fivedesiresandonedirection

- You scared me. informerade hon honom men han log bara mystiskt. På Danielle, Gemma och Eleanors begäran skulle de berätta allt som hänt ingående för dem under natten. Liam hade varnat dem för att det skulle ta hur lång tid som helst att berätta men de insisterade på det. När de väl slagit sig till ro kom El med en stor bricka där hon hade dukat upp med en fluffig sockerkaka och en glass de sett väldigt många gånger, särskilt nära Louis. Hon skar upp tjcoka bitar kaka och sa något om att hon och Dani bestämt att de skulle bjuda på sockerkaka och polkaglass när de kom tillbaka och ingen kunde klaga på det. En halvtimme senare så hade de allihopa ätit klart. Liam hade matat Dani på skoj eftersom hon hade handen i bandage. Det hade bara varit en träningsolycka sa hon och det kunde inte mäta sig med Harry. Harry hade bara skrattat.

Louis kröp ner under en av de tjocka filtarna med Eleanor bredvid sig.

- Okay, before we starts the boys and I want to hear everything about you. sa Louis och såg menande på Gemma, El och Dani. De såg ut att tänka efter lite.

- I've start to write a book. sa El. Louis log och sa att han jättegärna kunde recensera den.

- I know that you hate to read. sa El med ett leende.

- Thats true. suckade han och höjde blicken mot Zayn och Sasha som kom smygande in genom dörren. Louis påpekade att de missat desserten men ingen av dem kommenterade det.

Liam började berätta. Allt från hur de suttit panikslagna i planet när det började skaka, hur Louis bölat som ett litet barn i början, Nialls läkarkunskaper, Harrys bett, svartsjukan, kalasen, sångerna, kvällarna, slagsmålet och dövheten. Allt berättade han rakt av, det var bara de andra killarna som avbröt för att berätta sin synvinkel av vissa saker. Tjejerna lyssnade intensivt och såg inte ett dugg trötta ut på att göra det trots att det tog flera timmar. När klockan började närma sig fyra på morgonen slutade Liam och såg sig omkring, det ekade tyst i stugan.

- Nothing more? frågade Dani och han skakade på huvudet. Hon la ner huvudet mot kudden och i hennes ögon rörde sig en hel bibel av frågor, även fast hon inte sa något mer.

- Okay, I need some sleep. sa Gemma och drog filten över huvudet. Louis hyjjade på dem eftersom El redan somnat och han ville inte väcka henne.

Niall såg på Sasha, han mötte hennes skimrande silverögon som inte verkade det minsta trötta. Hon låg tätt intill Zayn och han såg att de var lyckliga tillsammans. Liam strök Danielle över håret, hon hade också somnat och Louis låg med ansiktet vänt mot Danielle. Niall vände uppmärksamheten mot Harry som satt bredvid honom, han höll på att ta av sig protesen och placerade den på en hylla. Liam satte sig på armbågarna och såg undrande på dem, Niall skakade på huvudet och såg på Harry som hade ett ansiktuttryck av både förundran och stolthet.

Harry log hemlighetsfullt och drog allas blickar till sig, utom de som sov då. De satt i en cirkel precis som de gjort när de varit utom allt hopp på ön. De blev till ett igen. Han öppnade munnen för att säga något han tänkt på sedan de blev räddade.

- Can you actully understand that we Survived This?

-----------

- Hi beautiful. sa han med en blinkning och sträckte sedan fram handen mot Bella.

- Niall Horan, Sashas "babybrother". sa han vänligt och kände hennes hand i sin.

- Bella Thompson, nice to meet you. sa Bella på en väldigt kraftig brittiskt accent. Hon frågade vart han var ifrån och han svarade enkelt Irland.

- I almost figured it out. sa hon med ett leende och menade på hans dialekt. Zayn la armarna om Sashas midja men Niall kände ingen svartsjuka längre, de hörde ihop. De stod tysta en stund och snart ursäktade sig Bella för att hälsa på värdinnan, Anne. Sasha drog en lättnadens suck och såg sen lurigt på Niall.

- I discovered that your brother is my boss. sa hon vänd mot Niall och han höjde förvånat på ögonbrynen.

- Is he? frågade Niall och Sasha nickade men gick inte in på detaljer som bitchen som tagit hennes jobb, turligt nog hade Greg gett tillbaka det så fort han kunde. Ytterligare en paus följde och tillsist tröttnade Niall och sprang ut på gräsmattan där Lottie, Eleanor, Gemma och Louis spelade fotboll med ett mål. Louis såg väldigt lycklig ut där han sprang omkring och smånöp Eleanor för att avleda hennes uppmärksamhet från bollen.

- Can we help you with something? frågade Zayn Anne som kom bärande på en stor skål med färsk sallad. Hon nickade och satte ner skålen.

- Can you pick up some more chairs from the supply? frågade hon och Zayn nickade och drog med sig Sasha mot förrådet, de hälsade snabbt på Harry som just la på några fina köttbitar på grillen. Harry log ett bländande leende och vinkade med sin stump mot dem och Sasha vinkade hastigt tillbaka. Ute i förrådet hittade de sex extra stolar som de kånkade med sig tillbaka och ställde ut runt de ihopsatta borden på gräsmattan. Anne tackade dem och bad Zayn bära ut lite uppskivade grönsaker som stod i köket. Zayn kilade fort iväg och lämnade Sasha på en bänk som stod intill husväggen.

Sasha hittade ett block med massor av teckningar. Hon tog upp det och bläddrade långsamt igenom det. Det var nogranna och roliga teckningar som lutade mot karikatyrer av Harry, Niall, Liam, Louis, Danielle och alla andra som verkade finnas på plats. På varje teckning stod det en liten autograf som Sasha listade ut var Zayn. Längst bak i blocket hittade hon en som hon nästan kunde binda sig själv till.

- Don't look at it. sa Zayn med munter ton. Han försökte ta blocket ifrån henne men hon höll beslutsamt kvar det.

- I love them. sa hon och bläddrade snabbt igenom blocket igen.

- Look, it looks exactly like Harry. sa hon och höll upp en bild där det svämmade över av lockar ute i kanterna.

- I heard that! ropade Harry skämtsamt från grillen och Sasha lipade barnsligt åt honom.

- And this is me? frågade hon och bläddrade upp den sista bilden. Zayn nickade generat. Deras samtal avbröts av Anne som ropade att det var mat. Hon hjälpte Harry att lägga upp köttet och bar bort det till bordet där alla slagit sig ner.

