32. The Famous Actor Louis Tomlinson

Han stannar upp mitt i meningen och stirrar in i mina ögon. Jag hade knappt en sekund att återhämta mig innan nästa chock stegade in. Harry slog undan stolen som stod skiljde oss åt och grep tag i mitt ansikte och kysste mig med sådan passion att allt jag kunde göra efter att han släppte kyssen var att stappla rakt in i bordet. Min hand nådde instinktivt upp till min mun där Harrys varma läppar legat, jag rynkade pannan i förvirring.


 

21 DECEMBER

Loggen,

Efter att Fiona tagit ut sin sista ton kom en grupp människor på fötter. Sedan några till vänster och några steg till höger. Och plötsligt stod hela publiken upp. En stående ovation för oss.

Alla vi på scenen kastade hastiga blickar på varandra, stolta blickar. Jag fångade Lukas strålande ansikte och Matthew klappade min rygg, jag såg även Anna som upphetsat vinkade till mig. Men det fanns bara en person jag ville se nu, nu när min hjärna hade kommit ut ur showen kunde jag se honom utan töcknet han spelat i. Se honom som den han var istället för den han föreställt att vara.

Men allt det förflutna hade stannat utanför ridån när den fallit igen. De gröna ögonen hade hittat mig bland dussintals andra på scenen och han log ett tandradsleende, jag skulle snart få se vem den riktiga Harry Styles var. En Harry Styles som inte behövde dölja sin nervositet med arrogans eller kaxighet.

Och ur det blå kunde jag se honom gå mot mig. Jag stirrade förvirrat på honom och hjärtat dunkade vilt. Ridån var inte fördragen och publiken applåderade fortfarande. Vad fan gjorde han?

Jag såg i förvirring hur han förde Luke och Matthew närmare scenkanten, så att de också skulle få lapa i sig lite applåder. Bullret från publiken svällde enormt. Jag kunde även se Fiona, liksom jag, kollade på Harry i men sedan tog hon initiativ att föra fram Grace och Anna till scenens topp. Det var en liten strategi för att applåderna skulle stiga ytterligare. Fiona förde fram två flickor och Harry två pojkar, fyra viktiga huvudrollsinnehavare. Igår hade vi bara tagit några enskilda och sedan föst ihop dem som en grupp. En lite speciell parad så att publiken skulle drabbas ännu ett applådanfall.

Mitt hjärta slog snabbt i tanken på att Harry snart skulle gripa tag i mig, men det slutade med att jag blev den sista manliga huvudrollen kvar i bakrunden. Harry förde långsamt upp Freddie och Keith medan Fiona obekvämt stod kvar längst fram eftersom hennes flickor tagit slut. Sedan fångade hon mig med blicken och tog några hastiga steg mot mig och tog min hand, men inte förrän Harry rusade fram och ryckte tag i min andra arm följde jag med frivilligt. Fiona skrattade nervöst och överlät mig till Harry.

Harry höll min hand och flinade brett medan han ledde fram mig. Det var då jag fattade. Harry hade velat göra allt detta för mig. Han ville visa upp mig (jag vet, det låter konstigt när jag säger det). Luke, Matteus och alla andra var bara rekvisita för att inte väcka misstanke. Att bara ta mig till scenens framkant skulle vart udda och kränkande mot alla andra.

När vi väl var framme tog Harry min hand i sin och höjde den över sitt huvud, som om jag var en vinnare av en boxningsmatch. Reaktionen från publiken var otrolig. Whoops och hurrarop och visslingar. Man kunde nästan tro att en sjukdom drabbat dem, att de inte kunde sluta applådera, applådera bara för mig. Mitt hjärta bankade hårt mot revbenen.

Detta var det jag ville. Vad jag alltid velat.

Harry log mot mig och viskade i mitt öra: ”You see all this?”

Jag fick möjligheten att ordentligt titta runt på publiken för första gången. Jag tog in de leende ansiktena, uppsträckta armarna och euforiska bulluret. ”Yeah?”

”This is how I feel inside.” Sa Harry. “And it’s not just because of the success of the show.”

Jag kände en liten tryckning i handen och förstod vad han försökte säga. Jag klämde tillbaka och log tillbaka mot honom. ”I know what you mean.”

Nu tror jag att mina paranoida tillfällen var på grund av att jag inte ville inse sanningen och erkänna att jag faktiskt gillade Harry. Jag antar, på ett märkligt sätt, att det är mitt sätt att hantera och gömma undan mina känslor.

Jag tror att min besvikelse över Liams sexuella läggning och min oavsiktliga kyss med Niall inte ville låta mig bli så förtvivlad igen. Jag måste fråga Mr. Psykologstudent om vad han anser om denna självanalys när han vaknar. Han är skyldig mig att imponeras. Jag kanske till och med får en välförtjänt kyss. Eller tja, jag ska tigga åt mig en oavsett.

Hur som helst, det var vi längst fram på scenen, massor av applåder. En viss fras dök upp i mitt huvud om vad Harry sagt om känslan inuti. Känslan av jubel och stolthet av alla i min omgivning.

”A Secret Ovation.” sa jag mer för mig själv än till någon annan.

”What?” frågade Harry när han släppte min hand och vi vände oss om för att gå.

“That’s what it feels like I’m doing in my head. Giving myself- giving you, giving life- a secret ovation.” Jag kunde se den nakna förvirringen som omgav Harry och jag ändrade snabbt tankebana, “Nothing. Just something a friend said to me once. I get what he meant now.”

Allt för tidigt var sminket avskrapat och kostymerna undanskuffade, manuset låg i soporna och den musikaliska upplevelsen var över. Jag satt ensam i mitt omklädningsrum. Luke och Matthew hade precis lämnat med upprymda ansikten när Niall, Anna, Liam och Jenna ramlade in.

“Oh my God!” utropade Jenna med spelad överrasking. “Is that the famous actor Louis Tomlinson? The Louis Tomlinson?”

Jag himlade med ögonen och skrattade medan Liam och Niall rusade över till mig. De skrek som de små flickor de var.

“Give me your autograph!” skrek Liam ivrigt och stack pennan och programblocket i min hand. Det tog en stund innan jag insåg att han faktiskt ville att jag skulle signera det.

“So, I take it you guys enjoyed the show?” frågade jag torrt och lät min signatur täcka över mitt ansikte i blocket.

“Oh, they weren’t the only ones,” det kom en bekant röst från rummets dörr. En väldigt bekant röst.

“Mum!” ropade jag när jag hoppade upp för att omfamna henne. “You saw the show?”

“I sure did!” sa hon. “I’m so proud of you, I’m fit to burst.”

Hon nöp lekfullt mina kinder och jag rodnade djupt.

“Your sisters are too,” fortsatte hon. “They’re waiting out in the car so I can’t stay long. I know you were planning on coming back to Doncaster tomorrow for Christmas, but I have room in the car if you fancy going home now.”

“No can do, Mrs. Tomlinson,” inslöt Liam. På tal om honom glissade jag att det var han som bjudit in dem. “He’s coming out with us tonight. Made a promise and everything.”

 ~

Ochs å en timme senare befann jag mig på en klubb tillsammans med hela rollistan för Grease och alla backstagearbetare. Jag hade inte ens varit hälften så dålig som jag befarat. Jag, Niall, Liam, Anna, Jenna och Claire satt tillsammans vid ett bord. Vi skrattade, skämtade och drack utan minsta oro.

Jag bestämde mig för att bjuda på en runda dryck och gick fram till disken för att kunna placera ordern. Strax bredvid mig i den trånga baren stod Nathalie och Zayn inlindande i en djup diskussion. De tog båda två paus när de såg mig och gav mig några varma gratulationer. Medan jag väntade kan jag också erkänna att jag avlyssnade deras gnabb, framför allihop.

“So what you’re telling me,” sa Nathalie hetsigt, “is that you decided to become producer in order to get to me?”

“Why are you angry about that?” utropade Zayn. “You should take it as a compliment!”

“So you didn’t care about the musical at all?”

“I didn’t say that.”

“But getting into my knickers was more important to you than a successful show?”

Zayn fnissade. “It’s not fair to put it like that!”

“Why couldn’t you have just asked me out?”

“You would have said no! And plus, I like your sassiness, pretending you hate me and all.”

“You are some freak.”

“Yeah, just like that,” mumlade Zayn. “Ugh, it turns me on. You turn me on.”

 

Helt plötsligt sjönk Nathalies arga och irriterade uttryck bort och försvann. Hon tog Zayns ansikte och började hastigt kyssa honom. Han svarade lika ivrigt. Precis som jag hade Nathalie tydligen dämt upp känslorna. Jag såg bort innan de började göra barn med varandra vilket, om man kollade på deras ansikten, inte var så långt borta.

”I hope we didn’t look like that earlier.” En mjuk röst svävade in i mitt öra och lösgjorde alla fjärilar i min mage. Jag vände mig om och log mot Harry som jag inte sett sedan han gick in i sitt rum backstage efter showen. Jag kunde inte riktigt ge Niall och de andra en giltig ursäkt för att stanna backstage utan att nämna Harry. Ju mindre de visste om Harry just nu, desto bättre. De skulle bara bli som en hög självbelåtna småungar.

“I missed you,” sa Harry trots att det lät riktigt billigt, jag kunde inte låta bli att le. “What did you think of the whole musical shebang?”

“The play was good enough for us, Harry,” Jag suckade och mindes min audition som varit en blandning av nostalgi och förnedring. Twinkle Never Star Again.

För andra gången den kvällen kunde jag känna hans förvirring stråla ut från honom på grund av ett av mina som vanligt luddiga svar.

“Never mind,” log jag. “Grease was great.”

“Yeah, it was, wasn’t it? Want to head up to the dancefloor?”

“I was just about to buy a round of drinks for Niall and Liam and the others,” sa jag.

“Oh, forget about that,” flinade Harry. “They’ll survive. Come on!”

Innan jag visste ordet av det hade Harry tagit min hand och ledde upp mig till det lilla upphöjda dansgolvet.

“Good thing I spotted you,” skrek han över musiken. “I requested a special song which I hope they’re going to play in a moment.”

“What song is that?” frågade jag.

“Our first duet. And hopefully not our last.”

 

Harry behövde inte svara på min fråga eftersom de inledande ackorden, det erkännande skriket från Grease Castet och alla på dansgolvet svarade mig. Det var Summer Nights, låten jag svarat Harry på medan jag var upp över öronen berusad för några kvällar sedan. Harry drog med mig ut på dansgolvet och satte sina läppar nära mitt öra.

”Summer lovin’, had me a blast!” visksjöng han och ljudet av hans nära röst skickade underbara kalla kårar längs min ryggrad.

Jag tillbringade resten av natten med att pendla mellan Harry på dansgolvet och Niall, Liam och flickorna på nedre våningen. Lyckligtvis var båda parterna för berusade för att inte fasas av min långa frånvaro från dem.

Vid 02:15 begav jag mig hem med Niall, Liam och flickorna. När jag berättar för Harry om mitt beslut att lämna började han klänga på mig som ett litet barn.

”I tell you what,” sa jag. ”If you let me go with them now, you can come over to my place during the Christmas holidays.”

Harry höll med. Jag hade inte tagit mitt erbjudande på allvar eftersom jag tog för givet att Harry var alldeles för packad för att komma ihåg det jag lovat honom.

~

Så det var till min stora förvåning att han sms:ade mig i morse och frågande vilken tid jag kunde möta upp honom vid Doncasters tågstation. Faktumet att Harry skulle spendera två hela dagar med mig fyllde mig med glädje, men också nervositet. Jag var orolig för hur mamma och mina systrar skulle reagera på hans ankomst.

I slutändan blev allt bra ändå. Mamma hade helt enkelt höjt på ögonbrynen när jag berättade om planerna. Jag hade försökt att förneka att det pågick något mellan oss men det fanns inget annat jag behövde övertyga henne om. Allt hon insisterade på var att han snällt fick sova på soffan i undervåningen medan jag sov i mitt pojkrum. Jag var även glad att hon utelämnade ’be safe with boys’ talet hon hållit första dagen på Uni. På tal om det, vem vet hur det skulle gått om jag inte haft med det i extraktet för så många veckor sedan…

Mina systrar var inte heller ett problem när jag hämtade Harry. Faktum är att de skrek så fort de fick se honom och de tog fram sina kameror och bad om hans autograf. De var upp över öronen förälskade i honom, de praktiskt taget slogs om vem som skulle få platsen bredvid honom till middagen. Han blev till och med envist kallad Danny.

Hur som helst, det är morgonen efter Harrys första natt här. Jag sitter i vardagsrummet och väntar på att han ska vakna så att vi kan njuta av ännu en perfekt dag. Jag kan inte ens beskriva gårdagen, den var för perfekt. Ord räcker inte till.

Jag har varit här nere i två timmar för att skriva detta och betrakta Harrys übersöta ansikte medan han sover. Jag har massvis att distrahera mig med medan han sover. Självklart hjälper loggen till som distraktion men så surrar även alla underbara tankar runt i mitt huvud. Det är i huvudsak fokuserade på Harry men också allt spännande som ska hända på college under våren: Improv, middagarna, meningsfulla samtal med Niall, Kreativt Skrivande, lömska kussar med Harry. Gud eller någon hjälp mig: Jag har varit borta i två dagar och längtar redan tillbaka…

“Morning beautiful,” sa Harry lustigt nog precis efter att jag skrivit det sista stycket.

“Good morning sunshine,” sa jag och kände hur mitt hjärta ofrivilligt speedade upp lite eftersom ett stort grin börjat sprida sig på Harrys ansikte. “You slept for long enough.”

“You have me worn out,” skrattade Harry. “What’s the plan for today?”

Jag ryckte lekfullt på axlarna. “We’ll have to see.”

Det var några söta ögonblick av behaglig tystnad där jag tittade över på Harry som trött låg på sin höft i soffan och jag log för mig själv.

 “What?” frågade han om min blick och sträckte på sig.

“Nothing.”

“You keep saying “nothing” So as not to explain yourself. I only ask because I want to know what goes on in that head of yours.”

“Well I was just thinking about how it’s so cool that you’re here… Perhaps I’ll have Niall and Liam and Anna and Jenna and Claire over here during our next holidays too.”

“I wonder if they’ll know about me and you by then,” funderade Harry.

“What with Niall’s astuteness and Jenna being so inquisitive, I’m sure they’ll somehow have it figured out by the time we get back to college in January,” I replied. 

Jag skrattade för mig själv och återgick till loggen.

“What?” frågade Harry innan han satte sig upp och gav mig den där blöta-lite-halvt-groggy-underbara-morgonkyssen.  “What’s so funny about them finding out? And don’t you dare say “nothing” this time!”

Jag suckade lyckligt. “It’s just, I don’t think I’ll be able to stand all their smug looks when that time comes,” sa jag. “Goodness knows yours were bad enough.“ 

 

The End!


Det var allt från mig och Jack och Secret Ovation.
Jag hoppas ni gillade den, det gjorde i alla fall jag :)
 
Och nu kommer min lilla överraskning: 
Jag har börjat översätta en till fanfic skriven av Jack. Figments. 
Är ni sugna på att läsa den? 
 
Sen har jag en annan idé också:
Skulle ni gilla en uppföljning på Secret Ovation i Nialls perspektiv? 
 
Kommentera allt vad ni har nedan!! :D
 
Tack till alla som kommenterat, ni är underbara :')

 


31. That's Just How I Smile

De tjattrade hejdlöst hela vägen ner till teatern om vad som hänt på nattklubben den föregående natten.

“Did you manage to find Niall a girl?” inflikade jag på vår väg genom lobbyn.

Liam himlade med ögonen. “He was getting on great with this really hot girl but chickened out of kissing her.”

“Liam, Niall’s gay.”


18 DECEMBER

Loggen,

“You have something to tell me? What’s that?”

Harry suckade och gömde ansiktet i händerna.

“Well, I suppose I just wanted to say sorry in person.”

“Oh.” Jag var lite besviken. Jag ville inte ens tänka på varför jag var besviken. Varför hade jag hoppats att han skulle säga något annat? “Yeah, I got that from your note.”

Harry kröp ihop. “Sorry about that. I was in a strange mood when I was writing it.”

“Hmmm,” var allt jag kunde säga för att fylla ut tystnaden.

Harry kastade en snabb blick på mig, som för att försöka lista ut något.

“What else?” frågade jag.

“What do you mean?”

“What else did you want to say? There’s obviously a reason you dragged me in here.”

Han ryckte på axlarna. “I just wanted to apologise in person, is all. And make sure you knew how sorry I am.”

“What are you sorry for exactly?”

“For last night, first of all,” sa Harry. Han suckade och erbjöd mig logens enda sittplats, stolen framför spegeln och bordet. Jag tog min plats och Harry lutade sig mot bordet, vänd mot mig. “Do you want me to explain it?”

“If you don’t mind,” sa jag slagt. Jag tänkte om han gjorde sig en sådan ansträngning att han skrev brev, kunde jag i alla fall ge honom en chans att förklara.

“Liam told me you were convinced that I had planned something,” började Harry, “and I honestly have no idea where you got that from. I kind of made a mess of things last night, but I was only trying to lessen the embarrassment for you.”

“So everyone keeps saying.”

“Then why do you think I had planned it all to make you look bad?”

“The smirk on your face.”

“What smirk?”

The smirk. The one you give me all the time.”

“That’s just how I smile,” sa Harry tydligt förvirrad. “I think you’ve gotten paranoid.”

“I wonder why,” sa jag torrt. Mitt utryck fick honom att skratta.  

“The second thing I wanted to apologise for,” sa Harry, “was for constantly annoying you. You probably read in the critique of that essay that I got enjoyment out of it.”

“Yeah,” sa jag och spände blacken i honom. “That’s fairly strange alright.”

 

Han log ett lugnt, fånigt flin som var konstigt bedårande. “I don’t know what it is that I find so funny. The first time I saw you, that first day in Creative Writing when you came in all flustered and dropped all your papers, there was just something about you that intrigued me, I guess.”

“O-kay…”

“I wanted to get to know you. Become you’re friend.”

“You don’t usually become someone’s friend by laughing in their faces on a regular basis.”

“True,” Harry log ner mot mig. Jag har ingen aning om varför det plötsligt var så lätt att prata med Harry helt plötsligt. Mitt hjärta var fortfarande förseglat, men ibland kändes det som om jag pratade med Niall eller Liam, inte den vanligen arroganta Harry.

“So why didn’t you just talk to me?”

Harrys leende avtog och han bet sig i läppen. “I was afraid,” erkände han.

“What do you mean afraid?”

“Well not afraid exactly. Just… shy, I guess. I don’t know…”

“Harry Styles- shy? I don’t buy it.”

“Just forget about it then,” mumlade han.

“No, no,” insisterade jag. “I want to know.”

Harry la armarna i kors och tittade bort från mig. “Fine. The first two or three times that I talked to you, I made you flustered because I found it funny. But after that, I hated the way you would look at me as if you hated me. All I wanted to do was become your friend.”

Jag kisade med ögonen. “So why didn’t you just act friendly towards me then?”

“I tried! You remember that time in the library?”

“Vaguely. What about it?”

“Well, I finally plucked up the courage to come over to you and start a conversation and, for some reason, I couldn’t… keep my cool.”

“Keep your cool?”

 “You know…,”sa Harry obekvämt och kliade sig i nacken. “I couldn’t have a normal conversation with you. I had to turn all cocky to hide my nervousness.”

“You were nervous?” frågade jag skeptiskt.

“Why is that so hard to believe?”

“But… why would you be nervous?”

Han ryckte på axlarna och såg bort igen. “Like I said…,” han tappade tråden och jag hörde faktiskt inte vad han ens börjat säga.

“So, what you’re telling me,” sa jag långsamt, “is that all this time when you’ve acted cockily around me, it’s because of your ‘nervousness’?”

“Pretty much,” mumlade Harry. Han rynkade på pannan när han såg mitt ansiktsuttryck. “What’s so hard to get about that?”

“I just don’t understand why you couldn’t have been nice to me in the first place.”

“That’s all I wanted to do but I couldn’t, somehow. Except for times like when you couldn’t tell it was me when I bought you that drink at the Hallowe’en party.”

“You were the gorilla?”

Harry nickade. “And you were the most perfect Marlon Brando I have ever seen.”

“James Dean,” rättade jag.

“I know, just teasing,” Harry blinkade mot mig och gav mig ett av sina normala leenden. Utom den här gången har hans leende automatiskt irriterat mig, nu rusade hjärtat i bröstet på mig. “And I tried to be nice at other times too. Like writing that note to Angie on your essay and helping you out when you were drunk. But the note blew back in my face and I ended up making a joke the day after you got sick on my shoes.”

Harry reste sig upp och började fläkta med armarna medan han gick runt i det lilla rummet.

“But I don’t get it, Harry. What are you trying to say?” frågade jag.

“I wanted to explain why I acted the way I did. I was just trying to tell you how sorry I was.”

“I got that from your note. There’s something else you’re not telling me.”

“Is there?” Harry sneglade upp. “What might that be?”

“Well if I knew that, I wouldn’t be asking you now, would I?”

“So you’ve no idea?”

“About what?”

“About what you think I’m not telling you.”

“Stop playing games with me Harry,” sa jag. Med dessa små ord kopplade jag på den paranoida omkopplaren i mitt huvud, det var då det galna började. “Hold on a minute, this is all a game, isn’t it?”

“What is?”

“All this. You’re trying to psych me out, aren’t you? This is all part of your plan.”

Det var Harrys tur att himla med ögonen. “Not this again. Did I not just explain? There was never a ‘plan’ to-”

“You’re trying to humiliate me again,”ja jag övertygande och steg ur min stol för att kunna möta honom öga mot öga. “All this note-writing and backstage meetings and hand-holding and confessions. You’re trying to lure me into this trap you’ve concocted. Making me think that I like you-”

“Louis, would you ever stop sprouting nonsense for once?” insköt Harry ilsket. “How in the world can you not see that what you’ve just accused me of isn’t true?  How can you be so oblivious?”

“There you go again, turning this all around on me,” sa jag hetsigt. “Like I’m the one to blame for all this when in actual fact, I’m the only one who can see through your scheming ways.”

“What ‘scheming ways’? I’ve done nothing but be honest with you these past few minutes.”

“Oh ok, and it’s no coincidence that we’re about to go on stage in five minutes, huh? I’d be so distracted by what you’ve told that I’d mess up my lines again and you could get your silly little revenge for me puking on your shoes or whatever the hell else I’ve done to annoy you. Honest? Don’t make me laugh!”

“Fine, you want me to be honest?” spottade Harry och hans röst varvade upp i tempo. “Ok then. At the moment, I can’t believe how ignorant you’re being. At the moment, like every other bloody moment since it happened yesterday, I can’t stop thinking about the way you clutched my hand right before we went on stage. I can’t stop thinking about the feeling I got inside when you touched my hair a few days ago.”

Harry tog ett djupt andetag och fortsatte sedan lika fort som innan. Allt jag kunde göra i ögonblicken av chock var att lyssna och ta in.

“I can’t stop thinking about how envious I am that you’re such a good writer and actor. I can’t stop thinking about the time you complimented my jeans when you were drunk. I can’t stop thinking about how fucking adorable you were when I saw you for the first time and you dropped all those papers on the ground in Creative Writing. I can’t stop thinking about how much I want to…”

Han stannar upp mitt i meningen och stirrar in i mina ögon. Jag hade knappt en sekund att återhämta mig innan nästa chock stegade in.

 

Harry slog undan stolen som stod skiljde oss åt och grep tag i mitt ansikte och kysste mig med sådan passion att allt jag kunde göra efter att han släppte kyssen var att stappla rakt in i bordet. Min hand nådde instinktivt upp till min mun där Harrys varma läppar legat, jag rynkade pannan i förvirring.

”…do that.”

Jag tittade på honom och hans bröst som höjs och sänks. Jag kan inte ens förklara vad vi sa till varandra under den långa tystnaden som följde. Det var så intensivt att en av oss behövde ta till orda för att rensa luften. Jag var glad över att Harry tog hand om det.

”Do you think that was a part of the ’plan’?” sa han, inte ens i närheten av hans vanliga jag. Om det var något som kunde övertyga mig om att ’planen’ inte existerade var det en kyss från Harry, såklart.

Harry Styles hade kysst mig.

”No.” viskade jag.

Harry runkade pannan. ”Well, if it was, it would be a perfect way to distract you, wouldn’t it? We’re on stage in two minutes.” Han uttryck ändrades från hård ilska till ett mer ångestfyllt utseende.

”Sorry.” sa han. Han la en sista kvardröjande blick på mig, en blick som sa allt och ingenting innan han lämnade rummet.

Jag stod ensam kvar. Mina fingrar nuddade fortfarande stället där Harrys läppar passionerat tryckts mot mina. Jag var stel. Mitt huvud visste inte hur det skulle reagera eller tänka.

Harry Styles hade kysst mig.

Jag stod där, lutandes mot bordet och försökte fokusera mina tankar. Uppgiften var omöjlig. Jag var för chockad för att kunna tänka på hur jag skulle reagera på detta. Vad betydde det här? Harry tyckte uppenbarligen om mig, och han hade gjort det en längre tid också. Jag visste trots min oroliga mage att jag tyckte om honom också, hur mycket jag än försökt förneka det tidigare.

 

Jag blev ryckt ur min dvala när Nathalie och anmärkte på min frånvaro.

”Louis what are you doing here? Did you not hear my shouts? One minute until curtains up.”

Jag nickade ödmjukt och lämnade rummet. Jag gjorde nästan förstrött-fördomsfritt min väg in på vingarna. Där var han framför mig, han stod bakom Luke och Matteus. Hans tunna figur var vänd bortåt så han hade inte upptäckt mig. Jag kunde inte gå ut på scenen i mitt skick. Inte med den brinnande nyfikenheten i mitt sinne. Det fanns bara ett val. Jag var tvungen att säkra det.

 

Jag knackade Harry på axeln och jag visste redan då att det var rätt. Mina fingrar trevade efter hans ansikte och mina läppar fann hans läppar och vi började ivrigt kyssas i mörkret.

Jag kysste Harry Styles. Och jag ville aldrig sluta.
Kapitlet jag förstår många väntat på, haha :D
Nästa kapitel är sista kapitlet, jag lägger bara upp det om alla kommenterar! 
 
lol, älskar er ;3

30. Chickened Out of Kissing Her

Förhoppningsvis kommer du läsa det efter lektionen och då förstår du att jag aldrig menade något illa med kritiken.

