. ”No, that’s not what happened.”

Efter att jag tappat kontakten med Liam, Becky, Claire, Anna och Jenna mitt i det galna drickandet i elevhallen slog jag mig snabbt ner i ett hörn av rummet. Zayn kom fram till mig och skrek över den dunkande musiken.

”Hey man, you look, like, totally depressed,” säger han sluddrande och viftar med händerna så at than nästan spiller öl på mig. ”You should get yourself a drink.”

Jag skakade på huvudet.

”Nah, I’m okay.”

”There’s no point sitting in the corner on your own and not having a good time. You coming out with us to the nightclub later?”

“Don’t think so.”

“Man, what’s wrong with you? You sick?”

Jag ryckte på axlarna, jag var sjukt trött på party tom det nu räknades.

”You should go back up to your room and go to bed,” skrek Zayn. “No point hanging around here when it’s  obviously you hate it.”

Jag nickade i samförstånd och reste mig från stolen. ”Have you seen Liam anywhere?” frågade jag innan jag gick.

Zayn ryckte på axlarna och såg ut att ha blivit distraherad av en tjej som klängde på honom och han gick mot baren för att kunna servera henne en drink. Jag himlade med ögonen när han började prata med henne.

Jag rörde mig framåt genom stora hallen och upp mot trappan med känslan av att vara högskolans förlorare. Jag fingrade på min nyckel i fickan medan jag sprang i korridoren mot mitt rum. Till min förvåning fann jag dörren olåst och jag förmodade att Liam glömt låsa den i sin iver att komma ner till festen.

Innan jag öppnade dörren stannade jag upp och tänkte tillbaka på hur stilig Liam varit i sin ’unded’ kostym. Jag tänkte en timme tidigare då Liam sagt han ville ha hjälp att fixa till sig och det härliga rus jag känt när jag rörde vid hans mjuka kind och kände hans varma andedräkt i ansiktet.

Precis som allt annat med Liam gjorde hans utstyrsel mig både väldigt glad och väldigt deprimerad. Mitt hjärta hade hoppat till när han sagt att jag var väldigt stilig i min kostym.

Jag öppnade dörren med en suck och tände lampan.

Det var som om tiden frystes för det ögonblick jag såg dem.

Liam satt på sin säng, med sina läppar mot en flicka.

Claire märkte att ljuset var på och drog sig tillbaka lite, den omedvetna Liam med slutna ögon lutade sig då närmare henne och började kyssa henne ännu mer passionerat.

Synen är nu förmodligen etsad i min hjärna. Det var inte bara det faktum att Liam kysste en tjej som upprörde mig (fast där gick den bittra sanningen hem om att han var heterosexuell vilket jag försökt förneka sedan första gången jag såg honom), var där de satt. En av Liams händer låg på Claires lår, den andra på hennes kind när han rörde på henne med nästan en passionerad synk.

Den ångade kyssen var precis det jag ville ha. Jag ville ha Liam. På något galet sätt kändes det som om Liam var min, jag förtjänade honom. Jag förtjänade honom verkligen mer än Claire gjorde, som jag därefter att gett ett föga smickrande namn i mitt huvud.

Claire sköt slutligen bort Liam och påpekade att det kommit in någon i rummet. Båda tittade på mig som två kaniner som blivit fångade i ett strålkastarljus.

Det kändes som om någon slog mig i magen efter att först ha slagit täta knutar på alla mina inre organ.

”L-Louis,” stammade Liam. ”I didn’t know you were-”

“Oh, sorry,” sa jag snabbt. “Didn’t realise you were in here.”

Det sista jag såg var Claire som såg ner i marken tuggandes på sin underläpp. Jag smällde snabbt igen dörren och lutade mot väggen i korridoren.

Bara för att jag hade en tonårstjejs-crush på Liam slutade det såklart med att jag blev krossad. Det fanns inget annat ord för hur jag mådde.

 Jag var helt förkrossad. 

Jag skrockade. “’Yeah, sure, I promise. It was so much fun. Hey, did you get talking to Niall at all today?”

“Sure did. Sat beside him in Mixing Theory and all. I tried to be as friendly as possible to him but he only gave me one-word answers. All I really got out of him was that he’s eighteen, that he likes the sound engineering course and that he’s from Ireland.”

“Ohhh,” hummade jag. “He has Irish accent; that makes sense.”

24 OKTOBER

Loggbok,

Tack gode Gud att jag har denna loggen att distrahera mig själv med från Halloweenpartyt som ska hållas ikväll. Jag ser inte fram emot det. Jag brukar inte visa upp mig särskilt bra på mindre tillställningar och ikväll skulle jag försöka ta itu med över 200 personer. Jag låter dig veta mer imorgon på tåget tillbaka till Doncaster för lov.

~

”Actually, I’d like the two boys to work together on this today.” Sa Angie precis när jag skulle byta papper med Jenna.

“Why?” jag kunde inte låta bli att fråga, det hade gått tre veckor och jag hade inte pratat särskilt ofta under lektionerna.Angie gav men en lång blick över sina hornbågade glasögon.

”Please do what you’re told Mr…?”

”Tomlinson.”

”Please do what you’re told Mr. Tomlinson and work with Mr. Styles today. I don’t think it would be appropriate for you, two boys to reading a girl’s journal. You might get a bit too… excited.” Harry fnissade och byte plats med Jenna. Jag ville protestera men höll min tunga i styr. Jag ville verkligen inte att Twatface skulle läsa och bedöma vad jag skrivit.

”Okay?” sa han till mig i hälsning och nickade kort. ”Lewis, isn’t it?”

”Louis.” korrigerade jag kort. Hur svårt kunde det vara för honom att komma ihåg namnet på den enda killen i hela klassen.

”Sorry.” säger han med släpig röst. ”So, what are we supposed to be doing then?”

“As she explained, we read and critique each other’s journal extracs.” Sa jag i så jämn ton som möjligt. “Did you not bring yours?”

Harry flinade. ”I forgot about it until this morning. I did it during a half-hour’s break in the library.”

Ur sin ryggsäck tog han upp ett block med skrynkliga och lösa sidor. Han rafsar igenom högen av papper tills han hittar det han söker. Han drar ut två lösa sidor och räcker över dem.

”There you go, mate. Don’t expecting Dickens or anything.” Jag avstod från att himla med ögonen. Jag själv tog mitt extrakt av adjöet av mamma ur väskan och gav det till honom. Harry höjde på ögonbrynen när han såg mina exakta papper som låg i plastmappen. Om sanningen ska fram, jag hade också glömt att uppdraget var till den här morgonen. Lyckligtvis behövde jag bara skriva ut texten direkt från laptopen. Liam och Zayn hade skrattat åt mig när jag försökt att få skrivaren på tredje våningen att fungera medan de åt sina cornflakes. Självklart hade skrivaren lagt av när jag behövde den som mest. Naturligtvis berättade jag inte allt detta för Harry, åtminstone inte i första hand.

Harry och jag bytte papper och läste varandras utdrag i några minuter.

”May I?” jag såg upp och såg att Harry åter igen höjde på ögonbrynen, han hade redan börjat rota i mitt pennfodral.

”Er, sure.” sa jag när han tog ut en röd penna. Jag höll blicken uppe för att se vad han skulle göra med den. Till min absoluta avsky brukade han pennan för att korrigera utdraget. Ja, korrigera det! Som om han hade överlägsen kunskap och att han hade all rätt i världen till att göra det.

”What on Earth are you doing?” fräste jag åt honom.

Han såg upp på mig, överraskad. ”Critiquing, Isn’t that what we’re supposed to be doing?”

”Yeah, an oral critique. We’re not supposed to mark them.”

Han fnissade. “Oral.”

Jag rullade med ögonen over hans omognad och såg i ögonvrån hur han kluddade på utdraget och gjorde små markeringar i marginalen. Jag himlade med ögonen igen och blicken föll tillbaka till hans utdrag. Jag tyckte inte om att erkänna det, men jag var faktiskt vilse i Harrys utdrag eftersom jag var van vid hans stökiga och slarviga stil. Det jag nu hade framför mig var faktiskt ett kort utdrag med hänsyn till hans första husdjurs död.

Lady died just over two months ago on the exact day when I learned I had gotten my place in college. It's kind of fitting, in a cruel sort of way. She was there for me when I was a shy little seven year-old. She was there for me to hold the night Mum told me Granny had died. She was there every day after my exams to lick my face, not worrying like I was about me failing all of them. No matter what happened or how I was feeling, she was this constant cheerful rock in my life that was there for me no matter what I did or who I upset. Her dying the day I was accepted to uni was tragic, undoubtedly, but also apt. She had been sick for a good while and could've easily passed on months, weeks, days beforehand. It was like she was hanging on just to make sure I was going to be OK. I shut myself in the kitchen when I opened the acceptance letter, not even letting my mother come in. With one quivering hand, I took the letter in my hand and read it, my other hand nervously patting the top of Lady's head. I'll never forget that moment, her sniffing and licking my hand and then barking in excitement when I let out a shout of joy. Mum found her later that day as we were celebrating by drinking champagne in the back garden. Unbeknownst to us, Lady had gone behind the shed, laid down and died. Even in death she was ladylike, not making a fuss. It was a suitable name for her, Lady, even though at the time I gave her the name due to my obsession with the Disney film. It is a poignant moment when a child no longer has a need to bring their special teddy-bear or safety blanket with them wherever they go. Those children, however, have a choice and give it up when they feel they are ready. Despite her long-term illness, I don't think I would have ever been ready for Lady's passing. She was my safety blanket, a constant in my life for more than a decade. By dying on that day, it was like she was telling me I would be OK, that I didn't need her as much as I thought I did, that I could move out of the house and enjoy university on my own.

It was as if she was telling me that I had become a man. We had grown up together and she was proud of the man I had become. I, in turn, am proud of the Lady she always was.

Jag höll tillbaka tårarna när jag insåg vem som skrivit texten. Jag tittade på Harry och blev rasande igen eftersom han klottrat hela mitt papper fullt med röda sträck, precis som en lågstadielärare.

”Finished?” frågade han och tittade upp. Jag nickade. ”What do you think?”

“Well.” Sa jag och sökte efter orden. ”it was good for half an hour’s work.”

“That’s it?”

“What else do you want to know? I admit, it was actually quite moving and gave a nice character sketch of you and Lady bit it wasn’t exactly a journal, was it?”

“Oh.” Sa Harry och höjde ögonbrynen. ”Well, I though a journal was an outlet for reflections and thought I did exactly that in my extract…? But that’s ok, because I wrote the same criticism on your extract.”

Jag kände hur blodet började koka. ”You what?”

”You don’t have the right tone, it’s too… too formal, like a novel. It’s supposed to be a personal, and I can see that in the emotional send-off between you and your Mum but it just reads like an extract from a book.”

“Your extract was completely the same!” utropade jag.

“Well, I know but I did it in half an hour. And mine was written from the present day, looking back while exploring the memories and feelings I have at the moment. Yours dealt with a specific event and read as if you were looking back on the event in hindsight.”

“So what have you been scribbling?” frågade jag med ursinnig ton. Jsg ville hitta något dumt han skrivit på min uppsats så att jag kunde hävda det med honom. Vem trodde han att han var? Han dömde mitt arbete på exakt samma punkter som jag dömde honom på.