Harry sprang in i huset och höll nästan på att krocka med Gemma som var påväg ut. Hon hade ett tjockt album tryckt mot bröstet och han frågade vad det var men hon log bara hemlighetsfullt. Han visste hur hon kunde vara och gick istället fram till vardagsrumsbordet där han lagt ner sin protes medan han grillade. Det tunna gummit tålde inte värmen från grillen. Han tog på sig den och gick sedan ut till de andra som samlats runt bordet. Han slog sig ner mellan Sasha och Lottie där den enda lediga platsen fanns.

Middagen var väldigt trevlig och Harrys mat smakade fantastiskt. Han förde över berömmet på sin mamma och någon ropade "sådan mor sådan son". Gemma log och fingrade på albumet hon hade i knät och såg sedan på sina bordsgrannar, Niall som hade Louis näst till sig. Hon tog ett djupt andetag och klingade sedan i sitt vinglas med dessertskeden. Alla la ner besticken och såg nyfiket på henne när hon reste sig.

- Hello everybody, började hon nervöst. Alla väntade på att hon skulle fortsätta. I just want to tell my brother that I love him very much! Hon kastade en blick på Harry som mimade "I love you too".

- And I is so happy to have him and all the others here with us tonight. fortsatte hon och fumlade efter albumet hon lagt på stolen. Allas blickar drogs till den röda pärmen som hon nu höll upp. Snabbt förklarade hon hade samlat allt som skrivits om deras försvinnande i pärmen. Hon satte sig igen och räckte över pärmen till Niall som engagerat tog emot den.

- Thanks. mumlade hon och fick en applåd.

Louis tog albumet ur Nialls grepp och började bläddra i det. Det fanns hundratals artiklar och notiser om dem inklistrade. Han var chockad över hur mycket det var. En speciell artikel fångade hans intresse.

- Look Niall, here they write that you and I were ded. han lät ett skratt slinka ut och vinklade boken mot Niall så att han skulle kunna se.

- We almost was! utropade Niall och höjde sitt glas. Alla stämde in och de skålade tillsammans även fast ett litet förnärmat uttryck låg över de som saknat dems ansikten. Maten var ljuvlig men tillsist bedömde Louis att Niall höll på att bli lite väl full och ungdomarna ursäktade sig vänt mot de vuxna och Lottie.

----------------

- Ready to meet some fans? frågade Zayn ivrigt och tog lite vax på fingrarna för att rätta till håret som hamnat lite på svaj. De stämde in i ett högt "ja" och leddes sedan genom lite gångar tills de kom fram till ett litet men luftigt rum där fem lyckliga fans skulle få träffa dem. De satte sig ner för att vänta och snart öppnade en vakt dörren och släppte in fansen. Killarna vinkade och tjejerna gick så lugnt de kunde fram till dem. Niall kramade om dem och de upplyste dem om att de nästan gråtit ihjäl sig när alla sagt att de varit döda. Niall försökte att bara le och skratta, säga rätt saker. De bjöd tjejerna plats på var sin stol och satte sig själva i soffan. De frågade om de undrade något och allihopa frågade i kör om Harrys hand-rykte var sant. Harry log och höll fram handen så att de fick känna på det mjuka gummit. Tjejerna klämde lite men låtsades att de inte var chockade på något sätt. De var tillsammans med tjejerna i en halvtimme till och sedan leddes de bort från rummet. Det hade varit deras första fanträff sedan de börjat uppträda igen och det hade varit riktigt trevligt.

Harry såg fram emot den lediga tiden som de blivit lovade, visserligen bara fem dagar men det var bättre än inget. Han hade med hjälp av sin mamma bjudit ut alla fyra killarna till Cheshire och den lilla gården de bott på ett par gånger förut. Det skulle bli skönt att få slappna av lite.

Sasha lutade huvudet mot bilrutan och såg ut på de stora fälten som for förbi. Himlen var regntung och det såg ut att bli ett riktigt skirväder, men hon brydde sig inte. Zayn hade ringt henne och sagt åt henne att åka ut till Cheshire så att hon skulle få en överraskning. Såklart gjorde hon som han sa. En hand lades på hennes axel och hon rätade på sig, Bella pekade med sin långa nagel framåt på vägen och berättade att de var framme. Sasha rättade nervöst till sin duvblåa klänning innan hon klev ur bilen ut på gårdsplanen. Bella satt kvar i bilen och vinkande åt henne att gå framåt mot dörren. Generat knackade hon och ett par fotsteg hördes på insidan. Dörren gick upp och hon såg in i ett par välbekanta, blåa ögon.

- Hello big sister. sa Niall skämtsamt och brast upp i ett pojkaktigt leende.

- Hi Babybrother. hälsade hon och gick förbi honom i dörröppningen. Niall fick syn på hennes mamma i bilen och vinkade åt henne att komma. Bella klev ur och gick fram mot dem. Niall erbjöd sig att ta Bellas jacka och Bella såg imponerat på honom och när hon följde efter Niall ut på altanen lutade hon sig intill sin dotter.

- I like him. viskade hon med ett fniss.

- Mum! sa Sasha och såg sig omrking på den lilla altanen. I en hammock satt Liam och Zayn tillsammans med en tjej med stort lockigt hår och Louis kickade fotboll med tre tjejer på gräsmattan. Zayn for upp och gick snabbt fram till Sasha.

- Hi handsome, sa hon när han kramade om henne och han log ett strålande leende.

- Mum, this is my friend Zayn Malik. One of the band members.

- You forgot Boy before friend. sa han och hon log retsamt mot honom. Bella såg lite besviken ut men hälsade på Zayn och han talade om för henne att hon hade en ljuvlig dotter.

- I know. sa Bella med ett leende och rättade till sin blus.

--------

- Yes, Liam hited Niall and made him deaf. sa Harry som om det inte var något speciellt. De hade väll pratat om det och tagit det ur världen.

- Okay, something more? frågade hon och försökte låta intresserad över hans blodiga äventyr.