Ha! Jag kan se att du håller tillbaka tårarna medan du läser mitt utdrag. Lady var en enorm hund. Jag tillbringade timmar på extraktet bara för att få till den perfekta hyllningen till henne. Jag vet faktiskt inte varför jag sa att det var nerräfsat på en halvtimme. Varför ville jag imponera på dig?


 

17 DECEMBER

Loggen,

De två anteckningarna förvirrade mig. Jag tillbringade hela fredagens föreläsningar till att läsa igenom dem, försöka få en känsla av dem. Budskapet var tydligt nog: Harry var ledsen för förvirringen han orsakat och ville be om ursäkt. Men djupläste jag för mycket? Hoppades jag på mer än vad som faktiskt var klottrat på de två sidorna?

Kritiken av den första uppsatsen var grundläggande. Den berättade att Harry avsiktligt hade sårat mig. Att han fick vibbar av min nervositet. Gudarna vet varför. Och han hade mage att kalla mig konstig? Men varför hoppade då mitt hjärta till när jag läste ”you make me smile”? Och varför var han ”nyfiken” på att veta om jag var bög? Tja, hans fråga blev uppenbarligen besvarad när han läste min andra uppsats. Men varför var han nyfiken i första hand?

 

Vid den punkten var föreläsningarna slut för dagen och mitt huvud brann av frågor om vissa tolkningar och fraser. Det var bra på ett konstigt sätt, det gjorde så att jag faktiskt tänkte över om jag borde träffa Harry. Hans brev hade inte specificerat en tid eller något, den sa bara att Harry skulle ”försöka fånga upp mig innan ridån går upp”. När Shakespearestudier var över rusade jag upp till mitt rum för att lämna av väskan och för att hämta lite prylar jag kunde behöva backstage. Jag hoppades på att vara tillräckligt snabb för att hinna hämta allt innan Liam kom in och frågade vad brevet innehållit.

 

Men hör och häpna, inte bara Liam var i rummet när jag rusade in. En fräckt leende Niall var också där, sittandes vid mitt skrivbord. De såg på varandra och sedan på mig med nyfikna ögon.

“What?” frågade jag kort även fast jag visste exakt vad de ville veta.

“What did Harry say?” frågade Liam med oskyldig röst.

Jag himlade med ögonen. “He said…. he said….”

Vad hade han egentligen sagt? Frågan hade rullat i mitt huvud hela dagen.

“I don’t know,” sa jag tillslut.

“What do you mean you don’t know?” frågade Niall misstroget.

“It’s… complicated.”

“Oooh, things are getting serious,” kuttrade Liam. Jag snappade upp hans fotboll och kastade den häftigt på honom.

“Show us the note then if you aren’t going to tell us anything,” sa Niall.

“No,” sa jag snabbt vilket fångade upp Niall och Liam.

“Somebody’s getting defensive,” sa Liam. “Are the two of you official now?”

“Nobody is getting defensive,” sa jag bestämt, “and nothing is official. Harry’s not gay and even if he was….”

“… you’d be married at this stage?” föreslog Niall syrligt.

“No, even if he was gay, I wouldn’t be interested.”

“Oh,” sa Niall, de såg båda riktigt snopna ut. “You don’t still believe that idea of yours that he had some sort of ‘plan’, do you?”

“I don’t know,” suckade jag. “I don’t know what to think. My mind is a mess.”

Jag tvärstannade när jag insåg att jag användt en replik från Harrys brev. Jag hade definitivt läst brevet en gång förmycket. Niall och Liam var tysta och såg på varandra, det var som om de drev varandra till att fråga mig något. Niall var tillslut den som tog till orda.

“So, what did the letter say?”

“Oh my God- nothing! Would you two stop all this! There is nothing going on at all so just give it a rest!”

“If nothing’s going on,” sa Liam klokt, “then why won’t you just show us the letter?”

Jag måste erkänna att han hade rätt, jag blev… ägd.

“Because I…. because I don’t want to.”

Varför? Varför visade jag dem inte brevet? Harry hade faktiskt inte skrivit något öppet eller personligt i den. Han friar liksom inte…

“Alright, alright,” sa Liam surt. “You don’t have to show us the silly letter. But tell me, why are you in such a rush? We don’t need to be down in the theatre for another twenty minutes.”

“He wants to sneak in a few minutes of smooching with-”

Innan Niall avslutat meningen tog jag upp bollen igen och kastade den på honom.

“Ow!”

“Sorry,” sa jag. “Look, I just wanted to have loads of time to get ready, that’s all.”

“Oh, ok,” sa Liam. “We’ll come down with you then.”

Jag kunde inte riktigt neka dem utan att höja deras misstankar ytterligare, så jag gjorde mitt bästa för att likgiltigt rycka på axlarna.

  

De tjattrade hejdlöst hela vägen ner till teatern om vad som hänt på nattklubben den föregående natten.

“Did you manage to find Niall a girl?” inflikade jag på vår väg genom lobbyn.

Liam himlade med ögonen. “He was getting on great with this really hot girl but chickened out of kissing her.”

“Liam, Niall’s gay.”

Jag slog händerna för munnen. Jag visste ärligt talat inte varför mina ord sluppit ut. Jag tänkte faktiskt bara säga det till mig själv inne i huvudet som ett förbittrat skämt mot Liams okunnighet. För mindre än en sekund förlorade Liam fattningen och hans ögon vidgades och munnen föll på vid gavel.

“Are you?” frågade Liam vänd till Niall.

“No, of course he’s not,” sa jag med ett nervöst skratt. “I was only jok-”

“Nah, it’s ok, Louis,” sa Niall tyst.

“You’re gay?” frågade Liam.

Niall ryckte på axlarna. “Er… yeah, I suppose.”

“Well, why the hell didn’t you tell me?” utropade Liam. “There I was trying to set you up with a girl like a fool!” Liam slog till Niall på armen och drog honom sedan intill sig. Han lindade sin högerarm om mig och halade in mig också.

“Ah, my two little gay boys,” skrattade Liam. “I’m like them girls who have loads of gay friends… what do you call them?”

“Fag hags?” föreslog jag.

“That’s it!” utropade Liam och klämde ihop oss tätt inpå sin kropp. “I’m a fag hag! Haha!”

Jag himlade med ögonen men kunde inte låta bli att skratta.

“But seriously,” sa Liam till Niall, “I’m totally fine with it.” Men plötsligt slog en tanke honom. “Oh dear, I don’t mean any offence when I said ‘little gay boys’ and ‘fag hags’…”

“Nah, you’re ok, man,” sa Niall lättsamt. “But if you ever call me a ‘little gay boy’ again, I’ll… I’ll….”

“Kiss him?” föreslog jag och drog in oss i ännu en skrattattack.

“Hold on a second,” sa Liam när han återhämtat sig och gått in på teatern. “Are the two of you…?”

Jag ryggade undan lite när jag insåg vad han syftade på.

“Together?” frågade Niall. “No, no, no. Not at all.”

“Jeez, Niall,” sa jag torrt. “I wouldn’t want to be easily offended, would I?”

“I didn’t mean it like that,” försvarade sig Niall och Liam höll på att bryta ihop igen. “It’s just… we’re friends.”

  

Jag såg på Niall att han tänkte på tillfället då jag oförberett lutat mig över honom och lagt mina läppar mot hans några veckor tidigare i den mörka teatern. Därefter –efter vi rätt ut allt om hans förhastade avfärd- hade vi vuxit till-

”The best of friends.” sa jag.

“Hey!” ropade Liam i protest bredvid oss.

~

Vi delade så småningom upp oss. Niall och Liam gick och letade reda på mickarna medan jag gick och bytte om tillsammans med Matthew och Luke. Jenna kom efter tio minuter och hon fixade till mitt hår och make-up på de få minuterna hon hade. Strax innan hon var klar tog hon upp elefanten i rummet.

“What happened to you yesterday?”

“What do you mean?”

“You weren’t anywhere to be seen backstage or anything,” sa hon och drog på ett tjockt lager foundation.

“I was in here.”

“On your own? For the whole interval? Why?”

Jag ryckte på axlarna och rörelsen fick henne att missa stället hon skulle smeta på mer smink på.

“Were you upset about messing up that line?”

Jag var tacksam för att hon var så direkt i frågan.

“Who you think me foolish if I said yes?” frågade jag.

“I would think that you’re only human. Obviously, drama is something you care about if you let it affect you that much. That said, you should have answered my calls and texts.”

“My phone was on silent in my bag,” sa jag ursäktande. “Did you think it was bad?”

“Your mistake? Nah, not really. I thought for a moment that Harry was trying to upstage you when he interrupted you.”

“Did you?” frågade jag ivrigt, jag kanske inte var så patetisk trots allt.

“At first. But then I remembered what your line was supposed to be and I realised he was trying to prevent you from making a bigger fool of yourself.”

“Great,” muttrade jag och Jenna rynkade pannan.

“What?”

“Nothing.”

“I thought it was nice, what Harry did. Especially as you always seem to be at each other’s throats… well, when you’re not checking each other out, that is. Although, I have to say, it came across as sort of clumsy and amateurish on Harry’s end.”

“Good,” sa jag. “Wait, what do you mean ‘checking each other out’?”

“Oh nothing,” sa Jenna och packade ihop sitt smink. “I’m not having this argument with you again. Break a leg tonight. You’ll be fine.”

  

Även fast sminket och håret tog lång tid så hade vi gott om tid innan ridån skulle gå upp, hela 40 minuter. Harrys rad ”jag hittar dig innan ridån” ringde i mitt huvud. Jag fördrev tiden med att småprata lite med Luke och Matteus. Varje gång någon gick in i rummet hoppade jag till, som om jag var en prinsessa som väntade på dagen prinsen skulle komma. Ha, sannolikt.

Fyrtio minuter blev en halvtimme och en halvtimme vände sig till en kvart. Innan jag visste ordet av det var vi uppradade bakom scenen och väntade på att släppas in. Det var cirka sex eller sju minuter till showtime och det var då jag såg honom för första gången. Han kom gående från sitt egna omklädningsrum. Han gick förbi oss och fram till Fiona och försökte lugna ner henne. Tydligen hade hon varit fysiskt sjuk med alla nerver föregående kväll. Ändå gick en konstig känsla genom mig när Harry placerade sina händer på hennes axlar. Var jag svartsjuk? Var jag sårad av att han inte letat upp mig som brevet antytt? Att han letade sig till Fiona istället för mig.

 

Nathalie kom snart fram och himlade med ögonen åt Fiona. Hon delade upp oss som får bakom scenen och jag följde med Matteus och Luke till den vänstra sidan av scenen medan Anna och hennes Pink Ladies fördes till motsatta änden. Såvitt jag var medveten försökte Harry fortfarande lugna Fiona och jag kände hur jag blev orolig när Zayn kom och viskade ”one minut to showtime”. Med cirka tio sekunder till godo kom Harry flåsande upp bakom mig. Kören avslutar sin sång och Matthew leder in oss på scenen. Innan jag tog min plats kände jag en lätt tryckning i handen. Han som inte sagt något eller ens kollat mig i ögonen på hela kvällen. Jag visste inte hur jag skulle reagera på det, men jag visste att det var oviktigt den närmsta timmen. Jag vägrade låta det påverka mig och sätta mina tankar i vägen för pjäsen när ridån gått upp. Fram tills ridån har stängts så är man sin roll och ingen annan. En äkta skådespelare.

 

Jag blev förvånad över hur jag presterade. Den första akten gick så bra att jag levererade mina repliker med brinnande självförtroende och allt verkade flimra förbi. Det var en underbar känsla. Efter cirka 50 minuter drogs ridån igen och pausen började. Egentligen ville jag bara stå på scenen och suga i mig applåderna, jag var värd dem. Men mina planer förstördes dock. Så snart scenen släcktes ner tog någon tag i min handled och drog ner mig från scenen och in i korridorerna backstage. Genom mörkret och ruset av människor kunde jag inte riktigt placera min kidnappare, men mitt hjärta hoppade över åtskilliga slag medan jag vilt fantiserade om vem det kunde vara.

 

Snart nog drogs jag in i ett omklädningsrum och greppet om min handled försvann. Han stängde noga dörren bakom sig.

”So,” sa Harry med en konstig ömhet jag mycket sällan hört: ”I think I have something to say to you…”
Älskar att Liam Niall att nästan kyssa en tjej, haha xD Niam i den här fanficen är bara för underbar <3
 
En annan sak som är underbar är NI, mina kära följare. Ni skriver så otroligt mycket gulliga kommentarer :))
7+ för nästa? 
http://lovefivelittleboys.blogg.se/
 

29b. Criticism of The Essay

Lyssna vi behöver prata. Jag vet inte vad som händer i mitt huvud just nu så du måste hjälpa mig att veta. Fan, jag vet inte vad som händer i mitt egna huvud. Mitt sinne är i en enda röra, och det är inte på grund av att jag druckit något. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill berätta allt men hur ska jag kunna göra det när jag inte ens förstår mitt eget syfte?


 

(11 OKTOBER)

Åh Louis, du är så rolig. Jag visste mycket väl att du hette Louis, men ditt ansiktsuttryck när jag sa Lewis var ovärderligt. Näst därefter kommer ditt fejs efter jag lånat pennan och började ringa in dina misstag. Skrattretande! Av någon bisarr anledning älskar jag hur frustrerad du blir nära mig. Det är den nervösa du som får mig att skratta. Du är en konstig kille. På ett bra sätt.

 

Åh, jag skulle ”kritisera”, eller hur? Tja, extraktet är faktiskt ganska bra, du för orden väl. Jag betonar några få (mycket få) misstag du gjort för att inte göra dig arrogant. Det är grymt, men också otroligt roligt. Det är något hos dig som får mig att le :)

 

Jag slår vad om att du inte kommer läsa detta innanför klassrummets dörrar, jag kan se hur frustrerad du är redan nu. Förhoppningsvis kommer du läsa det efter lektionen och då förstår du att jag aldrig menade något illa med kritiken.

Ha! Jag kan se att du håller tillbaka tårarna medan du läser mitt utdrag. Lady var en enorm hund. Jag tillbringade timmar på extraktet bara för att få till den perfekta hyllningen till henne. Jag vet faktiskt inte varför jag sa att det var nerräfsat på en halvtimme. Varför ville jag imponera på dig?

Ok, nu ska vi inte prata om mitt extrakt. Herregud vad seg du är på att läsa! :P 

 

 

Ledsen för den kritik som jag snart ska trycka ner dig med…

-Harry

Förresten, är du bög? Det är en bit i ditt utdrag som förvirrar mig, scenen mellan dig och din mamma. Inte för att jag har något emot homosexuella, speciellt inte dig. Jag är bara nyfiken. 


Harrys kritik på Louis första uppsats, ni vet när han fick lite panik över det han skrivit? 
 
Tack för alla finfinfina kommentarer, ni är så jäkla underbara ska ni veta! 

 5+ för nästa? :)))

Litet utdrag från kapitel 30:

“I don’t know,” sa jag tillslut.

“What do you mean you don’t know?” frågade Niall misstroget.

“It’s… complicated.”


29a. Letter To Louis

“Louis, you’re just being plain stupid now.”

För femtioelfte gången den här kvällen kände jag ett sting av smärta. Orden hade kommit från Niall, pojken som för bara några veckor sedan inte kunde förmå sig att prata med någon. Samma Niall som hade valt ut mig till sin trygga zon. Samme Niall som senare blivit min vän. Han hade blivit vän med min vän.


 

(16 DECEMBER)

Louis,

Snälla lyssna på mig. Istället för att fortfarande vara på nattklubben sitter jag här i mitt rum, klockan är 01:00 på morgonen och jag skriver den här anteckningen till dig… det måste betyda något.

Du sa att du skulle vara där, på nattklubben. Varför ljög du? Jag ville prata med dig… ordentligt.

Din rumskompis Liam sa att du var upprörd på grund av mig. Tja, det var rätt så tydligt utan hans bekräftelse. Han sa att du var övertygad om att jag förödmjukat dig tidigare ikväll. Jag vet ärligt talat inte vad du fick det ifrån. När jag talade i mun på dig var det för att rädda dig, göra så att du inte blev alltför generad. Ärligt.

 

 

Lyssna vi behöver prata. Jag vet inte vad som händer i mitt huvud just nu så du måste hjälpa mig att veta. Fan, jag vet inte vad som händer i mitt egna huvud. Mitt sinne är i en enda röra, och det är inte på grund av att jag druckit något. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill berätta allt men hur ska jag kunna göra det när jag inte ens förstår mitt eget syfte?

 

 

Jag vet att jag låter dum och blödig just nu så jag ska hålla käften. Jag ska gå över till ditt rum och skjuta in det under dörren. Liam sa att han skulle se till att du läser det så förhoppningsvis kommer… juste du läser uppenbarligen just nu. Om inte är det en nyfiken Liam som läser. I vilket fall.. Hej Liam. Nu kommer det bli besvärligt…

Allvarligt Louis (om det är du), jag behöver prata med dig. Låt mig be om ursäkt, ordentligt. Och du måste låta mig veta precis vad jag gjort så att jag kan ställa allt till rätta. Jag ska försöka fånga upp dig innan ridån går upp imorgon.

 

 

Bara du inte hatar mig.

-Harry.

 

 

PS- minns du att jag frågade om du läst mina kommentarer på din första uppsats för ett tag sedan? Jag visste redan att du inte läst eftersom jag tog bort den delen innan du stormade ut ur klassrummet. Av någon anledning ville jag inte att du skulle läsa det jag skrivit. Men för att visa att jag kan vara ärlig ska jag ge tillbaka det. Du får läsa om du vill. De är i precis samma skick som förut, jag har varken tagit bort eller lagt till något. Jag lovar.

Kanske det inte skulle blivit så galet om du fått läsa kommentarerna i första hand. Du kanske till och med skulle förstått… DS.
Ett litet brev från Harry till Louis. Även den kaxigaste kan skaka på orden, eller vad säger ni? 
Nästa brev kommer vid 5 kommentarer! 
 
Tack för alla kommentarer, sjukt kul att så många gillar den :D 
 
På tal om jag skulle översätta ännu en ff, kan inte välja mellan en Lilo som är uppdelad i tre delar med ca 20/30kap i varje del eller en Lou/Ni/Li/Haz fanfic, vad tycker ni? :))

28. My Friend Niall

”Oh, come on Zuko, tell us!” Vid denna del av scenen var det T-Bird’s tid att frysa och lämna plats åt tjejerna. Jag stod närmast Harry och han hade ansiktet vänt från publiken och mot mig. Som om jag inte var arg nog redan, nästan så att jag ville bryta och skämma ut mig ännu mer, flinade han åt mig. Flinade. Som den största skithögen i världen flinade han som för att säga, "You messes up and I saved the day by making you look worse". Det fanns inget jag ville göra mer än att slå till honom, hårt över ansiktet.


Louis har ju faktiskt varit med i en skoluppsättning av Grease, länken finns nedan :)

http://www.youtube.com/watch?v=n4re8ePE5Fk


 

16 DECEMBER

Loggen,

Ridån drogs isär. Jag tog min plats. Jag agerade. Jag låtsades som om allt var bra. Det är hela poängen med skådespeleri eller hur? Jag tänkte verkligen inte ge Harry en till anledning till att tro att jag var oprofessionell. Jag visste själv att pjäsen kunde höja mina betyg till nästa år. Jag stängde av min hjärna och gav scenen allt. Inte fören applåderna dånade genom lokalen släppte jag min roll. Så fort jag kom av scenen rusade jag in i omklädningsrummet och satte mig framför spegeln för att låtsas skrubba rent mitt ansikte medan Lukas och Matteus bytte om.

“You coming out, Louis?” frågade Matteus. Ingen av dem hade nämnt mitt strul med replikerna.

“Where are you all headed?”

“Some nightclub in the city.”

“Oh right. Yeah, I’ll be there,” ljög jag. Jag visste att jag inte skulle gå dit, men jag orkade inte förklara något för dem.

“Cool, see you later then,” sa Lukas och de gick ut, båda iklädda jeans och sminkfria ansikten. Jag var ensam. Jag ändrade mig faktiskt om min make-up, det var nog bäst att ta bort den. Det tog fem minuter, sedan tillbringade jag tio till att bara stirra på min ynkliga spegelbild i spegeln. Jag ville vara säker på att lämna sist så att jag skulle slippa utstå någon kontakt med någon. Jag ville inte ha leenden och falska gratulationer. Jag ville bara glida in i mitt sovrum och lämnas ensam. Med lite tur skulle Liam följa med till klubben som alla andra.

 

När jag bestämt mig för att alla borde ha lämnat hängde jag väskan över axeln och gick ut från omklädningsrummet. Det rörde sig några bakom kulisserna men annars hade nästan alla begett sig iväg mot nattklubben. Jag hade planerat att gå bland stolsraderna och det innebar att jag var tvungen att korsa scenen. Precis när jag kom upp på scenen hörde jag ett par dämpade röster bortåt vingarna. Källorna till rösterna vänder sig om och ser på mig, ingen återvändo. Jag hade inget annat val än att gå förbi dem.

Nathalie Hopkin och Harry Styles.

 

”Louis,” konstaterade Nathalie enkelt när hon såg vem det var. Genom mörkret såg jag att Harry gav henne en knuff i sidan medan han själv klistrade blicken i golvet. ”Well done. You gave a great performance.”

”Thanks.” muttrade jag tillbaka till den tomma komplimangen. Det var uppenbart att Harry pushat henne in i den.  Just då, i min förnedring och ilska, brydde jag mig inte om anledningen till det. Jag ville bara glömma hela föreställningen och allt som hänt. Kanske kan jag skölja över allt med nästa kvälls uppträdande. Kanske.

 

Inget mer sades medan jag passerade. Harry hade fortfarande huvudet nerböjt så jag kunde inte fånga hans blick. Kanske var det hans sätt att känna skuld för allt han gjort. Bra.

 

Det var inte det sista jag såg av Harry den kvällen, nej, han ropade snart på mig.

 

“Er, Louis,” sa han när jag var på väg ner för trappan mot publikens platser. Jag vände mig mot honom.

“What?” frågade jag rakt på sak.

“Are you coming to the club?”

Dum fråga. Men vad förväntade jag mig? En sorts ursäkt? Ha.

“Yeah,” svarade jag kallt. Jag valde att inte ge honom tillfredställesle av att jag var rasande.

“So, I’ll see you later, then, yeah?”

Jag rynkade pannan. “I suppose.”

“Good. I need to… Nothing, I’ll catch up with you later.”

Jag himlade med ögonen och fortsatte ut från teatern. Innan jag nått helt ut kom två människor emot mig.

“Louis!” utropade Louis. “We were backstage for ages looking for you!”

“Yeah,” la Niall till och de slöt upp vid min sida. “We couldn’t find you during the interval either.”

“Ummm.”

“Anyway, listen, Louis,” sa Liam, “that was a great performance! Congrats!”

“Was it?” frågade jag ointresserat. Jag menade inte att vara oförskämd, jag var mest trött på allt meningslöst småprat.

“Er, yeah!” ropade Niall. “You were fantastic.”

“Would’ve been even better if it wasn’t for a certain somebody,” sa jag bittert.

“What are you talking about?” frågade Liam med en förbryllad min.

“Oh nothing. I don’t feel like getting worked up over Twatface again.”

“Twatface?” frågade Niall. “You mean Harry? Why, what did he do?”

Jag kollade upp på dem, förvirrad. “Hello? Were you not paying attention? He made me look like a complete fool.”

“How?”

Låtsades de som ingenting för att jag skulle må bättre?

“When he interrupted me when I was trying to recover from forgetting my cue. He made me look like a bigger idiot.”

“What are you talking about?” frågade Liam igen. “Harry saved your ass from looking stupid.”

Hur fan kunde de inte förstå?

“Well, yeah I forgot my line,” sa jag frustrerat,  “but he didn’t have to go and make it look worse.”

“Louis,” suckade Liam. “You said the line at the wrong time. You had missed your cue and you came in with a line that wouldn’t have made sense if Harry hadn’t’ve interrupted you.”

“What?” spottade jag. “No, Harry was trying to make me look worse.”

“Louis,” sa Niall med en ovanligt lugn och extremt irriterande nedlåten ton, “I was following the script… Harry was trying to fix the mistake.”

“Well, I didn’t ask him to, did I?” jag visste att det lät patetiskt, men jag kunde inte hantera faktumet att mina bästa vänner försvarade min fiende just nu.  “It only made me seem more incompetent. You two don’t understand- it was all part of his plan.”

“What plan?” frågade Liam.

De skulle aldrig tro mig om jag berättade. De strålade från dem att de var på Harrys sida i det här.

“You won’t believe me,” rös jag och stormade förbi dem i ilfart.

“Louis, calm down,” sa Liam medan jag stegade över den tomma lobbyn. “Where are you going?”

“Bed.”

“But we’re all going out to-”

“Yeah, not me,” sa jag vasst.

Liam grep tag i min arm och halade mig tillbaka.

“Would you ever stop being so stroppy?” snäste han. “You’re over-reacting.”

Jag såg trött på honom. “Just let me go, Liam,” sa jag släpigt.

“You’re just being…. unreasonable,” sa Liam lite mjukare.

“No, I’m not. You don’t understand. You didn’t see the look he gave me. He’s set all this up, Liam. And the worse thing is, he made me…”

“Made you what?” frågade Niall när han kommit ikapp.

Jag suckade och såg bort från deras hårda ansikten. “He made me fall for him.”

“So, you do like him then?” frågade Liam, hans röst var full av uppriktighet.

“Yes. Wait, no! No, absolutely not. You don’t understand: he wanted me to fall for him so he could get his stupid revenge.”

“Revenge for what?” frågade Niall. Han såg på Liam, de verkade båda två ytterst förbryllade. Varför kunde de inte bara fatta? De trodde det skulle vara uppenbart så fort jag nämnt det.

“I don’t know. For me acting like a jerk towards him, I suppose.”

“Louis, you’re just being plain stupid now.”