”Have a look for yourself.” Sa han och gav mig pappret.

Det fanns röda märken, sträck, cirklar, pilar och klotter över hela de två sidorna. Klottrade ord som ’ton’, ’rösten’, ’grammatik’, ’syntax’, ’verb förvirring’ och ’stil’ hoppade emot mig.

”Style?” hulkade jag, högt och förbittrande nog för Harry att förstå att jag var förbannad och högt nog för Angie att höra. ”Pray tell what exactly you know about writing style.”

”Quite a lot, I’ll have you know.” Sa Harry och låtsades vara kränkt. ”It’s my name, after all.”

Ett irriterat och förvirrat ”What?” var allt jag kunde hantera.

”Harry Styles. Styles is my surname.” Han sa det med ett fräckt flin och glänste i hur kvick han var.

”Whatever.” sa jag och rullade med ögonen medan jag såg mig omkring i rummet. Någon annanstans än på hans självbelåtna ansikte. Harry tog ut en bit tuggummi och började tugga på det samtidigt som han gav mig en konstig blick.

”Aren’t you going to read the comments I made at the end?” sa han släpigt.

“No, I think I’ll save them for later.” Svarade jag. “I’m sure they’ll make for fascinating bedtime reading.”

“Whoa, whoa, whoa! What crawled up your hole and died? I gave a fair and honest critique of your work. You’re getting angry and you have barely read what I said.” Hans ögonbryn höjdes nästan nedlåtande och detta i kombination till hans käkar som rörde sig i takt med att han bet på tuggummit fick mig att vilja skrika ut i frustration. En plötslig tanke kom till mig.

”Wait a minute, did you actually have a dog or was what you wrote a whole load of bullcrap?”

“Well…” mumlade han med ett annat kaxigt flin i ansiktet.

”Are you actually serious?” fräste jag hetsigt. “I can’t belive this. You give me a piece you made up and then you have the sheer… the sheer…”

Jag kämpade för orden och det tycktes roa Harry. ”Audacity?” föreslog han med sitt dumma, irriterande flin.

Jag blev förbannad över att det var precis det ord jag letade efter.

”Yeah, the sheer bloody audacity to criticise my work? That’s just hypocristy.”

“Well, just because the pot calls the kettle black, doesn’t mean the pot is colorblind.”

“Oh, stop your claptrap.” Sa jag medan min hjärna försökte lista ut vad han just sagt. Harry log och skrattade mjukt över min frustration. Naturligtvis var det han som tjänade på att jag blev arg. Istället vägrade jag prata med honom under resten av lektionen.

”Nice working with you, LouLou,” sa Harry sarkastiskt när Angie sa att vi kunde avsluta och gå. Jag hoppade upp nästan omedelbart och studerade rummet.

”Louis,” sa jag kort. ”My name is Louis.”

”By the way,” sa Harry drygt. “do you want me to explain what I mean by the pot and kettle thing?”

“No,” frustade jag. “I’m not stupid.”

”He wrote about his dog?” frågade Liam några timmar senare efter at than tagit av sig byxorna och hoppat ner i sin säng.

”Yeah, but the thing is, he made it up! And there’s me like a sap nearly crying over it, for Gods’s sake.”

“He’s a good writer so?”

“No, he’s a twat.” Korrigerade jag och vänder ryggen till för att få ljuset att falla på utdraget. ”Listen to the nonsens he writes, like he knows something…” Jag började läsa igenom den första sidan av klotter högt. ”’Paragraphing too long’, ’inaccurate use of ellipses’, ’dialogue seems-’”

Jag kunde inte hjälpa att en flämtning rymde ur mig när jag läste i skräck, inte skriven i Harrys röda tusch utan det var svart bläck som tryckts upp, något jag glömt radera från utdraget. Det var en del av samtalet mellan mig och mamma, den delen jag helt glömt att jag skrivit om.

”What is it?” frågade Liam.

“Nothing,” ljög jag. “Nothing, I just… can’t believe he would be so rude with the comments…”

“Louis, don’t stress about it, the guy’s obviously trying to wind you up. Give him another chance though; he doesn’t seem to be as bad as you make him out to be. Right, I’m off sleep. Don’t be reading and falling asleep with the light still on again. Goodnight, Louis.”

“Night, Liam.” Mumlade jag. Om jag inte varit så chockad skulle jag argumentera mot det han sa om Harry, men jag var för chockad.

Kanske fanns det en chans att han inte läste den delen. Nej, det är omöjligt. Det fanns röda märken ovan och under meningen i fråga. Oh shit.

Jag fortsatte att läsa vad jag skrivit ut och kände mig mer förskräckt för varje gång.

”I know you know. It’s just my job to remind you. And be safe.”

“Yeah, because I’m the type of person likely to going around campus and looking for trouble…”

“No, I mean… Be safe if… you know… you find yourself getting intimate… with a boy.”

Jag dömde oftast inte folk så hårt direkt, men i det här fallet kändes det ändå som om det ännu inte bevisats fel.

”Alright, LouLou?”  han hälsade torrt med ett litet fniss. Hans släpiga röst fick honom att låta ännu mer som den player han var. Han hade redan övertygat mig om att han var en kaxig idiot. Inte ens för att nämna slakten av mitt namn.

”I’m Harry.”

19 OKTOBER

Loggbok,

Så häromdagen pratade jag om min motvilja för Harry och att möta honom första gången. Jag kanske var lite hård mot killen i början men nu har min motvilja definitivt vuxit till starkt hat. Av goda skäl också, vilket jag inte tänker komma in på just nu. Jag kan lika gärna ta itu med Niall först av allt. Så kommer du ihåg att jag pratade om det ögonblick av lycka jag fått uppleva på teatern första dagen. Tja, jag smög in genom publikens entré som jag var förvånad över att finna olåst. Jag sprudlade av lycka när jag gick in genom dörrarna. Åsynen av scenen långt där framme och raderna av säten fick det att pirra i magen. Även i mörker var platsen vacker, modern, lång, majestätisk, rymlig, kraftfull. Jag visste då att jag alltid skulle höra hemma där. Jag tappade mina väskor och gick fram till scenen. Jag var inkapslad av den rena kraften som den verkade utstråla. Det var här tårar, blodiga fältslag, lycka och vänskap spelades ut. Berättelser, hundratals berättelser fick liv från den scenen. Innan jag var medveten om vad jag gjorde, klättrade jag uppför stegen jag skymtat vid scenens utkant. Från första stegpinnen kände jag att jag var i himlen. Detta är vad jag jobbat så hårt för senaste åren, jag förtjänade att stå där. Jag tillbringade några minuter med att utforska varje tum av scenen, granska varje vinkel och tänkte på hur lyckligt lottad jag var som fick starta kursen i mina drömmar. Jag var salig av lycka. Jag väcktes ur mina tankar när jag hörde ett högt duns och ett gnisslande djud från baksidan av salongen. Jag snurrade runt och frös fast. Vad fan skulle jag göra? Jag fick inte ens vara här och jag ville absolut inte råka illa ut innan kursen ens börjat. Det fanns inget annat val för mig än att ta mig tillbaka till mina väskor och försöka fly obemärkt genom mörkret och sen hoppas på att ingen sett mig.

När jag smög tillbaka till mina väskor kunde jag se den figur som orsakat oljudet. Han satt på marken bakom sätesraden och kramar sitt knä mot bröstet och gnuggar det ömt genom tyget. Jag kunde känna att han var student så det kändes helt okej att prata med honom.

”You okay?” frågade jag försiktigt. Pojken, som hade blont hår och 'baby face', höjde blicken och strålkastarna fångade hans harögon. Han gav till ett litet pip för sig själv innan han nickade.

”Grand.” mumlade han på en accent jag fann mycket svår att placera. ”I was just looking for something and fell over.” Han rusade upp och knuffade undan mig innan han sprang mot dörren som ledde ut. Jag ansåg att jag borde springa efter honom och fråga om han hittat vad han sökte, men jag motstod frestelsen. 

Jag såg inte pojken förrän på onsdag, dagen efter jag mött Twatface på kreativt skirvande. Jag hade min första engelska litteratur föreläsning och när jag anlände satt den skumma, blonda pojken för sig själv längst bak i rummet. Jag försökte höja ögonbrynen som en hälsning till honom men jag kunde inte fånga hans blick, han var upptagen med en bok som låg uppslagen i hans knä. Jag valde en plats mitt i rummet bredvid Ben som var den jag kände mest. I flera dagar efteråt förbannade jag mig själv för att jag inte pratade med honom, den blonda killen. Men varje gång jag sneglade på honom under föreläsningarna satt han så lugnt och läste att det skulle ha varit en skam att störa honom.

Jag berättade för Liam om honom i vår tredje hur-var-dagen-på-uni-diskussion.

”Yeah, English lit was fine.” sa jag som svar på hans fråga. ”Ben from my performing arts course and room 304 was there so that was good. There was this guy, though, that just sat at the back of the room and reading a book. He never said one word to anybody during the hole hour, apart from saying ‘thanks’ when someone past him the attendance sheet.”

“Oh, I think I know who you’re talking about.” Sa Liam. “Blonde Hair, baby face, kind of small and mousy?”

“Um yeah, I suppose so.”

“Yeah, he’s in my engineering course. His name’s Niall.”

“Niall? That’s a strange name.”

“Yeah,” höll Liam med. “He’s foreign apparently but I don’t know where he’s from because I’ve never talked to him. Poor lad. I’ll make sure I chat to him tomorrow and introduce myself.”

Jag var precis påväg att berätta om mitt möte med Niall under måndagen, men jag höll tyst. Beskriva vad jag i första hand gjort på teatern skulle vara svårt. Dessutom var känslorna jag upplevde i det stora rummet så personliga att om jag skulle återberätta något av händelsen skulle det vara som att avslöja en stor hemlighet. Jag ville ha mer tid att fundera över vad som hände i teatern den dagen och jag började misstänka att Niall varit där av en annan anledning, inte för att leta efter något.

Jag tänkte på vad Liam sagt. ”What’s with you trying to socialise people? First me, then Niall. You know, despite what you think, some people don’t mind being alone.”

“I know,” sa Liam sakta, kastar en blick på min säng och stirrar sedan upp i taket igen. ”I enjoy being alone too. But I don’t think it would be good for Niall’s mental health for him to go through college and not say a word to anybody.”

“That’s true, I suppose. You’re a good guy.”

“Thank’s.” sa Liam blygsamt. “Right, I’m off to sleep. Thanks for the laughs today. I’m already looking forward to our next turn.”

Han syftade förstås på vårt försök att laga god mat några timmar tidigare.

~

Matlagning med Liam måste vara en av de roligaste sakerna med collegelivet. Middagen tillagas av en uppsättning rumskamrater varje kväll i byggnadens gemensamma kök och äts nere i den gemensamma matsalen. Den kvällens måltid, om jag minns rätt, var spagetti med köttfärssås. Ingredienserna som valts ut trodde personalen att det skulle vara en barnlek att laga maten. Vi var båda odugliga på att laga mat men vi hade hystersikt roligt.

