fivedesiresandonedirection

- I don't know. mumlade han. I really don't know!

Harry funderade på vad som hänt. Han hade först mått rätt bra, bortsett från smärtorna som skjutit genom hans högerhand. Tankarna hade såklart gått till bettet men i lekens stund hade han inte plussat ihop 1 + 1. För stunden kunde han i alla fall inte röra sig utan låg bara där. Till sin lättnad kunde han höra de andra. Det första som nått honom var Louis första två skrik, sen de andras rop när de kom emot honom. När det lyft honom så hörde han hela tiden ett tyst mummel och några frågor, svaren kom på Nialls spelande irlänska dialekt. Men för nästan första gången hörde han att den inte log eller skrattade, den hade begravt sig i allvar. Det blev tyst efter att han hört Niall säga:

- I don't know. När det sedan blivit tyst hade han känt en viss panik över att hans öron fallit i koma dem med men efter någon minut hörde han en chockad andedräkt i sitt vänstra öra.

- Please, don't leave me. Please Harry. I love you. Harry var övertygad om att det var Louis, och i just det ögonblicket önskade han mer än någonsin att han kunde öppna ögonen, rycka till i munnen eller röra på handen. Bara så att det visste att han hörde.

Anne såg ner på tidningen hon höll i sin vänstra hand. Den feta rubriken lyste mot henne.

"ONE DIRECTION FORTFARANDE BORTA - EFTER 4 DYGN FINNS INTE ETT SPÅR"

Tidningen skrynklade sig emellan hennes fingrar och en droppe föll ner på det tunna pappret, följt av många fler. En varm famn mötte henne bakifrån. Hon vände sig mot den och såg in i Trishas blanka ögon. De kramade om varandra och föll sen i gråt igen. Lite längre bort satt Louis småsystrar tillsammans med Gemma och de andra ungdomarna pratade i en liten grupp. Synen var rätt vacker, att de alla samlats för att trösta varandra. Yaser pratade med Paul om försvinnadet. Trots allt så var han också en närstående och den som sett dem sist. Paul hade flugit direkt från Australien till UK när han fått reda på det, hans stöd var viktigt. En dörr från köket slogs upp och Bobby kom in med en tebricka, de tog för sig och värmde händerna på det varma porslinet. Geoff, Jay och Karen kom fram till Trisha och Anne för att få prata av sig lite. De hade knappt påbörjat samtalet när en annan dörren smälldes upp och Nialls storebror Greg kom innrusande. Han höll mobilen en armlängds avstånd från huvudet och han såg sig omkring.

- Something new? frågade han på sin irlänska brytning. Alla skakade på huvudet. Greg protesterade men såg på de andra att det var lönlöst. Anne skakade på huvudet, precis sådär hjälplös hade hon också varit i början, men nu när hon visste att det inte fanns mer att sätta in i sökandet så försökte hon lugna ner sig. Som tur var höll barnen sig lugna, det fick henne att slappna av ytterst lite.

Men oron för Harry fick det att värka i kroppen. Hennes blick sökte sig ner mot bilden hon hade i handen igen och Harrys stora leende mötte henne där han stod i mitten av Niall och Louis. Alla de fem killarna log mot kameran och hon såg deras personligheter lysa genom bilden. Ett litet leende visade sig på hennes läppar, det var mot hur vackra hon tyckte de var tillsammans. Och vilken tur de haft, och hon hoppades den turen tog hand om dem var de än kunde vara!

Louis ställde sig upp för att sträcka lite på benen som börjat domna, men han satte sig genast igen och la pannan mot Harrys vänsterarm. Han vägrade lämna Harry nu. Zayn och Liam hade flera gånger bett honom hjälpa till men Harry upptog hans sinne till fullo nu. Han visste inte vart han skulle ta vägen om det hände Harry något. Tankarna snurrade vilt i hans huvud. Först flygkrashen och Eleanor, sen Harry. Harry var den som gjort att han klarat sig så pass länge som han gjort utan att bryta ihop. Och nu var han troligen utom all räddning.

Liam ställde sig upp från brasan och gick fram till Louis som satt vid Harrys sida.

- Bro, come on. You need some blankets and something worm. You have sitting here in 6 hours now. Han grep tag i Louis axlar och drog upp honom på fötter. Utan att streta emot följde Louis med honom till brasan men förblev stående. Hans ben darrade av den plötsliga belastningen av att gå de tre metrarna mellan Harry och den fladdrande elden. Liam erbjöd honom plats men han satte sig nära Sasha istället.

Louis såg in i den dansande brasan, Liam började sjunga på Tell me a lie, de hade gjort det till en liten ritual att de varje natt sjöng en låt tillsammans. Louis sjöng för en gångs skull inte med. Han kämpade mot gråten. De sjöng klart och alla gick och la sig. Sasha skulle ta första passet och han satt kvar där bredvid henne. Stirrande ut i mörkret. Han bet sig i läppen och nöp sig i armarna för att inte börja gråta igen. Plötsligt känner han en arm om sig. Den håller honom i ett fast men ändå omtänksamt grepp och han ser på Sasha som lagt armen om hans darrande kropp.

- It's okay. säger hon tyst för att inte väcka de andra. Louis nickar och faller in i hennes famn. De där sex timmarna utan att få gråta av sig kom upp, han ville inte gråta när de andra såg på. Inte mer än nödvändigt ändå. De saknade också sina familjer, han kunde inte över huvud taget förstå hur Liam klarade sig utan att bryta ihop i tanken på Danielle. Men den speciella saknad som uppkommer när man vet att det kanske inte finns hopp, den saknaden är annurlunda och det mest smärtsamma.

Sasha håller om Louis, han blöter ner hennes linne och snörvlar lågt. Hon håller ömt om honom och vaggar honom som om hon varit hans mamma.

- It's okay. viskar hon ut i natten och stryker honom över ryggen. It's okay!