 

För femtioelfte gången den här kvällen kände jag ett sting av smärta. Orden hade kommit från Niall, pojken som för bara några veckor sedan inte kunde förmå sig att prata med någon. Samma Niall som hade valt ut mig till sin trygga zon. Samme Niall som senare blivit min vän. Han hade blivit vän med min vän. Lagt upp en plan med en nästan helt okänd person för att få mig och Liam att prata igen. Han hade krupit ur sitt skal för att hjälpa till med det musikaliska, något han rymt ifrån för inte så länge sedan…

Jag gillar inte att erkänna det, loggen, men jag var arg. Arg på att den här pojken, pojken jag hade hjälpt att komma ur sitt skal, effektivt hade huggit mig i ryggen inte bara genom att försvara utan genom att förolämpa mig också. Det låter dramatiskt, men jag skulle gett vad som helst för att ha rätten att slå honom i ansiktet då. Rakt i fejset.

Och det var nu jag vacklade. Om jag väger med skadan som de gulligaste människorna i världen gjort hade något gått otroligt fel. Varför var jag så jävla arg? Vad hade de fått i mig?

Naturligtvis kunde jag svara på det. Det var Harry Styles. De kom alla tillbaka till Harry. Det var honom jag borde visat fientlighet mot. Det var inte rättvist att mina två bästa vänner skulle få lida.

Men varför står de upp med honom? Varför drog de hans ord över mina, särskilt när de inte ens hört hans version av historien?

“Sorry,” sa Niall när han såg hur hårt hans ord tagit.

“No, I’m sorry,” sa jag och försökte mitt bästa för att få min frustration i schack. “I shouldn’t be snapping at the two of you and acting like a drama queen.”

Liam skrattade. “Well, you are allowed to, I suppose. You are studying Performing Arts, after all.”

“No; I’m being horrible. But still, you have to believe me when I say that he planned all this.”

“Well, explain it to us, then,” sa Liam. Jag kunde se hans försök att vara tålmodig och att lyssna men det gjorde mig i alla fall bättre. Jag hade ändrat mig.

“Look, I think I’m just going to go to bed. Honestly, I even think myself that I’m being slightly irrational.”

Niall och Liam utbytte  No, really? blickar med varandra.

“I still think he planned all this, though,” fortsatte jag. “But I won’t bore you with the details because it’ll only get me wound up even more having to recount everything. Are you two going out?”

“We sure are,” sa Liam och sken upp när jag bytte ämne. Han tog ett stadigt tag om Niall på sin vänstra sida. “Going to bring Niall to his first nightclub!”

 

Niall försökte lekfullt ta sig ur Liams grepp medan han log brett. Hur i hela världen hade jag kunnat låta min ilska gå ut över en sådan bedårande människa? Jag var otroligt stolt över honom: på en kort tid hade han blivit så mycket, så enorm.  Och dessutom var han glad.

Jag hann egentligen tänka mer just då men det var bara en himla röra, jag visste inte hur jag kände. Kanske var det hela problemet.

“We’re going dance the night away, eh Nialler?” fortsatte Liam. “And perhaps find you a smokin’ girl to get stuck into.”

Niall pausade från sin kamp och fångade min blick. Vi grinade igenkännligt mot varandra och Liam upptäckte det.

“What are you two smiling about?” frågade han.

“Nothing,” sa vi i kör.

“Whatever, you weirdos. Are you sure you’re not coming, Louis? Come on, it will be great fun!”

“No, I’m too… too drained. I’d be no fun.”

“Right, I’m only allowing you to skip tonight if you promise to come out tomorrow night when the show’s over,” sa Liam.

“Whatever,” sa jag och himlade med ögonen.

“Promise!”

“Fine, I promise!”

“Good. Now, Niall, are you all set to go?”

“Sure am.”

“Well ok then.” Liam turned back and gave me a sad smile. “You sure about not coming?”

“Yes.”

“And you’re sure you don’t want to talk? Listen, we can cancel tonight and just go out tomo-”

“No, Claire will want to go out. And you can’t let Niall down.”

Liam kollade intensivt på mig innan han vände sig om. “We’ll talk in the morning, yeah?”

“Yeah.”

“Try not to be upset,” sa han och klappade mig lätt på axeln.

“Ok. Now, for crying out loud, would you two ever just go and stop worrying about me?”

“Bye, then. I’ll try not to wake you when I come in.”

“See you Louis,” sa Niall.

 

De gav mig var sitt sorligt leende och vände sig om för att gå. Jag började gå upp för trapporna, men stannade för att titta på Liam och Niall som tystlåtet skojade med varandra. Om jag varit på ett annat humör skulle jag antagligen vara avundsjuk på dem. Rätt i det ögonblicket var allt jag kunde känna en svag irritation med en strimma av stolthet. Jag kände mig som en förälder som ser sitt barn gå till skolan för första gången när jag såg Niall bredvid Liam, de skrattade.

När de försvunnit ut vände jag mig om och började gå upp mot rummet igen. Jag bytte till pyjamas och ramlade nästan i säng, jag tvättade varken av mig eller borstade tänderna. Jag orkade inte ens vända på telefonen, troligen hade jag väll 20 missade samtal från Liam, Jenna och Anna från tidigare.

~

För en sådan hemsk dag hade jag en ganska lugn sömn. Jag vaknade inte förrän 08:00 nästa morgon. Jag kände mig utvilad medan jag sträckte på mig men sen började alla minnen från gårdagen svämma över mitt sinne. Hade jag verkligen glömt min replik? Förödmjukade Harry mig verkligen? Hade Niall och Liam verkligen försvarat Harry? Hade jag varit en Drama Queen?

Jag såg över till sängen bredvid där jag förväntade mig Liam att ligga. Hans säng var tom, dock. En oroande tanke på att han fortfarande var ute och festade slog mig innan jag såg noterna på mitt nattduksbord. Det fanns några bitar av papper ovanför allt skrot, de andra var under ett A4 papper vikt på mitten. Jag läste skrotet först.

Louis. Hope you’re feeling better and are not upset. Didn’t want to wake you. Had to head out to brekkie with Claire.

Listen, just read the note. He insisted that I give it to you. I don’t know what it’s about but I have a feeling it’s not part of this ‘plan’ you think he has or anything.

We’ll talk later, I promise.

-Liam

P.S.- you were honestly great last night.

 

Jag rynkade pannan och la lapparna åt sidan. Jag kunde urskilja en del av vad de andra bladen innehöll. Mitt hjärta hoppade. Det var det jag hade letat efter. Jag motstod frestelsen att undersöka det först och plockade upp bladet som låg ovanpå istället och började läsa det välbekanta klottret.

Louis, började det. Please, just hear me out…


Lilla Louis. Jag älskar det stycket där Louis ser på Niall och inser hur mycket större han blivit under det halvår de tillbringat tillsammans. En liten guldklimp. 
 
Tack för alla supersöta kommentarer, är jättekul att ni läser :) 
6+ för nästa :))
 
Jag tänkte fråga om ni vill att jag översätter en till av hans fanfics efter Secret Ovation? Har kikat lite på dem och det kan finnas en hel del material (bromance) :)

 


27. The Show Must Go On

Sen gjorde han något som knockade mig i några sekunder. I mörkret fann hans hand min. Hans långa fingrar slöt sig kring min egen. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände en pirrig känsla forsa genom mina ådror.

Harry Styles höll min hand.


 

15 DECEMBER

Loggen,

Det var underbart från första stund. Fantastiskt till och med. Jag älskade känslan av att vara på scenen. Jag kunde känna publikens närvaro framför mig och det bara fyllde mig med glädje. Det är svårt att beskriva, den nervösa stämningen jag kände på scenen. Allt jag vet säkert är att det var just den känslan jag ville uppnå.

Men trots denna glada känsla var det en annan känsla som pressade glädjen åt sidan. Jag var inte exakt säker på vad det var. Kanske kan jag kalla det kaos eller förvirring. Det som var mest förvirrande var att det fanns något på denna jord som kunde distrahera mig från pjäsen.

Det var så att min hjärna inte kunde sluta tänka på vad som hänt med Harry bara sekunder innan gardinerna gick upp. Det var inte frågan om vad Harry gjort, det var känslan jag fått när han gjorde det. Som om en gnista tänds inom mig.

De första minuterna drevs tankarna på att uppträda ut av gnistan men sen kom jag på mig och började fokusera på det jag skulle göra. Men det var nästan omöjligt och de viktiga tankarna började blekna bort och ersattes av allt fler onödiga tankar. Plötsligt började jag se mindre Danny och mer Harry.

Jag fångade upp mig själv i fem minuter men snart började oskärpan igen på grund av det som hänt backstage. Nej, jag sa till mig själv att fokusera. Utföra det jag älskar. Några bisarra ögonblick med skithögen fick inte förstöra allt. Fokus.

 

“What’s shakin’ with you guys?”

You like him, don’t you?, tankarna i huvudet erövrade nästan mitt fokus från pjäsen.

“Where have you been all summer?”

You do like him.

“I’ve been down by the beach…”

Oh, just admit it to yourself.

“It ain’t any of your…”

Niall was right. And Jenna. And Liam.

“But then I had to leave and…”

He looks pretty hot in his costume, doesn’t he?

Shut up! Shut up!

“But I don’t understand why Danny…”

Why can’t you just admit it? You like Harry Styles. So what?

He’s actually pretty good at acting, you know. And writing.

Shut UP!

“Guys, I don’t…”

That’s why you hate the fact that you like him, isn’t it? You’re jealous. You’ve been jealous for a long time…

 

Tystnad slet mig från mina tankar… Matteus vänder sig om och tittar på mig. Lukas gör detsamma. Harry, med ett brett flin, vänder sig om med aningen rynkad panna.

Flickorna står i frusna positioner på andra sidan scenen och sneglar på mig. Publiken var tyst.

Åh fan.

Det var min tur, min replik.

Hur länge hade de väntat? Tre sekunder? Fem sekunder? Nu när jag skriver kommer det låta som en minut och det var så det kändes då. Och hur.

Vilken var min replik? Vad skulle jag säga?

Jag var i fullt panikläge. Jag försökte komma ihåg alla rader jag redan sagt i hopp om att få mindre att välja bland. Och så plötsligt hade jag det och kunde återhämta mig.

Jag började säga repliken, ”Oh, come on Zuko, tell…”

”You don’t want to hear the horny details!” avbröt Harry högt.

Vad? Hade inte Harry just sagt det? Jag stirrade på honom i fullkomlig förvirring, undrade vad fan han trodde han gjorde. Sen kom jag ihåg faktumet att jag stod på en scen och upprepade min replik efter honom, så pass högt att han inte skulle ha en chans att avbryta.

”Oh, come on Zuko, tell us!” Vid denna del av scenen var det T-Bird’s tid att frysa och lämna plats åt tjejerna. Jag stod närmast Harry och han hade ansiktet vänt från publiken och mot mig. Som om jag inte var arg nog redan, nästan så att jag ville bryta och skämma ut mig ännu mer, flinade han åt mig. Flinade. Som den största skithögen i världen flinade han som för att säga, "You messes up and I saved the day by making you look worse". Det fanns inget jag ville göra mer än att slå till honom, hårt över ansiktet.

 

Jag höll mig dock och vi genomförde resten av scenen och sången. Jag kunde inte göra något förrän pausen. Vi var på scen vid olika tidpunkter och var aldrig tillsammans backstage så det fanns inget sätt jag kunde konfrontera honom på. Men jag gjorde en sak mot honom- varje gång vi var på scenen tillsammans backade jag inte ett steg för att visa hur jävla förbannad jag var. Det påverkade naturligtvis min prestation, men för en gångs skull brydde jag mig inte. Min ilska var rödsprängd. Jag var otroligt kluven. Ju närmare pausen vi kom, desto mindre ville jag konfrontera Harry. Sanningen var den att jag bara ville glömma förlägenheten på scenen.

 

Scenkonst var det jag studerade på collage: något sådant borde inte ha hänt. Och det skulle inte ha hänt om det inte var för Harry Styles självbelåtna hjältedåd. Så fort ridån drogs ihop bakom oss för paus bestämde jag mig för att inte konfrontera honom trots allt.

I själva verket rusade jag mot omklädningsrummet så fort som ridån gick igen bakom oss. Lyckligtvis hade Lukas och Matteus ingen anledning till att vara där så jag kunde vara ensam med mina tankar. Naturligtvis ville alla mina tankar oroligt återuppliva varenda sekund av det som hänt på scenen.

 

Det var patetiskt, loggen, jag vet. Men det är det jag vill göra med mitt liv. Jag ville vara den som hjälpte folk att komma på rätt spår igen, hjälpa sådana som var sämre på teater än jag. Några andra arroganta studenter som inte hade något med mitt liv att göra hade rättat mig och fått mig att se ut som en dåre.

Jag som arbetat så hårt för att äntligen få stå på scenen, att göra det jag älskar mest av allt. Jag som var tvungen att stå i bakgrunden medan någon som råkade ha stark röst fick huvudrollen.

Ja, allt det rusade genom mitt huvud i tjugo minuters paus. Anna, Liam, Jenna och Niall undrade säkert vart jag tagit vägen, men jag brydde mig inte.

Jag kunde höra Nathalie vråla backstage ”Five minutes ’til curtain!” och jag suckade för mig själv. Jag ville inte gå tillbaka upp. Det var inte på grund av min förlägenhet, nej det var en större faktor. Jag ville absolut inte möta Harry. Jag ville inte se hans självbelåtna leende igen. Jag visste inte vad han tänkt när han låtit distrahera mig backstage precis innan showen började.

Sen slog det mig. I min förlägenhet och raseri, tankar om vad som hänt innan det var glömt. Och plötsligt hade jag en verklig anledning till att förakta Harry Styles. Jag förstod nu. Allt detta backstage, försöken till att närma sig mig. Det var en bluff. En fälla. Hämnd för det jag sagt till honom och hur jag reagerat omkring honom. Hämnd för att jag var otacksam mot det han skrev i min uppsats. Hämnd för att jag spydde över hans skor. Och så var det jag, att jag låtit mig själv tro att jag älskade honom. Det var en del av fällan. Jag var säker på det- Harry visste att jag var bög och han hade vänt på charmen för att jag skulle falla för honom. Låtsas vara sårbar, fråga om en åsikt om hans hår, titta mig djupt i ögonen och hålla min hand. Det var planerat hela tiden: att få mig att lita på honom för att sedan krossa mig under en sten, bara för att hämnas.

Det sättet han utfört det på, väntat på möjligheten att göra mig till åtlöje, forsade genom mitt huvud. Som om det inte var nog med att han lyckades fixa så att jag glömde min replik, han gnuggade ner saltkornen i såren också genom att sudda över min replik med sin egen. Som om jag var en amatörskådis!

Jag kände mig sjuk. Jag hade låtit mig luras.

 

”Everyone who’s on stage for the first scene in the second act, in the wings right now!” skrek Zayn från korridoren.

‘The show must go on-‘ det mest berömda uttrycket inom teater, men jag skulle gett vad som helst för att slippa gå in på scenen igen. Ingen tvekan om att Harry hade fler ess i rockärmen.

Nej, jag hade mer stolthet än så. Det var bara en kort liten blunder, men tänk. Teater var det jag ville göra med mitt liv och jag var en utmärkt skådespelare. Goddamnit. Jag tänkte inte ett barnsligt upptåg förstöra min framtid och göra mig aningen upprörd.

Eller det var det jag försökte intala mig i alla fall.

~

Graham såg mig komma ut ur omklädningsrummet och han leder mig otåligt mot vingarna.

”Try not to mess up your lines this time.” Muttrade han och det hade effekten av att jag kände mig hundra procent sämre. Jag trodde inte ens det var möjligt.

”I didn’t mess up my.”

“Shush,” viskade han irriterat. “I don’t care. Just get backstage.”

Jag försökte att inte låta hans inställning påverka mig medan jag tog plats bredvid Lukas och Matteus. Jag höjde huvudet. De två pojkarna hade uppenbarligen märkt min miss men de brydde sig förmodligen inte. Ändå undvek jag ögonkontakt med någon av dem ifall de skulle säga något. Sedan kom Nathalie och berättade hur vi skulle stå på en strikt linje vid vingarna innan hon rusade iväg med manus i högsta hugg och försökte hitta någon annan att korrigera. Pianot började spela en introduktion för att öppna musikalen igen medan publiken satte sig på sina platser. En minut kvar.

”Louis, is it you?”

Jag kände lukten av en muskulös, manlig doft som jag kunde placera innan jag ens hört rösten som bar den. Jag hade valt att ignorera honom, så jag fortsatte med det.

”Louis?” viskade han och petade mig hårt i axeln. ”I was wondering where the hell you had gotten to.”

”Save your breath.” muttrade jag utan att vända mig om.

”Excuse me?”

”I said save your breath. I know what you’re trying to do. Getting your childish revenge on me.”

“Louis, what are you-?”

“Iäm letting you know,” sa jag på ett dödligt, tyst sätt, ”that if you try and pulla ny more moves, I will humiliate you in ways you can’t imagine.” Jag hade inte planerat att säga det till honom. Jag hade inget betänkt sätt jag kunde skämma ut honom på även om han skämde ut mig.

”What on Earth…?” började Harry fråga.

“Oh, playing the clueless act, are we? How fun.”

“What are you babbling on about?”

“Cut the bullcrap, Harry.”

“Me? Me cut the bullcrap? Ha! You’re the one giving me the cold shoulder on stage.”

“That’s right,” sa jag ogenerat. Jag ville inte möta honom än.

“So you admit it? God, that’s so unprofessional! And you’re the one that studies Performing Arts. Of all people! Ha!”

Jag ville det inte, men den kommentarer sved djupt ner i magen. Den snuddade något. Det ”Ha!” bekräftade mina misstankar om Harry och hans plan för hämnd. Detta var vad han velat: få mig ostadig på scenen, och att göra så att det såg ut som om det var mitt egna fel. Pianot hade slutat spela… Lukas och Matteus tog sina platser… ridån gled isär…

 

The show must go on.

Eller?


Där svalnade Larry igen, kommer Louis fortsätta såhär och vad håller Harry egentligen på med? 
 
Tack för alla überunderbara kommentarer ni ger mig, jag blir så himla glad :') 
7+ till nästa? 
 
Nästa kapitel, det kommer tas ett stort steg av den person som kan Louis innan och utan. Kapitlet är underbart och ni vill inte missa det :))
Min andra novell, trololol: 
http://lovefivelittleboys.blogg.se/
 

 


26. Break A Leg

“Completely,” Jag höll inne en suck. “I’m getting over it, though. Now I know for sure that you’re completely straight.”

“Sometimes I wish I wasn’t,” sa Liam och mina muskler drevs på helspänn. “Sometimes, I wish I could go poof and wake up gay one day because I would totally…”

“Liam don’t say it.”

“… go out with you.”


 

15 DECEMBER

Loggen,

“Is it Ben?”

“No.”

“Matthew?”

“No.”

“How about Freddie?”

“Liam, I told you, I don’t… Wait, who’s Freddie?”

“That one who plays the singer in the musical,” sa Liam. Jag himlade med ögonen och slog honom lätt i magen, bara på skoj. Jag var faktiskt glad över hans uthållighet eftersom det distraherade mig från min sista minuten panik.

“No, I told you. I don’t fancy anybody.”

“Hey Louis, Liam! Wait up!” jag blev lättat när jag hörde Nialls röst ropa till oss. Han kom springande ner för trapporna mot oss och mötte upp oss vid lobbyn.

“What’re you two talking about?” log han.

“Nothi-”

“I was just trying to guess the other guy that Louis fancies,” avbryter Liam mig.

“Oh yeah?” frågar Niall och hans leende sprider sig upp mot öronen. “Who have you said so far?”

“Er Steve, Adam, Ben, Matthew, Freddie.”

“You’re on the right track with the last few,” sa Niall medvetet.

“You know?” frågade Liam misstroget.

“No he doesn-,” började jag. .

“Sure do! I’ll tell you in the sound box,” Niall blinkar leende mot mig. Jag såg på hans inställning att han skulle säga Harry Styles. Dumma Harry Styles och hans klantigt klippta frisyr.

“No you will not,” sa jag trotsigt. “And don’t believe a word of it if he does, Liam.”

 

Ni kan ju inte ens gissa vem som kom in just då? Precis.

 “Hey guys!”

“Hey Harry!” säger Niall och kastar en fräck blick på mig.

Jag ville bara krypa in i ett hål och försvinna. Till råga på allt började jag förvandlas till en levande rödbeta igen också.

 

Harry nickade mot Liam. “Hey, man. Liam, right? You’re Louis’s roommate, aren’t you?”

“Sure am,” sa Liam. “And I’m in charge of sound for the musical.”

“Of course,” sa Harry. Jag tror han var lite generad över det faktumet att han visste att Liam var min rumskamrat. Varför kom han ihåg det framför att Liam var ljudansvarig?

Sedan var det min tur. “Hey Louis!” sa han glatt. Lite för glatt. Det var inte hans vanliga, arroganta glädje. Han verkade genuint glad och mina ögon smalnade.

“What are you so happy about?”

Han ryckte på axlarna. “Excited about the musical, I suppose. Only a few hours ‘til showtime!”

“How are you not nervous?” frågade jag misstänksamt.

Han ryckte åter igen på axlarna. “I just want to get out there and do it!”

Jag såg Niall flina för sig själv och Liam ser frågande på honom. Han nickar omärkbart mot Harry och ett ljus gick upp för Liam.

”Ohhhhhhhh.” utbrast Liam rakt ut i verkligheten, ungefär som Jenna gjort. Åh, jag ville bara rycka Niall i småbitar. Döda dem båda två. Harry talade om någon efter-show fest som vi var inbjudna till och han hade turligt nog inte sett blickutbytet mellan Niall och Liam. Medan Harry babblade på fångade Liam mitt öga och höjde strategiskt på ögonbrynen. Jag sträckte ut handen och slog honom igen, hårdare. Min hand fångade Harrys uppmärksamhet och han insåg att ingen faktiskt lyssnade på honom.

“What’s going on?” frågade han försiktigt.

“Nothing,” sa jag blankt.

“Well, actually, Louis was hitting me because I’ve been a bit of an idiot,” sa Liam och gav sig själv en lätt örfil. “Niall and I left some of the audio equipment in the AV room. We’re going to have to collect it before the show.”

“What audio equip-,” började Niall innan han fattade vinken och fortsatte på samma not. “Oh right, yeah. The audio equipment.”

“You need help or anything?” frågade Harry samtidigt som jag sköt mina vassaste dolkar mot Liam.

“No, no,” insisterade Liam. “It’s only two boxes. You two go ahead, you could do without being late.”

 

Med en blinkning mot Niall började Liam och han gå i motsatt riktning. Jag visste faktiskt inte riktigt vad de ville att vi skulle tro eftersom de inte ens gick mot AV-rummet. Harry märkte det inte, dock, och jag hade inget annat val än att gå med honom genom teatern.

“They’re a bit strange,” sa Harry.

“You could say that.”

Tystnad. Snälla ta mig ifrån pinsamheten.

“Are you nervous?” frågade Harry så småningom.

“Hmm?”

“Are you nervous? You were asking me why I wasn’t. Are you?”

“A bit,” erkände jag. “But nerves are good.”

“So I’ve heard. I’m nervous now because I’m not nervous.” Skrattade han tyst.

“That’s because you’re so cocky,” sa jag.

“Excuse me?” sa han och såg rent av sårad ut.

“I didn’t mean it in a bad way.” Okej, jag menade det på det sättet. “You’re just naturally confident about… everything.”

“Not everything,” sa Harry tyst, som om han undanhöll något, “You never said what you thought about my hair.”

“Oh yeah.” jag minns för några dagar sedan, precis innan generalrepet då jag dumt nog kommit på mig själv med att stryka hans klippta hår. Jag tittade lite mer noggrant nu. Det var inte så kort som jag trott det varit, men det var ändå konstigt att se honom i den nya stilen. Om sanningen ska fram var jag fortfarande inte ärlig om vad jag tyckte. Aja, jag bestämde mig i alla fall för att vara snäll.

”Yeah, it’s cool.” sa jag.

”You don’t like it.” sa Harry bestämt. Inbillar jag mig det eller låg det ett spår av besvikelse i hans röst? Vad sökte han för godkännande? Varför vill han ha mitt godkännande över huvud taget? Han som var så självsäker på allt och alla.

“No, I do,” insisterade jag. “It’s just, I think… I think I liked it the way it was.”

Denna yttring tog till och med mig med överraskning.

“Oh. I didn’t think you liked anything about me,” sa Harry med en så barnslig dysterhet att jag fick lust att skratta. 

“What?” frågade jag samtidigt som vi kom in I teatern.

“Nothing,” mumlade han generat.

Jag lät det ändå inte gå. “But you’re the one who… all you’veever done is… How in the….?” spottade jag, frustrerad över min förmåga att aldrig kunna säga något ordentligt. Hur vågade han påstå att jag inte tycker om honom när det är han som hackar på mig hela jävla tiden.

  

Rättelse: Brukade vara. Var det inte så att det nästan rått vapenvila mellan oss? Jag tänkte tillbaka på när vi stod backstage på teatern och han frågade vad jag tyckte om hans hår. Jag tänkte på gången han hjälpt Niall medan jag sjöng i högan sky och spydde ner honom. Jag tänkte på dagen då jag skrikit åt honom eftersom han skrivit det där, jag hade stormat ut och han hade låtsas som om mina kränkningar aldrig hänt.

Hade jag missbedömt Harry? Var han verkligen en schysst, anständig kille som skyfflat mig åt sidan med sin kaxighet?

Mitt försök att svara på Harry var det sista som yttrades mellan oss innan en stressad Nathalie mötte upp oss på väg backstage.

“Guys,” halvsnäste hon. “You’re one of the last few here.”

“We had lectures today,” svarade Harry simpelt. “And we had to eat after.”

Nathalie vinkade likgiltigt med handen. “I don’t care. Just get backstage the two of you. Your hair needs doing. We have a very mini rehearsal before the show starts.”

“It’s like six o’clock, though,” sa jag. “Doesn’t the show start at half-seven?”

“Exactly,” klippte hon av. “That’s why it’s mini.” Hon såg ut so mom hon skulle börja gråta och hon för långsamt händerna mot tinningen. “Oh Lord, we are not ready for this at all!”

“Nathalie,” Harry tar bestämt tag i hennes axlar, “you need to calm down. Everything will be alright. You’ve done an amazing job.”

Han kastade ett övermodigt leende mot henne, det verkade fungera och hon tar ett djupt andetag.