”Liam! LIAM!” Jag skrek  samtidigt som jag försökte hejda en skrattvåg. ”The pasta’s burning!”

”What?” utropade han och fnissar. ”How in the world did we manage to burn the goddamn pasta for crying out loud?”

“Well, I don’t stand there laughing, your fool!” flämtade jag. Vårt hyckleri gjorde att mina byxor faktiskt borde vara blöta vid det här laget. ”Take it off the heat!”

Liam skrattade så mycket att han knappt kunde lyfta potten av hällen och bära den till diskbänken.

En i personalen stack in huvudet genom köksdörren för att se efter varför det fördes ett sång liv. Jag försökte på bästa sätt förklara situationen.

”The pasta… was… we… pot… burned it….”

Jag kunde inte låta bli att tjuta av skratt efter jag sagt det. Liam försökte bidra till min förklaring och detta i kombination med en skeptisk blick på kvinnans ansikte, vilket fick mig att skratta ännu mer. Detta i sin tur orsakade att Liam blev så svag att han fick stötta upp sig mot diskbänken för att försöka få tillbaka andan.

”Oh for goodness sake!” sade kvinnan strängt, hon skuffade bort Liam från diskbänken så att hon kunde förbreda en ny kastrull med spagetti. ”You probebly didn’t put enough water in. Right, I’ll be back in a few minutes to sort it out. Just don’t let the mince burn.”

Jag knuffade Liam i sidan och försökte hålla tillbaka fnittret och nickade högtidligt. Kvinnan himlade med ögonen och muttrade ”Boys!” innan hon stormade ut ur rummet. Så fort hon försvunnit utbröt vår hysteri igen. Vi hade just återhämtat oss när Zayn visade sig i dörren några minuter senare.

”Some of the guys wondering- what’s the hold-up on the food?”

“Are ‘some of the guys’ you and your stomach?” frågade Liam och höjer ena ögonbryner.

“Maaaaaaaybe. So what’s the hold-up?”

“Oh dear, Zayn, Please don’t make us explain.” Liam stönade och började fnittra igen. Jag trodde inte jag hade styrkan att skratta igen. ”It’ll be ready in ten minutes.”

Zayn höjde på ögonbrynen och gick därifrån. Kvinnan vars namn var ’Marie’ återvände och tyst hjälpte vi henne att fylla upp sexton skålar med spagetti.

”I hope you boys know that you’re scrubbing thar pot with the pasta in it clean after you’ve eaten.” Sa hon.

“Of course.” Sa Liam artigt. “Thank you for all your help. We’re so sorry about the hassle we caused you.”

Maries humor vacklade lite av Liams uppriktighet. Det var inte svårt att se varför, han hade charmen.

”Just try not to do it again.” Sa hon med ett litet leende. ”Boys!” muttrade hon med ett litet skratt när hon gick ut.

Vi två tillbringade fyrtio minuter till att skrubba rent potten och ställa alla tallrikar i diskmaskinen. Klockan var strax efter nio när vi var klara. Pastan satt envist fast i botten och vi fick attackera den med alla möjliga sorters rengöringsmedel.

”God, I haven’t laughed so much in a long time.” Jag suckade. Jag kunde faktiskt inte komma på en gång då jag skrattat såhär mycket.

”Me neither.” sa Liam samtidigt som han klottrar ner något på en färgad pappersbit. ”I think for Marie’s sanity we’ll need to know exactly what we’re doing next time.”

Jag såg på honom. ”What are you writing?”

”An apology card to Marie.”

Jag himlade med ögonen. “You’re some suck-up.”

”It’s meant to be tongue-in-cheek.” Sa han och lipade. Han gav mig sedan en annan granskande blick. ”Come over here for a sec.”'

Jag släppte flaskan med rengöringsmedel och gick fram till honom. Jag slungades runt och fann mig sedan sitta med benen dinglande mellan hans på bänkskivan. Aldrig förr hade mitt hjärta slått så snabbt. Jag kunde nästan inte hantera det faktum att Liams varma, bruna ögon bara var några centimeter ifrån mina egna. Känslorna löper amok inom mig.

”Liam,” sa jag lite skakat när han tog i mitt ansikte. ”What are you-?”

”Ah, I thought so.” sa han med ett leende. Jag kunde känna mjuka puffar av hans andedräkt mot mitt ansikte. Jag var i himlen.  ”You’ve got bolognese sauce under your eyelid.”

Verkligheten kraschade ner på mig. Jag drog mig bakåt och skrubbade med handen under ögat.

”No, the other one, Louis,” sa Liam med ett skratt och drar mig närmare igen.

Gentemannamässigt blöter han sin tumme och skrapar bort såsen från mitt ögonlock.

”All gone. Jeez, how’d that even get there? We really must be awful chefs.”

“Speak for yourself.” Sa jag och försökte skämta bort situationen, trots att mitt hjärta slog hårt i bröstet. Jag gick tillbaka till diskbänken för att avsluta det jag hållit på med. ”I wasn’t the one who managed to burn pasta.”

”Ok, let’s go with that story.” Sa Liam med ett skratt och avslutade förlåt-lappen.

Han såg så änglalik ut där han sitter på toppen av diskbänken, med ögonen tindrande av koncentration.

Han lät så änglalik, när han sa god natt till mig den natten.

”Night, Liam.” mumlade jag tillbaka till honom, men det var mjuka, lugna andetag som kom från sängen bredvid min. Som jag låg i min säng, undrade jag vilken typ av drömmar Liam drömmer. Jag undrade om han drömde om tjejer på samma sätt som jag drömde om honom. Djupt ner någonstans visste jag att Liam inte var gay, men jag hade alltid stött bort tanken från mitt sinne på grund av den smärta det orsakat mig. Den natten beslöt jag mig för att inte tänka på Liam som mer än en vän. Jag försökte övertyga mig själv om att jag gärna ville dela stunder som de timmarna i köket med honom.

Nästan varje kväll sedan dess, när jag gjorde beslutet har jag funnit det omöjligt att hålla det. För varje dag när Liam varligt väckte mig för en ny dag på uni kände jag miljoner små fjärilar i magen. 

“Is Louis not gay?” frågade Anna med munnen full av sallad. Becky fnös och Claire knuffade till Anna. Det blev en kort obekväm tystnad när jag visste att flickorna ville att jag skulle svara.

”Sorry.” ursäktade sig Anna och skruvade lite på sig. ”It’s just- you’re studying performing arts and you dress really well…”

”No, it’s okay. Erm… yeah, I am,” sa jag utan att kolla upp från min mobil.

16 OKTOBER

Loggbok,

Liam låg på sin säng och surfade på internet när jag kom strax efter klockan tre på eftermiddagen.

”Alright, mate?” frågade han och flinade mot mig. ”How was your first day?”

Jag svarade med att fråga honom en fråga. ”Why did you choose Improvisations as your free-choice?”

Han höjde ögonbrynen åt tonen jag använt mot honom. Jag suckade för att lätta upp stämningen något. ”I mean, I’m just curious. You’re studying sound engineering. They don’t really fit together.”

”Don’t you think so?” frågade Liam när jag slängde av min jacka och kröp upp i min egna säng. ”Sound engineering ’s all about music and sound production. I might be in charge of the sound of a play one day. It will be good to see what it’s like from the other end, to actually be one of the actors that I’d be supplying a microphone to. Improvisation, whatever that is, was the only theatre-related module left.”

“Yeah, but it just… doesn’t seem like you to choose something to do with acting.”

“I could say the same to you.”

“Cute.” Sa jag kort.

“I know you are but what am I?” han sneglade på mig och stack ut tungan.

”Didn’t you mean to say ’I know I am but what are you’? Otherwise you’re calling me cute.”

“Oh yeah.” Sa Liam långsamt och skrockade. ”I hope you don’t think I was hitting on you, mate.” Ingen chans att det skulle hända ändå, han förblindade min dumma hjärna.

”Why do you always do that?” bestämde jag mig för att fråga, faktiskt undviker den frågan fler kommentarer om det andra.

”Do what?”

”Say ’mate’ all the time.”

“I don’t say ‘mate’ all the time.”

“That’s all you call me,” sa jag, egentligen förstod jag inte varför vi pratade om något sånt. ”It’s so… impersonal.”

”We’ve only known each other for one day! But alright, what would you like me to say instead?”

“I don’t know. I don’t know why I mentioned it. But, Louis. Call me Louis.”

“Alright then, Louis. You can just call me handsome.”

Han skrattade åt sitt egna, svaga skämt och gick för att hämta en Cola i kylskåpet. Han tog ut en extra burk och kastade den till mig.

”Here you go, mate. I mean Louis.”

Jag fångade burken och känner hur mitt hjärta samtidigt rasar över att han sagt mitt namn. Gud, vad patetiskt jag känner mig.

”But this Coke is yours; I didn’t pay for this.”

“Jeez, Louis! It’s a can of Coke, not the bloody Crown Jewels!”

“Oh right. Thanks.” Sa jag tafatt, öppnade burken och tog en klunk. ”Sorry.”

”Stop apologising! And by the way, my first day was fantastic, thanks for asking.

Jag skrattade och vi tillbringade en stor del av timmen till att prata om vår första dag. Liam berättade om folk han träffat på sin registrering och jag berättade för honom om Claire, Anna och Becky. Förutom min önskan att imponera på honom, var det så lätt att prata med Liam. Men det var svårt att inte blunda och suga in de klara ljuden av hans skratt.

Vi pratade alltid på nätterna, liggande på våra respektive sängar stirrandes i taket precis innan vi somnar. Vi pratar om våra föreläsningar, lärare, kamrater och uppdrag. Vissa dagar när Liam haft en lång eller stressig dag så är vi för trötta för att prata om saker som rör Uni, då kommer vi in på mer personliga saker. Naturligtvis leder det bara till at jag faller ännu mer för honom. Jag ska skriva vad vi pratar om om några dagar. När jag får anledningar till varför jag skriver denna logg.

Egentligen kan jag skriva en del av orsakerna nu. Jag måste ventilera bort det från mitt bröst. Alltså, låt oss se.

Det var tisdagen den första veckan, dagen efter registreringen och orienteringen och första dagen av faktiskta föreläsningar. Mitt schema sa till mig att min morgon bestod av sceniska och postmoderna teatern. Ingenting spännande hände i dessa föreläsningar, även fast jag fann det otroligt spännande men det är inget som behövs antecknas och fylla upp loggboken med. De två föreläsningarna efter pausen rullade förbi de också, de flesta föreläsningarna delade jag med Anna, Claire och Becky, mest för min rädsla att äta ensam i matsalen.

Den första föreläsningen efter lunch var mim och jag undrade varför vi i hela världen behövde studera mim en hel timme varje vecka för resten av terminen. Till min glädje var den sista lektionen kreativt skrivande. Jag vände mig mot tjejerna och frågade vad de valt som sista, tyvärr hade de valt franska. Jag minns att jag var andfådd när jag kom in i klassrummet. Jag hade planlöst vandrat på teatern, övertygad om att jag hade all tid i världen. Det var först när jag kommit in till konstbyggnaden jag kollat på klockan och upptäckt att jag hade bråttom. Panik.

I min iver att komma in i rummet fastnade min väskas axelrem i dörrhandtaget och jag drogs ofrivilligt tillbaka mot dörren. Rycket orsakade att väskans innehåll ramlade ut på golvet.