- Niall fell in love, but Sasha wanted Zayn. sa Harry och hans röst blev allvarligare. Anne nickade och tänkte tillbaka på återföreningen de haft. Bella hade fått sluta senare och hade inte hunnit i tid, så Sasha hade suttit helt ensam i soffan medan de andra talade om för sina föräldrar hur mycket de älskade dem. Bella hade i alla fall kommit och tagit hand om sin dotter tillsist, deras relation hade varit väldigt speciell. De satt mest bara och såg på varandra, men så var det väll om man var ensambarn, tänkte Anne. Harry kliade sig med stumpen i hårbottnen och Anne rös lite när hon såg den, en av hans mjuka händer var borta och det föralltid. Harry verkade se hennes äcklade min och strök henne över kinden med stumpen.

- Take it easy mum, it is still me! sa han och hon tog ett djupt andetag, han hade ju faktiskt rätt. Hon visste inte vad hon var så nervös för.

Niall gick ombord tillsammans med sin pappa på planet som skulle få dem över till Irland. Det hade varit svårt att säga farväl till alla nu när de tillbringat så pass lång tid så pass nära varandra. Det hade varit svårast att säga farväl till Sasha, det kunde ju faktiskt bli ett riktigt farväl eftersom han inte visste om de kunde ses igen. Hon hade tydligt förklarat för honom att han var som en lillebror för henne, någon hon alltid kunde vända sig till om hon fick problem, och han hade lovat henne att sköta rollen väl.

Sasha såg ner på sina händer. Nu utanför den lilla kretsen i bandet hon fått vara medlem i var hon bara Sasha. En ung tjej som hade hela livet framför sig. Hon hade till en början trott att hon skulle bli en mediaprofil men ikke, Zayn hade skärmat av henne med anledningen, som han uttryckte det, att han inte ville att hon skulle bli förföljd.

Louis såg ett välkänt ansikte genom fönstret och så fort det fick syn på honom försvann det. Fem sekunder senare slogs ytterdörren upp och Lottie rusade emot honom. Hon hade ränder på kinderna av allt smink och håret var slarvigt uppsatt. Han tog emot henne i famnen och insåg att hon inte kunde ätit så mycket under tiden, hennes kropp kändes tunnare. Han släppte tanken och tänkte på sin egen kropp istället, den var magrare.

- I can't belive it. snyftade Lottie in mot hans axel. Han höll om henne lite extra och frågade sen var Fizzy var.

- In school. sa Lottie och Louis såg att hon rodnade lite. Det var väldigt tydligt att hon skolkade.

- I love you so much. viskade han ner i hennes hår.

- So you are young Sasha? sa han och skakade hennes hand, hon nickade och han berättade för henne att han hade haft lite kontakt med hennes mamma de första två veckorna. Hon nickade och frågade om hennes mamma var okej och Paul nickade.

- Anne says that. sa han och i ögonvrån såg han att Harry vände sig mot honom.

- They miss you so much. berättade han och klappade Harry på axeln. Deras samtal avbröts av Harrys läkare, Matthew, som kom gående genom korridoren. Han såg till Harrys stump och sen sa han att de var fria att åka hem. Paul orginiserade som vanligt upp allt och fick dem osedda ut till bilen genom en lönndörr på sjukhusets baksida. När de väl kommit ut på vägen slängde sig fansen, vilda och med tårarna strömmande ner för kinderna, mot bilrutan och killarna såg alldeles förskräckta ut. Sasha såg värre ut.

- It is always like this? frågade Sasha när de kommit ut på motorvägen. Liam ryckte på axlarna.

- Sometimes. sa han och lät sedan blicken glida ut genom fönstet. De satt tysta ett tag tills Louis tog till orda.

- What an adventure! sa han och de andras uppmärksamhet drogs till honom. Hans ord fick deras tystnad att brista och snart svämmade bilen nästan över av overkliga historier. Niall råkade nämna Liam och hans slagsmål och Paul höll upp handen för att de skulle bli tysta.

- Wait, you actully fight? frågade Paul och knep ihop ögonen.

- Yes, he made me... började Niall men Liam avslutade hans mening.

- ...deaf, it was me who made Niall deaf on the left ear.

- You do what? frågade han och spände ögonen i Liam, det här måste varit något de skickligt gömt undan för honom och läkarna.

- I made him deaf!

- Yes he did! la Niall till och Paul slog handen för ansiktet, egentligen var han inte särskilt förvånad.

Louis hjälpte Harry ombord och placerade honom i en av stolarna. Planet var nästan identiskt med det som de flugit med tre månader tidigare och han kände illamåendet växa fram när planet började rulla. Det hoppade upp i luften och han ryckte åt sig en spypåse och höll den för munnen. Harry tog hans fria hand med sin enda och Louis såg tacksamt på honom.

Anne satte upp håret igen men spänningen i hennes hårbotten fick henne att släppa ut håret igen. Bredvid henne satt Jay med tvillingarna och vid hennes sida Yaser och Trisha.

- Will Louis come soon? frågade en av tvillingarna, som Anne hade för sig var Daisy.

- I hope so! sa Jay och strök sina flickor över håret. Dörren slogs upp och Anne reste sig kvickt men det var bara Bobby, Geoff och Karen som stormade in i tät följd.

- Have they come yet? frågade Geoff men Anne skakade på huvudet. Det slog sig ner i var sin fotölj och såg bara på varandra, ingen av dem kunde riktigt förstå att deras barn blivit hittade.

Zayn klev ur bilen och såg upp på den gamla studion de brukade spela in i. De hittade väl runt i de långa korridorerna. Paul fick ta tag i Zayns armar för att lugna ner honom när han öppnade en dörr som ledde in till en annan korridor.

- Take it easy. You act like a animal. sa Paul och bad Zayn ta ett djupt andetag. Zayn gjorde som han blev tillsagd även fast det kostade honom mycket tid.

- Now you step in and just be you. sa Paul men hans röst var som borta eftersom han samtidigt öppnade dörren som var framför dem. Zayn tog två steg framåt och ser först två små flickor som rusar emot honom, eller snarare mot Louis och sen ser han in i sin mammas honungsbruna ögon.

- Mum. viskade han och sprang fram till henne.

- My boy, my big boy. grät Trisha in mot hans bröst och han kramade om henne. Ordentligt.

Niall såg sig förvirrad omkring. Inte förren han vänt sig om ett halvt varv hörde han sitt namn ropas ut och snart kände han ett par välbekanta armar om sig.

- Son! ropade Bobby och studerade Niall som drog honom intill sig och kramade om honom samtidigt som han ansträngde sig för att inte börja gråta.

Louis kände en stöt mot vardera ben. Han såg ner och såg sina älskade småsystrar som stod och kramade om hans chinos.