“Thanks,” sa hon och jag hörde för första gången hennes röst som en avlägsen viskning  “Now, get backstage and get your hair and make-up done, the two of you.”

Vi hörde henne mumla “Where the hell are the sound guys?” innan hon stormade förbi oss. Zayn närmade sig.

“Women,” muttrade han och himlade med ögonen åt Nathalie. Jag började undra varför Zayn faktiskt var så besatt av henne. Efter allt arbete var det bara två nätter kvar och han hade inte fångat in henne än.

“Right,” sa Zayn och slog ihop händerna. “Not long until showtime, guys. Louis, there’s some girl waiting to do your hair in the dressing room. Harry, you come with me and see if you can calm Fiona down.”

“What’s wrong with Fi-” började jag men de var redan borta.

~

En timme och ett sista-minuten-repetition-för-att-lätta-på-stämmingen rep senare var alla påklädda, nervöst väntande backstage medan vi väntade på att klockan skulle ticka fram till halv sju. Ljudet av publiken som tog sina platser ekade genom kulisserna och våra hjärtan tog stryk även av det.

Jag försökte distrahera mig genom att prata med Anna och Jenna. Harry skojade högt med Freddie och Matthew bredvid oss, som om han inte hade ett enda bekymmer i världen, var obegripligt irriterande. Just då hade jag ingen aning om vad jag tyckte om honom. Pojke, min hjärna vill göra upp.

 

Jag syftar naturligtvis på det han gjorde på scenen en stund senare men jag kommer till det så småningom. Men nu ska jag berätta om vad som hände sista minuten medan Danny och T-Birds väntade på att bestiga scenen, först av alla.

 

Matteus och Lukas stod först i kön upp på scenen. Sedan kom jag och sist Harry. När kören började närma sig refrängen och vinkarna av att vi snart skulle gå upp blev fler kände jag Harrys mjuka andedräkt i mitt ansikte.

“Don’t worry, Louis,” sa han så tyst att Matteus och Lukas omöjligt skulle kunnat höra i ljudet från publiken. “You’re going to be great.”

“Easy for you to say.”

“Hey, I’m nervous too, you know,” viskade han med sitt svagaste skratt. “I just don’t really show it.”

När jag vände mig om och såg ångesten i hans ögon förstod jag att han talade sanning.

“So the ever-confident Harry Styles is nervous,” viskade jag skämtsamt. “That’s a turn-up for the books.”

Han grinade mot mig. “Break a leg,” viskade han enkelt.

 

Sen gjorde han något som knockade mig i några sekunder. I mörkret fann hans hand min. Hans långa fingrar slöt sig kring min egen. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände en pirrig känsla forsa genom mina ådror.

 

Harry Styles höll min hand.

 

Jag vände mitt huvud mot honom igen och sökte i hans glansiga ögon efter en mening. Och där fann jag den intensiva känslighet han visat mig nyligen då han skrivit en falsk förklaring till min uppsats, då han hjälpt Niall att bära mig samtidigt som hans skor tjippade av spya och helt enkelt samma blick han visat mig medan han stod tillsammans med mig i omklädningsrummet och han frågat om min åsikt angåande frisyren, då han påpekat att jag inte gillade någonting hos honom…

 

Och precis som hans ögon och hand i min bekräftade detta höjde han handen och strök mig över kinden, tyst och försiktigt. Mitt hjärta var i högvarv och nu visste jag att det inte berodde på nerverna inför showen. Där var vi, hand i hand och hand på kind. De två pojkarna som nu var lite klokare i mörkret.

Men så släpptes ridån ner och kören rörde sig mot scenens bakgrund. Verkligheten tillkallar oss. Harry drog sakta sin hand från mitt ansikte och ser lite på mig, den måste ha varit där i minst tre sekunder. Allt jag visste var att jag inte ville att han skulle göra det även om han skulle göra det, även om han var tvungen. Mina egna händer slutade fungera och han drar sig bort från mitt ansikte. Jag vet inte vad syftet var men Lukas och Matteus var redan på sina platser. Jag visste att det fanns en stor risk att Niall eller Liam slagit på min mick för nästa scen men jag kunde inte hjälpa viskningarna som flyr mina läppar.

”Harry…”

Han log ett litet, nästan sorgligt leende. För en bråkdel av en sekund stod vi där med händerna slutna i varandras och kollade in i varandras ögon. Men vi var tvungna att sluta eftersom det inte var ett lämpligt sätt att ta plats på scen genom. Nu var det ögonblick mellan oss och scenen.

 

När jag funderar på det nu, undrar jag om betydelsen i det ögonblicket fick Harry att slå om på scenen. Hade jag också reagerat på samma sätt eller inte? Hade det påverkat min förmåga att se saker som höll på att hända opartiskt?

 

Men i det ögonblicket  fortsatte mitt hjärta slå lite fortare än menat för det som hänt några sekunder tidigare och på grund av nerverna. Gardinerna skiljde långsamt på sig och musiken började spela.

 

Showtime.


Någon gissade på en Larry, och där blev det lite Larry och Lilo svalnade :)
Men det finns en hel del vändningar kvar på de 6 kapitlerna som är kvar... 
 
Ge mig så många kommentarer som möjligt, älskar era kommentarer underbara människor! :D
7+ till nästa? :))))
Försöker locka över er lite till: 
http://lovefivelittleboys.blogg.se/

 


25. I Would Totally Go Out With You

“Right, I’ll get to what I was talking about in a minute,” sa Liam. “I’ll tell you what my suspicions are, so. But it’s going to make me sound so vain if it’s not true. I’m almost sure it is, though, but I don’t want to embarrass you by… Well, I’m going to embarrass you either way by-”

“Liam, stop babbling and just tell me.”

Liam kollade tyst ner på sina fötter innan han tyst erkände sin teori.

“Louis, I think… I think you’re gay. And I think… you like me.”

Loggen,

Jag lutade mig bakåt och gled ner med ryggen mot väggen igen. Jag ville bara att marken skulle svälja mig. Jag begravde mitt ansikte i händerna och gjorde mitt bästa för att inte låtsas om det sista Liam sagt.

“It’s true, isn’t it?” frågade Liam mjukt efter ett par sekunder. Han lät varken arg, upprörd eller urflippad, det lät mer som… en fråga.

Jag nickade, det var ingen mening att ljuga och jag ville ändå inte göra det.

“I know you must be embarrassed,” fortsatte Liam tyst. “I don’t really know what to say.”

   

Jag ville bara att han skulle fortsätta prata, om vad som helst, bara för att fylla den förödmjukande tystnad som brände mig i ansiktet. Han fortsatte efter några  minuter, med det han sa var det sista jag ville att han skulle säga

“I should let you know, though: I’m straight. I have a girlfriend. And I hate to have to say it, but I don’t see you as anything more than a friend.”

Jag vägrade titta på honom och höll huvudet begravt i händerna. Jag var inte mer än en hög människa på golvet.  

“Actually,” Liam använde sin rundare röst, “I see you as the best friend I could ask for… who I wish more than anything was back in my life.”

Jag hörde att Liam reste sig och tog några korta steg mot mig. Hans hand griper tag under min underarm och han drar lätt upp mig till stående ställning. Han skrapade bort händerna från mitt ansikte, skrattade lite och försökte fånga min blick.

“Oh Louis,” mumlade han sorgset i mitt öra. “If only it didn’t have to be this way.”

“What do you mean?” frågade jag, yttrade ord.

“If only you didn’t like me,” sa Liam och lossade greppet om mig. “I only ever want to see you as happy as you make me.”

“You do make me happy,” mumlade jag så tyst som det är mänskligt möjligt att göra.

“I feel really vain saying this but seeing me with Claire or whatever must be tough for you,” sa Liam.

Jag nickade.

“So what you said on the phone was true then?” frågade Liam.

“Half-true,” sa jag och suckade. “But it was only because I was so frustrated with liking you so much.”

“I understand.” Liam drog fram en stol mot mig så att vi skulle kunna hålla ett sittande samtal. “I want to let you know: I’m not angry or upset about what you said, really. I understand what you were feeling.”

“Then why did you make such a big deal of it just a few minutes ago?” jag kunde inte hjälpa frågan.

“I wanted you to admit it all to me. I was kind of scared about bringing this up as well, in case it turned out to be untrue and I looked like a bit of a vain twat.”

 

“How long have you known?” frågade jag smärtsamt.

“Since October.”

Min mun ramlade på vid gavel och förnedringen växte. “October?!”

“Yeah,” sa Liam försiktigt. “It was Zayn who convinced me.”

“Zayn?”

Åh kära Gud, hur kunde detta bli värre?

“Mmmm. He told me after he first met you that he thought you were gay. You remember when you met him first and he…”

“…laughed in my face because I said I was studying Performing Arts? Yes, quite vividly.”

“Yeah,” sa Liam obekvämt. “He thinks everybody doing that course is gay. Don’t take it as an insult; he’s producing the musical now so he can’t say much. Anyway, he sort of bet me that you were gay…”

“This is just super,” mumlade jag.

“….and then he convinced me soon after that that you liked me. He told me I should… do something to tell you that I was straight.”

“Where are you going with this?”

Liam spände sig. “We were out one night and Zayn got drunk and made up this… plan. We were going to somehow make certain that you knew I was straight. We laughed the plan off the next day but a few nights later it was the Hallowe’en party on campus and I think Zayn got a little too intoxicated again…”

“The Hallowe’en party, the Hallowe’en party,” sa jag för mig själv och försökte hitta Zayn bland alla röriga minnen. “An hour or so into the party, I had lost you and the girls and I found Zayn. He told me to go back to my…” flämtade jag när jag insåg vad som hänt.  “You mean to say that your kiss with Claire was set up?!”

Liam suckade och nöp sig gulligt i näsan. “Yes. The plan was for you to ‘accidently’ see me kissing a girl. But honestly I had no idea he was going through with it. I passed him on the way up to my room with Claire but it didn’t cross my mind that I needed to remind him the plan was off.”

Jag drog ett djupt andetag. “So that was all Zayn’s fault.”

“He’s really sorry for doing that,” Sa Liam snabbt. “Honestly, he really likes you now that he’s gotten to know you during rehearsals. And I’m also sorry you had to see that. It must not have been easy.”

Jag kan medge att jag kände en gnutta förbittring över Liam. “Why are you so ok with all this?”

“With what?” frågade Liam förvirrat.

“Me being gay and you know…” Liking you.

Liam ryckte på axlarna. “These past three weeks have made me realise that I  need you in my life. I have to say, I was a tad bit freaked out when I began to realise that you did, in fact, like me but so what? You like me. What does that matter?”

“It matters to me,” sa jag dystert, fortfarande aningen generad. “The feelings aren’t mutual.”

“Just because I’m not gay and don’t fancy you, doesn’t mean I don’t care about you. Because I do. You’re so easy to talk to but hard to figure out. Kooky and caring and fascinating and humble and charming.”

Jag rodnande djupare, men denna gången var det trevligt. “Liam, seriously- you saying all that isn’t going to help me get over you.”

“You’re right, I shouldn’t be teasing you like that. It’s not fair. But it is true. I missed you, Louis. Zayn’s been fantastic and so has Claire but they’re not you.”

Jag hade samma tankar om Niall. Han hade varit alldeles underbar och gullig, super- precis som Anna och alla andra på mina föreläsningar. Men ingen kunde ersätta Liam.  

 

 “These three weeks have felt like a bad break-up.”

“Liam…”

“Sorry, sorry. Shouldn’t be tormenting you like that. It’s true, though. Seeing you perform while I was doing the sound today was just fantastic. You’re so talented, Louis. The star of the show.”

“Star of the show? Not bloody likely with Fiona and that voice of hers.”

“Ok then- the star of my show. Seriously, your performance: I was floored. Niall couldn’t help saying how good you were and I agreed with him, despite the fight. Did you know when that guy Matthew’s microphone didn’t come on in time?”

“Yeah?”

“Well, that’s because I was so laughing so hard at the line you had said.”

Jag himlade med ögonen och skrattade till.

“I’m serious!” utropade Liam. “I wish I could do what you did.”

“You could,” sa jag. “Remember when we first met and you came in with your towel and you were singing?”

Nu var det Liams tur att rodna. Och jag måste erkänna att det var sött. “Oh dear.”

“You’re embarrassed about it but you’ve got a wonderful voice.”

“Thanks,” sa Liam, fortfarande röd upp över öronen. “But I could never go up on stage and perform like you do. When you all came out for your bows, I just wanted to stand up and whoop for you.  It was only myself and Niall in this box, though, and it would’ve been weird. So instead, I gave you silent applause in my head. A secret ovation. I was fit to burst with pride.”

“Careful, Liam,” sa jag torrt. “My head is about to swell. Thank you, though; it means a lot.”

Liam log mjukt och stötte lekfullt till min arm.

  

“So,” sa jag försiktigt, “do you think we could possibly put all this phone call business behind us if I were to say that I’m completely sorry for what I said?”

“No,” sa Liam tyst och mitt hjärta sjönk. Han tittade upp på min snopna min och skrattade. “No, I mean I should be the one apologising. Thinking about it now, it was stupid of me to think that you could come up to me and admit your feelings. I should have said sorry when I figured it all out the next day. You’re right: three weeks is ridiculous.”

“So you’ll move back in?” frågade jag hoppfullt.

“Do you want me to?”

“Of course I want you to, you big goofball.”

 “Right then, here’s the deal: I’ll move back in if you become my partner again.”

“Partner?” frågade jag förvirrat. “You mean cooking partner?”

Liam började skratta, hejdlöst. “Oh God, I wasn’t even thinking about that! But yes, definitely. How have you coped in the kitchen without me?”

“Well, I was only down twice on the rota. Anna and Niall helped me the two times. But it wasn’t any fun without you.”

“Yeah, same. Actually, Zayn wouldn’t let me help him during his turns at all because he knew what I was like. I’m looking forward to more disasters in the kitchen already. But anyway, I was talking about being partners in Improv again.”

“But you’re paired with Claire,” sa jag överraskat.

“I know. But I think she’s as sick of working with me as I am with her. All she does is… flirt during class.”

“Which I’m sure you abhor,” sa jag sarkastiskt.

“I do! I really like Claire but God do I miss those days when the two of us made up the most random, hilarious crap imaginable.”

“It was pretty random,” log jag.

“So we’re agreed? Partners agin?”

“Nah,” sa jag. “Friends first and foremost.”

“Good,” smilade han. “And it’s not going to be awkward, with you liking me and all?”

“Completely,” Jag höll inne en suck. “I’m getting over it, though. Now I know for sure that you’re completely straight.”

“Sometimes I wish I wasn’t,” sa Liam och mina muskler drevs på helspänn. “Sometimes, I wish I could go poof and wake up gay one day because I would totally…”

“Liam don’t say it.”

“… go out with you.”

 

Jag tog upp mikrofonen från golvet och kastade det I hans ansikte. “You’re such a bloody torment!”

“Hey! Those things are expensive. You’re right. Sorry. I won’t say things like that again. I promise.”

“That’s all well and good,” sa jag, “but you’ll still know that I like you.”

“I thought you said you were getting over it? Right, I’ll just act like a complete pig for the next few weeks and then you won’t fancy me anymore. And I’ll find something else to distract you.”

“Oh yeah, what’s that then?”

“A boyfriend. There must be somebody else on campus that you like…”

“No!” utropade jag lite för snabbt..

“Ooooh,” kuttrade Liam. “There is! There is! Who is it? Do I know him? What does he look like? Is he in any of your classes?"

Han började bli aningen upphetsad, så jag undvek inte att slänga in en vass kommentar. “Careful Liam, I think you’re catching the gay off of me. You never know, something might’ve already poofed.”

Liam himlade med ögonen men fortsatte att driva sin kampanj. “So, who is it?”

  

Tack och lov började min mobil surra i fickan. Jag tog upp den och insåg att numret kom från en av studentrummets telefonautomater.

“Hello?” sa jag och ignorade Liams ögonbryn som åkte upp och ner.

“Alright Louis? Have you sorted it out yet? Or is it a disaster?”

“Niall, is that you?”

“Yeah, it’s me. Sorry.”

“You’re not going to believe this but I’m… trapped. Literally.”

“So, have you sorted it out?”

“Sorted what out exactly?”

“Your thing with Liam.”

“Wait, how did you… Did you do this?” frågade jag misstroget.

“Zayn!” utropade Niall, uppenbarligen stod Zayn bredvid honom. “I thought you told them.”

“Nah,” Zayns röst flöt in i luren. “Thought it’d be fun for them to have no idea. Have they straightened it out yet?”

“Zayn wants to know..,” började Niall innan jag avbröt honom.

“Yeah, I heard all that. Yes, we have. We’re fine. Now, would you kindly come and unlock us?”

“Alright, alright. Be there in a sec.”

“I hope you know we’re both going to kill the two of you,” sa jag innan Nialls porlande skratt tjöt i mitt öra och han la på.

  

“Imagine,” sa jag till Liam samtidigt som jag lät mobilen glida ner i fickan igen. “Niall and Zayn in cohorts!”

“I’m glad they were,” sa Liam tyst. Jag tänkte på vad Liam sagt. Om de inte föst ihop oss och tvingat oss skaka hand skulle jag inte fått min bästa vän tillbaka.

”I am too, actually.” höll jag med och vi underhöll oss med långa skrattattacker innan en leende Niall och Zayn kom och låste upp åt oss. 
Dethär kapitlet var 99% dialog och 8 A4sidor långt, tänk på den ;)
Tack för alla kommentarer, jättekul att Jack's fanfic roar er. Ni kan inte ana vad ... gör mot ... i nästa kapitel, det kommer bli en hel del vändningar och pannkaka!
 
7+ för nästa? 
Har ni checkat in My Little E.C än? 
http://lovefivelittleboys.blogg.se/

24. Louis, I think...

Snälla kan du förlåta mig. Det var allt jag verkligen ville.

Men jag stammade bara patetiskt. “Z-Zayn said Niall was in here c-collecting the… err… mics.”

Liam rynkade pannan. “No, he’s collecting them in 4B.”

“That’s odd,” anmärkte jag. “Why would Zayn tell me-”


 

13 DECEMBER

“Who was that?” sa Liam när han klev förbi mig och förgäves försökte rycka upp dörren.

“I don’t know,” sa jag och sjönk sakta ner med ryggen mot väggen. Jag hade en känsla av att vi skulle vara instängda under en lång tid.

“Right, I’ll call someone,” sa Liam, han fiskar upp mobilen ur jeansfickan och trycker på några knappar. “Hi, Zayn , it’s me. Listen, somebody has just…”

Och så plötsligt fattade jag precis vad som pågick. Trots att jag vet att samtalet med Zayn är meningslöst låter jag Liam prata färdigt.

 

“What did Zayn say?” frågade jag när han lagt på. Han suckade tungt.

“That whoever locked us in actually stole his set of keys. He’s going to try get a set from admin, but it could take a while.”

“That’s a lie,” mumlade jag. .

“Sorry?”

“That’s a lie,” upprepade jag. “He set us up. Zayn, I mean. So we’d be trapped alone in here.”

“What? That’s stupid. Why would he do such a thing?”

Jag svarade inte på frågan eftersom jag visste att Liam redan visste svaret. Jag kunde se det i hans hazelögon. Det var uppenbart att Zayn velat att vi skulle bli sams igen och hade helt enkelt låst in oss i ett litet rum där inget kunde skilja oss åt. Aja, jag bestämde mig för att det var nu eller aldrig. Jag tog ett djupt andetag.

“I don’t know,” sa jag, “but while we’re here waiting, there’s something I need to say to you.”

“Is there?” svarade Liam frånvarande, han hade börjat trycka på massa knappar igen.

“Yes. I know we haven’t talked in three weeks and I want to explain…”

“Go on.”

Jag suckade och kramade mina knän mot bröstet där jag satt på marken, precis sådär som Niall brukade sitta i sätet bredvid mig. Jag gjorde mitt bästa för att övertyga mig själv om att det var bra att Liam var distraherad av knapparna. Jag försökte också att inte bry mig om faktumet att han inte lagt en blick på mig sedan dörren slagits igen.

“Look, I just think it’s gotten ridiculous at this stage. I don’t know wh… Liam, would you look at me?”

Liam snurrar runt på min skarpa ton. “Why?” snäste han tillbaka. “You’re not saying anything new. Yeah, we haven’t spoken in three weeks and there’s a reason.”

“So what,” ilskan växte, “you don’t even care that we haven’t spoken in those three weeks? Did our friendship mean nothing to you?”

I en blixt av våldsam vrede smällde Liam ner hörlurarna på ljudbordet och stormar rakt mot mig.

“Don’t you ever for one second be so conceited to think that I didn’t care,” morrade han. “I can’t believe you would even think that, especially you being the one who hurt me in the first place.”

“Well, it sure seemed like you didn’t care,” jag reste mig hastigt. “All those times you passed me by in the corridor or whatever, as if I were a perfect stranger.”

“You know what?” sa Liam medan han närmade sig mitt ansikte. “You were a perfect stranger. Because that Louis I heard on the phone to Niall sure wasn’t the Louis I thought I knew.”

“You didn’t even give me a chance to explain!”

“Oh, stop clutching at straws,” spottade Liam och vände sig bort igen. “You can save your pathetic excuses. And by the way, I don’t know why I should’ve been the one trying to repair our friendship when the whole bloody thing was your fault. Even now, I know you wouldn’t be able to give me a valid and honest reason for what you did.”

  

Sanningen om hans ord slog mig. Vad fan skulle jag säga? Jag visste just då, i det ögonblicket att jag inte bara skulle kunna erkänna mina känslor för Liam. Jag kunde bara inte.  

“You want the reason I said what I said?” dundrade jag. “Fine. But I already explained it to you. You didn’t have the patience to listen.”

“You had three weeks to convince me,” sa Liam enkelt.

Jag suckade. “Well fine, if you don’t want to know, I won’t tell you.”

“Don’t be so childish. You know full well I want to know. As long as it’s the truth.”

“Of course it’s the truth,” Ljög jag. Jag kunde verkligen inte erkänna den verkliga orsaken eftersom jag inte kunde springa iväg om situationen tog fel utväg när jag berättade det.

“Well, go on then. Tell me why you said what you said on the phone three weeks ago.”

“As I tried to tell you, I was trying my best to get Niall to come back. And he was complaining about not sharing his room with anyone…”

“But that’s not why you said what you said,” sa Liam. Ilskan mellan oss hade lagt sig lite men bitterheten vibbrerade fortfarande emellan oss. “I’m sure you were trying to convince him to come back, but you wouldn’t have needed to say what you said about me to do that. The bit when you said, ‘I’ll feel so much better about not being around Liam’ in particular.”

“You remembered exactly what I said?” flämtade jag.

“Of course I did,” sa Liam butter, han gav mig inte en blick. “Your words stung.”

“Oh Liam, I’m so sorry,” sa jag, upprörd över röran jag kastat mig in i. “Really and truly, I did not mean one word of what I said about you on the phone.”

“Then why did you say it? And why won’t you tell me the truth?”

“I told you,” sa jag tyst, jag kände mig hemsk eftersom jag tvingade mig själv att fortsätta med lögnen. “Niall was upset and I tried to convince him that-”

“Oh, cut the bullcrap, Louis!”

 Den andra blixten av ilska Liam slungade iväg skrämde mig men hans ögon blev snabbt ångestfyllda.  

“Look,” sa han mjukare, “I’m not being completely honest either.”

“What do you mean?”

Liam suckade. “For one, I know for a fact that you’re lying.”

Jag bestämde mig för att inte bry mig om att neka. “How?”

“Because I think I know why you said what you said about me to Niall.”

Mitt hjärta rusade. “You do?”

“Yeah. I figured it out pretty quickly. And I talked to Claire about it and she-”

“Claire?”

“Yeah, Claire, my girlfriend,” sa Liam. Orden lyckades ändå tränga igenom mig.  “She thought it would be best to let you come to me and explain. I couldn’t exactly approach you and tell you…”

 

Liam tappade tråden. Berätta vad? Vart i hela friden ville han komma?

“But anyway,” fortsatte Liam och fortsatte knappa, “the days went by and I didn’t hear from you. And then the days turned into weeks and I was still waiting for you to come to me. But you didn’t.”

“Liam, I wanted to. I really, really wanted to but-”

“You didn’t, though,” avbröt Liam. “I began to think that my theory- my suspicions- of why you had acted that way were actually wrong. And then I began to think that you simply didn’t care anymore, that you were fine without me…. especially with Niall back and you being so involved with the musical.”

“No…”

“And then Zayn thought it would be a fantastic idea to put me in charge of the sound for the musical.”

“You didn’t have to agree to do it,” kommenterade jag tyst.

“No, I wanted to do it. It’s actually a lot of fun,” sa Liam och log mot ljudbrädan. “I love messing with this thing. Also, I wanted to see you again, and with my involvement in this, that was almost guaranteed.” Liam suckade för sig själv innan han fortsatte. “Those times on the corridor- when it pained me to pretend like you were anything but my best friend- weren’t enough. I wanted to see how you were.”

“You could’ve just asked Zayn how I was getting on.”

“Zayn,” muttrade Liam och himlade med ögonen. “I made him promise the first day I moved in with him not to let our fight come between the two of you and the musical. And he stuck to it, stubbornly so. Wouldn’t tell me squat. Told me if I wanted to know how you were, I should suck up my pride and find out for myself.”

“I had a feeling you had instructed him.”

“But he’s been great. Let me sleep in his room for nearly a month at this stage. I’m sure he’d be glad to see rid of me. He hasn’t brought back any girls to the room because of me.”

“That’s also because of his fixation with Nathalie,” log jag. “He keeps trying to flirt with her during rehearsals but she just gets frustrated and shouts in his face. I think Zayn actually enjoys it. It’s quite funny.”

  

Jag suckade i tystnaden som följde efter det jag sagt. Jag ville inte ställa nästa fråga, men jag hade inget val.  

“You never told me, what was your theory as to why I said what I said about you on the phone?”

“Oh…” suckade Liam och såg bort. “I have something to tell you. Something I’m not proud of doing. Or going along with, should I say.”

“What?!” Jag hade absolut ingen idé om vad han pratade om i just det stadiet. Han höll i alla fall inte på med att svara på min fråga.

