fivedesiresandonedirection

“So, how are you going to get the details?”

“How are we,” rättade Liam. “You’re going to be my partner in crime. Come on, let’s get going.”

“What? Now? What are we going to do exactly?”

“We’re going to break into the records office and steal Niall’s details.”

“Liam!” utropade jag efter att noggrant sett till att ingen tjuvlyssnade på oss. “We can’t do that!”

“Sure we can,” flinade Liam.

20 NOVEMBER

Loggen,

“No! ‘H’, Liam,” väste jag till honom. “‘H’ for ‘Horan’.”

“I know, I know,” mumlar Liam lugnt. “I’m getting there.”

Han letade så långsamt i arkivlådorna att det började krypa i skinnet på mig.

“Here, Liam, you stand guard and I’ll look,” sa jag och marscherade över till honom. Jag knuffade honom åt sidan och börjar med snabba fingrar bläddra bland mapparna.

“Alright, alright,” ursäktade sig Liam och höjde händerna av uppgivenhet.

“You weren’t even at ‘D’,” sa jag sakligt.

“Hey, there are a lot of records to go through,” försvarade sig Liam och började långsamt röra sig runt i det lilla kontorsrummet medan han uppehöll sig med att se på de små notiserna som satt inramade på väggarna.

“Liam, stand guard!”

“I’m not a dog!”

“Well, you’re certainly a mutt.” Mumlade jag samtidigt som jag bläddrade förbi ‘Hanley, Melissa’ i den skätte lådan jag gått igenom. Liam skrattar hest och gör som han blir tillsagd.

“How did you know the keys would be under that plant pot anyway?” frågade jag frånvarande.

“I skipped my last class yesterday to watch them locking up the offices for the weekend. Like a stake-out. It’s not very good security, is it? I mean, leaving a key under a pot that opens a room that contains thousands and thousands of confidential pieces of data seems a bit foolish…”

“Sure does,” sa jag.  “At least we don’t have to hack the computer system. Aha!”

Efter ‘Hopkin, Nathalie’ kom ‘Horan, Niall’. Jag drog upphetsat fram hans mapp och tog ut det första arket.

“His home phone number is on it!” utropade jag.

“Take it down onto your phone,” sa Liam. Jag gjorde som han bad mig och stoppade sedan hastigt tillbaka arket i mappen och sköt igen lådan. Precis innan jag lagt ner arket hade jag skummat igenom sidan och fann en rubrik med namnet ‘Medial problems and/or requirements’. Nialls ordentliga handstil tar vid.

‘Diagnosed with acute social anxiety disorder.’

Jag kunde inte låta bli att tänka på orden när Liam drar igen dörren bakom oss och medan vi tar sällskap tillbaka till rummet. Hur lätt orden skrivits men hur smärtsamt det måste varit att erkänna det. Det var bara till mitt egna nöje som jag ville ha tillbaka Niall så fort som möjligt.

”I’ll leave you to it so,” sa Liam två minuter senare, greppade sin telefon och gick mot dörren. ”I’ll go find Claire or Zayn and hang out.”

”Thanks Liam.” ropade jag efter honom.

Han slänger till mig en snabb blick. ”No problem. Just convince Niall to come back. I miss the little Tyke.”

Det tog fem minuter för mig att riktigt pusha mig till att ringa upp numret. Vad fan skulle jag säga om det var någon annan än Niall som svarade i telefonen? Tyvärr fick jag stå ut med det.

“Hello?” en mjuk kvinnoröst svävade in i mitt öra.

“Um… hi,” sa jag. “My name is Louis. I’m just wondering if Niall Horan might be there…?”

“Niall?” det låg en underton av förvåning i den.

“Oh, maybe he’s not there,” sa jag. “It’s just, I haven’t seen him in a while around uni over here in England. Umm, maybe he is here and he moved rooms or something, it’s just that umm-“

Jag var glad för att hon klippte av mitt eviga rabbel.

“No, no dear, don’t worry, Niall is here. I was just surprised that…”

Hon kom av sig. Jag visste redan tydligt vad hon tänkt säga: I was just surprised that somebody is actually calling him.

“What did you say you’re name was, pet?”

“Er, Louis. I’m a friend of his.”

“A friend?” upprepade kvinnan. “I mean, of course, of course. I’ll get Niall for you now. Take care, dear.”

En varm, sprudlande känsla kom över mig när jag hörde Nialls mamma lägga ner telefonen och mjukt ropa efter sin son.

“You’ve a phone call. A friend from England,” hörde jag henne i bakrunden.