- Daysy, Pheobe. sa han lättat och böjde sig ner mot dem. De skrattade och tog sig inte alls för att gråta. De klängde sig fast vid hans vänsterhand och han drog dem framåt på den mjuka mattan. Jay sprang fram mot honom och de sjönk ihop till en stor kramhög på golvet.

Harry gick långsamt fram mot sin mamma. Liam omfamnade Geoff och Karen i utkanten av Harrys synfält men hans fulla medvetande gick till den kvinnan han älskade mest i hela världen. De varliga händerna tar hans huvud mellan sig och fingrarna följer hans käkben.

- Welcome home. sa Anne lättat.

---------

Zayn:

- Do you feel good? frågade hon på väldigt söt australiensk dialekt.

- I've lost my hand, what do you think? frågade Harry med ett matt leende. Hon log tillbaka och granskade plastpaketet med en snabb blick. Hon sa att hon skulle rulla in honom i ett annat uppvakningsrum och han klagade inte när fyra sköterskor rullade in honom i hans gamla sjukrum. Allt var vitt precis som förut. Sjuksystern stängde till fönstret och drog för gardinerna så att han skulle kunna få vila lite. Han lyfte på plastpaketet igen och föreställde sig hur hans arm slutade upp i ingenting, han slogs plötsligt av att han faktiskt inte hade någonting där längre, ganska sjukt egentligen. Det knackade på dörren precis när han slutit ögonen för att somna. Han lyfte huvudet på kudden och såg på gestalten som tog sig fram till honom genom mörkret.

- Harry? frågade den enda kvinnoröst han hört i tre månaders tid.

- Yes, Sasha. sa han tålmodigt och hörde skrapet av att en stol drogs ut och placerades bredvid honom i mörket.

- What? frågade han och kände hur hon sökte hans hand som inte fanns längre.

- I don't know what Iam going to do. började hon och han stålsatte sig för att inte välja sida igen.

- I think Niall is a lovely guy, but I think I love Zayn more. fortsatte hon och Harry nickade trött. Egentligen höll han på att svimma av trötthet man han ville inte skicka ut henne.

- Niall feels like my little brother. sa hon fundersamt. Harry slöt ögonen några sekunder.

- Niall loves you, I know he do. And he accept your choice cos he want you to feel happy. sa Harry efter en stunds betänketid. But Zayn loved you from the first sight. la han till och log vänligt.

- He did? frågade hon och Harry nickade igen. Sasha pillade med sin tummnagel och verkade komma av sig lite. Efter en stund verkade hon i alla fall komma på att Harry kanske var trött och reste sig.

- Thanks Harry. sa hon och lämnade rummet. Harry förstod inte riktigt vad han hjälpt henne med men hon verkade gladare i alla fall. Han hann inte tänka mer innan han somnade.

-------

- We are so sorry for that. ursäktade sig läkaren och Louis nickade sammanbitet. Det var inte deras plan att bilder skulle komma ut i pressen, men gjort var gjort. De gick tillsammans bort till ett allrum som hade avgränsats bara för dem. Niall satt själv och läste tidningen. Han höll upp den och de svarta rubrikerna lyste mot dem.

- Look, I am in the newspaper again. sa han skämtsamt och pekade på en suddig bild där han hade en äcklad min samtidigt som han höll upp lite av den orangea purén på en gaffel. Louis och Zayn skrattade till och förstod att papparazzin varit på Niall också.

- Me and food, thats not something new. sa Niall med en axelryckning och bjöd sina kamrater plats. Louis nickade, hans tankar gick bara till Harry som just nu blev nersövd innan operationen. Operationen var enligt läkarna så gott som riskfri men Louis orade sig ändå, han ville inte se Harry livlös en gång till.

Liam såg ut genom fönstret. Deras överlevnad hade läckt ut till massmedian nu och en galen flock fans stod utanför sjukhuset. Men fansen var inte hans största problem, det var att han inte fick ringa någon då chansen att bli avlyssnad eller att signalen skulle spåras var för stor. Egentligen var det överdrivet men han lät polismännen få sin vilja igenom. Långsamt drog han handen över sin nyrakade kind och mindes tiden på ön. De hade blivit lovade att få åka ut och hämta viktiga saker, vad nu det kunde vara, lite senare. Det knackade på dörren och en sjuksyster kom in. Hon meddelade att Harry just nu låg på opperation och när de allihopa kunde bli utskrivna. Han lyssnade bara på ett halvt öra och lät henne sedan undersöka honom. Det var sjönt att vara bland folk som inte brydde sig om att han var en världskändis, Brandon hade inte ens vetat vilka One Direction var.

- Thanks. sa han när hon lämnade rummet och såg sedan ut genom fönstet igen.

Niall granskade Louis som satt i bar överkropp. Louis gillade inte deras tunna pyjamaser något vidare och gick oftast utan tröjan. Louis kropp var inte den muskelknippe den varit förut och han var riktigt mager, kanske ganska uppenbart med tanke på att han knappt druckit under hela Harrys komatid, inte rört sig heller.

- You most fix your hair. sa Louis och såg på Nialls utväxt. Den var mycket mörkare i jämförelse med det blonda som grädden på moset också var solblekt.

- I know, more pain. sa Niall med en grimas. Louis log och plockade fram ett litet luffarschack som stod på en hylla till vänster om fönstret.

- You remember this? frågade Louis och Niall nickade. Såklart han gjorde. Luffarschack hade varit deras sysselsättning 28 augusti, dagen före Liams födelsedag. De spelade några omgångar som Niall faktiskt vann, Louis var lite trögstartad verkade det som.

- You need some rest. sa Niall och stödde upp Louis och tog honom till hans rum, nummer 44. Han la ner Louis i sängen och drog en filt över honom.

- Rest now. beordrade Niall och satte sig bredvid sängen. Louis somnade och snart sov Niall också med huvudet på sängkanten.

--------

- Nice pyjamas. sa Niall retfullt åt de rosa stjärnorna men Harry verkade inte bry sig om det utan fick en tallrik puré nedställd framför sig. De var väldigt magra men doktorn hade sagt att de tagit svälten väldigt bra. Niall hade då protesterat och sagt att det varit hemskt att gå hungrig hela tiden och då hade läkaren förklarat att han syftade på deras kroppar.

- What did they say at the imaging? frågade Harry istället och såg menande på Niall. Niall ryckte på axlarna och kastade en snabb blick på Liam.