Han suckade igen. “Zayn’s sorry too. He came up with it as a joke when he was drunk and we both agreed we weren’t going to do it… And part of our plan actually happened but I had thought that Zayn wasn’t going to go through with the main part- which involved you- but then he did and I couldn’t stop it becau-”

“Whoa, whoa, whoa,” avbröt jag. “I haven’t a clue about what you’re talking about. I asked you how you knew I was lying just now when I made up that excuse for what I said on the phone to Niall three weeks ago.”

“Right, I’ll get to what I was talking about in a minute,” sa Liam. “I’ll tell you what my suspicions are, so. But it’s going to make me sound so vain if it’s not true. I’m almost sure it is, though, but I don’t want to embarrass you by… Well, I’m going to embarrass you either way by-”

“Liam, stop babbling and just tell me.”

  

Liam kollade tyst ner på sina fötter innan han tyst erkände sin teori.

“Louis, I think… I think you’re gay. And I think… you like me.”
Där kom det, Liams bomb! :D 
Vad tycker ni, tror ni det kommer bli något mellan Liam och Louis? 
 
7+ kommentarer för nästa? :))

23. That's Odd'

“Sorry about what happened last night.”

“What happened last night?”

“Harry, please don’t make me do this,” sa jag tyst.

“Do what? All I remember about last night is seeing you and meeting some strangely quiet Irish lad.”

Jag fattade vinken. Han låtsades som om han inte visste om förra nattens händelser. Jag var lättad.

“Thanks, Harry,” sa jag mjukt och vände mig bort för att lämna teatern.


 

12 DECEMBER

Loggen,

Så, igår gjordes den första repetitionen med rekvisita och kostymer. En hel jävla del har hänt, för att låta mild.

När jag kom till teatern prick klockan 14 såg det ut som om en bomb slagit ner. Det låg rekvisita och kostymer överallt: utspridda i kulisserna, slumpmässiga högar på scenen och strödda över publikens platser. Att säga att det var sista minuten tumult skulle vara en underdrift. Nathalie var som en rasande tjur. Tjur är kanske fel djur, en hyena skulle passa bättre, eftersom det knappt var en-minuters intervaller mellan hennes checkar av skådespelare och ljud. Jag kunde även se Zayn springa runt på scenen nära panik, han hade inte samma ta-det-lugn-eftersom-jag-fixar-det-senare look. När Graham upptäckte mig drog han mig ifrån Anna och in backstage där Lukas och  Matteus –de andra T-Bird- redan väntade. Graham kastade ilsket en hög kostymer på oss.

“Those are your costumes. You need to be ready to go on stage in half an hour. When you’re dressed, go to Room 4B to get your microphone. Curtain’s up at two-thirty sharp. Full run-through from the very start. No interruptions except for the interval. I hope you all know your lines. CAN I GET A COSTUME PERSON IN HERE PLEASE?!”

Hastiga steg rörde sig mot oss.

“Will I do?” frågade en välkänd röst.

“I don’t care,” sa Graham hårt till Jenna från mitt Kreativt Skrivande. “As long as you can make sure that these boys are dressed correctly. And you have to make their hair all quiffy or something. And make-up. They need some type of foundation or something. I don’t even know. Why the hell did I sign up for this?”

“Graham, how are we suppo-,” började Matthew.

“Ask somebody else, I have to be in about ten different places at the moment,” Snäste Graham och försvann ut från rummet.

“Jeez,” suckade Lukas. “I thought this musical was going rather well before this dress rehearsal.”

“Everyone’s just a bit on edge,” sa Jenna neutralt innan hon fick syn på mig, “Oh yay! Louis! I get you! Ooooh I am going to give you such a cool hairstyle!”

   

Det tog mindre än fem minuter för oss att fixa till kläderna. Matteus hade höjt på ögonbrynen åt Jenna där hon stod i dörröppningen och hon himlade med ögonen innan hon vände sig bort medan vi bytte om. Bortsätt från scenen där jag tvingades ha overall hade jag bara ett ombyte bestående av mjuka jeans, blå t-shirt och mockajacka. Efter vi bytt om gick Jenna ivrigt emellan oss och kladdade ner oss i något pulver och en liten brun, vattnig kräm. Jag vet att jag skrev en hel uppsats om att jag var tvättäkta homo men ärligt talat kan jag inte ens gissa vad hon satte i mitt ansikte. När hon var klar med Matteus och Lukas tillbringade Jenna mest tid på mitt hår. Hon spetsade ömt upp det med hårt vax.

”You’re so handsome, you know.” sa hon mjukt, nära mitt öra så att bara jag skulle höra.

Vänta lite, stöter hon på mig?

 När jag tänkte på ett svar kom en otålig knock på dörren och en kille klädd i svarta jeans, en stram vit t-shirt, skinnjacka och en tunn mössa nerdragen på huvudet. Han såg så otroligt trygg ut att jag inte kunde låta bli att bli rörd.

”Guys, Graham wants you to get your mics right now.” Sa pojken. Min mun stod på vid gavel medan jag sög in hans röst.

Det var Harry som Danny.

Jag kunde känna Jenna knuffa till mig mellan revbenen. Hon gick närmare för att stänga min gapande mun. Sedan lystes hennes ögon upp och hon sneglade på Harry, sen på mig, sen på Harry.

“Ohhhhhhh.”

“Oh dear Lord, no,” mumlade jag när jag kom fram till vad hon tänkte. “It’s just- he looks so different.”

“Ohhhhh,” sa hon igen, denna gång mer självbelåtet. “Sorry for flirting with you just there, you clearly have someone else on your sights.”

Jag var just på väg att skämta bort hennes åsikt när Harry avbröt mig igen.

“Louis, you need to go right now,” sa han, hans ögon smalnar aningen när han ser mitt hår. “It’s less than two minutes ‘til showtime.”

  

Harry stannade till lite i dörröppningen och stirrade en sekund på mig innan han rusade ut.

  

“I’ll show you where to go,” sa Jenna och tog min hand.

“Would you ever stop grinning?” sa jag. “I don’t bloody well like Harry Styles.”

“It makes sense,” sa Jenna och brydde sig inte om min protest. “I mean, all that squabbling in Creative Writing. The way you kept looking at him that week when the two of us swapped assignments. Aw, it’s so cute!”

“Jenna, I don’t-”

Men vi hade kommit till ett rum märkt ‘4B’ och hon avbröt mig.

“Break a leg out there,” viskande hon med samma självbelåtna smile. “I’ll be watching from the audience. Try not to get too… distracted.”

  

Jag lipade åt henne innan  hon hårt knuffade in mig i rummet. Matteus och Lukas var redan där inne och knäppte fast sina mikrofoner i bakfickan med hjälp av några killar från tekniklinjen. Jag gick fram till ett bord där en blond pojke kurade för att kryssa i en närvarolista.

“Excuse me, I…. er…need a mic,” sa jag.

“Ok,” mumlade pojken blygt utan att kolla upp. “But I think all the mics are gone. Do you have a main part?”

“Yeah, I’m playing… Wait, Niall? I didn’t know you were helping with sound!”

Niall kollade upp från checklistan och hans ansikte lyste upp i spänning.

“Louis!” strålade han. “Do you not have your microphone? Oh God, the show starts in less than a minute. Right, I’ll see where your one is at. Hang on.”

Samtidigt som Niall sprang upp och började rota bland lådor med kablar och plastgrejer ropade en annan manlig röst tvärs över rummet.

  

“How come I have one microphone left? They should all have been handed out. Is one of the actors not here or something?”

Mitt hjärta sjönk när jag hörde den välbekanta rösten, Liam. Just då kom jag på hur mycket jag saknat den.

“Hello, am I speaking to myself?” fortsatte Liam, de andra i hans linje ryckte hjälplöst på axlarna. “I need to be outside right now, setting up the sound box. What person did not get a microphone?”

Jag bestämde mig för att det inte fanns något annat val än att svara på tilltal. ”Umm, that should be me.”

Liam snurrade runt mot mig och jag såg att han vacklade till i några sekunder. Han skakar på huvudet och snäser tillbaka mot mig.

”Niall or Pete or somebody, tick Louis Tomlinson off the list.” Skrek han ut samtidigt som han banade väg mot dörren. ”I really havet o go. Niall, come and join me in the sound box at the back of the theatre as soon as you can.”

Och han var borta. Jag vände mig till Niall, som åter igen blygt stirrade ner i sin lista. Han såg nästan skamset på mig när han sprang ut, som för att säga ”Seya later.”

 

Innan jag kunde få en chans att ut allt som strömmade genom mitt huvud, hur det kommer sig att Niall gått bakom min rygg med att han ska sköta soundet med Liam? Varför hade inte Liam sagt det till mig-? En annan person stod i dörrkarmen och ropar otåligt på mig. Denna gång var det Zayn och han såg inte alls nöjd ut.

“Louis, get your ass on that stage. You’re the only one not in their place and the curtain’s already up. Nathalie would go ballistic if she knew. Let’s go!”

Jag kände för att snäsa tillbaka till honom, “It’s only a bloody dress rehearsal!”men jag höll min tunga i styr och föstes ihop med T-Birds och Danny bakom scen. Jag visste inte ens varför jag behövde vara där, inledningen och kören varade i minst tio minuter. Men jag ska inte klaga: jag hade gott om tid till att fixa mikrofonen på rätt sätt. Precis när kören avslutade och flyttade sig närmare vingarna, knackade Matthew Harry på axeln och pekade tyst upp mot den tunna mössan. Harry nickade tacksamt och drog av sig mössan. Det var tur att min mick inte var på eftersom jag släppte ut en hög flämtning.

 

“Your hair!” utropade jag när jag frånvarande drog fingrarna genom Harrys hackade lockar.  

“What about it?” frågade Harry.

“It’s… different,” sa jag tyst och drog snabbt tillbaka handen när jag insett att det kunde verka konstigt att jag rört dem alls. Jag hade alltid trott att Harrys lockar bidrog till hans kaxiga, arroganta utseende, men nu när de var så mycket kortare var han helt… annorlunda.  Jag kunde inte riktigt sätta fingret på om frisyren var bra eller dålig. Harrys hand nuddade stället jag precis rört och han såg nästan blygt på mig.

 “Yeah, the team cut it today. They haven’t decided exactly what they’re going to do with it yet. Do you… do you like it?”

Han ställde frågan så enkelt men ändå så innerligt att jag helt ärligt kunde känna hjärtat hoppa över ett slag. Innan jag hann svara blev jag avbruten för tjugonde gången den dagen, Graham hyssjade högt på oss och knuffade upp oss på scenen. Jag och Harry var så vilse att vi nästan glömde våra inledande repliker.

   

Jag återhämtade mig dock och fick in min replik på exakt rätt ställe. Det var helt underbart att jag nu fick göra precis det jag ville göra, uppträda på en verklig scen. Även om det endast satt runt 20 personer i publiken, mestadels backstage arbetare. Och även fast dialogerna fick avbrytas ibland för att tonen var fel eller dylikt så kände jag mig ledsen när jag gick av scenen två och en halv timme senare. Tja, inte ledsen. Vi fick en hel del triumferande kritik av Nathalie i slutet. Jag var mycket nöjd.

   

För de två och en halv timmarna kunde jag glömma allt om att vara Louis Tomlinson och låtsas vara något helt annan. Trots detta kunde jag inte hjälpa att mina egna personliga tankar kröp in i mitt sinne när jag stod däruppe, på scenen. Oroande, de flesta tankarna cirklade kring Harry Styles, känslorna jag hade gentemot honom och känslan av att dra handen över hans vaxade lockar.

   

Jag var en av de sista kvar backstage eftersom Jenna fick kämpa med att skrapa av sminket från mitt ansikte och dra ur vaxet ur håret. Till sist gav hon upp med håret och jag insisterade på att jag skulle tvätta det på övervångingen senare. Tack och lov babblade hon vidare om showen och prestation och medan hon gjorde detta lyckades hon hålla Harry utanför samtalet. Zayn dök snart upp och stack in huvudet innanför dörren.

 

“Oh Louis, you’re still here. Did you give back your mic to Niall?”

“Not yet,” sa jag efter jag rest mig. “I’ll do it now.”

“Cool. Niall’s er…. collecting them in the sound box at the end of the theatre, not in 4B. Oh, and congratulations, stellar performance. Hopefully you’ll be as good on Thursday night.”

“Thanks,” rodnande jag när Zayn blinkade åt mig.

“You know where the sound box is?” frågade Jenna.

“I’ll find my way,” försäkrade jag henne och strök henne mjukt över kinden. “Thanks for a wonderful hairdo.”

“No problemo,” skrattade hon. “I’ll do it for you on Thursday too, if you like. Make it even more spectacular, so it will catch a certain somebody’s eye.”

 

Hon undvek min blick och sprang ur rummet innan jag hann ge henne en hård knuff. Jag suckade för mig själv och tog min väska och mick med mig genom korridorerna och ner bland stolsraderna och mot baksidan av teatern. Det var några scenarbetare kvar som var fångna backstage med Nathalie så jag var ensam kvar. Några av de utomstående fångade upp mig och gav mig glada vinkar och gratulationer, det var härligt. Jag gick fram till ljudboxen och knackade löst på dörren.

”Come in.” en röst som inte lät som Nialls, blyga irländska svarade. Jag drog upp dörren, gick in i rummet och frös. Det var Liam. Han petade rytmiskt på alla spakar som fanns uppradade i rummet, han verkade inte ens sett vem som klivit in. Egentligen ville jag backa ur rummet omedelbart, men då skulle han sett mig fly. Jag hostade tafatt istället.

Där var det igen, sätter han vacklade på i sitt ansiktsuttryck.

  

“Louis,” sa han med ett svagt, reserverat leende, som om han skulle ta itu med en företagsledare eller något. “What can I do for you?”

Snälla kan du förlåta mig. Det var allt jag verkligen ville.

Men jag stammade bara patetiskt. “Z-Zayn said Niall was in here c-collecting the… err… mics.”

Liam rynkade pannan. “No, he’s collecting them in 4B.”

“That’s odd,” anmärkte jag. “Why would Zayn tell me-”

   

Sen kom det en vindpust och ett våldsamt pang bakom mig som nästan fick mig att hoppa ur skinnet. Sen var det lite skrapande och klickande ljud. Någon hade smällt igen dörren och låst in oss två i den lilla mörka ljudboxen.

   

Och helt plötsligt var jag oundvikligt ensam med den person jag inte pratat med på tre veckor. 
Det är så roligt att så många läser, jag kan i alla fall inte få nog av Breacadh's ff's, han är sjukt duktig :)
8+ kommentarer för nästa? 
 
Kraaamisar <3 :)
http://lovefivelittleboys.blogg.se/

22. Blue Boat Shoes

Harry såg sig omkring och började med nästa rad, nyfiket.

“Summer days driftin’ away, to uh-oh those summer nights.”

“Who’s there?” frågade han igen och hoppade ner från scenen och började gå längs raderna av säten.

“Did you get very far?” Jag sjöng som musiken fortsatte spela. Det var egentligen min replik eftersom Doody sjöng den. Harry hörde mig och sprang mot källan till min röst. Han lyste nyfiket ut i dunklet med mobilen.  

“Louis?!” frågade han i chock.


 

10 DECEMBER

Loggen,

Jag vaknade med ett ryck men tvingades lägga ner huvudet på kudden igen på grund av det dunkande huvudet. Jag hörde någon skratta bredvid mig.

“Sore head?” frågade Niall med en glimt ögonen.

Jag försökte hitta fokus i den dimmiga sörja rummet var i. Jag låg i min säng och Niall satt på kanten av Liams gamla säng. Han flinade slugt.

“What time’s’it?”

“Quarter past ten.”

“What?!” utbrast jag och drog av mig täcket och hoppade ur sängen. Niall fortsatte att skratta medan jag fiskade efter kläder i byrålådorna.  

“Louis, calm down. You won’t do your head any favours.”

“Why the hell didn’t you wake me?”

“I thought I’d let you miss your first few lectures and wake you up later.”

“What?” spottade jag. “Why? Why would you do that? I haven’t missed any lectures so far!”

“Oh dear, you’re a bigger nerd than I am,” sa Niall. “Look, I just thought that it would be best for you to get as much sleep as you could after last night’s…. experience….”

 

Jag frös till efter att ha försökt sätta på mig strumporna. Minnena började varligt svämma över mig. Tja, de flesta av dem.

“Oh… no…,” andades jag och satte mig på sängen.

“There it is,” sa Niall bredvid mig. “All coming back to you?”

“Oh no. Oh no. Oh no. Oh no. Niall, please tell me that what’s going through my head right now didn’t actually happening.”

“What’s going through your head?”

“The theatre… and you… and me shouting… you left to get me water and then… Nooooooooo!”

“Just remembered about Harry, didn’t you?” frågade Niall.

Jag nickade genom händerna som täckte mitt ansikte. Jag ville bara försvinna.

“Oh Niall,” gnällde jag, “Tell me I didn’t… Just tell me I didn’t actually…”

“Puke all over Harry’s feet? Yeah, pretty much.”

 “Oh dear Lord! Why Niall, why?”

“Ermm, because you drank ten shots of tequila in a very short period of time, maybe?”

Jag täckte huvudet med kudden. Jag ville inte vara med längre. 

“Oh fuck, Niall,” mumlade jag. “I have rehearsals today. He’s going to be sosmug.”

Från kanten av kudde kunde jag se Niall. Han satt upprätt och skrattade igen.

“Is that what you’re worried about?” frågade Niall misstroget. “Jeez Louis, get your priorities straight.”

“What’s that supposed to mean?” frågade jag.

“Hmmm, let’s see,” började Niall sarkastisk. “Perhaps- perhaps- you should be more concerned with the fact that you consumed ten shots of tequila last night in the first place. What in the name of Jesus were you thinking?”

“I wasn’t,” mumlade jag enkelt. Jag hävde mig upp och drog undan gardinerna från fönstret, kisar i den starka solen. I min förlägenhet försökte jag städa upp lite på mitt skrivbord.

“No, Louis that’s not an answer,” sa Niall. Jag blev förvånad över hans hårda ton.

“I just wanted a little… confidence boost. It just got a little out of hand.”

“A little out of hand?! People don’t down that much alcohol over a little squabble they’re having with their friend.”

Plötsligt kände jag hur jag blev arg, på honom. “It’s not just a little squabble! It’s been going on for three weeks.”

“Only because you’re too scared to do anything about it!”

“That’s why I needed the alcohol!” skrek jag.

“All ten shots of it? Don’t be ridiculous, Louis. You need to cop on to yourself.”

  

Nialls ord sved så mycket att det var svårt att argumentera tillbaka. Det som var mest irriterande var att han hade rätt: jag behövde sluta larva mig och konfrontera Liam. Jag var dum nog att tro att lite alkohol skulle hjälpa mig. Jag vet faktiskt inte varför jag drack så mycket.

“Look, Louis, I’m sorry for being so-” Niall hann inte avsluta sin ursäkt innan jag avbröt honom.

“Don’t be,” sa jag mjukt och satte mig tungt på sängen igen. “You’re right. I just wish I hadn’t let the problem grow this big. The way he looks at me now, like all the stuff that’s happened between us never actually happened- well, it kills me.”

“I understand how hard it must be,” sa Niall ömt och la handen på mitt knä. “But you have to ask yourself the question: is it easier to have Liam out of your life completely or having him in your life and knowing that what you really want is never going to happen?”

“I know, I know. I’ve already asked myself that. I definitely want him back, even if just as a friend and nothing more. I miss him.”

“Right so,”Niall klappade sitt eget knä och reste sig, som om den sista delen av samtalet löst allt. Han gick mot dörren. “I’ll let you get dressed so.”

“Wait, Niall. How am I in pyjamas?”

“What do you mean?” sa han och knuffade upp dörren.

“How am I in pyjamas?” frågade jag igen. “I don’t remember getting changed into them…”

“Yeah, you kind of got really loopy after you got sick.”

“Oh dear. Getting sick’s the last thing I remember. Was Harry mad?”

“Nah, he was totally cool. Helped me put you to bed and all before he went home. It was him who convinced you to put the pyjamas on. When he left you to change in the bathroom, there was so much noise from your stumbling about that we both thought you had a concussion. You’re wearing the pyjama bottoms backwards, by the way. Though I suppose if that’s the worst that happened while you got changed, we’re lucky.”

“So, what,” smålog jag, “are you in love with Harry now or something?”

“Oh God no,” skrattade Niall. “Although- and I know you’re going to hate me when I say this- he’s actually pretty sound. I can see why…”

  

Niall gick ut med sitt sluga flin uppklistrat i ansiktet.

“What?” frågade jag otåligt, samlade ihop mina kläder och vankade iväg mot en välbehövlig dusch.

“Although I don’t really feel it, I can understand why you like him so much.”

“I don’t like him,” ja jag giftigt.

“So you’re telling me that all this pretend hate isn’t just a charade for you actually fancying him?”

“That’s exactly what I’m telling you!” sa jag och försökte undvika sanningen i frågan. “What happened exactly… after I vomited?”

“I ran to get some tissue to help mop Harry’s feet up. He had to take his shoes and socks off because they were so drenched. Then we half-carried you up here, made you get changed in the bathroom and then you conked out in your bed soon after. Harry stayed a little while to chat with me and that was it, basically. Oh, and I slept on Liam’s bed- hope you don’t mind, but you were quite vulnerable.”

“Oh right,” sa jag likgiltigt. “And what was I doing, exactly?”

“You kept touching mine and Harry’s face a lot, which was strange. And you kept singing…”

“What was I singing?” frågade jag medan Niall öppnade dörren.

“You’re going to be late for your third class, Louis. Just have your shower already.”

“What was I singing?” frågade jag igen.

“I don’t want to say.”

“Niall…”

“Alright, alright. It was You’re the One that I Want. And you kept pointing to Harry while you sang it.”

“Oh fuck,” stönade jag och sjönk återigen ner på min säng. Niall skrattade högt när han gick ut.

“Just try to keep your pride today, ok Louis?”

~

Jag gick ner till teatern runt 17 efter att alla lektioner var slut för dagen. Mitt huvud var i samma ställning som innan, nerböjt och ögonen undvek all kontakt med andra ögon. Överraskande nog hade ingen kollat konstigt efter mig. Jag hade anat att ingen i min klass skulle veta om min lilla olycka igår. Men jag var däremot säkert att det snart skulle ändras på det.  Snart nog distraherade Nathalie mig bortifrån scenen.

“Right, dress rehearsals begin on Sunday, that’s two days away people! Microphones will also be assigned on that day so make sure you talk to Liam or the other guys if you have any sort of main part.”

“Who’s Liam?” pep någon fram.

“Liam Payne,” tjöt Zayn från en av de främre raderna. “He’s a sound engineering student. He’s agreed to take charge of the sound.”

Jag fångade Annas oroliga blick. Jag såg även att Zayn slängde ett hastigt öga på mig. Jag bestämde mig för att borsta bort det. Det kunde faktiskt vara bra att Liam kontrollerade ljudet, det kunde ju bli många fina tillfällen att prata med honom.

 

Eller hur? 

  

Repetitionen fortsatte snart under Nathalies nazistmanövrar, det var ju till och med en hel vecka kvar till den musikaliska öppningen. Till min lättnad visade sig min oro för att någon skulle veta om vad som hände igår ogrundad. Till och med Harry undvek att ge mig bitchiga blickar. I själva verket undvek han mig nästan helt under hela repet. Jag började tro att han var förbannad på mig så jag bestämde mig för att långsamt närma mig honom efter repet, ungefär som igår kväll.

 

Jag hostade till för att få hans uppmärksamhet. Han vände sig bort från stereon.

“Hi, Louis,” sa han likgiltigt och vände sig mot stereo igen.

“Harry, I just wanted to apologise for… I mean, sorry about what happened… Look, just sorry about last night, ok?”

Harry vände sig inte om när han svarade. “Sorry about what?”

“Sorry about what happened last night.”

“What happened last night?”

“Harry, please don’t make me do this,” sa jag tyst.

“Do what? All I remember about last night is seeing you and meeting some strangely quiet Irish lad.”

Jag fattade vinken. Han låtsades som om han inte visste om förra nattens händelser. Jag var lättad.

“Thanks, Harry,” sa jag mjukt och vände mig bort för att lämna teatern.

“Oh, and something terrible happened to my shoes so I had to borrow a pair from a drunk guy’s wardrobe in order to walk home. I hope he doesn’t mind.”

“What were these shoes like?” sa jag och spelade artigt med.

“Some type of weird blue boat shoes,” svarade Harry. “They were quite comfortable, though.”

“I’d say this guy would let you keep them,”sa jag och tog de sista stegen mot publikentrén, det var det minsta jag kunde göra och paret han snott var inte särskilt dyra.

   

Jag var precis på väg att sätta foten över tröskeln när jag hörde Harry skrika till från scenen.

“By the way, do these jeans look good on me or was it just that particular pair that caught your fancy?”

Jag snurrade runt och tappade hakan över det han just sagt. Även på distans kunde jag se honom grina på sitt vanliga, kaxiga sätt som aldrig misslyckades med att rasera mig. Jag var på väg att svara med ett patetiskt:

”I don’t know what you’re talking about” när Harry stack ut sin tunga mot mig och sedan fortsatte att mixtra med stereon.
Tack för alla kommentarer, det verkar som om fler börjat läsa nu :D
8 kommentarer för nästa? :D
 
Nästa kapitel kommer göra Louis helt överväldigad pågrund av...
ja vad? :D
Ni har väll inte missat min nya fanfic My Little E.C
checka in den här: http://lovefivelittleboys.blogg.se/
 

21. I'll Get a Bottle of Water For You

Harry var fortfarande samhällets fiende nummer ett som jag berörde men åtminstone var den här saken uppklarad mellan oss. Och jag gick ut från teatern, mer förvirrad än jag någonsin varit tidigare. Jag var ännu mer förvirrad över tankarna som flög runt inne i huvudet på mig. Harrys ögon och hur han faktiskt inte såg så hemsk ut i sina smala jeans. 

9 DECEMBER

Loggen,

Det har gått tre veckor nu och det har börjat bli löjligt. Jag trodde inte Liam skulle vara så… envis. Några dagar efter söndag och sen skulle vi vara på banan igen. Men nej. Det idiotiska misstag jag gjort medan jag pratade med Niall hade orsakat tre veckors onödig tystnad mellan oss. Även om repen av Grease praktiskt taget ägde rum varje kväll nu och läxorna låg i högar var det fortfarande inte tillräckligt för att distrahera mig från den tomhet Liams frånvaro orsakat. Hur fan hade jag tänkt när jag nämnt att jag inte behövde Liam runt mig? 