“A phonecall?” jag kände hur mitt hjärta lättade när jag hörde det svaga ljudet av hans röst.

“Yes dear, hurry up and take the phone. International calls are expensive.”

“Thanks, mam,” Jag hörde honom närma sig telefonen. “Hello?”

Jag blev ännu mer lättat när jag hörde hans röst direkt in i mitt öra. “Hi, Niall. It’s Louis.”

“Louis. Hello. What do you want?”

Jag var lite upprörd över hans fristående ton. Jag bestämde mig för att ta tuff kärlek-rutten.

“Well first of all, I want to know why the hell you decided to abandon university.”

“I didn’t abandon university.”

“Then why the hell did you leave?” krävde jag.

“My nan’s sick.”

“Oh.” Att något sådant skulle kunna hända hade aldrig slagit mig in.

“She’s ok now. They thought she was going to… die earlier in the week but she’s made a good recovery.”

“Oh. Well, sorry about all that. I didn’t realise. I hope you’re alright.”

“Yeah, I’m fine.”

Stunden andades tystnad.

“So, are you going to come back?” jag var tvungen att fråga.

“I don’t know,” suckade Niall. “I don’t really see the point.”

“What do you mean the point? It’s your education. Plus, the fact that well… I miss you.”

“Yeah, I… miss you too, I guess.”

Mitt hjärta sköt i höjden av lycka. Jag var glad att han inte hatade mig.

“So come back, Niall.”

“But what’s the point? You’re the only person I talk to and after what happened in the theatre that time, things are just so awkward. Don’t pretend they’re not, because they are.”

Jag stönade lågt och vägde huvudet i högerhanden. Jag följde ointresserat några fåtal personer som yrar runt på campus med blicken.

“But Niall, that’s what friends do. They work their way through things. Just because I was stupid enough to do what I did doesn’t mean it has to affect our friendship. And I’m really sorry for doing what I did, by the way. It was stupid.”

“It’s ok. I’m just not that used to being this close to another person. I need to… adjust. Just tell me one thing.”

“Sure.”

“Tell me you don’t have feelings for me.”

“I don’t have feelings for you.” Jag behövde tänka efter om det verkligen var sant. Visst, jag hade tänkt kyssa Niall igen men efter att jag sett hur den första kyssen påverkat honom visste jag inte om jag någonsin skulle våga skada honom igen. Men jag ville hellre ha honom som vän än som pojkvän.

Dessutom, även fast jag absolut avgudade Niall ger han mig inte de känslor som Liam gör när jag ser på honom. De känslor som, i början, var en blandning av spänning och melankoli. Nyligen hade de känslorna ersatts av en djup depression så fort jag inte var nära honom. Kanske var det för att jag tvingades vittna om hans flirtvanor på Improv och när Claire kom till vårt rumt för att umgås. Dessutom slutar Liam aldrig prata om henne. Det gav mig värk i magen, inte fjärilar utan riktig smärta. Det höll nästan på att bli outhärdligt. Jag kunde inte hålla på med mig själv såhär. Jag kan inte unna mig äventyr med Liam, som på kontoret tidigare. Även om han gjorde mig glad gjorde han mig olycklig så fort han snuddade vid Claire.

“Good,” sa Niall på andra sidan luren. “At least that’s cleared up.”

“So when are you coming back?”

“I don’t know. Early in the week, Monday or Tuesday. I have to book a flight.”

Jag gjorde en liten piruett på stället i ren lycka, det var trots allt bara jag i rummet.

“Great. Promise you’ll call into 302 as soon as you’re here?”

Niall skrattade. “I promise.”

“Good. Wait a second, were you actually considering not coming back?”

Kort pause. “I was considering it, yeah.”

“Without telling me? You didn’t even tell me you were going home in the first place.”

“Sorry about that. I had to get the last flight home that Thursday a week ago.”

“Did you even tell the university you were going?”

“Nah. They haven’t even been in contact with me and I’ve already missed six full days.”

“So why didn’t you let them know?”

“Because they give me such sympathy. Whenever I go down to the office, they’re always trying to force me to go to some on-campus counselling or trying to get me to join one of the college societies or just asking how I’m getting on and if I’ve made any friends.”

“And that’s a bad thing because…?”

“Because I don’t like them being so patronising,” Niall said. “I should never put that thing down on the form.”

“‘Diagnosed with acute social anxiety disorder’?”

“I think that’s exactly what I wrote. How did you know?”

“I… er saw your records,” sa jag ursäktande.

“What? Why? How?”

“Well, I had to get your contact details somehow so Liam and I broke into the office and…”

“You and Liam?”