- I am deaf on the left ear for my life. sa Niall allvarligt och Harry nickade.

- And you? frågade Niall Harry och såg på hans hand.

- I think they want to amputate my hand. sa Harry och höjde upp handen framför dem. Niall skakade på huvudet.

- What did you say to them?

- I said "I don't care". sa Harry och ryckte på axlarna han också. Niall funderade över det Harry sagt, det skulle kännas väldigt konstigt om de amputerade hans hand. Liam slevade i sig lite puré med sin gaffel och Niall mindes att han också kunde vara skadad.

- You, Liam? frågade han av ren artighet och Liam höjde lite förvirrat blicken. Niall såg att hans ögon lyste av skam från deras samtal om Nialls öra.

- Let it go! sa Niall och la handen på Liams axel över bordet. Liam bet sig i läppen.

- Nothing serious with me. sa han tillsist och syftade på sitt revben. They said it was just a little flaw. Niall hummade tillbaka och skulle precvis resa sig och gå när Sasha kom i sällskap av Louis genom korridoren. De sa inget till varandra och verkade bara fokusera på sina purétallrikar som sattes i händerna på dem. Louis ansikte strålade av lycka när han berättade om sin mamma, som var enligt honom alldeles underbar, och Niall och de andra lyssnade vänligt på honom. Louis bad dem berätta om sina samtal med sina föräldrar, trots att det var en vecka sedan de första samtalen ägt rum och de redan berättat för varandra minst trettio gånger var.

Harry såg att hans läkare kom genom korridoren. Han reste sig och gick fram till läkaren som hette Matthew. Han visade Harry vägen genom flera långa, vita korridoren och kom snart tillbaka till Harrys sjukrum.

- There is maybe a disease in your hand and I and the other doctors have dicided that it is best to amputate it. sa Matt när Harry satt sig på sängen. Harry kände lite panik komma krypande, de tänkte faktiskt ta bort hans hand.

- Okay.. sa han dröjande medan Matt förklarade att Harry kunde få en protes i framtiden och att det skulle vara nästan som vanligt med den på. Harry såg ner på sin hand som han alltid haft där och började tänka på hur hemskt det var egentligen, de skulle bara plocka av den och sen skulle den vara borta föralltid.

---------

----

- Take it easy, Mrs. Tomlinson. sa hon och slog på högtalaren. Louis kunde höra en chockad röst i andra änden, den grät och skrattade samtidigt.

- He comes now. sa kvinnan och placerade telefonen framför Louis på de hårda lakanen. Louis plockade upp den och höll den framför sig.

- Mum? frågade han och försökte svälja ner klumpen han fått i halsen.

- Louis? Is it you? frågade hans mamma i andra änden.

- Yes, it's me. sa Louis och kände hur det brast. Han började gråta över att höra hennes röst igen och ville bara krama om henne, och säga hur mycket han älskade henne. De följande minutrarna följdes av gråt över telefon och massor av frågor han knappt kunde besvara.

- Okay, now you need to rest. sa kvinnan och tog upp mobilen. Hon förklarade snabbt för Jay att Louis mådde bra och behövde vila. Louis såg ner på sina händer som var magra och täckta med sårskorpor. Han hulkade fortfarande och kunde knappt se på kvinnan som ursäktade sig och gick ut.

Liam vände sig om när han hörde sjukrummets dörr gå upp. En man med polisbricka kom in och sa åt honom att han borde ligga till sängs. Liam tog tag i droppställningen och sköt den mot sängen som han sen gled ner i. Ur mannes telefon kom höga utrop och polismannen såg menande på Liam.

- Someone want to talk with you. sa han med ett litet leende och gav Liam telefonen. Liam tryckte den mot örat och andades häftigt. En chockad kvinnoröst som han kände igen allt för väl mötte honom.

- Liam, Liam do you here me? frågade hon.

- Yes mum, I hear you. sa han med gråten i halsen. Polismannen följde uttryckslöst deras snabba meningsutbyten och tog tillsist mobilen ifrån Liam.

- Mrs. Payne, Liam need some rest but we call you.

Zayn kände ruset av att ha fått prata med sina föräldrar. De hade förklarat att Yaser precis kommit hem från jobbet, vilket Zayn tagit som ett gott tecken på att de fått livet att gå vidare utan honom. Han försökte att inte börja gråta igen och lyckades faktiskt, med stor svårighet.

- I've been so worried for you. sa Bobby och tryckte örat tätare till örat som för att höra Niall bättre, komma närmare honom. Han drog ut en köksstol och satte sig sen med ett glas vatten och försökte att lyssna på Nialls skakiga röst. Hans son var hittad och det var egentligen det enda han någonsin skulle bry sig om.

Harry kände att hans sjuksyster smörjde in ett sår han haft på ryggen sedan stormen, hon vinkade till sig en läkare som tyst studerade Harrys ormbett, som inte hade läkt helt ordentligt.

- Can you feel this? frågade läkaren och nöp Harry i handen.

- No. Harry skakade på huvudet och läkaren nöp högre upp, Harry fortsatte att skaka på huvudet och läkaren suckade och kliade sig på hakan.

- I think it never will work again. Harry nickade förstående, han hade nästan förstått det.  Doktorn sa något om att han skulle kunna anputera handen så att inte något farligt skulle kunna skada handen igen. Harry brydde sig faktiskt inte, i sådanna fall skulle han få en protes. När de båda personerna lämnat rummet kom en rund liten poliskvinna in. Han kände sig lite generad över att han satt där i bara rosa pyamasbyxor. Han tog upp pyamaströjan med den ena handen och satte på sig den.

- I'll help you. sa hon och gick fram till honom. Han log tacksamt och ryste lite när hon knöt banden på baksidan. När hon var klar gick hon runt honom och höll upp sin mobil, samtalslistan var öppen och Harrys blick fastande på det översta nummret. Hans mammas.

- I thought you want to call her, I've right? Harry nickade ivrigt och kvinnan räckte honom telefonen.

- Eight minutes, okay? frågade hon och han nickade igen.

Anne kände hur telefonen började vibrera i fickan. Hon tog upp den och såg på numret. Det hade ringt henne för tjugo minuter sen så det satt fortfarande i minnet. Ivrigt tog hon upp mobilen och svarade.

- Hello, It is Anne Cox. sa hon artigt och kände hur hennes fingrar kramade hårt om mobilen.