”Sorry.” mumlade jag till föreläsaren högst upp i rummet och slängde mig på golvet för att plocka upp alla pennor och block. Hon kollade vasst på mig genom sina hornbågade glasögon. Lyckligtvis hade, vad jag trodde genom att kolla på alla andra som satt i rummets småprat, lektionen inte börjat än. Jag såg mig rödblommig omkring i rummet för att hitta en bra plats att sitta på.

Det fanns bara tolv eller tretton stolar uppställda i en halvcirkel, alla vinklade mot tavlan längst upp i rummet. Jag strök mitt svettiga hår ur pannan och letade snabbt efter ett ledigt utrymme. Tillslut föll min blick på en flicka som vinkade ivrigt åt mig att det fanns en stol som var ledig bredvid henne. Jag log tillbaka mot henne och gick klumpigt bort mot den fria stolen medveten om att alla fortfarande sneglade på mig.

”Hello, I’m Jenna.” sa hon på en klar och ljus walesiska. Hon lät glad. Hon flyttade sin väska från sätet så att jag kunde sätta mig ner.

”Louis.” andades jag.

Jag tittade förbi henne och på en kille hon pratat med innan, han flinade och var den enda andra killen i rummet. Han satt lutad i stolen som om den vore hans och han betedde sig som om den här kreativt skrivande grejen låg under hans värdighet. Det fick mig genast att känna en stark motvilja för honom. Hans långa, beniga fingrar trummade på lärarens infällbara skrivbord. Röran av lockigt hår svepte perfekt över hans huvud och han tuggade hårt på ett tuggummi i sin stora mun, allt han gjorde fick mig att bli övertygad om att han var en riktig idiot.

Jag dömde oftast inte folk så hårt direkt, men i det här fallet kändes det ändå som om det ännu inte bevisats fel.

”Alright, LouLou?”  han hälsade torrt med ett litet fniss. Hans släpiga röst fick honom att låta ännu mer som den player han var. Han hade redan övertygat mig om att han var en kaxig idiot. Inte ens för att nämna slakten av mitt namn.

”I’m Harry.”

”Sorry dude, I didn’t mean to snigger. That was quite rude.”

“It’s alright.” Sa jag ödmjukt. Det var inte riktigt illa att han skrattade när jag berättade mitt namn och vad jag studerade. Jag var bara förödmjukad av det faktum att han knappt satt sig med oss runt bordet och att jag redan kände mig generad.

12 OKTOBER

Loggbok,

Inte mycket hände den första natten efter vad jag skrev om förra veckan. Jag lärde känna både Liam och Zayn lite närmare. Men jag la mitt största fokus på Liam. De två skulle gå till någon nattklubb efteråt men jag avböjde deras erbjudanden om att få följa med. Jag gick ensam tillbaka till lägenheten och sov till halv tio.

Galet, jag vet.

~

Hur som helst, ja, min första officiella dag på uni eller vad man ska säga. Registrering  och module-val dag.

Det började ganska ogenerat med att Liams telefon drog igång en hemsk rocklåt i andra sidan rummet. Jag hoppade upp från sängen för att se vad som orsakat det hemska ljudet och möttes av synen av att Liam satt vid sitt skrivbord endast iförd boxershorts. Han går fram till mobilen och tar upp den.

”Oh God, I’m sorry, mate,” ursäktade han sig och stängde av oväsendet. ”I set the alarm to go this morning last night but I had no idea it would be so loud.”

“S’alright.” Sa jag och sträckte sömnigt på mig. Min klocka visar 8:30.”I need to get up and dress anyway.” Jag var klädd mer blygsamt än honom och skämdes lite over att jag hade pyjamasbyxor och en stor t-shirt medan min rumskamrat gick genom rummet halvnaken. Jag försökte att undvika att stirra på hans nakna kropp medan han drog ut kläder ur garderoben.

”Are you starting at ten too?” frågade Liam medan jag tog ut det som låg överst i min röriga klädhög.

”Sure am.” sa jag och bestämde mig för ett par chinos och en skjorta. ”What time did you get in at last night, by the way?”

”Er… sometime after two.”

”After two?”

“Yeah.” Svarar Liam tankspritt och bläddrade igenom en hög jeans han hade prydligt upplagda I sin garderob. ”It’s a wonder I didn’t wake you up. I almost climbed into your bed by mistake. I got quite a fright when I tore back the covers and saw you lying there.”

Mitt hjärta rusade. “Were you drunk?”

”Not really, actually. It was a good night, though. You should’ve come out; we met a lot of people.

Jag hummade bara till svar och han sköt mig med en blick.

”I’m serious! Right, my first goal this semester to make you come out of your shell and a bit more and let loose once in a while.”

“I appreciate the sentiment.” Sa jag och drog ut en låda för att se efter om min handduk och tvål låg I den. ”but I’m fine. Clubbing and all that… it’s just not what I do.”

“I get that but still dude- your first night away from home and you go home to bed as if you have a curfew? Come on!”

Jag visste att menade väl och att han sa det så lite skadligt som möjligt, men jag kunde fortfarande inte låta bli att känna mig lite upprörd. Frustrerad på min egen känslighet, mumlade jag något om att ta en dusch och gick ödmjukt ut ur rummet.

~

Hur som helst, vad ska jag skriva om? Usch, jag har så mycket jag inte skrivit om ännu och jag är fortfarande back två veckor sedan idag. Bara leva vidare, okej loggen?

~

Rätt så bra, min första dag alltså. Tja, det hände inget alltför spännande till ungefär elva innan rektorn presenterat sig och vi fick den vanliga genomgången av vilka makthavarna var på skolan. Jag satt för mig själv i den stora föreläsningssalen, jag hade tappat bort Liam bland alla de andra eleverna som också rörde sig runt i lokalen. Vi samlades i stora hallen och fick orientering till alla olika salar där ljud och bild skulle äga rum. Eftersom jag förlorat Liam på väg in fick jag sitta bredvid en rad med flickor som fnissade och hade för sig. När högtalarna slutat mata ut svammel bestämde jag mig i alla fall att prata med dem. Jag var i alla fall fast besluten att visa Liam, om han nu var i stora salen, att jag vågade ta för mig och inte var mammas tysta lilla pojke. Jag började så småningom prata med de flickor som berättade att de studerade scenkonst de också och vi tog sällskap till den andra byggnaden där vi fick välja moduler genom ett tekniskt datasystem. Jag valde medvetet bort så mycket dans jag kunde.

Jag blev förvånad över att vi fick så pass många andra val att ta in, två stycken där man kunde välja allt från arabiska till zoologi. Jag bestämde mig direkt för att ta in på kreativt skrivande av de skäl jag nämnde i mitt första inlägg. Det andra valet stod mellan psykologi och engelsk litteratur. Jag bestämde mig för att det senare skulle vara till mer hjälp eftersom jag var lite av en nörd i gamla pjäser och att tolka dem.

De tre tjejerna presenterade sig som Claire, Anna och Becky. Vi åt lunch tillsammans en timme senare och plötsligt blinkade det till på min telefonskärm. För att vara helt ärlig, jag brukar inte få så många meddelanden förutom från min mamma men hon hade redan smsat på morgonen och önskat mig lycka till. Texten var från ett okänt nummer och jag läste lite misstänksamt.

//Hey mate. Hw r u enjoying ur first day? Talked to any1 yet?//

Det var Liam. Jag hade gett honom mitt nummer dagen innan men hade inte skrivit ner hans.

Till en början var jag ganska sur med vad han antyder. Han kunde lika gärna ha sagt: oroa dig inte för att vara blyg och inte kunna prata med någon, jag tänker på dig. Konstigt nog, när den sista delen av den tanken kom genom mitt huvud kände jag mitt hjärta fladdra till av glädje. Liam var verkligen en bra kille som ser efter mig. Becky såg att jag släppte ut ett litet leende.

”Ooooh, does somebody have a girlfriend?” kuttrade hon.

“Is Louis not gay?” frågade Anna med munnen full av sallad. Becky fnös och Claire knuffade till Anna. Det blev en kort obekväm tystnad när jag visste att flickorna ville att jag skulle svara.

”Sorry.” ursäktade sig Anna och skruvade lite på sig. ”It’s just- you’re studying performing arts and you dress really well…”

”No, it’s okay. Erm… yeah, I am,” sa jag utan att kolla upp från min mobil. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite besviken. Jag ville lära känna någon ordentligt innan jag blev känd som ”Gay-killen” eller något annat.

”Dammit!” muttrade Claire.

Jag, Anna och Becky kollade förvirrat på henne.

”It’s just that… you’re quiet fit.” Muttrade hon och och tog en klunk vatten ur sitt glas, hon rodnade.

”Erm, thanks.” Jag blev lika röd som hon och Anna och Becky skrattade hjärtligt.

Jag bestämde mig för att köra den säkra vägen med Liam.

//For your information, I actually AM talking to people. //

“So, do you have a boyfriend then?” frågade Anna men jag skakade på huvudet.

”Well, it’s somebody you fancy then by the way you smirked at the text. Sa Becky och höjde på ögonbrynen.

“Nah, it’s just my new roommate checking up on me.”

“Aw, that’s sweet.” Sade Claire. “Is he hot?”

“Um, I guess he’s not bad-looking.” Svarade jag. Verkligen, jag ville egentligen saga något I stil med, ‘ han är den mest perfekta jag någonsin har träffat och jag tror att jag redan är dökär I honom trots att jag bara känt honom en dag.’ Jag blommade upp igen när det surrade i min telefon.

//Whoa, sor-ree man. Only asking. :D Hey, wat do u have firtst thing on a thurs?//

Jag tittade på mitt nyprintade schema och hörde att tjejerna pratade om killen som delat ut det till dem vid registreringen.

//Something called Intrudtion to Improviasation in Drama. Why?//

//Aw brilliant! I chose tat as 1 of my free-choice modules. I’ll c u in class LoL//

Så, då skulle jag och Liam tillbringa en hel timme tillsammans varje torsdag medan vi lyssnade på föreläsning. Räckte det inte för honom att få mitt hjärta att värka i lägenheten? Nu skulle jag få ta itu med honom under något jag tänkt använda för att glömma honom.

Jävligt underbart.

9 OKTOBER

Loggbok,

Förlåt för att jag bara lämnade det där igår, det där om att jag skulle presentera mig men jag kunde inte fysiskt ha skrivit mer då. Jag har precis läst igenom det jag skrev igår och var tvungen att motstå frestelsen att radera allt. Det är en av de bristerna författare har, radera-kritiken, enligt Angie (min engelskalärare). Hon meddelade i denna veckas föreläsning som hon gör att loggboken nu är obligatorisk och att vi skulle dela utdrag ur den på tisdagen, bara för att se att ingen fuskat. Det är som att få en direkt inblick i elevens privatliv om du frågar mig, men jag är inte så störd. Jag kommer skriva ut extraktet om att säga adjö till mamma eftersom det åtminstone inte får mig att skämmas allt för mycket.

Hur som helst, tillbaka till historien. Jag gillade faktiskt att en del av förra nattens loggbok gick att läsa nästan som en roman och jag tror jag kommer hålla igång den stilen, om det är okej med dig, Datorn. Tack!