Jag vet ärligt talat inte hur det lyckats hålla i tre veckor. Ju fler dagar som går, desto mindre hopp har jag för att jag och Liam någonsin skulle bli vänner igen. Egentligen var det absurt med tanke på kontakten vi haft, i brist på bättre ord. Jag har aldrig känt mig bekväm med någon så fort som med Liam. Jag har känt honom i tio veckor, men det känns som tio år. Han är min bästa vän. Eller han var det i alla fall.

 

Niall har varit enorm, men. Vi pratar varje kväll efter repen så det är bra att det fortfarande finns någon jag kan vara helt ärlig med. Men han kan inte ersätta Liam. Jag har fortfarande kvar en envis knut i magen som vägrar försvinna trots att jag försöker intala mig själv att jag har det bättre utan honom och hans envishet.

Och det är en annan sak som buggar mig: är Liam den enda som är envis? Är jag verkligen bättre? Varför kan inte jag vara den som startar en konversation och varför kan jag inte bara lägga av att ge honom långdragna blickar när vi möts i korridoren?

 

Med detta i åtanke beslutade jag att konfrontera Liam. Det var en av de sällsynta kvällar jag har ledigt från repen eftersom bara Danny, Sandy och kören kallats in till repetition. Showen startar följande torsdag så det börjar bli ganska hektiskt. Det är fantastiskt roligt- Jag och Anna kan aldrig hålla oss för skratt och Harry typ ignorerar mig. Tja, inte ignorerar snarare håller vi ett bra avstånd från varandra.

Hur som helst, igår kväll beslöt jag att göra det jag planerat och skjutit upp i tre veckor: prata med Liam och reda ut allt. Jag visste inte direkt vad det skulle innebära men den förklaring jag antagligen skulle behöva yttra skrämde mig. Naturligtvis har jag panik så därför bestämde jag mig till att ta till något att lugna nerverna med. Du gissade rätt, logg-drogen.

 

Åh Gud, jag vill verkligen inte skriva vad som hände. Skam. Okej, nu måste jag få det överstökat.

~

Så jag rotade jag fram en flaska teguila under sängen. Min farbror hade gett den till mig som en klara-ut-hela-året-på-college-present. Eftersom jag är så anti-social och inte alltför intresserad av alkohol hade jag inte haft behov av den. Tills nu.

- Åh herregud, jag skäms…-

För att göra en lång historia kort så besegrade jag över tio shots med tequila runt klockan 20 på torsdag kväll.

Ja, jag vet. Fråga inte varför jag drack så mycket.

Uppenbarligen hade jag druckit lite väl mycket på kort tid eftersom jag kände mig illamående. Istället för att knacka på hos Zayn ramlar jag ihop med huvudet i toalettsitsen och spyr ut mina bekymmer.

 

Nu, vid denna tidpunkt skulle det mest förnuftiga vara att vackla tillbaka till rummet och dricka en hink vatten och sedan ringa Liam. Gjorde jag det? Nej, det gjorde jag inte. Knallade jag över till Zayn för att fejsa Liam i mitt berusade tillstånd? Nej, det gjorde jag inte. Nej, nej, jag bestämde mig för att det bästa skulle vara att gå ner till teatern. Jag, i mitt berusade tillstånd, var helt övertygad om att jag inte berättat för Niall att repen var inställda idag och att jag därför skulle kunna prata med honom efteråt. Varför gick jag inte bara upp för trapporna och kontrollerade att han var på sitt rum? Jag vet inte. Det var en hel del saker jag inte var säker på den natten.

 

Så ja, gamla goda Louis halvt dansar ner för trapporna och in i lobbyn. Fyra eller fem studenter kastar märkliga blickar på mig. Jag tror druggy-killen från Nialls våning var en av dem, skoj. Innan jag visste ordet av det var jag inne på teatern. Jag var bara vagt medveten om Harry och Fiona på scenen medan de övade på sina repliker, men jag var för upptagen av att hitta Niall på en av dem bakersta raderna.

 

”Pssst, Niall! Pssssst! Niall, where are you?”

Jag kan säga att det tog tre långa minuter för mig att inse att Niall inte satt på sin vanliga plats. Efter att jag räknat ut det sjönk jag ner på en av stolarna och försökte koncentrera mig på vad som händer på scenen. De övade på scenen där Danny och Sandy är på drive-in bio. Jag kunde inte riktigt höra eftersom körfolket satt längst fram och viskade sins emellan. I mitt tillstånd stör det mycket.

”Can you guys shut the fuck up?” fräste jag. “People trying to act up there!”

Jag antar att jag missuppfattade avståndet mellan främre och bakre raden eftersom jag knappt kunde höra något. Jag började till sist känna mig uttråkad och det var tur att jag fångade Niall när han tyst smet in. Jag såg hans blonda, söta lilla huvud guppa mellan raderna längst bak medan han gick på huk för att undgå att bli sedd. Han kom närmare och närmare men han såg mig ändå inte. Jag beslutade att ge honom en överraskning.

 

“HEY NIALL!” skrek jag och hoppade i stolen.

“Jesus Christ!” skrek Niall och snubblade baklänges på sina egna fötter.

“Is somebody back there?” ropade en kvinna från teaterns främre del.  Jag kände en hand som grep tag i min arm och drog mig ner bland sätena. Niall satte fingret över sina egna läppar för att visa att jag borde vara tyst. Det sista jag ville var att vara tyst.

“That was Nathalie,” berättade jag för Niall. “She’s a bit of a bitch.”

“Louis, for the love of God, be quiet!” hyssjade Niall och höll mig på plats bakom stolarna.

“Sorry. I just wanted to let you know that I don’t have rehearsals today so we can’t chat like we usually do.”

Niall rynkande pannan i ärlig förvirring. “Then why the hell are you here now? And what is with you? You’re acting as if you’re… wait, are you actually drunk?”

Jag fnittrade. Det blev sedan till ett hest kikhosteskratt som fick Niall att ge mig en örfil för att jag skulle sluta. “Maybe,” sjöng jag.

“What?!” pep Niall. “Are you crazy? Why the hell are you drunk? You don’t even like alcohol that much.”

“Oh calm your knickers,” sa jag. “I just needed some Dutch courage to help me resolve my little tiff with Liam.”

“WHAT?!”

Nu var det min tur att örfila Niall. Det var hans eget sätt att få mig att bli tyst.

“How much did you drink?” Frågade Niall med en mer kontrollerad röst. Jag tror inte han uppskattade min örfil.

“Oh, you know, nine or ten shots of tequila.”

“What?! Please tell me you haven’t tried talking to Liam yet.”

“No, silly moo, I had to come down here to tell you I wouldn’t be able to talk with you after rehearsals. You know what’s funny?”

“What’s funny?” frågade Niall bitter.

“We’re talking right now anyway!”

Då brast jag i skratt. Det var tur att repen var över och att alla befann sig bakom scenen. Niall hjälpte mig upp i stolen igen och försökte stadga mig. Jag ignorerade honom eftersom jag just kommit på konsten att sträcka fram benen framför mig och vicka på tårna.

“Oh dear Lord,” viskade Niall förtvivlat. “You wait RIGHT HERE while I get a bottle of water for you.”

“Ok, Mr. Snootypants, I will.”

Det kändes som om Niall var borta i en evighet. Medan han var borta hörde jag rörelse på scenen och att någon klickade på CD-spelarens playknapp.

 

Summer lovin’, had me a blast!”

“Ooooh, I love this song!” sa jag för mig själv.

Men varför var det ingen annan sang? Varför övade Harry på egen hand? Han sjöng några rader innan han förbannade sig själv och började om. Denna gång ville jag hjälpa honom. 

Summer lovin’, had me a blast!”

Summer lovin’, happned so fast!”

 

Jag såg att Harry frös till.

 

“Who’s there?” ropade han.

“Me,” viskade jag och fnissade lågt.

Jag höll fast vid texten och kom snart in som Sandy.

Met a boy, cute as can be.”

Harry såg sig omkring och började med nästa rad, nyfiket.

Summer days driftin’ away, to uh-oh those summer nights.”

“Who’s there?” frågade han igen och hoppade ner från scenen och började gå längs raderna av säten.

Did you get very far?” Jag sjöng som musiken fortsatte spela. Det var egentligen min replik eftersom Doody sjöng den. Harry hörde mig och sprang mot källan till min röst. Han lyste nyfiket ut i dunklet med mobilen.  

“Louis?!” frågade han i chock.

He ran by me, got my suit damp,” sjöng jag I takt.

“Louis, what the hell are you doing here?”

He showed off, splashing around.”

“Are you drunk?!”

“I think we have all established that I am drunk at this stage.”

“Who’s we?” frågade Harry.

“Oh, well Niall was here before he abandoned me in my time of need.”

“Why are you talking to yourself?” frågade någon precis bredvid mig i mörkret. “And I’m right here.”

Niall kom fram till mig och gav mig en flaska vatten. Han såg Harry och det såg ut som om han skulle göra en bakåtvolt eller något innan han kryper in i sitt mentala skal igen.

“Oh sorry, I- I didn’t know….”

“Oh, Niall, it’s alright,” sa jag och damp ner i stolen. “It’s only Harry. He doesn’t matter. I told you about him, remember?”

“Sorry about Louis,” sa Niall tyst vänd mot Harry, han kollade oavbrutet ner i marken. “He’s a bit… intoxicated.”

Harry skrattade. “I can see that. I’m Harry, by the way. I may as well introduce myself, though Louis has already done a fantastic job.”

Niall skrattade nervöst och räkte fram sin lilla hand mot Harry som tog den i sin stora. “Niall Horan.”

“So, Louis talks about me, does he?”

“Hey,” avbröt jag. “Why are you two talking as if I don’t exist? Look at the pair of you, having a right old giggle. And don’t you be fooled by his charade, Niall. He’s not as goody-goody as you think.”

 

Harry skrattade åt mig och la sedan blicken på Niall igen.  “He’s in a really bad state. Would you like a hand getting him back to his room or anything?”

“Er… yeah,” sa Niall, han vågade äntligen kolla upp från det dunkla golvet. Rakt in i Harrys ögon. “That would be great.”

“Cool. Let me just turn the music off and grab my bag.”

Jag tittade långt efter Harry medan han försvann.

“Ooh, he’s wearing them jeans again. They look good on him.”

Niall fnissade.

“What?” frågade jag barskt.

“You do know you’re so loud he probably heard that? And besides, I thought you didn’t like the chap?”

Jag ryckte på axlarna. “I don’t really know what I like at the moment. My head’s going boom-boom-boom.”

“Well drink the water then, would you?” sa Niall. Han tog flaskan ifrån mig och skruvade av plastkorken, tvingade in pipen i min mun och fick mig krampaktigt att svälja. Jag började må illa igen.

“Ready to go?” Harry var tillbaka och såg roat på Niall tappra försök till att hjälpa mig. Jag hatade att de narrade mig i tron om att jag var helt blåst.

“Yeah,” svarade Niall. “Grab him by the other arm and we’ll help him up.”

Harry kom fram till mig och krokade sin arm under min vänstra. Hans andedräkt kittlade mig i ansiktet när han hjälpte Niall att häva upp mig. Det var något konstigt med hans rörelser och torra andedräkt som smekte mitt ansikte, det skickade panik inom mig.

”It’s ELECTRIFYING!” skrek jag rakt upp i Harrys ansikte.

 

Det är konstigt, men jag minns den lilla sekunden av kontakt våra ögon fick medan jag skrek det. Vad det var går inte riktigt att förklara. Men det var definitivt något.

”Oh, dear,” sa Harry och skrattade bort ögonblicket. ”We better get him back as soon as possible, Niall.”

Men naturligtvis hade jag andra planer. När Harry släppte mig och Nialls grepp hårdnade om mina axlar kände jag sticket i magen. Det var som om de närmaste sekunderna hände i slow-motion: först rykte jag mig ur Nialls stadiga grepp och vänder mig bort från honom samtidigt som jag täcker munnen med vänsterhanden. Niall drar sig instinktivt undan en halvmeter i förvåning och Harry försöker istället fånga upp mig.

 

Precis då spydde jag över hela Harry Styles.

 

Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt att det var mitt sista minne från vad som hände igår kväll. 
Ett av mina favoritkapitel, jag vet inte hur det är med er men det har en sådan speciell skildring. Ni märkte kanske en liten skifting på en av personerna. 
 
Tänk noga nu på vem det kan vara! 
 
Snåla kommentarer, 
6+ för nästa? :))

20. Harry Wrote All That?

Det var Niall. Helt bedårande med sin lilla resväska på trappan till lobbyn i boendehuset. Jag kunde inte yttra några ord. Jag var så jävla glad, särskilt efter att jag inte pratat med Liam. Jag började springa mot Niall men innan jag kom fram kom jag av mig och minns vad som orsakat den senaste tidens ostadighet.

”Sorry.” mumlade jag.


 

27 NOVEMBER

“Is something wrong?” frågade Angie.

Jag blinkade hastigt bort rynkan mellan mina ögon. “No, no, just… surprised.”

Jag läste igenom de tre nerklottrade styckena på sidan igen.

Professor-

I thought I might explain this essay because I didn’t really get it until Louis explained it to me afterwards. Louis had a cousin who was gay and committed suicide. This essay is written from his perspective. Obviously, his cousin was quite flamboyant in his life and Louis writes unashamedly about this.

 

By the end of the essay, you realise that it is not the flamboyancy of Louis’s cousin that really comes across but about being yourself and being happy and open about being yourself. Of course, this contrasts hugely with the fact that the cousin eventually committed suicide. Perhaps Louis meant this in bitterness but the moral still remains that only we ourselves should judge our own lives.

 

I just wanted to write this note as I wouldn’t have gotten any of this without Louis explaining it to me afterwards. As you can tell from his storming off in the lecture, he got quite emotional during our discussion and his sensitivity to his cousin’s death was probably the reason he didn’t actually mention whose perspective he was writing from and why. I just felt that, like me, you could do with an explanation.    

 -Harry.

 

“I have to be honest with you,” började Angie, “if Mr. Styles hadn’t explained it, I would have thought the essay was a pile of rubbish.”

 

“But I-”

“However, because it was explained, I thought it was actually a very, very clever piece of work. Well done.”

“But-”

 

“If you are doing that in future though, you have to explain it to me because, as smart as I am, I can’t read minds. Good writing should always need no explanation but if you’re doing something like this where the topic was so broad, you could have done with an introductory paragraph or something.”

“I understand that but I… I…”

Angie parerade mig över glasögonen. “Yes?

  

Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag försökte mitt bästa för att dölja ilskan för det Harry klottrat på mitt arbete.

“Nothing. Thanks. I’ve got to go.”

Jag plockade upp väskan och vände mig om för att gå. Angie ropade mig tillbaka.

“Mr. Tomlinson, I’m very sorry about your cousin. You know there’s plenty of on-campus counselling available if you ever find yourself needing someone to talking to.”

“Thanks,” mumlade jag medan jag passerade ut genom dörren. Jag stormade genom korridorerna som om jag skulle ägt dem. Vem fan trodde Harry Styles att han var när han skriver det där på min uppsats? Vad gav honom rätt att hitta på lögner? Lögner om självmord av alla saker? Varför kunde han inte bara låta mig vara så att jag slapp se det där självbelåtna flinet skrivet över hans ansikte? Jag skulle stått ut med att min utskrift var dålig, rent av hemskt men var han tvungen att spatsera in och försöka spela pompös? Jag var så uppslukad av min egen vrede att jag inte ens uppfattade att någon ropade mitt namn tills jag gick in i den personen.

 

“Niall!” utropade jag och räckte honom hjälpsamt handen så at than skulle kunna häva sig upp från marken. “Sorry about that.”

“Hi… Louis,” sa Niall och dammade av sig. “You distracted or something?”

“What, can you tell?” sa jag medan jag satte av nerför korridoren igen. Niall fick halvspringa för att hänga med mig.

 “What’s up? Is it Liam or something?”

Jag stönade. “No. I wish. Here, read this.”

Jag räckte honom det skrynkliga pappret. Han tog emot det och började läsa samtidigt som han kastade blickar omkring sig så att han inte skulle råka gå in i någon annan.

“What is this? When did your cousin commit suicide?”

“There is no cousin,” sa jag vasst.

“Then why did you…? Wait, is this that essay you wrote on being gay to annoy Harry?”

“Yep.”

“But I don’t get it, why did-?”

“Just read til the end of the writing, Niall.” Vi var nästan framme vid teatern. Lyckligtvis, eftersom Niall var en sådan bokmal, hann han läsa igenom sidan inom halvminuten.

“Harry?!” ropade han när han såg det sista ordet. “Harry wrote all that?”

“Yep.”

“But… why?”

“I’m about to find out now,” sa jag. “If I don’t bloody well kill him first.”

“But it’s not true is it? How could he think it would be ok to pretend that your cousin committed suicide?”

“Exactly,” sa jag, vi hade kommit in i lobbyn.

“You’re going to confront him?” frågade Niall. “Right now?”

“You betcha. He’s in rehearsals but I don’t care.”

Nialls ansikte förändrades. “But Louis, look, it actually was rather… nice, what he did. He was obviously trying to prevent you from failing the-”

“Niall, he lied about somebody committing suicide and me grieving over it! And besides, he’s trying to act like some sort of hero by doing this. It makes me sick.”

“But Louis-”

 

När jag ser tillbaka förstår jag att jag var oerhört ofärskämd som inte lyssnade på Nialls protester. Jag skyller det på ilska.

 

“I’ve no rehearsals today but come around my room later on and I’ll tell you what happened, ok?”

“Yeah, ok, but Louis-”

 

Men jag hade redan hunnit rycka upp entrédörren till teatern. Jag kunde se honom stå på scenen, skrattandes vänd mot Fiona, med ett manus i händerna. Jag tog ut stegen neråt scenen, väskan ryckte i min axel och uppsatsen skrynklade sig mellan fingrarna. Fiona såg att jag närmade mig och nickade misstänksamt år Harry, vänd mot mig. Han snurrade runt och såg förvånad ut över att se mig. Jag kunde se att han sneglade på pappret i min hand. Jag grinade brett. Han tittade sedan upp på mitt ansikte igen och rynkade pannan i förvirring över mitt arga uttryck.

 

“What is this?” röt jag samtidigt som jag kastade arken på honom.

“Your essay?” Svarade Harry lugnt när jag gick närmare. Fiona ursäktade sig och smög ut bakom scenen.

“Yes, it’s my essay. My essay that you defaced.”

Harry himlade med ögonen. “How did I deface it?”

“Well, you wrote all over it without my permission,” spottade jag. “I’d call that defacing.”

 “What are you talking about? I saved your ass from failing.”

“Oh, I am eternally grateful, Lord Styles, for your valiant deed,” sa jag med så mycket sarkasm jag kunde uppbåda. Jag kunde se att han blev argare. Det blev som bränsle för mig och jag blåste upp mig ännu mer.

“I didn’t ask for you to be grateful,” sa han.

“And I didn’t ask for you to do this at all.”

 “Why are you so pissed off at me? I spent ages trying to think up that explanation after class. I’m quite proud of it too, actually. Besides, I did a nice thing.”

“Oh really?” röt jag. “A nice thing? Making up a lie that my cousin committed suicide is a ‘nice thing’?”

 “What are you so upset about? It was all I could think of at that moment.”

“I didn’t ask you to think of anything. I don’t know why you were so concerned about-”

“No, you didn’t ask because you’re too bloody proud and conceited.”

 Detta slog mig och jag visste inte riktigt hur jag skulle komma med ett snabbt gensvar.

“I’m conceited?” I said incredulously. “I’m conceited?”

“Yes, you,” sade Harry, ilskan flimrade i hans ögon och han såg rakt in i mina. “Do you realise that every time we encounter each other, you somehow manage to get on your high horse and get in a hump?”

“Yeah, and for good reason,” snärtade jag.

“Oh, go on and explain, so.”

“Well firstly, you always have that stupid smug smile on your face. Secondly, you seem to ridicule me any opportunity you get. You pretend to be as cool as a cumber when you do it too, as if you’re so innocent that you couldn’t possibly know why I’m pissed off. But you know full well. Right now is a perfect example.”

Harry hånskrattade. “You know what? Sometimes, I think about you and wonder why the hell…”

Han stannade till och stirrade intesivt in I mina ögon, som om han sökte efter en förklaring till något.

“You wonder why the hell what?”

Harry verkade som om han var på väg att avsluta de than ursprungligen skulle säga, men han ändrade sig i sista minuten. ”…why the hell I bother at all.”

Efter det förstod jag dårskapen i att ha stormat in på teatern och gormat åt Harry, sanningen föll som ett ton tegel på mig. Jag satt nog på en aningen hög häst.

 

Niall hade rätt: Harry hade gjort en bra sak för mig och även om han sårat mig något, var det fortfarande en jävla tankeväckande sak att ha gjort. Jag är inte säker på om jag skulle gjort samma sak i hans skor. Jag vände mig bort från Harry och började långsamt ströva mellan raderna av stolar upp mot utgången. Halvvägs ut ångrar jag mig för att gå tillbaka.

”Sorry.” sa jag tyst.

“What did you say?” Frågade Harry, han såg helt tagen ut.

Jag harklade mig. “I’m sorry for barging in here and demanding an explanation when actually, what you did was quite considerate. It’s just that things are kind of messed up in my life at the moment and I seem to have taken all that out on you. Although in fairness, you do deserve some of it. But nonetheless, I’m sorry.”

“Oh.” Harry såg väldigt obekväm ut och hade uppenbarligen inte väntat sig att jag skulle säga förlåt. “Um, apology accepted, I guess. I’m sorry I ever tried to help you in the first place.”

Han sa det så lättsamt att jag inte kunde låta bli att le. “Well, then, your apology is also accepted.”

“Did you pass? The essay, I mean.”

Jag höjde på ögonbrynen, faktiskt visste jag inte. Försiktigt vecklade jag upp de skrynkliga arken och kikar på sista sidan. “Oh, I got a 74. She said ‘Very good essay but try to stick to the conventional forms of essay-writing for the time being.’”

“Well done,” flinade Harry.

“What about you? What did you get?”

“77.”

“You win this round, Danny,” sa jag. Jag vände mig om igen och tog några steg mot honom. Harry log, det var fortfarande på sitt aningen självbelåtna sätt men det var lite mer äkta åtminstone.

“Thanks Doody,” log han. “See you in rehearsals.”

   

Harry var fortfarande samhällets fiende nummer ett som jag berörde men åtminstone var den här saken uppklarad mellan oss. Och jag gick ut från teatern, mer förvirrad än jag någonsin varit tidigare. Jag var ännu mer förvirrad över tankarna som flög runt inne i huvudet på mig. Harrys ögon och hur han faktiskt inte såg hemsk ut i sina smala jeans. 
Kapitel 20: check
I nästa kapitel kommer Louis att s...... ja vad? 
kommentera flitigt, 7 kommentarer för nästa :))

19. You Can Hug Me

“You’ve a phone call. A friend from England,” hörde jag henne i bakrunden.

“A phonecall?” jag kände hur mitt hjärta lättade när jag hörde det svaga ljudet av hans röst.

“Yes dear, hurry up and take the phone. International calls are expensive.”

“Thanks, mam,” Jag hörde honom närma sig telefonen. “Hello?”


26 NOVEMBER

Allt jag gjort denna veckan är för att lura mig själv att jag inte saknar honom. Som om jag inte brydde mig ett skit om att han lämnat rummet i söndags. Men jag bryr mig.

 

Jag undviker att gå till uppehållsrummet när han är där och checkar alltid så att vi inte går i samma korridor. Jag håller mig borta från ljud-rummet på campus i rädsla att springa ihop med honom. 

Det låter förmodligen ganska patetiskt, men jag vet varför jag gör det: Jag undviker honom inte för att jag är sur, arg eller bitter, nej jag gör det för att jag verkligen inte vet vad jag ska säga till honom. Om jag nu ska prata med honom igen måste jag antingen ljuga och säga hur mycket jag hatar honom eller säga som det är, att jag är gay och har en crush på honom. I skrivandes ögonblick vet jag faktiskt inte vilket som är värst. Jag vet att problemet inte kommer försvinna, det kommer bara växa sig större ju mer jag ignorerar det, men genom ren förlägenhet kan jag inte leva upp till det jag gjort.

 

Turligt nog har jag rep nästan varje dag nu. De är en välkommen distraktion nu och utan dem skulle jag nog ligga inne på rummet fast i en djup depression. Min motvilja för Harry distraherar mig från min förödmjukelse över Liam. Men Harry är i en helt annan gryta just nu.

Det går inte att undvika honom helt och hållet eftersom vi fortfarande lever i samma korridor och allt. Jag har stött på honom hela två förmiddagar denna vecka. Första gången klev jag ut från mitt rum samtidigt som han lämnade Zayns. För att undvika ett möte försökte jag så diskret som möjligt rusa in i mitt rum igen för att hämta något jag plötsligt kommit på att jag glömt. Måltiderna går bra eftersom jag äter antingen tidigare eller senare än alla andra. Rostbiffen börjar bli uttjatad men jag klarar mig.

Zayn har inte nämnt något vid repetitionerna heller. I själva verket har han inte förändrats någonting sedan han fått en extra rumskamrat. Jag börjar till och med misstänka att Liam sagt åt honom att behandla mig precis som vanligt. Eftersom det är den typ av jävligt omtänksamma kille Liam är.

Två gånger har jag haft verklig ögonkontakt med Liam sedan i söndags. Båda gångerna har varit på väg till duschrummet. Första gången var han på väg in i en annan duschkabin. Han tittade inte nedlåtande på mig, han bara kollade på mig. Den andra gången hade han varit på väg in och jag ut. Han hade nickat till mig.

Fråga mig inte varför, men det andra mötet störde mig mer än det första. Visst, han hade erkänt mig med en kort nick men det var något avlägset med det, som om han nickade mot någon han kände men inte pratade med regelbundet. Jag ville inte vara ”en av killarna.”