- Mum, mum? It is me. sa en bruten röst på andra sidan linjen. Hon kände hur fingrarna lossnade lite och att mobilen nästan föll till golvet.

- Harry? Harry? Is it you? Is it really you? frågade hon och tystnade så att hon verkligen skulle höra svaret.

- Yes, it is me, mum! sa Harry och då brast det för henne. Hon kände hur tårarna rann i floder ner för hennes kinder och hur lungorna kippade efter luft.

- My boy. hulkade hon. My lovely, lovely boy. De grät tillsammans och snart hörde hon en annan kvinnoröst på andra sidan.

- Hello, Mrs. Styles?

- Cox! rättade hon automatiskt.

- Im sorry, Mrs. Cox. rättade kvinnan sig och förklarade att Harry behövde få sova lite. Anne nickade och sa adjö.

Harry var vid liv.

Sasha sa hejdå följt av en hög snyftning. Bella mådde bra och det var det enda som betydde något för henne.

-------------

Liam bar fram lite vatten till Louis som mest suttit och hängt med huvudet hela dagen. Han hade försökt med allt för att få Louis på bättre med humör men ingenting hjälpte mot hans nerstämda humör. Harry hade försökt med en puss på kinden men inte ens hjälpte det.

Niall satt själv med bara en läkare som sällskap. Han hade fått ta av sig alla sina trasor till kläder och satt nu i ett bar helt rena boxerkalsonger på en kall stålbänk. Läkaren granskade hans skador och skrapade då och då ner några få ord på en journal. Det mesta han sa var hummande läten eller saker som "aha, no no". Niall satt i alla fall tyst och försökte spegla sig i bänken. Den nedre delen av hans ansikte var täkt av en raggig matta skägg och hans utväxt var minst tre centimeter plus att den var solblekt. Håret såg värre ut än på X-Factor. Tillsist var läkaren klar och Niall fick dra på sig en tunn pyamas med små stjärnor på. Troligen såg han urlöjlig ut men vad gjorde det? Han var ren och torr i alla fall. Snabbt gick läkaren igenom alla hans skador, främst dövheten han fått när Liam siktat in sin raka höger. Niall fördes till sitt sjukrum igen och snart skickades det in två poliser som skulle förhöra honom om hur hans liv sett ut och hur han mådde mentalt.

- Just bring my friends. sa han kort efter att de bara hunnit en fråga. De nickade och sa att de ändå behövde fråga allting om hans hälsa. Poliserna fick nöja sig med korthuggna svar och tillsist gav de upp. För att försöka slappna av lite lutade Niall sig tillbaka mot de fluffiga kuddarna och såg på klockan som stod på det lilla sängbordet. Den visade 16:58 och han suckade tungt. Allt han ville var att de skulle få hem de andra också. Inombords skämdes han enormt för att han inte informerat dem om att han åkt.

Zayn såg misstänksamt på klockan och sedan på Liam.

- When did Niall leave? frågade Liam och Zayn kollade på klockan en extra gång.

- Around eight I think. svarade Zayn och Liam såg på sin klocka också. Den visade 16:58 och han suckade.

- Almost nine hours. sa Liam orloligt och reste på sig. Han kunde inte dalta med Louis, som för tillfället hatade sig själv, hela dagen. Han gick ut på stranden och några tiotal meter bort från stranden för att ropa på Niall.

- Niall!? skrek han och formade händerna som en tratt framför munnen för att ljudet skulle få bättre räckvidd. Harry slöt upp bredvid honom och började ropa. Harry mumlade något om att även fast han var sårad för det där med Zayn skulle han inte bara försvinna, han skulle fega ur för det. De letade oroligt längst stranden men hittade ingen sörjande Niall utbredd i den ljusa sanden. Oron tog överhanden och de letade sig tillbaka mot lägret. Vart fan kunde han vara?

Brandon pekade ner mot ön när den kom inom synhåll. Det hade börjat skymma och de fick cirkla med helikoptern för att de skulle kunna hitta en landningsplats. En utsvängd del av stranden fick funka och de landade säkert. Sanden virvlade upp omkring propellerbladen och genom diset ser Brandon en ung man springa fram mot honom. Snabbt sneglar Brandon ner på lappen han har i handen och förstår att det är Liam som kommer emot honom, även fast han inte är ett dugg lik den Niall pekat ut som Liam på bilden han skickat med. Bakom Liam kommer en locking kille och Brandon förstår direkt att det är Harry. Lockarna gör att man inte tar fel. De båda pojkarna skriker upphetsat och Brandon hoppar ur helikoptern tätt följd av första hjälpen personal. Pojkarna tas snabbt omhand och några ur hjälpstyrkan skickas på Liams begäring upp till det så kallade lägret. Brandon ser att de för tillbaka två killar, den ena med ostyrigt svart hår och den andra med söndertrasad randig tröja. Sist kommer en tjej på efterkälken som mumlar något som verkar sluta upp med Niall.

- We need to find Niall! skrek Harry och försökte rycka sig loss. Sjukvårdspersonalen högg tag i honom och tvingade honom att stanna.

- Let me go! mumlade Harry och Brandon gick lugnt fram till honom.

- I has already find him. sa Brandon lugnt och hans nötbruna ögon fick Harry att lugna ner sig, i alla fall en smula.

- He is safe. försäkrade Brandon och kände att han rördes lite av deras stora hjärtan gentemot varandra. De fyra pojkarna och flickan fördes in i helikoptern som lyfte. De verkade allihopa riktigt skärrade och oroliga och alla hade övermänskliga instinkter av något slag, och så stank de. Trots att deras blickar hade hur mycket frågor som helst inblandade i sig så satt de tysta, som om de drömde och om någon sa något skulle de vakna. De landade på sjukhustaket och ungdomarna fördes ut och in i varsitt undersökningsrum. Brandon suckade och satte sig i väntrummet, vilken dag.

Harry såg bara allt som ett vitt töcken. De andra tre fördes bort från honom och hans kläder drogs av och han skrubbades ren innan han fick ett par kalsonger. Han fick sedan en grundlig undersökning och sedan en mjuk pyamas med rosa stjärnor. Någonstans hörde han en ursäkt över att deras blåa var slut. Där satt han med med hur mycket som helst i hjärnan och världens historia bakom sig och de ursäktade att de inte hade blåa pyamaser. Han fnös åt det. Egentligen förstod han inte mycket av det som hände, bara att allt var okej. De var räddade.