 ~

Så ja, där stod jag som en mumlande dåre, med tankarna i uppror inom mig. Jag kände kärlek för en pojke jag inte träffat längre än i två minuter. Vi fick så småningom tid att prata och jag fick veta att han var från Wolverhampton och jag lärde mig lite om hans familj. Jag sa att jag var från Doncaster och jag berättade en del om min mamma och mina systrar. Vi pratade sedan en lång stund om vad vi tyckte om universitetet hittills och dess boende innan vi kom in på det självklara.

”So, what are you studying, mate?” frågade Liam och satte sig på skrivbordet med en Cola I handen som han tagit ur minikylen som stod i hörnet av rummet. Det sättet han sa mitt namn på gjorde att mitt hjärta fladdrade till och jag började känna mig mer och mer som en pre-tonårsflicka.

”Erm… performing arts,” sa jag och försökte att inte få det att låta så gay.

”So, what’s that, like musical thetre and dance and acting and stuff?”

“Pretty much,” suckade jag. Det lät verkligen tjejigt. ”Theatre studies and stuff.”

”And you’ve always wanted to do that?”

“Since as long as I can remember.”

“Aw, well that’s cool then.” Sa Liam genuint. Jag uppskattade känslan.

”What about you?” frågade jag efter några sekunders tystnad. ”What will you be doing?”

”Sound engineering.”

“Oh.” Var allt jag kunde saga. Jag måste erkänna att jag var besviken att han inte hade något mer ovanligt som ryska eller avancerad statsvetenskap och medeltida fransk litteratur eller något.

Han skrattade åt mitt svar vilket gjorde mig oerhört lycklig, trots att jag kände mig skyldig för att ha låtit besviken.  ”Yeah, it doesn’t sound too exciting, does it? Still, it was what I applied for and I was delighted when I got it.”

“Sorry,” sa jag. “I didn’t mean to sound rude.”

“Louis, stop saying sorry! Do you realize that since we’ve met you’ve apologized over fifty billion times?”

“Fifty billion? Is that so?” jag flinade och låtsades att jag hade självförtroende men på insidan fortsatte det virvla runt, jag försökte komma på kvicka saker att säga. Jag vari desperat behov av att få imponera på Liam.

”Yeah, I’ve been keeping count.”

“Oh… well, sorry.”

“Fifty billion and one.”

“Shut up!” jag plockade upp min tomma vattenflaska och kastade den mot Liam. Den snuddade knappt hans arm men han spelade med.

”First day away from home and I’m already being abused. You know, technically, that’s domestic abuse because we’re both living here together.”

Liam skrattade men min andning spände over allt vi sa. Jag såg på honom och försökte täcka över det genom att skratta sent. Jag kunde berätta för Liam att det fanns något som hade upprört mig men tack och lov drog han inte frågan vidare. Han tog fram sin telefon samtidigt som han försöker göra konversationen så vardaglig som möjligt igen.

”Have you had dinner?” han såg upp från telefonen och jag skakade på huvudet. ”Oh good. Would you like to come out with me and my mate for something to eat?”

“Um, sure. But would I not impose on your…”

“Mate, you need to stop being so apologetic,” sa Liam och klappade mig på ryggen som en vänlig gest. ”College is all about meeting new people, yeah?”

“I suppose.”

Liam tittade ner på mig. Just då var det första gången jag insåg hur fascinerande hans djupa, hazelbruna ögon var. En annan sak att vara förtrollad över. Fantastiskt.

”You’re quite shy, aren’t you?” sa Liam, mer som ett uttalande än en fråga.

”I suppose so,” sa jag och kände hur jag blev röd för minst femte gången den dagen.

”No need to blush, mate! I didn’t mean it as an insult. It’s just-you expect these actor-type people to be all ego-centric and over-dramatic but you seem like you’ve a good, solid head on your shoulders. It’s quite endearing, actually.”

Jag rodnar ännu djupare och försöker fånga upp lite självförtroende igen. ”You’ve known me for about an hour.”

”Well, I may be wrong but those are my first impressions. But you’re… hard to figure out. It’s kind of fascinating. So, what are your first impression of me then?”

Jag såg Liam när han vände sig om och började leta efter något i sin resväska. ’You are utterly dazzling and you have an incredible voice.’ Var vad jag ville saga. Istället mumlade jag något I stil med, “You’re too interesting to be studying something like sound engineering.” Jag förstod att det lät ganska patetiskt och Liam flinade för sig själv.

~

”Sorry dude, I didn’t mean to snigger. That was quite rude.”

“It’s alright.” Sa jag ödmjukt. Det var inte riktigt illa att han skrattade när jag berättade mitt namn och vad jag studerade. Jag var bara förödmjukad av det faktum att han knappt satt sig med oss runt bordet och att jag redan kände mig generad.

Jag hatar att vara så krånglig, men jag blev ännu mer obekväm när jag försökte agera cool. Ja, det var som om en pojke som studerar scenkonst någonsin kommer bli cool. Jag kände mig som en nörd infångad och insatt i ett amerikanskt High School drama. Så mycket för den nya, självsäkra Louis jag hoppades skulle komma i tid till skolan.

”I’m Zayn, by the way.” Sa pojken. När han hade gått igenom resturangen där jag och Liam suttit och väntat hade jag inte kunnat låta bli att stirra på honom. Han hade ett perfekt symetriskt ansikte, smal kroppsbyggnad och asiatiskt hy som fick mig att tänka på en modell. Även när han bara stod där verkade han skimra av självförtroende. Precis ett sånt självförtroende jag bara kunde drömma om att få.

Mitt hjärta hade hoppat över ett slag när han kom till vårt bord. Tänk att jag skulle på middag med två fantasiska killar, min vanliga tur. De flesta människorna – som var attraherade av killar – skulle njuta av att få den möjligheten, inte jag. Jag tvingade alltid mig själv att spela cool bland andra, och det hjälpte inte att mitt sällskap kom som utklippta ur modekataloger.

”Look, I’ve just made a really bad first impression.” Fortsatte Zayn. Liam gav honom en syrlig blick. ”I wasn’t laughing at the fact that you studying performing arts, it’s just that I have a friend just like you back home who wanted so study theatre and you remind me of him. He’s a funny guy.”

Jag kunde saga att Zayn diktade upp en vit lögn, men min blotta blyghet stoppade mig från att saga något. Allt jag någonsin önskade var bara att jag inte skulle rodna för allt. Det var besvärligt tyst en stund där Liam undvek ögonkontakt och jag stirrade ner i den vita duken. Det tog all kraft inom mig att starta en konversation.

”So, you have nerver told me how you two know each other in the first place.”  Jag förbannade min röst för att låta så försiktig.

“Oh, we met a few summers ago and kept in contact through Facebook and stuff.” Förklarade Liam. “Then Zayn tells me he’s studying in the same uni I was applying to and we met up last week and he showed me around campus. Luckily enough, we’ve ended up living in the same floor in the same building. Zayn’s in 308.”

“But you’re not in first year?” frågade jag och såg snabbt upp på Zayn.

”Nah, second year commerce. It’s exciting stuff.”

Jag tror det var ungefär där jag kom på att jag inte var interesserad av Zayn. Visst var han dödligt snygg och bortsett från att han skrattade åt mig innan han ens presenterat sig verkade han vara en lättsam och trevlig. Men det var något som saknades. Kanske var det på grund av det faktum att min dumma hjärna dominerades av tankar på Liam. Jag minns att jag först tänkt att Liam var den enda killen som skulle kunna ställa till problem mitt första år på college.

Som jag brukar förutsäga sociala situationer hade jag helt fel på den fronten.

8 OKTOBER

Loggbok,

Han har tagit andan ur mig sedan jag för första gången såg honom. Allt han gör får mitt hjärta att slå fortare och miljontals små fjärilar att kittla i magen.

Jag hatar att jag älskar honom såhär mycket.

Eller, nej. Det är han som gör mitt liv intressant.

Nej, jag hatar det. Han kanske gör mitt liv intressant, men på ett väldigt plågsamt sätt. Speciellt efter vad jag sett ikväll.

~

Jag behöver bara få ur mig allt. Jag trodde att det här med att skriva loggbok kunde hjälpa mig. Det var vår engelskalärare som föreslog det första dagen. Vi skulle skriva dagbok för att hålla koll på vår resa under universitetstiden. Jag tyckte först det var en riktigt dum idé men med tiden kom jag på att det faktiskt kunde vara ett ganska bra förslag.

Att skriva är ett av mina favoritgöra (efter att uppträda såklart). Jag finner det ganska rogivande. I gymnasiet hittade jag på ett sätt att skriva ut min smärta genom essäer och noveller, så patetiskt det låter nu.

Jag slutade att skriva för skojs skull senaste året när jag fastnade i A-nivå studier och jag inser nu när jag skriver detta att jag har saknat det oerhört. Jag har aldrig skrivit en seriös loggbok förut, inte ens när jag bodde hemma. Jag bestämde mig för att kalla det loggbok också för att kalla det dagbok gör att det låter så seriöst.

Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga så jag antar att jag hoppar över att introducera mig själv och betraktar nu denna loggbok endast till mitt egna terapeutiska syfte, och jag förmodar att jag känner mig själv tillräckligt väl redan. Eller jag trodde i alla fall att jag gjorde det, tills jag träffade honom. Jag antar att han är anledningen till att jag skriver detta.

Hur som helst, jag börjar med min första dag här på Uni. Det var för två veckor sedan i slutet av september. Mamma hade insisterat på att köra mig hela vägen till universitetet för att släppa av mig. Jag klagade inte utan förstod hennes behov att ge sin äldsta skyddsling ett riktigt avsked. Fast jag hade rullat med ögonen när hon började gråta utanför bilen när jag tog ut mina två resväskor ur bagaget och sa adjö.

”Take care” var allt hon kunde få fram. Efter ett tag så återhämtade hon sig och satte på sig ett allvarligt mamma-ansikte. ”Don’t be out every single night, do all your assignments, study for your exam…”

”Mum, I know…”

”I know you know. It’s just my job to remind you. And be safe.”

“Yeha, because I’m the type of person likely to going around campus looking for trouble.”

“No, I mean… be safe if… you know… you find yourself getting intimare… with a boy.”

“Oh my God” mumlade jag och kände hur mitt ansikte blommade upp. ”I’m leaving now.”

Hon skrattade och strök mig över kinden. Sen kramade hon mig hårt för vad jag tyckte var lite väl lång tid.

”Mum, would it help if you came up and looked at the apartment before you left? I mean, my roommate’s probably going to show her parents around too so I don’t mind.”

För att vara ärlig, jag ville inte precis att hon skulle saga ja, men jag kände att jag ville göra allt för att farvälet skulle bli lättare för henne. Jag var skyldig henne så mycket ändå.

”No no darling. I don’t want your face to turn any redder than it is now. Now, off you go and enjoy your first day at university. I know how much you want this so just have a ball. Work hard and be a good role model for the rest of the family, even though you already a superb one. You've done us all proud as punch and we all love you to pieces.”

Jag började bli tårögd såg jag vände mig snabbt mot den stora byggnaden.