“Yeah, Liam,” sa jag. “He misses you too, you know.”

“Oh. That’s nice to know. Yeah, I put that down on the form and because of it they treat me so differently. I just wish I’d written nothing and they wouldn’t have given me special treatment.”

“But asking how you’re getting on isn’t exactly special treatment,” sa jag försiktigt.

“No, but making sure I had a single room when they could’ve forced me into a double room. I mean, I wouldn’t have liked sharing a room at the start but I need to do normal things if I want to overcome this anxiety.”

“Well then, the two of us can share a room,” föreslog jag.

“How?”

“We can ask the superintendent. There’s two unoccupied double rooms in the building. I’m sure once we explain, he’ll understand. You can use your social anxiety to your advantage.”

“But you share with Liam.”

“Liam can go move in with Zayn or something,” sa jag och kastade ännu en blick ut genom fönstret.

“But don’t you want to share with Liam? I thought you liked him. Or is it because you like him so much that you want to move out?”

“Exactly. I’m sick of it at this stage. I don’t want to share rooms with Liam anymore.” Orden kom ur munnen på mig innan jag hann stoppa dem. Det var ändå ganska skönt, att få dela den känslan med någon annan.

“I heard him telling Pete last week that he going out with some girl named Claire. That must be rough for you.”

“You bet. But look, this is a great idea. You and I can move in together and I’ll feel so much better about not being around Liam.”

“I don’t know,” Sa Niall osäkert. Kvinnorösten hördes avlägset i bakgrunden. “Listen, Louis, my dinner’s ready. I’ve got to go. I’ll be back in uni by either Monday or Tuesday, ok?”

“Ok. Promise you’ll come see me straight away?”

“Promise. Bye, Louis.”

“Bye, Niall. It was lovely to talk to you again.”

“Ditto,” sa han.

Linjen dog ut och jag lät mobilen glida ner i fickan. Jag var så glad, Niall var på väg tillbaka!

Ruset varade i en hel millisekund innan jag hörde en djup, tjock röst bakom mig.

“You’re ‘sick of it’?” Jag snurrar runt, bort från fönstret. I dörröppningen står Liam med ren misstro skriven över hela ansiktet. Jag flämtade, insåg vad han hade hört och hur han hade tagit det.

”Liam…”

”You’re ’sick of it’?” frågade han igen med en låg, bräcklig röst jag aldrig hört honom använda förut. ”Am I so unbearable that you can’t live with me anymore?”

”Liam, I…” plötsligt var jag stum. När jag såg i hans ögon hur ont det gjorde i honom blir jag arg, jag visste mycket väl att min dårskap betydde att saker aldrig skulle bli detsamma igen. Liam gick rakt fram till sin säng och drog igen väskans dragkedja. Samma väska som ouppackad låg kvar på sängen i väntan på helgen.

“Liam, no of course not. I was just trying to convince Niall to come back…”

“Well you were certainly convincing when you told him you’d feel so much better by not being around me.”

“You don’t understand!”

 Liam ryckte omilt upp sin väska från sängen. “Go ahead and explain it then,” sa han i en blandning av nedstämdhet och kontrollerad ilska.

Jag fumlade efter orden. “Well, it’s just, I… I… I actually don’t know what to say to you.”

“You don’t know what to say to me,” upprepade han. “Well, that’s great because I have nothing to say to you.”

“W-what?” var allt jag kunde stamma fram. Att se Liam så arg och sårad och allt på grund av mig var en av de värsta känslorna jag någonsin känt. Inuti var det som om allt ramlade sönder och jag ville bara skrika rakt ut. Detta var inte den Liam jag älskade. Detta var den Liam jag aldrig velat träffa.

“I’ll get out of your way,” snäste Liam. “I’ll sleep over with Zayn like you so kindly suggested.”

“Liam, don’t do this,” bad jag med tårarna forsande ner längs kinderna.

“Do what? I’m only giving you what you want. I just didn’t realise I was such a pain to be around.”

“You’re not! Don’t go!” Han ignorerade mina rop fram till dörren. Hans vrede tycks plötsligt sjunka och ersattes igen med smärta. När han började tala igen var rösten så skör att den orsakade nya flodvågor ur mina ögon.

“You know what, Louis? Even though I’ve only known you for two months, I was actually stupid enough to think we had become best… You know what, forget it, ok?”

“Liam, don’t-,” snyftade jag. Men det var försent. Liam hade redan smällt igen dörren och lämnat mig ensam kvar att sjunka ner på min säng och gråta tills tårarna tog slut.