-----------

- No, please stay. bönade Niall och såg ner på sina såriga händer. Mannen släppte skrovet igen och såg forskande på Niall.

- Who are you? frågade den lilla mannen och lät armarna stanna uppe i en lätt gard, som för att kunna försvara sig om Niall visade sig vara ett vilddjur och började gå till attack.

- I am Niall James Horan from the boyband One Direction. sa Niall i snabb följd och höll avvärjande upp händerna. Mannen såg ut att slappna av lite.

- My name is Brandon Fuller. sa mannen. You look like crap. sa han sen efter att ha studerat Niall ännu mer ingående. Niall såg ner på sig själv och förstod faktiskt varför mannen tyckte det. Utan att Niall märkt det hade Brandon flyttat sig närmare och börjat se till alla hans sår. Brandons finger gled vant över alla snitt i armen och det intorkade blodet i örat. Utan att det yttrats något ord så försvann Brandon bort till båten och drog fram en välkänd röd väska med de välkända bokstäverna "FIRST AID" skrivna på. Varligt la han om de nyaste såren och förde sedan Niall bort mot båten.

- For how long have you been here? frågade Brandon som om det var helt naturligt att han hittat en strandsatt människa.

- Three months, or more. sa Niall efter att ha räknat efter inne i huvudet.

- And you are still alive? frågade Brandon med ett muntert frust.

- I think so. mumlade Niall och såg bort längst stranden. Chocken av att träffa Brandon hade gjort att han helt glömt bort de andra. Trots att han kom ihåg dem sa han inget när Brandon räkte honom en lång cylinder i tyg. Brandon visade att man skulle lägga denom halsen och fästa den kring midjan.

- But my friends.. sa Niall till sist och Brandon såg lugnande på honom, men ändå lite förvirrat.

- Is it not only you? frågade han och Niall skakade på huvudet. Brandon gav båten en knuff och hoppade sen i. Niall kände det mjuka havet under dem och han såg in mot ön. Han borde vara glad över att räddningen kommit men något kändes fel. Brandon var tydligen duktig på att läsa tankar också och la sin ena hand på Nialls arm.

- We sending them help. But right now I need your help to help them. Niall svalde och nickade, innerst inne visste han att Brandon hade rätt.

Brandon såg på den blonda pojken som satt i fören på hans lilla segelbåt. Pojken var helt urmagrad och hade sår över hela kroppen. Det gick inte att identifiera honom trots att han hävdade sig att vara med i ett jättestort popband. Pojken hade i alla fall sagt att han hette Niall Horan.

- So mr. Horan. I teke you home and we fix some help to your friends. sa Brandon för att försöka få Niall att prata. Personen framför honom nickade långsamt men Brandon orkade inte bråka med honom. Han tänkte säkert på alla sina vänner som han sa att han lämnat bakom sig. Flera gånger hade han velat vända om men med lite övertalning hade han gått med på att följa med in mot Australien. Stackars pojke, stackars stackars pojke.

Niall såg att fastlandet sakta men säkert närmade sig. Det pirrade i magen men han fasade för att se sig själv i en spegel. När de äntligen kom in i den lilla hamnen la Brandon till och surrade båten ordentligt. Niall lastade hjälpsamt ut några fiskar som var upphängda på en stor järnkrok.

- Dinner. sa Brandon sakligt och visade vägen genom de små gatorna. Staden de kommit till var bestämt ingen storstad men Brandon påstod att de hade en polisstation. När skylten som skyltade för polisens högkvarter kom inom synhåll ökade Niall på stegen. Han råkade stöta till en tonårsflicka så att hon nästan tappade en låda frukt.

- Look where you go! skrek hon argt och han duckade metodiskt. Hans instinker sa att det snart skulle komma någon med en hård tackling bara för att få krama honom men ingen ens brydde sig om att han gick där. Väl inne på stationen rusade han fram till disken och kvinnan där bakom såg trött på honom och Brandon. När hon granskat honom en stund tindrande hennes ögon ändå till och hon började gapa.

- Oh My God, Brandon! sa hon och såg från den ena till den andre.

- I find this young man on a island not far away and... började Brandon men kvinnan avbröt honom och sprang runt disken och föste in dem båda två i ett sidorum samtidigt som hon anropade någon i sin radio.

- We have find Niall Horan from One Direction. ropade hon gång på gång i sin Walkie-Talkie. Niall slog sig ner på en av de tre stolarna och kvinnan som var polis placerade ut vakter. Varför förstod han inte eftersom ingen kände igen honom.

--------------

Fizzy bläddrade fram och tillbaka i tidningen på jakt efter något om killarna. På sidan två hittade hon en liten notis om ett fel.

~

"Vi på redaktionen vill be hemskt mycket om ursäkt när ett fel slank in på sidan nio 29/10. One Direction har inte hittats men polisen tror att de är utom allt hopp."

~

Fizzys hjärta hoppade till lite extra. Killarna kunde vara vid liv, Louis kunde vara vid liv.

Louis spetsade öronen, surret började igen. Han kände efter så att han hade asken i fickan och sprang sen genom djungeln och över den steniga stranden. Stenarna var hala av saltvatten men han skyndade vidare upp mot växterna. Han lugnade ner sig och tog upp asken. Lugnt strök han eld på en sticka och tände på en västranka. Han förflyttade sig sedan åt sidan för att tända på D:et.

- Let it work. mumlade han gång på gång och kastade en blick upp på himlen. Bakom honom fräste det till och han såg bak på det första han tändt. Det fräste till igen och gnistorna försvann.

- Not now, please not now. Planet kom inom synhåll och han kämpade med den elden han fått upp på D:et. Den tändes lite och spred sig nedför ungefär en meter innan det fräste till och avtog. Louis kastade förtvivlat på lite fler kvistar men lyckades inte få det att hålla i sig. Han sjönk ihop på stranden och stirrade ut över himlen. Tårarna tryckte mot ögonlocken och han gav till ett illvrål av sorg och besvikelse. Han hade sabbat deras sista chans att ta sig hem. Allt var hans fel.

Liam slog upp ögonen och satte sig upp. Louis var inte i lägret och Liam rynkade pannan. En kort stund funderade han men kom sedan ihåg Louis anordning på den motsatta stranden. Snabbt reste han sig och tassade ut i djungeln som doftade rent av dagg. Det tog ett tag innan han hittade stigen men snart var han ute på andra sidan. Louis randiga ryggtavla satt framför honom. Liam såg att halva texten han skrivit var nerbränd och i sanden bredvid honom låg den tomma asken. Med tanke på Louis sittande ställning måste han ha sumpat det, igen. Försiktigt sjönk Liam ner bredvid honom.