”Thanks mum,” mumlade jag. ”I come home till Halloween for a break.”

”I know, love. I’ll ring you tomorrow to see you’re getting on. Remember, any difficulties with money or anything else, let me know straight away.”

“Ok. Goodbye then-“

“Goodbye dear. Take care.”

Hon gav mina axlar en sista tryckning innan jag gick ifrån henne. Jag gick bara några steg innan jag stannade och vände mig mot henne igen. Jag försökte hålla rösten stadig.

”I just wanted to say… thanks mum. For everything.”

Jag såg henne torka bort några av tårarna som nu strömmade ner för hennes ansikte. Hon höll helt enkelt upp handen som svar, och jag viste vad hon menade: ”Don’t mention it, you deserve it; don’t be worrying about your silly, old Mum”. Jag gav henne ett litet leende innan jag slår runt blicken igen och siktar in den på mitt nya äventyr.

Jag var halvvägs mellan bilen och Universitetshuset, det fanns många andra elever och jag försökte så gott som möjligt torka tårarna från kinderna med baksidan av handen. Precis när jag tog tag om resväskans handtag igen så hörde jag henne ropa till mig:

”Don’t forget to chance your underwear every day!”

Några få av studenterna runt omkring mig lät ett skratt slinka ut, men tack och lov visste de inte vem rösten ropat till. Men jag kände mig som en rödbeta igen.

Sådan är min mor: för respektfull för att genera mig genom att inspektera mitt boende men inte så skamlös att hon avstår från att skrika något om kalsonger så att alla hör.

~

Skylten som pekar i riktning mot teatern gör att jag stannar upp. Jag hade informationsbladet skolan skickat mig i handen och enligt kartan var jag i det huset som jag skulle äta och sova i under mitt första år på college. Jag minns hur konstigt jag tyckte det var att det fanns en teater så nära belägen den plats studenterna bodde. Normalt var boendet och lärandet åtskilt på universitetet. Inte för att jag klagade. Det var otroligt att tänka sig att jag bara skulle bo bara några hundra meter ifrån en scen, den plats jag kände mig tryggast på. Jag gjorde ett kvickt beslut om att ta en omväg och faktiskt gå in på teatern för att se hur det var innan jag utforskade mitt nya rum. Jag antar att jag skriva om den underliga pojken jag träffade där en gång efter midnatt, just nu har jag knappt nämnt anledningen till att jag skriver ut mitt hjärta såhär i min loggbok. Det är ett av problemen jag har med att skriva, att glömma vad jag egentligen skrev om. ”Plot Bunnies” som min gamla engelskalärare brukade kalla det.

Hur som helst, stunden av lycka inne på teatern började ta slut för närvarande, det var strax efter klockan fyra på eftermiddagen när jag äntligen letade upp mitt rum. Rum 302, berättade informationsbladet för mig. Eftersom det inte fanns hissar så fick jag dra upp mina båda tunga resväskor två trappor. 302 var en av de första dörrarna i korridoren. Jag försökte att vara stadig när jag grävde efter nyckeln i kuvertet, jag ville inte göra några konstiga intryck på min rumskamrat, om hon nu var där. När jag väl fått fram nyckeln stannar jag upp och samlar mig själv innan jag öppnar dörren.

Jag hade tid att kartlägga rummet innan jag möttes av en överraskning. Rummet var rymligt och modernt för att vara en billig studentbostad. Det fanns två sängar, två garderober och två skrivbord med tillhörande stol och lampa. På sängen närmast dörren låg en resväska och en jacka slängda. Min rumskompis var uppenbarligen i byggnaden någonstans, men när jag granskat hennes resväska kom jag fram till att hon inte var så mycket av en girly girl.

Jag släppte ner mina resväskor vid den andra sängen och gick sedan fram till det stora fönstret. Det inför mig mot de andra byggnaderna i campus och jag följe de små figurerna nere på gårdsplanen. Jag kunde direkt se vilka som var nya studenter. Dörren till rummet öppnas plötsligt och jag vänder mig om. En lång pojke i bara shorts och flip-flops gick in. Han hade inte märkt mig eftersom han sjöng med i en låt som han lyssnade på i sina hörlurar. Runt halsen har han en handduk och hans hår dryper av vatten. Det tog inte lång tid för mig att räkna ut att han just klivit ut ur duschen som enligt informationsbladet fanns i korridoren. Jag menade att säga ifrån, men när han gick över till sin säng och öppnade sin väska fann jag mig själv fastfrusen.

Han var vacker. Den fanns inga andra ord som kom till mitt sinne. Hans nakna, brunbrända buk och slankhet gjorde att min mun öppnades på vid gavel för ett ögonblick. Hans ansikte tycktes vara perfekt, nästan felfritt. Pojken drog en t-shirt ur sin väska och tog på dig den. Det kändes som om jag var i himlen, se hans muskler spännas för att utföra den enkla rörelsen. Han sjöng fortfarande med till musiken i öronen. Hans röst var lika perfekt som hans utseende. Jag kom på mig själv och hostade högt. Han verkade inte höra mig eller så var det för att sången kommit till några höga toner. Han nådde falsett med ren elegans. Ett konstigt val av ord, elegans, men återigen kom inget annat till mig. Hans röst var så ren, tonfallen så allvarliga att jag kände att jag fick gåshud på armarna och ner runt halsen.

Motvilligt godkände jag min hals igen. Om jag bara kunde ha varit tyst så att jag skulle fått lyssna en liten stund längre. Jag flyttade närmare pojken och vinkade med min hand. Han fångade rörelsen och snurrade runt för att möta mig, med förnedring skrivet i hela ansiktet. Han slet musiken från sitt öra.

”Oh sorry mate,” sa han fåraktigt. ”Didn’t see you there.”

”S’okay,” sa jag, lika snopen. Jag ville gratulera honom för hans röst, men hade inte mod att göra det. Jag såg att han var förkrossad över att ha blivit påkommen med att sjunga.

”You my roommate?” frågade han och försökte att undvika min blick och skamsen som han var låtsades han leta efter något i sin resväska. Det var rätt sött faktiskt.

”I… don’t think so,” sa jag. “I might have the wrong room… 302?”

”This is 302 as far as I’m aware.”

“Yeah, but it says in my info pack that I’m sharing with a girl.”

“I never read that pack. But why in the world would you be put with a girl?”

Jag inser att pojken har en poäng. Varför skulle de ha slängt in mig med en tjej?

”But it says here that I’m sharing room 302 with a girl named…” Jag bläddrade i häftet med snabba fingrar. Pojken gjorde mig redan skakis. ”…Liah.”

”Let’s see,” sade pojken och slutligen tog han sitt fokus från väskan och tar häftet av mig. Han såg på stället jag pekade och började sedan skratta. ”That’s not Liah. They obviously made a typo. It’s Liam. That’s my name: Liam Payne.”

Liam räckte fram sin hand och jag skakade den blygt.

”Oh. Sorry um… Liam.” Namnet var som musik på min tunga.

”What are you apologising for? You didn’t make the mistake…”

Han drog ut på tonen lite och det tog några sekunder för mig att förstå att jag skulle berätta mitt namn.

”Louis” fräste jag till sist, precis som den  besvärliga, redan förblindade dåre jag var. ”I’m Louis Tomlinson.”

”Can you keep a secret?” viskar han hest och jag nickar.

”I loved Harry’s pink lips.” han ler och greppar krampaktigt kniven som sitter i magen på honom.

  klicka för större! Ni fick mig att måla igen xD

Jag får min sista nagel stylad och jag öppnar ögonen. Allt omkring mig är skinande vitt och putsat. Jag vågar inte röra något av rädsla att torkad lera eller blod ska sitta kvar på fingrarna och förstöra de mjuka ytorna. Håret är varsamt uppsatt till en vacker knut och luggen ligger luftig över min panna, precis som vanligt. Känslan har inte riktigt nått mig än, alla runt mig firar och gratulerar mig men jag bara sitter och stirrar tomt framför mig. Trots allt hade jag dödat folk, barn. Jag vill inte ens tänka på deras familjer och att jag ska få möta dem inom en snar framtid. Min stylist stryker håret över axeln på mig och blinkar upphetsat med sina långa ögonfransar.

”Ready for your dress?” frågar han upphetsat och jag nickar sakta. Han rullar in ställningen och visar mig sitt mästerverk. Alldeles säkert hoppar mitt hjärta över ett slag när han visar den. Tunna stripor tyg som hänger slappt från klänningens övre del. Alla striporna är i sin egna gröna nyans och den ena tycks inte likna den andra. Tyget snurrar ihop sig över bysten och det går en krage från midjan och runt halsen. Jag vidrör försiktigt kragen och märker att den är i tunt trä. Han har verkligen fångat distriktets anda i den, den är på samma gång otroligt vacker. Han ler och ber sina medhjälpare lyfta upp den. De lyder genast och trär den över mitt huvud. Den passar precis och känns sval mot huden.

”I need to say that you looks amazing.” Ler min stylist och blinkar mot mig. Jag nickar stumt och han tar min hand. ”Ready for the interview?” frågar han och jag nickar igen. Egentligen var jag inte det, jag ville inte bli förhörd på dem jag dödat. Korridorerna känns extra trånga när jag transporteras mot scenen. Ett hugg av saknad stöter till i bröstet, jag inser att jag trivts ute i den glesa björkskogen. Känna mossan fjädra för mina steg, leta efter bär och rötter, känna jorden mellan fingrarna och höra prasslet från träden. Huvudstaden är så… trång. Min handledare tar över och skjuter mig mot scenen. Jag hör gratulationer från alla håll och kanter. Alla ler brett och försöker överlämna konstiga blommor. Jag ler bara och koncentrerar mig på att fortsätta gå. Kamerablixtarnas smatter hörs lång väg ut i korridoren och Ceasars spralliga röst värmer upp publiken.

”Let us welcome the lovely Kristin.” Ropar han och gör en öppen gest mot mig. Jag går försiktigt upp på scen och koncentrerar blicken mellan hans ögon för att inte ramla. Den stora vita stolen äter upp mig när jag sätter mig ner och Ceasar ser nyfiket på mig.

”So Kristin, You’re the victor of the 71 Hunger Game. How does that feel?” Hans vita tandrader flinar hjälpsamt mot mig och jag försöker komma på ett riktigt bra svar. Ett svar som ska få publiken att skratta eller gråta av medkänsla.

”Well, I’m proud of myself.” Börjar jag sakta. Publiken hummar förstående med mig. ”I’d never think that I would kill another kid.”

”Of course you didn’t.” säger Ceasar medmänskligt och lägger sin hand på min. ”Do you look forward to meet your family again?”

“You can’t imagine how much I miss them.” Hög snyftning från publiken. En tår rullar ner för min kind.

”When the boy from your district surprised you in the forest, what did you feel?”

“First I trusted him, but when he showed me the knife I was so scared.” Säger jag och darrar till på sista ordet. Ceasar nickar.

”My heart stopped when he took out the knife.”

“Then we experienced the same thing.” Ler jag och får ett enormt bifall av publiken.

”You’re only twelve.”

”Yes.”