Sanningen är, jag saknar Liam. Jag har saknat honom sedan det ögonblicket han smällde igen dörren på söndagskvällen. Jag önskar bara att allt kunde spolas tillbaka till mitt dumma misstag i telefonen. Två blickar av Liam sitter etsade i huvudet: den korta när han kom ur duschen, den med nicken och sedan den långa blicken av smärta jag sett efter att jag lagt på samtalet med Niall.

~

”Louis!”

Jag frös till på vägen upp till mitt rum efter alla föreläsningar på tisdag eftermiddag. Det kunde väll inte vara Liam? Jag snurrade runt och flämtade till.

Det var Niall. Helt bedårande med sin lilla resväska på trappan till lobbyn i boendehuset. Jag kunde inte yttra några ord. Jag var så jävla glad, särskilt efter att jag inte pratat med Liam. Jag började springa mot Niall men innan jag kom fram kom jag av mig och minns vad som orsakat den senaste tidens ostadighet.

”Sorry.” mumlade jag.

“For what? You can hug me, you know,” sa Niall mjukt med ett grin i ansiktet.

“Good,” sa jag och log brett. Jag brydde mig inte om alla människor som såg när jag omfamnade honom så länge som möjligt.

“Welcome back,” viskade jag nära hans öra. “I missed you.”

“I missed you too,” skrattade han.. “But I was only gone for a fortnight.”

“Sorry,” sa jag när vi bröt oss fria. “it’s just things are kind of.,. complicated at the moment.”

“How so?”

“Well, you see, when I got off the phone with you on Sunday… It’s kind of a long story. Shall we go somewhere to talk?”

“The usual place?”

“Well, the Pink Ladies are currently occupying the theatre. How about we be normal for once and grab a coffee or something?”

“Sounds good to me,” sa han. Han såg så fullständigt superbedårande ut med sin resväska i handen och jag fick hålla i mig mentalt från att nypa i hans rosiga kinder.

 

Så över en cappucino, te och kokor berättade jag allt om Liam för Niall. Det var som om en otrolig tyng lättade från mina axlar. Sedan i tisdags har Niall smitit in i slutet av alla repetitioner för att kolla på slutet av musikalen. Efteråt stannade vi och pratade i timmar.

 

Jag tror inte jag skulle ha varit frisk länge till och han inte kommit tillbaka.

~

“This week, I want you to exchange your assigned essay with a different partner than usual,” meddelade Angie från toppen av rummet.

Bra, var allt jag kunde tänka när jag gled ner bredvid Jenna. Jag hade sett nog av Harry på repetitionerna. Visserligen var han inte lika outhärdlig där som han var på Kreativt skrivande. Korrigering, han var inte outhärdlig för andra. Allt han någonsin skulle behöva göra för att knuffa mig över kanten är att ge mig ett av sina egna arroganta ansiktsuttryck. Trots detta var han bra som Danny. Överdrivet bra. Han var populär bland alla som var inblandade i musikalen också, de var på något sätt omedvetna om det som gjorde mig galen.

 

Jenna och jag jobbade bra tillsammans. Jag måste erkänna att hennes arbete inte var exceptionella men det spelade ingen roll eftersom vi gav varandra bra och vänliga råd efteråt. Jag benådade hennes arbete lite också eftersom jag redan i förhand visste att hon inte skulle säga något som hade syftet att irritera mig. Jag kunde inte låta bli att kolla över på Harry ibland medan jag och Jenna pratade. Det föll sig liksom naturligt för mig att undra hur han skulle behandla en annans students arbete. Le och häpna, han var så artig som man skulle kunna vara och pratar mjukt och respektfullt till sin partner. Mer än en gång fångade han upp mina blickar och gav mig en arrogant nick eller ett självbelåtet flin som fick mig att bli röd.

 

“What’s your problem with him?” frågade hon samtidigt som hon fångade mig i att stirra på Harry.

“Who? Harry? I don’t have a problem with him,” ljög jag.

“So why did you storm out two weeks ago then?”

“He was trying to wind me up,” sa jag. “I swear it’s like a hobby to him.”

 

I slutet av lektionen höll Angie upp en bunt papper. “As you make your way out, please take your assignments on ‘being myself’ from me. I’ve left comments and grades.”

 

Harry var den första att hämta sitt papper. Ingen tvekan om att han hade tidigt rep med Fiona. Jag å andra sidan var den sista personen kvar tillslut. Jag ville stanna och på något sätt förklara mitt arbete för Angie, problemet var att jag faktiskt inte hade en aning om vad jag skulle säga. Det spelade ingen roll eftersom jag ändå blev stum när jag tittade ner på sidorna Angie gav mig. Sedan, när jag läst igenom hennes kommentarer överst på sidan blev jag förvånad över hur arg jag kände mig. 
Det här kapitelet var ovanligt kort, bara 4 A4-sidor, hehe :))
 
7+ kommentarer?

18. What? Why? How?

“So, how are you going to get the details?”

“How are we,” rättade Liam. “You’re going to be my partner in crime. Come on, let’s get going.”

“What? Now? What are we going to do exactly?”

“We’re going to break into the records office and steal Niall’s details.”

“Liam!” utropade jag efter att noggrant sett till att ingen tjuvlyssnade på oss. “We can’t do that!”

“Sure we can,” flinade Liam.


20 NOVEMBER

Loggen,

“No! ‘H’, Liam,” väste jag till honom. “‘H’ for ‘Horan’.”

“I know, I know,” mumlar Liam lugnt. “I’m getting there.”

Han letade så långsamt i arkivlådorna att det började krypa i skinnet på mig.

“Here, Liam, you stand guard and I’ll look,” sa jag och marscherade över till honom. Jag knuffade honom åt sidan och börjar med snabba fingrar bläddra bland mapparna.

“Alright, alright,” ursäktade sig Liam och höjde händerna av uppgivenhet.

“You weren’t even at ‘D’,” sa jag sakligt.

“Hey, there are a lot of records to go through,” försvarade sig Liam och började långsamt röra sig runt i det lilla kontorsrummet medan han uppehöll sig med att se på de små notiserna som satt inramade på väggarna.

“Liam, stand guard!”

“I’m not a dog!”

“Well, you’re certainly a mutt.” Mumlade jag samtidigt som jag bläddrade förbi ‘Hanley, Melissa’ i den skätte lådan jag gått igenom. Liam skrattar hest och gör som han blir tillsagd.

“How did you know the keys would be under that plant pot anyway?” frågade jag frånvarande.

“I skipped my last class yesterday to watch them locking up the offices for the weekend. Like a stake-out. It’s not very good security, is it? I mean, leaving a key under a pot that opens a room that contains thousands and thousands of confidential pieces of data seems a bit foolish…”

“Sure does,” sa jag.  “At least we don’t have to hack the computer system. Aha!”

Efter ‘Hopkin, Nathalie’ kom ‘Horan, Niall’. Jag drog upphetsat fram hans mapp och tog ut det första arket.

“His home phone number is on it!” utropade jag.

“Take it down onto your phone,” sa Liam. Jag gjorde som han bad mig och stoppade sedan hastigt tillbaka arket i mappen och sköt igen lådan. Precis innan jag lagt ner arket hade jag skummat igenom sidan och fann en rubrik med namnet ‘Medial problems and/or requirements’. Nialls ordentliga handstil tar vid.

Diagnosed with acute social anxiety disorder.’

Jag kunde inte låta bli att tänka på orden när Liam drar igen dörren bakom oss och medan vi tar sällskap tillbaka till rummet. Hur lätt orden skrivits men hur smärtsamt det måste varit att erkänna det. Det var bara till mitt egna nöje som jag ville ha tillbaka Niall så fort som möjligt.

”I’ll leave you to it so,” sa Liam två minuter senare, greppade sin telefon och gick mot dörren. ”I’ll go find Claire or Zayn and hang out.”

”Thanks Liam.” ropade jag efter honom.

Han slänger till mig en snabb blick. ”No problem. Just convince Niall to come back. I miss the little Tyke.”

 

Det tog fem minuter för mig att riktigt pusha mig till att ringa upp numret. Vad fan skulle jag säga om det var någon annan än Niall som svarade i telefonen? Tyvärr fick jag stå ut med det.

“Hello?” en mjuk kvinnoröst svävade in i mitt öra.

“Um… hi,” sa jag. “My name is Louis. I’m just wondering if Niall Horan might be there…?”

“Niall?” det låg en underton av förvåning i den.

“Oh, maybe he’s not there,” sa jag. “It’s just, I haven’t seen him in a while around uni over here in England. Umm, maybe he is here and he moved rooms or something, it’s just that umm-“

Jag var glad för att hon klippte av mitt eviga rabbel.

“No, no dear, don’t worry, Niall is here. I was just surprised that…”

Hon kom av sig. Jag visste redan tydligt vad hon tänkt säga: I was just surprised that somebody is actually calling him.

“What did you say you’re name was, pet?”

“Er, Louis. I’m a friend of his.”

“A friend?” upprepade kvinnan. “I mean, of course, of course. I’ll get Niall for you now. Take care, dear.”

En varm, sprudlande känsla kom över mig när jag hörde Nialls mamma lägga ner telefonen och mjukt ropa efter sin son.

“You’ve a phone call. A friend from England,” hörde jag henne i bakrunden.

“A phonecall?” jag kände hur mitt hjärta lättade när jag hörde det svaga ljudet av hans röst.

“Yes dear, hurry up and take the phone. International calls are expensive.”

“Thanks, mam,” Jag hörde honom närma sig telefonen. “Hello?”

 

Jag blev ännu mer lättat när jag hörde hans röst direkt in i mitt öra. “Hi, Niall. It’s Louis.”

“Louis. Hello. What do you want?”

Jag var lite upprörd över hans fristående ton. Jag bestämde mig för att ta tuff kärlek-rutten.

“Well first of all, I want to know why the hell you decided to abandon university.”

“I didn’t abandon university.”

“Then why the hell did you leave?” krävde jag.

“My nan’s sick.”

“Oh.” Att något sådant skulle kunna hända hade aldrig slagit mig in.

“She’s ok now. They thought she was going to… die earlier in the week but she’s made a good recovery.”

“Oh. Well, sorry about all that. I didn’t realise. I hope you’re alright.”

“Yeah, I’m fine.”

Stunden andades tystnad.

“So, are you going to come back?” jag var tvungen att fråga.

“I don’t know,” suckade Niall. “I don’t really see the point.”

“What do you mean the point? It’s your education. Plus, the fact that well… I miss you.”

“Yeah, I… miss you too, I guess.”

Mitt hjärta sköt i höjden av lycka. Jag var glad att han inte hatade mig.

“So come back, Niall.”

“But what’s the point? You’re the only person I talk to and after what happened in the theatre that time, things are just so awkward. Don’t pretend they’re not, because they are.”

Jag stönade lågt och vägde huvudet i högerhanden. Jag följde ointresserat några fåtal personer som yrar runt på campus med blicken.

“But Niall, that’s what friends do. They work their way through things. Just because I was stupid enough to do what I did doesn’t mean it has to affect our friendship. And I’m really sorry for doing what I did, by the way. It was stupid.”

“It’s ok. I’m just not that used to being this close to another person. I need to… adjust. Just tell me one thing.”

“Sure.”

“Tell me you don’t have feelings for me.”

“I don’t have feelings for you.” Jag behövde tänka efter om det verkligen var sant. Visst, jag hade tänkt kyssa Niall igen men efter att jag sett hur den första kyssen påverkat honom visste jag inte om jag någonsin skulle våga skada honom igen. Men jag ville hellre ha honom som vän än som pojkvän.

Dessutom, även fast jag absolut avgudade Niall ger han mig inte de känslor som Liam gör när jag ser på honom. De känslor som, i början, var en blandning av spänning och melankoli. Nyligen hade de känslorna ersatts av en djup depression så fort jag inte var nära honom. Kanske var det för att jag tvingades vittna om hans flirtvanor på Improv och när Claire kom till vårt rumt för att umgås. Dessutom slutar Liam aldrig prata om henne. Det gav mig värk i magen, inte fjärilar utan riktig smärta. Det höll nästan på att bli outhärdligt. Jag kunde inte hålla på med mig själv såhär. Jag kan inte unna mig äventyr med Liam, som på kontoret tidigare. Även om han gjorde mig glad gjorde han mig olycklig så fort han snuddade vid Claire.

“Good,” sa Niall på andra sidan luren. “At least that’s cleared up.”

“So when are you coming back?”

“I don’t know. Early in the week, Monday or Tuesday. I have to book a flight.”

Jag gjorde en liten piruett på stället i ren lycka, det var trots allt bara jag i rummet.

“Great. Promise you’ll call into 302 as soon as you’re here?”

Niall skrattade. “I promise.”

“Good. Wait a second, were you actually considering not coming back?”

Kort pause. “I was considering it, yeah.”

“Without telling me? You didn’t even tell me you were going home in the first place.”

“Sorry about that. I had to get the last flight home that Thursday a week ago.”

“Did you even tell the university you were going?”

“Nah. They haven’t even been in contact with me and I’ve already missed six full days.”

“So why didn’t you let them know?”

“Because they give me such sympathy. Whenever I go down to the office, they’re always trying to force me to go to some on-campus counselling or trying to get me to join one of the college societies or just asking how I’m getting on and if I’ve made any friends.”

“And that’s a bad thing because…?”

“Because I don’t like them being so patronising,” Niall said. “I should never put that thing down on the form.”

“‘Diagnosed with acute social anxiety disorder’?”

“I think that’s exactly what I wrote. How did you know?”

“I… er saw your records,” sa jag ursäktande.

“What? Why? How?”

“Well, I had to get your contact details somehow so Liam and I broke into the office and…”

“You and Liam?”

“Yeah, Liam,” sa jag. “He misses you too, you know.”

“Oh. That’s nice to know. Yeah, I put that down on the form and because of it they treat me so differently. I just wish I’d written nothing and they wouldn’t have given me special treatment.”

“But asking how you’re getting on isn’t exactly special treatment,” sa jag försiktigt.

“No, but making sure I had a single room when they could’ve forced me into a double room. I mean, I wouldn’t have liked sharing a room at the start but I need to do normal things if I want to overcome this anxiety.”

“Well then, the two of us can share a room,” föreslog jag.

“How?”

“We can ask the superintendent. There’s two unoccupied double rooms in the building. I’m sure once we explain, he’ll understand. You can use your social anxiety to your advantage.”

“But you share with Liam.”

“Liam can go move in with Zayn or something,” sa jag och kastade ännu en blick ut genom fönstret.

“But don’t you want to share with Liam? I thought you liked him. Or is it because you like him so much that you want to move out?”

“Exactly. I’m sick of it at this stage. I don’t want to share rooms with Liam anymore.” Orden kom ur munnen på mig innan jag hann stoppa dem. Det var ändå ganska skönt, att få dela den känslan med någon annan.

“I heard him telling Pete last week that he going out with some girl named Claire. That must be rough for you.”

“You bet. But look, this is a great idea. You and I can move in together and I’ll feel so much better about not being around Liam.”

“I don’t know,” Sa Niall osäkert. Kvinnorösten hördes avlägset i bakgrunden. “Listen, Louis, my dinner’s ready. I’ve got to go. I’ll be back in uni by either Monday or Tuesday, ok?”

“Ok. Promise you’ll come see me straight away?”

“Promise. Bye, Louis.”

“Bye, Niall. It was lovely to talk to you again.”

“Ditto,” sa han.

Linjen dog ut och jag lät mobilen glida ner i fickan. Jag var så glad, Niall var på väg tillbaka!

Ruset varade i en hel millisekund innan jag hörde en djup, tjock röst bakom mig.

“You’re ‘sick of it’?” Jag snurrar runt, bort från fönstret. I dörröppningen står Liam med ren misstro skriven över hela ansiktet. Jag flämtade, insåg vad han hade hört och hur han hade tagit det.

”Liam…”

”You’re ’sick of it’?” frågade han igen med en låg, bräcklig röst jag aldrig hört honom använda förut. ”Am I so unbearable that you can’t live with me anymore?”

”Liam, I…” plötsligt var jag stum. När jag såg i hans ögon hur ont det gjorde i honom blir jag arg, jag visste mycket väl att min dårskap betydde att saker aldrig skulle bli detsamma igen. Liam gick rakt fram till sin säng och drog igen väskans dragkedja. Samma väska som ouppackad låg kvar på sängen i väntan på helgen.

“Liam, no of course not. I was just trying to convince Niall to come back…”

“Well you were certainly convincing when you told him you’d feel so much better by not being around me.”

“You don’t understand!”

 Liam ryckte omilt upp sin väska från sängen. “Go ahead and explain it then,” sa han i en blandning av nedstämdhet och kontrollerad ilska.

Jag fumlade efter orden. “Well, it’s just, I… I… I actually don’t know what to say to you.”

“You don’t know what to say to me,” upprepade han. “Well, that’s great because I have nothing to say to you.”

“W-what?” var allt jag kunde stamma fram. Att se Liam så arg och sårad och allt på grund av mig var en av de värsta känslorna jag någonsin känt. Inuti var det som om allt ramlade sönder och jag ville bara skrika rakt ut. Detta var inte den Liam jag älskade. Detta var den Liam jag aldrig velat träffa.

“I’ll get out of your way,” snäste Liam. “I’ll sleep over with Zayn like you so kindly suggested.”

“Liam, don’t do this,” bad jag med tårarna forsande ner längs kinderna.

“Do what? I’m only giving you what you want. I just didn’t realise I was such a pain to be around.”

“You’re not! Don’t go!” Han ignorerade mina rop fram till dörren. Hans vrede tycks plötsligt sjunka och ersattes igen med smärta. När han började tala igen var rösten så skör att den orsakade nya flodvågor ur mina ögon.

“You know what, Louis? Even though I’ve only known you for two months, I was actually stupid enough to think we had become best… You know what, forget it, ok?”

“Liam, don’t-,” snyftade jag. Men det var försent. Liam hade redan smällt igen dörren och lämnat mig ensam kvar att sjunka ner på min säng och gråta tills tårarna tog slut. 


Niall verkar i alla fall må bra, men hur är det med Liam?
 
Tack för alla fina kommentarer, blir så glatt överaskad. 
Extra cred till fina Random som alltid skickar fina PM till mig :)
 
7+ till nästa? 

 


17. Agent Glasses

Efter att jag inte pratat med honom sedan den besvärade Engelska Lit’ lektionen så hade jag börjat sakna Niall. Jag behövde verkligen en person jag kunde öppna upp mig för. Jag menar, jag och Liam har fortfarande våra nattliga samtal men det är inte samma sak som det brukar vara. Vi kan inte ens tala om Improv’ som vi brukade nu när vi inte är partners längre. Han berättar också gärna om Claire, de har nu gått ut officiellt. Jag kan knappt slänga in ett endaste ord, och om jag gör det så är det oftast om något oseriöst som hänt mig under dagen. Inte de personliga sakerna som förut. Jag nämner varken Niall eller Harry nu.


19 NOVEMBER

“Why didn’t you bloody well tell me that Niall was gone?” Jag dundrade på Liam så fort jag stängt dörren bakom mig.

“What?” frågade Liam trött, sittandes på sängen med datorn i knät. Han hade inte bytt om från fotbollsträningen och håret var fuktigt av torkande svett.

“Niall,” upplyste jag och började cirkla runt I rummet, full av ångest. “He’s gone.”

“Gone where?” sa Liam som uppenbarligen började bli förbittrad.

“Gone, Liam. As in he’s not in the university.”

“Would you ever stop babbling on and let me know what the hell is going on?”

“I went up to his room just now. It’s empty. All his stuff is gone. He’s gone.”

“Niall? Like, the Niall from my course?”

“No, one of the hundreds of other Nialls you know,” sa jag smaklöst. “Yes, of course that Niall!”

“Alright, alright,” suckade Liam. “Don’t take it out on me. Look, perhaps he’s just out for the night or…”

“Are you not listening to what I’m saying? His room was completely empty.”

“What were you doing sneaking into his room in the first place?” Liams anklagelse får mig att stanna upp för att tänka några ögonblick.

“I was worried about him,” kom jag fram till. “I haven’t seen him in a week.”

“Maybe he moved rooms?” Jag insåg att han hade delvis rätt i det.

“Oh. You might be right.”

“Of course I’m right,” påpekade Liam och la sin starka arm på mina axlar som för att lugna min panik. “Although, come to think of it, he hasn’t been in class for a week.” Lugnet jag känt för några sekunder fläktas bort och jag övergår i hysteri igen.

 “So, he is gone! What are we going to do?”

“Facebook him.”

“He doesn’t have a profile.”

“E-mail him.”

“Don’t know the address.”

“Call him on his mobile or text him.”

“I don’t think he has a mobile…”

“Ring him at home.”

“Don’t have the number.” Liam skrattade ironsikt.

“Send a carrier pigeon. Or put a message in a bottle.”

“That’s not funny, Liam.”

“Well, what else can you do?” Jag lutar mig över skrivbordet och väger huvudet i händerna medan Liam gick efter en cola åt mig. “I know, I know. If only I had some way of contacting him. The college’s bloody privacy policy means we can’t just go up and asked what happened to him.”Liam studerade mig en lång stund.

 “Leave it up to me,” sa han tillslut. “I’ll get you some sort of contact for him.”

“By when?”

“Jeez, I don’t know. Monday, probably.”

“Sorry, it’s just that I’m worried about him.”

“He’s ok. If something had happened to him, we would have heard about it. He probably just needed to see his family again. Being here and barely talking to anyone must just be so awful. Perhaps he needs some home comfort.” Liams ord fick mig att känna mig ännu skyldigare för det jag gjort med Niall. Jag hade inte ens försökt lappa ihop honom efteråt. Fast nu bryr jag mig inte om skulden, allt som betydde något var att han var okej.

~

”Oh, so nice of you to join us, Doody.” Gnällde Nathalie när jag anlände genom publikens entré. Till min bestörtning såg jag henne, Zayn, T-Birds, Pink Ladies, Fiona och Harry stå på scenen. Det var lördag eftermiddag, två dagar efter jag klurat ut att Niall åkt, och jag var en timme sen till repet. Jag hade tillbringat tid i biblioteket samtidigt som jag hoppades på att ingen skulle hitta mig eftersom jag ändå bara skulle sitta i publiken under repet.

“I thought we weren’t supposed to be on today,” stammade jag. “Just Harry and Fiona…”

“I said last week that we would be doing ‘The One That I Want’. That includes you and the T-Birds in the background,” snäste Nathalie. “Look, it doesn’t matter. Just come up here and try to follow Matthew and What’s-his-Face.”

“Luke,” slängde Lukas in.

“Yeah whatever. Louis, just get up here and let’s get on with it.” Jag gjorde som jag blev tillsagd och försökte samtidigt stänga av rödfärgen i ansiktet. Faktumet att kören och ’skolpersonalen’ stirrade på mig gjorde inte saken bättre. Zayn vinkade nästan osynligt till mig och Harry höjde nyfiket på ögonbrynen. Varför hade jag inte bara gått till repet utsatt tid och undvikit all denna pinsamhet?

“Zayn, give some pointers to Harry before we begin,” Nathalie sighed.

“I’m the producer, I don’t give directi-” Zayn fångade blicken Nathalie sände honom och beslöt sig omgående för att hålla käften stängd. Istället vred han sig mot Harry.  “Erm, let’s see. Just let loose at bit. Your vocals seem ok so just put some life into it. Remember, you’re floored by how Sandy looks but you also what to let her know you’re the man she wants. Let her take you across the stage, look into her eyes, do some moves or something.”

“Yeah, what Zayn said,” Nathalie placerar en CD i skivspelaren och låtens instrumentala version river av. Hon såg lika överraskad ut som jag över att Zayn faktiskt sagt något vettigt. “Off we go.”

Musiken drar igång och Harry började sjunga. “I’ve got chills, they’re multiplying!”

Han sjöng hånfullt högt, precis som I filmen. Hans röst låter faktiskt inte illa. Jag vet inte vad jag väntat mig, jag borde ju tänkt mig något i den här stilen eftersom hur annars skulle han få huvudrollen?

It’s electrifying.” bredvid mig började Matteus, Lukas, Anna och resten av tjejerna att Ooh Ooh Ooh’a i bakrunden. Jag försökte nå samma harmoni som Lukas. Jag fann mig själv distraherad med som pågick framför mig. Fiona, flickan som spelar Sandy, hade en fantastisk röst men överraskande nog var det inte hon som snodde min uppmärksamhet. Det var Harry. Hans röst var varmt kontrollerad, även i de höga tonerna. Han såg verkligen anständigt klädd ut i svarta skinnys och svart åtsittande t-shirt. Precis lagom tajt t-shirt, förresten. Sättet han leddes runt av Fiona på scenen var… bedårande. Han var så trygg. Det var bara något med hans scennärvaro och balans som fick mig att se honom i helt annan dager. Killen var faktiskt ganska bra.

Jag föraktade honom fortfarande, dock.

 

Efter 40 minuter hade vi sjungit om låten 10 gånger med konstanta utrop från Nathalie. Vi verkade alla kunna hantera låten och till sist envisades till och med Zayn med att Nathalie skulle låta oss gå vidare till nästa låt. Att döma av publiken verkade de också ganska tacksamma för det.

 

“Don’t ask me why,” började Anna medan vi satt på säterna nedanför scenen och lyssnade på killen som spelade Teen Angel. “I wouldn’t have minded being Sandy and having Harry sing with me like that.”

“Yeah,” sa jag, jag kunde inte låta bli att hålla med.

Sedan var jag upprörd på mig själv. Harry Styles var den halaste och mest upprörda person jag kände. Varför skulle jag njuta av en plats på scenen med honom? Jag är ju inte direkt attraherad av honom, eller hur?

Jag antar att jag gillade hur han såg ut idag. Och ofta hade jag funnit mig själv underligt dras till honom. Jag antar att jag inte har något emot hur han sty…

Nej, jag är inte attraherad av Harry Styles. Jag beundrar hans skådespeleri och sångfärdigheter. Och så var det ju så att han är bra på något jag faktiskt läser på Uni.  Inte för att jag behöver en annan ursäkt, förstås.

~

När vi allesammans stapplade ut från teatern blev jag förvånad över det som väntade i lobbyn. Jag vinkade adjö till Anna och gick fram till honom.

“What are you doing here? Did you not go home for the weekend?”

“Yeah, I did,” sa Liam. “I just came back. Our room was empty when I dropped up my suitcase so I knew you’d be down here. It was good timing.”

“But why are you here?”