”This is big, a ovation.” Frågorna fortsätter men jag svarar bara frånvarande på dem. Tillslut ger sig Ceasar och vinkar av mig. Jag får visa upp min klänning en sista gång och blir sedan avledd och förd till det rum jag ska se filmen av spelen. Stolen känns hård och skaver in i ryggen. Folk smalas omkring mig och filmen sätts igång.

”Kristin Andersson!” en mörkblond flicka med sin tjocka lugg som täcker ansiktet knuffas upp på scenen av en vitklädd fredsväktare. Sågspån darrar i luften och staplar med stockar ligger vid sidan av scenen. Hon ser sig skräckslaget omkring och pillar nervöst med håret. Hon presenteras tillsammans med en pojke som Distrikt 7’s spelare i det 71a Hungerspelet. Invigningen är fantastisk. Hon bär en höstorange klänning med virvlande blad. Allas blickar dras till henne och hon ler osäkert där hon står på sin vagn. Vinglig intervju, fåordad men korrekt. Ingen man kastar en extra blick på efter den vaga femman hon får vid poängutdelningen. Tar genast på sig glasögonen och flyr ut i skogen med endast en kniv till hands. De andra springer mot blodbadet. Pojken från Distrikt 1 fäktar vilt med en kniv omkring sig och lyckas ta kål på en hel del. Han har redan flera stycken i sitt anhang. Alla litar på honom. Han skyddar en lockig pojke mot döden. Dagarna går och fler dör. En gripande scen från en vattenfylld grotta och ett förälskat par. Ett slagsmål och ett träspjut. En mutt som jagar två pojkar till flykt. Den ena pojken blir ofrivilligt kysst och hugger ihjäl sin beundrande men lämnar ett dunkande hjärta på hans kind. Två kvar på arenan. Den ene väntar, den andre letar. Fällan hittar pojken och slungar honom genom luften. De jagar varandra på blodigt allvar och en halkig klippa och en kniv gör slut på en blond pojke. Mörkret lättar och en ensam segrare står kvar. En mörkblond flicka med självsäker blick. Endast tolv år gammal.

Dagarna går och min hemresa förbereds. Jag tar ett hastigt farväl av alla som hjälpt mig och skyfflar upp den bruna klänningen i handen. Tåget bromsar in och jag kliver på. Allt sker i ett lätt dis och de får leda mig in till en av sofforna. Tankarna vill inte sluta. Bilden av Nialls arga, sårade och glada ögon dyker upp gång på gång. Det hade varit så svårt att låta honom gå, han hade en stark karisma och satte sina spår i alla. Alla hans eviga förolämpningar och hånfulla blickar. Deras kyss hade varit så… minnesvärd på något sätt.

”What do you think about?” frågar Sest och tittar på mig över sitt vattenglas. Jag rycker på axlarna och pillar på det skira tyget. Han suckar och reser sig. ”I’ll go and get Inja.” säger han och jag ser att han gör ett segertecken på väg ut från vagnen. Inja kommer snart in. Hon har ett par tajta byxor och en vacker blus på sig. Jag ler stumt mot henne när hon slår sig ner. Ett leende letar sig in i hennes ansikte och hennes vassa ögon är fästa på mig.

”Hey, how are you?” frågar hon och tar min hand i sin. Jag biter mig i läppen och känner smaken av läppglans i munnen.

”Nervous and scared.”

”Why?”

”I don’t want to meet the families.”

“Kristin, maybe you should say hello till your own family first.” Inja ler och hennes röst är len som honung. Jag kastar en blick ut genom fönstret och upptäcker att tåget stannat. Min mamma höjer handen till munnen för att försöka stänga inne tårarna. Jag låter blicken svepa över mina storasyskon som gör tummen upp åt mig och min pappa ser ut att spricka av stolthet. Jag reser mig och springer ut på perrongen. Min storebror omfamnar mig och begraver ansiktet i mitt hår.

”I’ve miss you.” viskar han nästan ohörbart och jag slår armarna om honom. Han vet att jag tänker samma sak. Den mjuka doften av granbarr omsluter mig igen och jag omfamnar resten av min familj. De gråter och skrattar om vartannat.

”We’re so proud of you.” Säger mamma och ser mig djupt in i ögonen. Jag sväljer bort resten av tårarna och känner sedan en hand på min axel som säger åt mig att det är dags för mitt firande nu. Jag blir ledd till ett högt podium som ligger mitt på torget. Alla hurrar och kramar om varandra. Distrikt 7’s yngsta vinnare någonsin. Det rycker i min ena mungipa men leendet dör ut när jag ser Chapmans föräldrar sitta nedanför podiet. Jag biter mig i läppen och låter ett tal hållas för mig.

Allt går fort och snart sitter jag på tåget på väg mot Distrikt 1. Sest och Inja har lämnat mig ensam med en skål stora jordgubbar. Mina pyntade naglar greppar en jordgubbe och jag låter den snurra i handen. Det slår mig att jordgubben ser ut som ett litet hjärta. Försiktigt biter jag i det och låter den syrliga smaken fylla munnen. Känslan av att vara vinnare har kommit till mig och jag inser att jag har en tuff tid framför mig. Bara en känsla kan beskriva en människa när hon dödat någon. Ensamhet. 

”You shouldn’t trust me. Only one survives this stupid game, and that’s gonna be me.” Väser jag I hans öra. Han gurglar till jag känner hur hans kropp blir tung ovanpå mig. När jag är helt säker på att hans hjärta stannat och kanonen avlossats så drar jag mig bort från honom och studerar hans kropp.

“Tributes Attention, attention! Only two left. May the best man or woman win.” Sprakar det ut över arenan. Jag drar handen genom håret och slår upp blacken mot himlen. Bilden av Harrys osäkra leende flagnar bort och ersätts av den stjärnklara himlen. Svävaren har hämtat hans kropp och arenan ligger i total tystnad. Försiktigt smyger jag över den mjuka mullen. Harry hade troligen haft rätt i att det föll sig naturligt för Kristin att gömma sig inne bland björkarna, hon hörde hemma där. En kvist bryts bakom mig och jag vänder mig snabbt om och riktar spjutet mot stället ljudet kom. Inget där. Långsamt börjar jag röra mig framåt igen, sinnena är på högspänn. Det känns nästan som om allt runt omkring mig håller andan, väntar ut döden. Temperaturen får en humörsvägning och sänks kraftigt. Min andedräkt blir till moln i luften när jag andas ut och det känns som om luftstrupen fryser till för varje andetag. Snabb blick på mina händer. De bär spår av allt som hänt de senaste dagarna. Blod, lera och sot. Spjutet kramas så hårt att knogarna vitnar och blodådrorna blottas uppåt handleden. Luften blir varmare och svetten börjar rinna nerför min nacke och ner i byxorna. Spelledarna ville terrorisera oss på alla möjliga sätt de kan, få oss att ge vika för det som inte syns. Jag rycker upp mig och tänker på min plikt, hedra mitt distrikt. Om jag inte skulle vinna skulle alla där hemma skämma ögonen ur sig, främst för att jag i sådant fall förlorar mot en tjej som dessutom kommer från Sjuan. Tankarna om seger lämnar mig smått när tankarna på Harry börjar krypa in. Han hade inte sett ut att lida, tvärt om, det hade känts som om han varit glad över det. Typ att han var glad över att slippa döda mig. Tankarna snurrar våldsamt runt i mitt huvud, på något sätt var jag fortfarande vimmelkantig efter kyssen. Den förbannade kyssen och hans förbannade hand som mött mina magrutor. Han förtjänade inte min kärlek, jag kunde ge så mycket mer till någon annan. Jag är fan straight. Tankarna på Harry gör mig alldeles förvirrad och märker inte grenen förrän den redan träffat mig i magen.

Jag avlossar fällan precis i rätt sekund och stocken får Niall att flyga nära tio meter bakåt och in i de mörka buskagen. Mina fötter förflyttar mig lätt bort mot platsen han landat. Glasögonen gör att jag ser hans gestalt komma på fötter och stappla några steg bakåt för att hålla balansen.

”Your bitch, where are you?” muttrar han och skyfflar upp sitt spjut i handen. Jag ler för mig själv och ser till att han står på rätt ställe för min nästa attack. Mina såriga händer kramar den långa pinnen jag håller i handen och jag tassar försiktigt närmare. ”I hear you.”

”Over here!” ropar jag och han vänder sig hastigt om mot min röst. Hans ansikte är vildsint och ögonen dryper av blodtörst. Pinnen viner genom luften och slår till honom i huvudet. Den trycker honom mot marken och jag går fram för att beskåda honom. Hans hår är rött av blodet som läcker från såret i huvudet och han kvider lågt. ”Beat by a girl, huh?” frågar jag och flinar brett. Hans livlösa kropp rör sig inte och jag böjer mig för att ta hans spjut. Precis när min hand sluter sig om det känner jag en spark i magen som får mig att ramla över honom. Han griper tag i mina armar och rullar över mig så att han får kontroll över alla mina kroppsdelar. Den första skräcken under natten når mig när jag stirrar på hans skrynkliga ansikte. Det nästan ångar av honom och hans händer halkar på mina handleder av svetten klimatet orsakar oss.

”Pray.” väser han och bänder spjutet ur min hand. Den lilla sekunden av tappad kontroll han använder låter mig rikta en knock mot hans huvud. Han jämrar sig igen och jag känner hjärnan slå mot skallbenet. En spark till mot hans huvud. Hans muskulösa armar skyddar tinningen och jag greppar pinnen för att springa in mot skogen. Det flåsar mig i nacken när han sluter upp tätt bakom mig och jag styr stegen mot klipporna lite längre bort. Vattnet som dunstar från skogen gör klipporna sliriga och jag kämpar mödosamt med att komma upp till toppen. Niall har svårigheter med att ta sig upp och jag vinner tid på det. Mitt toviga hår blåser upp i ansiktet på mig och jag känner efter om min kniv ligger kvar i jackfickan. Ett högt stön får mig att ta upp koncentrationen på Niall igen och han gör en hastig manöver genom att hugga en flat sten och slunga den mot mig. Jag parerar med högerhanden och känner en ilande smärta bränna till i den. Det krasar när jag försöker böja på fingrarna och Niall ler mordiskt.

”I’ll come and get you.” morrar han och kastar spjutet mot mig. Sista stund slänger jag mig undan men det snuddar vid min överarm. Jag täcker såret med min friska hand och sätter mig på rumpan för att glida ner för klipporna igen. Niall står vansinnig högst upp på klippan och darrar i den hårda vinden. Han hasar ner mot mig och jag fumlar med kniven. Den branta klippan reser sig ovanför mig och Niall avtecknar sig som en grumlig grön klump mot den. När han bara är millimeter ifrån mig och jag kan känna hans andedräkt håller jag upp kniven och pressar in den i hans mage. Han ser oförstående på mig och sen på kniven. Hans hand far som en raket genom luften och träffar mig över käken.

”You’ll not win this. I‘ll give glory to my district, I'm trained for this, I can’t lose.” Viskar han och ser chockat upp mot himlen som börjat ljusna. Den smälter in i en ljusrosa ton och jag tar av mig glasögonen. Jag ser dalen vi varit i. Björkskogen, klipporna och ängarna. Allt ser fridfullt ut. Blicken glider tillbaka till Niall som stöttar sig mot klippan. Han kippar efter andan. Kniven hade inte tagit så bra jag trott den skulle göra.

”Can you keep a secret?” viskar han hest och jag nickar.

”I loved Harry’s pink lips.” han ler och greppar krampaktigt kniven som sitter i magen på honom. Jag nickar och vänder mig sedan om för att gå. Jag kunde inte se på honom, inte hjälpa honom att dö. Minnena forsar i mitt huvud. Tåget, maten och kläderna sitter etsade. Bara synen av dem, inte smaken eller lukten. Jag kunde inte föreställa mig hur brödet från Distrikt 1 smakar längre, det var en omöjlighet. Gräset når upp till midjan på mig och jag slås plötsligt av en sak, jag har vunnit. Blicken söker över dalen, nej ingen mer kan ha överlevt. Kanonen får marken att skallra och jag vänder mig mot svävaren som kommer och plockar upp Nialls kropp. Det var slutet på slutet. 

Jag ler smalt när kanonen avlossas. Den blåögda flickan ligger med vilt uppspärrade ögon nedanför mig. Hon hade gått i en av mina fällor som jag ogenerat riggat upp. Jag låter snaran hon fastat ni ligga kvar vid sidan av och drar mig sedan längre in mot skogen. Spelledarna har fått för sig att leka med klimatet så de ömsom höjer, ömsom sänker temperaturen. Jag låter jackan glida ner i väskan och torkar mig i pannan. Mina fingrar letar sig igenom mitt trassliga hår som sitter kvar i samma tofsar som jag fått när jag släppts in i cylinderhissen. Tovorna envisas med att stanna i håret och till råga på allt trassla till sig ännu mer. Efter att ha tagit en snabb koll av området jag tänkt som läger så sjunker jag ner på marken för att se efter vad jag har i väskorna. Det skramlar om den när jag går och jag tar även fram flickans bärsäck. Jag sprider ut innehållet framför mig och checkar sedan av allt. Tre stora knivar, sju små, en machete, två spjut, en liten slägga, en påse torkad frukt, strimlat fläskkött, två limpor, en burk inlagd fisk, två äpplen, två flaskor vatten, meter av rep, en rulle vajer, en ficklampa och något jag inte riktigt kunde placera. En liten kapsel, ungefär som ett ägg, med diskret yta. Den får precis plats i handen och väger inte mycket. En aning slår mig och jag slungar iväg ägget in i skogen. Ett dovt ”puff” hörs och snart fylls luften av något som luktar syrligt. Jag fumlar med lampan och lyser in mot stället jag kastat kapseln. Den djupa skogen försvinner och ersätts med en vägg av reflekterande rök. Jag nickar gillande och packar ner den kapseln som finns kvar. Det var riktigt smart att fylla kapslar med reflexkonsentrat, det kunde lura vilken ficklampa som helst. Nöjt packar jag ner allt efter att ha avvägt vilka vapen som var användbara.  Resterande gräver jag ner i den mjuka mullen så att ingen ska hitta dem.

Elden flammar mellan oss. En smal rökpelare letar sig mot himlen men jag sliter bort blicken från den och ser på Harry. Han sitter med benen uppdragna under hakan, precis som vanligt, och har samma rådjursblick runt om sig. Jag suckar och börjar räkna finnarna i hans ansikte som tidsfördriv. Han märker snart att jag stirrar på honom och han fäster blicken på mig istället.

”Only we left now.” säger jag stelt och plockar upp ett spjut. Han nickar sakta.

”And the girl from Seven, Kristin.” Jag nickar kort och drar tröjärmen längs spjutet. Harry följer min hand med blicken medan jag gnider spjutet.

”How do we kill her?” frågar han försiktigt och kliar sig i hårbottnen.

”You mean how I do to kill her.” Harrys ögon växlar i rädsla och jag klappar honom kamratligt på axeln. ”Dude, I just don’t want you to be hurt.”

”If you say that.” mumlar han och lägger armarna om bena. ”I have not seen her for the whole game, so she’s clever. She is from the forest district so she should have taken to escape to the woods, it comes naturally to her.”

“You’ve right. Harry, I think you’re good at that.”

“Good at what?” hans ansikte lyser upp lite när han säger det.

”Stategies.” säger jag. ”It’s like you know everybody.”

“Thanks, you’re good at killing people.” Han ler och jag skrockar tyst. Vi sitter tysta en stund och tuggar på en torr brödkant. Skogen låter runt om oss och jag blundar. Precis när jag slutit ögonen hör jag hur det hasar bredvid mig och när jag öppnar dem igen ser jag att Harry kommit mycket närmare.

”What are you doing?”

”Nothing, I was just cold.” Jag höjer ögonbrynen och skakar på huvudet.

”Niall, ever since I came here, I thought about you a lot. Not as a friend, but more like a love.” Han tystnar när han inser vad han har sagt. Jag höjer åter igen på ögonbrynen och nickar sakta.

”I know.”

”Do you?” han rodnar djupt.

“Yes, hard to miss.” Värmen från brasan smeker min hud och jag ler snett. ”But you can trust me.” Harry biter sig i läppen och drar jackan tätare omkring sig.

”Then, I want to test something.” Viskar han och lutar sig millimeter från mig. Hans hand letar sig in under min tröja och över min mage. Jag stirrar chockat rakt ut i luften när hans läppar trycks mot mina. Jag hinner inte protestera och han håller envist kvar kyssen. Mina tankar om Harry hade varit många, och jag visste att han var benägen till att gå långt. Men inte så långt. Trots att jag är emot allt så slappnar jag av och låter honom leka runt med min tunga. Konstigt nog känns det… rätt. Jag ger mig en mental örfil och sträcker ut vänsterhanden. Den grova, tandade kniven faller i min hand och jag höjer långsamt handen med den. Harrys ögon flimrar till och precis då låter jag kniven gräva sig ner i hans kött. Han släpper kyssen och jag drar honom intill mig.

”You shouldn’t trust me. Only one survives this stupid game, and that’s gonna be me.” Väser jag I hans öra. Han gurglar till jag känner hur hans kropp blir tung ovanpå mig. När jag är helt säker på att hans hjärta stannat och kanonen avlossats så drar jag mig bort från honom och studerar hans kropp. För att se bättre rullar jag över honom på rygg. Hans pinnsmala ben, breda överkropp, stora händer, vågformade läppar, ängsgröna ögon, stora näsa och lockiga… fantastiska hår. Jag tvekar för det jag ser och det jag gjort. Hans ögon stirrar rakt ut, en slöja av död ligger över dem och munnen är halvöppen från kyssen. Det hade varit så perfekt att kyssa dem mjuka läpparna, känna värmen från honom och utesluta omvärlden. Darrande sätter jag mig på knä och för fingrarna mot hans ögon. Mina fingrar lämnar fläckar av hans blod på ögonlocken när jag sluter dem. Försiktigt sluter jag hans mun och slätar ut hans hår. Blodet torkar långsamt in på mina fingrar när jag gnuggar dem mot varandra. Efter en stunds tvekan så tar jag en av knivarna som Harry haft till hands och snittar i mitt eget finger och drar det på hans kind. Därefter lutar jag mig över honom och snuddar hans läppar med mina.

”Sorry, but it was your own fault.” Därefter reser jag mig och störtar ut i skogen, och det är nästan som om jag kan höra stönet från publiken när de ser hjärtat på Harrys kind. 

Smärtan är bedövande och jag hostar till när det skummar upp blod i munnen. Jag hör Niall viska något intill mitt öra innan han rullar över mig på rygg och reser sig. Himlen smälter in i mitt synfält och natthimlen ljusnar. Kroppen försvinner och jag känner hur mitt sinne släpper taget och lossnar. Det var alltså såhär det kändes att dö. Sinnet lossnar och flyger iväg. Det tar några överdrivet långa sekunder innan jag blir medveten igen. Förstrött ser jag ner på min kropp. Allt sitter där det ska, även fast jag inte känner min kropp. Sinnet är det som fortfarande lever. Konstigt nog så känns det inte konstigt att kunna stå bredvid min livlösa kropp och studera den. Det är som om jag skulle haft en inbyggd mekanism som gör att jag genast känner mig hemma på platsen jag är nu. Långsamt börjar min kropp kännas, nästan som en liten fläkt som blåser dit den. När jag till sist känner hela kroppen drar jag handen över magen och griper tag i ett litet halsband jag fått om halsen. Berlocken som hänger på den tunna skinntråden föreställer en kniv med vass egg och räfflad baksida. Samma kniv Niall haft bredvid sig innan jag kysste honom. Samma kniv jag fått i ryggen. En lätt knackning på min axel får mig att vända mig om. Ett litet leende möter mig och jag ser en grupp personer stå bakom mig. Alla iklädda samma vita tunika jag har på mig och alla ser skinande rena ut. Först Kelly med en hängsnara som berlock. Liam med en machete, Hope med en dolk. Båda från Trean båda med spjut, Eleanor och Louis med varsin våg i tunt silver. Annie och med mitt spjut som nu ligger i Nialls säkra hand på arenan. Ella har en kniv inte större än en tumme och Zayn en vackert utsnidad harpun. Bakom Liam står någon jag känner igen mycket väl. Tyra ler försiktigt och visar upp samma kniv som Ella. Jag ler och ser förlåtande på Annie som nickar kort och ler hon med. De var fria nu och skulle slippa strida. Jag öppnar munnen men stänger den igen, ett sådant här tillfälle krävde inga ord från mig, jag var den som var oerfaren. Tyra nuddar min hand och ler stilla.

"It's okay, you're okay, we're okay." viskar hon.

"But this necklace, what?"

"The charm depicts what we died of." hon håller upp sin berlock och stryker den försiktigt. "Calm down, everything is okay now."

"But Niall..."

"You don't need do care anymore, he'll be fine."

"Okay." säger jag frånvarande och känner en lätt handtryckning. Plötsligt slår en blixt ner bakom mig och jag ser en person tyda fram. Snabbt kastar jag en blick på arenan nedanför men bedömer att Niall omöjligt skulle kunna hitta Kristin så fort. Min blick sveper tillbaka till gruppen av deltagare. Alla ser helt normala ut, kanske aningen förvirrade. Blicken stannar på Liam som står med halvöppen mun. En silverfärgad tår letar sig ner för hans kind och han stapplar chockat framåt.

Jag skakar av mig chocken och stapplar fram till den som står framför mig. Min hand rör hennes krulliga hår bakifrån och hon vänder sig lugnt om. Samma tunika, samma halsband. En mjölvit kapsel hänger som berlock mot hennes tunika och hon fingrar betänksamt på den.

”Dani?” viskar jag och känner hur ännu en tår rullar nerför min kind alldeles intill näsan. Hon ler så att hela tandraden syns och stryker honom över kinden.

”Yes?” det brister och jag lyfter upp henne och låter henne snurra varv efter varv. När jag slutligen sätter ner henne kastar jag en blick på Eleanor och Louis som håller om varandra.

”Why?” frågar jag hest och hon rycker på axlarna och ser även hon på Louis och Eleanor.

”The charming couple from District 4 learned me something.” Eleanor ler och ser på Louis.

”If you’ve a boyfriend is it you, me…”

“…forever and always.” Viskar Louis uppriktigt.