“I couldn’t stop thinking about poor Niall and what might have happened to him. Then I figured that today would actually be the best day to get his contact details. So, I drove back and here I am.”

“So, how are you going to get the details?”

“How are we,” rättade Liam. “You’re going to be my partner in crime. Come on, let’s get going.”

“What? Now? What are we going to do exactly?”

“We’re going to break into the records office and steal Niall’s details.”

“Liam!” utropade jag efter att noggrant sett till att ingen tjuvlyssnade på oss. “We can’t do that!”

“Sure we can,” flinade Liam. “You know why?”

“Why?”

“Because I bought special secret agent glasses.” Han fumlade i sin jackficka och tog ut två pilotbrillor. Jag himlade med ögonen och skrattade.

”What are you, nine years old?” Liam ryckte på axlarna.

“They were selling them at the petro station and I couldn’t resist. I thought they’d add to the atmosphere.” Jag skrattade igen och satte på mig dem. Liam nickade godkännande.

“Thunderbirds are go,” sa han i salut medan vi tillsammans går mot det administrativa kontoret. Jag var glad över det konstiga han fått. Jag kunde nog ge mig själv skulden efter att vi varit partners i Improv. Munterheten i det hela gjorde att jag förlorade nervositeten i att bryta sig in till unit’s register. 

~

Jag kanske ska skriva om vad som hände lite senare idag eller i ett annat utdrag. Just nu vill jag inte skriva om det. Det är smärtsamt nog att se den smärtan jag upplevt timmar tidigare spelas om och om i huvudet på mig. 


Hur kommer det gå för Louis och Liam att bryta sig in i arkivet? Lyckas de förbli oupptäckta? 
Läs det i nästa kapitel. 
 
Tack för alla fina PM och kommentarer,
7+ till nästa? :)

 


Länkbyte - Summer Paradise

 
Jag gör ett länkbyte med Felicia (http://summerparadiseff.blogg.se/ ).  
Handling: Kelly & Ellie är väldigt goda vänner sedan de kunde stå på egna ben. De flyttar till Malibu från LA tillsammans och bor nu i ett hus nära stranden. En kväll ändrades Ellie's liv helt. Hon surfade på kvällen och en stor kommer över henne och hon försöker att simma upp från all ström, men hon får ingen styrka och slår hårt mot en stor klippa. Dagen efter får hon reda på att hon inte kan surfa på en hel månad, hon har en svår skada i ryggen. Hon älskar att surfa & hennes liv förändras, helt. Hon träffar Harry Styles en dag, men hon tänker att det är fel att dejta en popstjärna som är med i ett band, så hon bestämmer sig för att ljuga för honom första gången de är ute på en "dejt". Men till slut inser hon att hon börjar få känslor för honom & orkar inte med att ljuga för honom, även om det är fel. Hon vet att det är fult att ljuga, men det är nästan rätt om hon inte vill få all hat på sig. Hur ska det gå? [ Kelly delen ] - En kväll när Kelly är på en fest blir hon full och en kille tar hand om henne när hon sitter & spyr upp all alkohol på toaletten. Dagen efter minns hon ingenting men en dag ser träffar hon på honom och allt förändras. Hon börjar nästan få - känslor för honom. Vem är killen?

16. 508 - Single Room

”No,” flämtade jag för mig själv. ”No way. No way, he can’t have auditioned… no way. He should have told me then. Or..” Visst, jag såg ner på min lapp och bekräftade det korta och aningen ovanliga namnet längst ner på sidan. Tre små ord som lät min bubbla till värld spricka.

’Danny: Harry Styles.’ 

17 NOVEMBER

Loggbok,

”Right, everyone in their places please!” det var ett allmänt ståhej eftersom ca 50 personer hjälplöst irrade omkring och försökte hitta en lämplig plats att stå på.

”We don’t know where to go!” någon överröstade alla andra. Nathalie rodnade djupt och dirigerade med händerna samtidigt som hon höll balansen för att inte ramla av sin röda pall.

”Oh right. Umm, Okay then… Chorus in that corner with Graham. T-Birds and Pink Ladies and school staff in that corner with Zayn. Danny, Sandy and everyone else with me over here.” Det var so mom vi var kreatur redo för slakt, tack och lov hamnade jag med Zayn. Han visade sig dock vara värdelös.

”Err, yeah so I don’t really know what we’re supposed to be doing to being honest… I’m the producer so this isn’t really in my job description…”

“Maybe we could, like, sit in a circle and go around introducing herselves.” Sa en från Pink Ladies, hon hade extremt hög röst. Jag gissade att hon skulle spela Frenchy.

”Yeah, let’s do that.” sa Zayn med en axelryckning. Jag satte mig på golvet mellan Anna och en pojke jag inte träffat förut. Det visade sig att han kallades Matteus, var andra året i samhällskunskap och skulle spela Putzie, en annan T-Bird.

”Louis Tomlinson,” meddelade jag när allas blickar landade på mig. Jag tittade ner på mina fötter och följde skosnörena med blicken för att försöka lindra min nervositet. ”Performing Arts, I’ll be playing Doody. Oh, and, er, first year.”

”Awww.” kom det från någon i cirkeln. Jag tittade upp, överraskad. ”Sorry,” en flicka på min vänstra sida såg på mig. Jag fick veta att hon hette Grace och skulle spela rektor. ”It’s just- you’re so cute! I could eat you up.”

”Thanks,” sa jag och kände att jag förvandlades till en rödbeta, igen. ”But please don’t.” Det kom ett uppskattande skratt från alla i cirkeln, det var då jag bestämde mig för att njuta fullt ut av min roll i musikalen. Såklart steg snart Twatface upp på scenen och stänkte regn på min parad. Nathalie kom också och frågade Zayn vad vi gjort.

”Intruduced ourselves, got to know each other, litta bit chit-chat, you know yourself.” Sa Zayn med en axelryckning och samma gamla sluga glimt i ögonen. Nathalie såg ut att kunna slå till honom.

”Right.” sa hon till oss och klappade hårt i händerna för att få våran uppmärksamhet. “Pink Ladies go over to where Fiona is. She’s Sandy, by the way. Introduce yourselves, practice the first scene you have together. Likewise T-Birds with Harry over there.” Matthew, Lukas och jag gick till stället där Harry och Fiona var. Harry flirtade uppenbart med henne, tja, han försökte i alla fall. Matteus hostade högt.

 

”Oh, hey.” sa Harry släpigt. ”So you are my crew?” Precis där kunde jag gett honom ett slag på käften.

”Er, I’m Harry Styles over here.” Han sträckte fram handen mot Matthew.

”Matteus Howard.”

”Luke Wilson.”

”Louis Tomlinson.” Sa jag vasst när Harrys hand omfamnade min.

”Harry Styles.” sa Harry och blinkade mot mig. ”Nice to meet you.”

”The pleasure’s all mine.” sa jag ironiskt och såg rakt in i hans kaxiga, gröna ögon.

”Well, should we get started with our first scene or something?” frågade Luke och skummade igenom sitt manus. Jag kunde se på honom och Luke att de var förvirrade över min fientliga presentation till Harry.

”Suppose so.” ett lätt prassel av papper delades mellan oss medan vi rafsade fram rätt sida. Harry började läsa sina repliker och jag måste erkänna att hans accent och röst satte nästan alla ord perfekt. Ljuva avundsjuka. De första raderna var bara skämt mellan gänget. Sexuella och ytliga skämt som inte var värst bekväma att uttala eftersom vi knappt kände varandra. Och så kan vi ju lägga till faktumet att jag absolut avskyr Harry. När min första rad kom gjorde jag mitt bästa för att få till en hyffsad amerikansk accent. Jag var rasande eftersom Harry log fånigt efter mitt första försök. Resten av repet ville inte gå tillräckligt snabbt. Harry blev tack och lov bortsläpad till Fiona så vi tre som var kvar kunde öva på resten.

 

Klockan halv tre, hela två timmar senare stod Nathalie på sin pall igen och meddelade att repet var över för dagen.

“Song rehearsals next Saturday in the theatre,” sa hon. “‘You’re the One That I Want’, ‘Beauty School Dropout’ and ‘Hopelessly Devoted’. Everyone is to be there to either watch or practice backstage. You may be needed.”

Phu, det var inte min tur att sjunga ännu. Jag skulle få en chans att luta mig tillbaka och studera det som utan tvekan skulle bli Harrys lustiga försök till ’You’re the One That I Want’.

Det är i övermorgon. Se till att inte glömma popcorn.

~

Efter att jag inte pratat med honom sedan den besvärade Engelska Lit’ lektionen så hade jag börjat sakna Niall. Jag behövde verkligen en person jag kunde öppna upp mig för. Jag menar, jag och Liam har fortfarande våra nattliga samtal men det är inte samma sak som det brukar vara. Vi kan inte ens tala om Improv’ som vi brukade nu när vi inte är partners längre. Han berättar också gärna om Claire, de har nu gått ut officiellt. Jag kan knappt slänga in ett endaste ord, och om jag gör det så är det oftast om något oseriöst som hänt mig under dagen. Inte de personliga sakerna som förut. Jag nämner varken Niall eller Harry nu.

 

Jag säger inte att Liam är hänsynslös när han pratar om Claire hela tiden. Jag skulle inte klandra honom i hans skor. Även i mina homoögon är Claire en helt fantastisk person och jag föreställer mig att jag inte skulle vara olycklig om jag varit ihop med henne. Asså om jag var hetro och inte upp över öronen förälskad i min manliga rumskompis.

 

Så, det var en enslig onsdagskväll när jag bestämde mig för att hitta Niall. Liam hade gått en halvtimme tidigare för att komma i tid till sin fotbollsträning. Saken var den att jag behövde prata med någon. Det spelade ingen roll vad vi pratade om, bara att vi pratade liksom. Jag hade inte sett Niall på Engelska Lit’en igår och började frukta att han undviker mig. Jag hade smugit in på bakre delen av teatern i en vecka nu men inte sprungit ihop med honom en enda gång. Jag bestämde mig för att snoka runt på femte våningen där han nämnt att hans rum låg. Jag hade inget sätt att kontakta honom. Inget mobilnummer. Ingen Facebook-profil. Nästan gråtande kom jag också på att hans rumsnummer låg under mitt vetande. Efter att i ca två minuter planlöst gått runt i korridorerna så tog jag modet till mig att knacka på dörr 501. En förstaårsstudent som jag kände igen från rastgården öppnade och höjde på ögonbrynen åt mig.

 

”Hi,” min hals var torr. “I was just wondering if you happen to know which of these rooms belongs to Niall.” Killen ryckte på axlarna.

“Who?”

“Niall. Niall Horan I think.” Killen rykte på axlarna igen.

”Never heard about him.” svarade han yrvaket.

“Well, he said he lived up here. He has blonde hair, medium height, really quiet…?”

“Oh yeah.” Killens ögon var avslöjande. Utifrån vad jag såg verkade han drogad. “Irish bloke. Never ‘eard one word outta ‘is mouth since he done and asked me to pass ‘im the salt at dinner back in October.”

“So, do you know where he is?”

“Not too sure, mate.”

“I think he’s in a single room,” föreslog jag.

“Well that’d be 508 then, wouldn’t it? Only single on this floor, as far as I know.”

“Oh ok. Thanks.”

“No’ a problem, mate. Anytime. Tell the bloke that Steve said ‘ello. I haven’t seen ‘im at dinner for nearly a week or some’int.” jag nickade, aningen förvirrad över varför Niall inte befunnit sig till bords på en hel vecka. Kanske det sociala samspelet var för mycket för honom. Innan jag vände mig om för att gå kunde jag inte låta bli att fråga:

“Are you stoned or something?”

“Ah, the question is, are you? Are we all just stoned and not one of us realises it?” jag styrde stegen mot 508, jag tog killens svar som ett ‘ja’. Inte undra på att Niall undvek middagen eller smög ner till teatern så ofta. Jag knackade på 508:as dörr och väntade runt 30 sekunder på svar. Ingen lycka. Jag skulle precis vända mig för att gå och kontrollera teatern igen när min hand prövandes lades på dörrhandtaget. Som ett mirakel fann jag dörren upplåst. Jag kikade in innanför dörren och knackar löst i väggen för säkerhets skull. Rummet var dränkt i totalt mörker. Nyfikenheten vann och jag tände lampan. Rummet var naket, tomt. Sängen var liten och lakanen gräddvita. Inga bilder hängde på väggarna. Inga böcker fyllde hyllorna. Rummet var rent av deprimerande och ekade kusligt av tomhet. Utifrån Nialls beskrivningar av det lilla fönstret med rostiga gångjärn visste jag att jag stod i rätt rum. Jag kunde bara inte komma underfund med hur han kunde leva så spartanskt.

 

Och sedan, med sjunkande hjärta, insåg jag sakta vad som pågick.

 

Niall hade lämnat rummet bakom sig.
Ajdå, Niall har lämnat unit och befinner sig just nu... ja var? 
 
Höjer kommentarerna ytterligare nu, 
7 kommentater för nästa!

15. Grease

“But why do you want to produce a college musical?”

“Looks good on my CV.” Zayn rykte på axlarna mellan tuggorna. ”Plus, Nathalie is smoking.”

”Told you.” flinade Liam. ”So Spielberg, tell us- is our Louis up for a main part?”

“Ah, ah, ah.” Invände Zayn med en glimt i sina bruna ögon. ”That would be telling. Although I havet o say, Graham and I were very impressed with your audition, Louis. And you certainly put Nathalie in a better mood.”


 

TIPS!!! 

Sätt på detta medan du läser, det höjer stämningen lite. Jag hade på den medan jag översatte :)

http://www.dreamfilm.se/film/454/grease.html


 

10 NOVEMBER

Jag vet inte vad jag ska tro. På sätt och vis är jag arg men samtidigt borde jag väntat mig att just något sådant här skulle hända. För ungefär en minut sedan, innan jag läste tre små ord, var jag lycklig. Lycklig. Jag kan lika gärna börja med idag och Liams dikning av mig. En annan anledning till att bli deprimerad. Jag är trött på att vara såhär eländig hela tiden. Förtjänar jag inget positivt efter all skit jag gått igenom? Jag antar ändå att det kunde vara värre. Jag hade Niall att hantera. Stackars Niall, min tanke var fortfarande att det hade varit bra att ge honom kyssen. Just nu är det superobekvämt mellan oss på grund av det jag gjort. Niall försöker att inte låtsas om det, att allt är bara bra. Men jag märker att det inte är det. Vi satt bredvid varandra på Engelsk Litteratur men vi satt i tystnad och fick bara ur oss enstaka ord. Det var trevligt att han fortfarande ville sitta bredvid mig men störningen låg fortfarande emellan oss.

 

Så i saknad av dem så har jag tagit till med dig loggen igen. Gud, jag ser mig själv sitta i en manchesterfotölj om tio år och läsa detta och tänka på vilket jävla pucko jag var. Men det kan inte hjälpas.

 

Så, idag torsdag vaknade jag tidigt av att solen smärtsamt lagt sig tillrätta på mitt ansikte. Jag bestämde mig för att gå upp och göra det som jag egentligen tänkt göra för flera dagar sen: leta upp de utprintade dagbokssidorna och se efter vad Harry skrivit. Sökningen efter det orsakade att högar med papper spriddes i rummet och en massa buller som snart gjorde så att Liams bruna ögon såg upp över kanten på täcket.

”Louis,” grymtade han. ”It’s not even quarter pas’ eight. Why’re you up?” Jag slängde mig ner på knä och kikade in under sängen. Ingen tur.

”Who’s texting me at this hour of the morning?” sa Liam och fumlade med telefonen för att kunna läsa smset. Han hade satt sig upp och jag intresserade mig i en fjäder som krupit ut ur min kudde, allt för att inte se på hans solbrända, håriga bröst som inte täcktes av täcket längre. ”Oh. Claire.” Jag hörde smilet i Liams röst och kände plötsligt för att slå något. Hårt.

”What does she want at this hour?”

“She wants to meet me for breakfast.” Sa Liam avlägset fullt upptagen av att knappa in ett meddelande tillbaka.

”Meet you for breakfast? You’ll see her in Improvisation in an hour. Are you two going out or something?” Liam flinade brett mot mig och ryckte barnsligt på axlarna.

”Dunno. We’ve been kind of… flirting ever since Hallowe’en.” Jag ville spy. Eller i alla fall ge Liam en rejäl örfil för att han var så äckligt kär. Liam hoppade ur sängen och drog på sig en ren tröja och ett par jeans.

”You’re going now?” frågade jag Liam medan han knöt på sig skorna.

”Yeah, why not?”

”We have Improv today.”

“So?”

“Nothing, just that we usually… go togheter.” Jag noterade omognaden som kom ur min mun.

”Oh sorry, mate. Still, I’m sure you can find your way there yourself! Unless you want to join Claire and I for breakfast…?” Jag kunde se på hans medlidande att han verkligen inte ville ha mig där. Jag uppskattade gesten i alla fall.

”No, don’t be silly. I’ll see you over in the other building in an hour.”

“Alright, see you later mate.”

Han hade börjat kalla mig ‘mate’ igen. Hade jag sjunkit långt för honom? I samma sekund som Liam stängde dörren bakom sig så slog jag knytnäven så hårt jag kunde i garderobsdörren i frustration. Min knytnäve exploderade i smärta i brist på andra åtgärder. Dörren svängde upp igen och Liam tog ett steg in för att ta sin mobil som oskyldigt låg på sängen. Han kastade en frågande blick på mig där jag stod med skrynkligt ansikte och försökte räta ut mina fingrar.

”You alright, mate?”

”Er… pins and needles.” Lyckades jag få fram. Liam verkade köpa det snabbt och stängde noga dörren när han sprang ut. Varför kan inte jag slå in handen i en vägg precis som alla maskulina typer i alla filmer? Varför kunde inte jag vara så tuff?

”Ow, ow, ow, ow, ow, ow.” jag kunde inte låta bli att gny medan jag hoppade runt i rummet. Skärp dig, du måste bete dig hetro. Sluta skada mig själv.

~

Jag var en jävla röra när jag rusade in på Improvisationen en timme senare. Jag hade på morgonen bestämt mig för att vända min sida av studentrummet ut och in i jakt på utskriften, det stör mig. Jag glömde bort tiden och valde mellan dusch och frukost. Dusch vann. Jag hade såklart inte hittat utskriften. Lektionen hade inte börjat, men alla var redan där. Jag såg Liam och Claire sitta borta vid väggen och prata, OCH DEN JÄVLA BITCHEN FLIRTADE SOM OM INTE HADE EN ENDA GNUTTA SKAM I KROPPEN. Ledsen för det där. Egentligen är det inte Claires fel att Liam gillar henne. Nå, det är det men du vet vad jag menar. Om jag hade varit tvungen att välja en tjej som Liam skulle gå ut med skulle hon nog varit en i topp tre. Men jag behöver någon att hata just nu och hon är perfekt eftersom hon snott min Liam. Jävla bitch.

Sorry.

”Louis.” Anna fångade min uppmärksamhet och gestikulerade över en tom stol. Jag accepterade gladligen hennes inbjudan.

”Hi, Anna. How are you today?”

“Fantastic! Lovely day, isn’t it?”

“It’s like two degrees Celsius and there’s frost outside.” Sa jag drygt.

“I know, isn’t it great? It’s beginning to feel like Christmas already! And once Christmas is here, that means the musical! Did you get an e-mail yesterday?”

“Yeah, what’s tonight’s meeting for, do you know?

“They’re handling out the parts and announcing what the musical is, silly goose!” Hennes ögon strålade av engagemang.

“Attention, class.” Cathy avbröt oss från toppen av rummet. ”Warm-ups! Everybody in pairs please!”

”Will you do the honour of being my partner?” frågade Anna.

“Well, I’d love to but I work with Liam. We have this agreement actually, that we stick togeth-“

Jag förlorade min tankekontroll och sneglade över rummet mot Liam. Claire hade svept sina armar om honom och gav honom blickar som kunde segra över vilken hundvalp som helst. Jag hade ersatts. Jag kände mig dum som nästan skjutit undan Anna på grund av löften Liam avlagt, det där om att vi skulle vara partners vid alla tillfällen. Det är lite lustigt eftersom jag hade hållit min del av affären men han brutit sin.

”Looks like Liam’s found someone else.” Viskade Anna intill mig.

“Yeah, cool, whatever.” Sa jag neutralt med ett kaxigt leende. Inuti mig spricker mitt hjärta. ”That means you and I can work togheter.” Vi gjorde övningarna Cathy läste upp för oss och även fast Anna hade en så härlig klädstil var det inte i närheten så roligt som jag haft det med Liam. Jag kunde ite låta bli att sända blickar genom rummet mot Liam, alltför ofta, för att se vad han gjorde. När jag gjorde det är jag rädd att jag måste erkänna att mitt huvud skrek ”LET GO OF MY MAN BITCH!” när de flirtade så vilt med varandra.

”You really like him, don’t you?” sa Anna mjukt när vi plockade ihop våra saker för att lämna salen. ”Liam, I mean.” Jag följde Claire och Liam medan de banade sig ut ur rummet, hennes arm var virad kring hans. Liam gick oftast med mig till nästa klass eftersom hans klassrum låg strax efter mitt. Jag kunde inte låta bli att känna den stora hink med svartsjuka som blev hälld över mig när Liam lutade sig nära Claires öra för att viska något i det. Jag nickade som svar på Annas fråga.

”Yeah, I do.” sa jag tyst. ”An awful lot.” Anna tog min hand och stryckte den lite.

”It must be heart-breaking to see that. Still, at least we have tonight’s announcement to look forvard to.”

~

“So myself, Zayn and Graham have come to the decision that the 2011 Christmas musical will be a production of Grease.” Nathalie meddelande det utan någon känsla av cermoni. Hon, Graham och Zayn stod framför oss på den stora scenen. Jag kunde inte se så många eftersom sätena var obelysta, det var knappt så att jag såg Anna näst intill mig. Jag hade inga goda chanser att bli annat ät kör efter Twinkle, Twinkle. Jag ler matt för mig själv och intalar mig att Grease kunde vara rolig att göra vilken roll jag än fick. En applåd bröt ut ur mörkret innan Nathalie harklade sig och fortsatte tala. “I’ll now hand you over to Graham and Zayn who will talk about the parts.”

“Right, so we had a difficult task in assigning the parts,” började Graham. “The standard was very high and we hope that if you are disappointed that you know there were just a lot of very good auditions this year.”

“Enough with the loser talk,” väste Zayn samtidigt som han fingrade på sin mapp. “We have a list of assigned roles for everyone. Please take one on your way out, along with a script. And don’t forget rehearsals start this Saturday. We don’t have long until the show starts so let’s all begin with guns blazing.” Det fanns ett allmänt sus bland alla när vi reste oss och klättrade mot utgången där Graham och Zayn stod med varsin bunt med papper.

”Nervous?” frågade Anna bredvid mig. Det fanns en del andra förstaårsstudenter som knuffades med oss.

”Yep. You?”

”Same.” När vi nådde fram till Nathalie var vi några av de sista människorna att lämna lokalen. Graham kastade nästan pappret på oss och Nathalie slickade ett nagelprytt finger och drog fram ett annat ark.

”Congratulations.” Sa hon neutralt, även om jag inte var säker på vem av oss hon menade.

”Thanks.” sa jag och började omedelbart scanna av sidan när vi kom ut i den ljusa lobbyn.

‘Grease: A Student Musical Production, 2011. Nathalie L. Hopkin, Director. Zayn Malik, Producer-‘ jag skummade förbi delarna med backstageroller och kör. Allt var i alfabetisk ordning.

’Chorus: Ben Armstrong, Molly Covington, Richie Davidson, Kayla Dennis…’ Jag skummade vidare till ‘T’.

‘Lara Penn, Trisha Smith, Katie Townsend, Kate Turner, Amy Walsh…’ ingen kör för mig. Det innebar antingen att jag fått en större roll eller att jag inte fått någon roll alls, vilken förnedring det skulle bli av alternativ två. Anna pep till av spänning bredvid mig. Jag förstod varför eftersom jag precis kommit till delen med ’Pink Ladies’ där ’Anna Whittington’ stod utskrivet.

”Congratz Anna.” sa jag snabbt eftersom min hjärna koncentrade sig på delen med manliga roller.

’Coach: Keith Edmonton. Teen Angel: Freddie McDonald…’ Mitt hjärta bultade. Där var det. ’Sonny: Luke Wilson. Putzie: Matthew Howard. Doody: Louis Tomlinson.’

JA!! Jag var en T-bird! Efter allt Zayn sagt hade jag fått en av de viktigaste delarna.

”Good work you!” gratulerade Anna. Zayn kom utgående från teatern med en spotlight glimmande bakom sig.

”Nice, mate! You’re a T-Bird!”

“Thank you!” halvskrek jag.

“Listen, don’t be too disappointed, alright?” sa han tyst.

“Why would I be disappointed?” gastade jag.

“I just thought you’d be mad at me. Just so you know, I didn’t push it. It was a unanimous decision by all three of us.”

“But I’m delighted,” sa jag, förvirrad över Zayns beteende. Han skyndade iväg. Var det något han döljde? Jag skakade det av mig och kramade om Anna. Hårt.

 “Oh, this is so exciting!” rabblade hon. “We’re going to meet so many new people! I know hardly anybody else in this. Well, I’ve heard about the girl who’s going to play Sandy. She’s in third year I think. She’s supposed to have an amazing voice. I wonder who the guy playing Danny is. His name sounds rather familiar. I think he actually might be in first year…”

I just det ögonblicket, samtidigt som jag lyssnade på Anna fick jag syn på hans leende ansikte i lobbyn. Jag hade inte ens vetat han var där, hans ögon tindrade samtidigt som han pratade med Nathalie. Självbelåten. Han fångade min blick några sekunder och grinet försvann och ersattes av en kallare blick, en blick som frös ut mig från hans värld.

”No,” flämtade jag för mig själv. ”No way. No way, he can’t have auditioned… no way. He should have told me then. Or..” Visst, jag såg ner på min lapp och bekräftade det korta och aningen ovanliga namnet längst ner på sidan. Tre små ord som lät min bubbla till värld spricka.

’Danny: Harry Styles.’ 
 kollar ni på Grease spelar Louis killen här till vänster, Doody. 
Hur var dagens kapitel? Tack för alla kommentarer, era sötnosar! 
 
6kommentarer? :)

RSS 2.0