- Everything is my fault. sa han och Liam skakade på huvudet.

- Not everything. sa han så tröstande han kunde.

- Almost. tog Louis på sig skulden och hängde bedrövat med huvudet. Liam suckade men lät honom vara, han hade inget att säga.

Niall slog upp ögonen och möttes av att Zayn satt med Sashas huvud i knäet. Niall stönade och satte sig upp. Långsamt kliade han sig på sårskorporna han hade på armarna efter såren. Zayn försökte pigga upp honom med ett leende men Niall besvarade sig det inte utan reste sig och gick iväg.

- Where are you going? frågade Zayn och Niall ryckte på axlarna.

- Away. sa han kort och började gå. Sanden kittlade honom mellan tårna och vinden blåste igenom hans håliga piké. Benen drev honom i skaplig takt framåt och han njöt av ensamheten. Som alltid när han var säker på att ingen lyssnade började han gnola på en av många irländska visor. De rappa tonerna strödde ut sig runt honom och han lyssnade lojt till sin egna röst. När han passerade spetsen på ön så fångade något hans blick. Han höjde handen som ett solskydd ovanför ögonen och försökte se vad det var. För att se bättre gick han närmare och höll på att tappa hakan av chockad förtjusing.

-----------

- No, Liam. I need it. frustade han och Liam hjälpte honom upp. Liam öppnade asken som rasslade tomt av den enda stickan som fanns kvar.

- We need to relight the fire. sa han allvarligt men Louis tog asken ifrån honom.

- I need it. sa han allvarligare och lät asken glida ner i fickan. Liam ryckte på axlarna och såg på den lilla högen med glöd som fanns kvar av deras brasa.

- Why? frågade Liam och la sig till med sin bästa utpressningsröst. Louis knep ihop läpparna.

- Please tell me, Louis. bönade Liam och Louis suckade och pekade in mot djungeln.

- I'll show you. sa han och började gå. Liam följde misstänksamt efter genom den täta djungeln. Han drar strött med handen på de stora bladen och lyckas skrämma en fågel som letat kryp på marken. Louis verkar vara van med den osynliga stigen och går med raska steg. Liam försöker förjäves gå i samma spår som Louis.

- Look. sa Louis plötsligt och drog med sig Liam upp på en sten. Liam som varit så inne i att se vart Louis satte fötterna hade knappt märkt att de kommit ut på andra sidan. Louis rös till när han kände Liams beniga hand i sin men försökte att inte bry sig så mycket utan pekade istället stolt ut över det han byggt upp. Liam följde häpet växtrankorna som låg utspridda och han såg att de växterna som bildade ett var avbrända.

- Last night. sa Louis när han såg att Liams blick fastnat på de förkolnade växterna.

- Mm. mumlade Liam och hoppade ner från stenen och började gå tillbaka. Louis följde honom mekaniskt tillbaka, ingen sa något.

- We should write a book about this. sa Niall frånvarande och alla såg upp på honom. De hade suttit tätt intill varandra för att hålla värmen men Niall hade valt att sitta själv mitt emot dem. Zayn fnös och sa något om att de troligen aldrig skulle komma ifrån ön ändå.

- I'll love to do that. sa Harry och Zayn stämde trots allt in, Louis visste att han gillade att skriva. Zayn var den som jobbat hårdast men ändå haft enklast att skriva deras biografi.

- And Sasha is a newsmen. sköt Zayn in och såg varmt på Sasha som log tillbaka. Niall grimagerade nästan omärkligt men lät det passera. De satt tysta allihopa och funderade på det Zayn sagt, "om de någonsin kom hem".

- Pauline? ropade någon tätt följt av en klar vissling. Pauline såg automatiskt upp och rakt in i sin chefs, Juliet, ögon.

- Yes? sa hon undrande och Juliet vinkade med handen som betydde att hon skulle komma. Elegant reste sig Pauline och kastade en sista blick på Claudia innan hon slank in på chefens kontor. Claudias giftiga blick hade fräst fast på hennes rygg.

- Take a sit. erbjöd Juliet henne och Pauline slog sig ner i en av de högryggade fotöljerna som stod framför skrivbordet. Bakom henne öppnades dörren och Pauline hörde att det var en man som kom in. Han satte sig på stolen bredvid henne och hon sneglade snabbt på honom. Snabbt drog hon tillbaka blicken när hon såg vem det var. Greg Horan, hennes chefs chef, Vdn för tidningen.

- Miss Greihgton. sa Juliet allvarligt efter att hon hälsat artigt på Greg. Pauline nickade kort och Juliet böjde sig ner för att plocka upp något ur en låda. Framför Pauline placerades tidningen som utkommit för två dagar sedan. Juliet pekade på Paulines artikel om One Direction.

- Why do you write this? frågade Juliet allvarligt och såg intesivt på Pauline.

- Becouse you told me to do it. I ögonvrån såg Pauline att Greg höjde på ögonbrynen.

- Is it true? frågade Greg.

- Of course not, I would never say that. Juliet log falskt mot Greg som log han med, men bara ytterst lite.

- One from the police called me and asked why we write this... shit. sa Greg tålmodigt och vinklade tidningen mot sig.

- They have actully not found anything. fortsatte han och Pauline såg att hans ögon blev blanka.

- Niall Horan and Louis Tomlinson maybe aren't ded. sa han och bet sig i läppen. Pauline ville bara krama om honom och beklaga sorgen men behöll sin rakryggade position. Tillgjort ställde Juliet fram en box med näsdukar.

-I am so sorry about all this, but..

- No but. It is my brother we talking about, he is not ded. sa Greg upphetsat och spände ögonen i Juliet. Han torkade sig med en servett kring nästan och reste sig sen. Hon tog sin rock över armen och portföljen i andra handen. Precis innan han gick ut genom dörren vände han sig mot Pauline.

- Just promise me one thing. Never ever write something like this about my brother agian.

--------------------

- Come on, please. Let it work. De två ljusfläckarna rörde sig snabbt över himlen och han for upp på fötter och vinkade.

- Help! skrek han hystersikt och vevade med armarna. Han såg ner på elden och hann precis se det fräta till i den innan den försvann.

- Fuck. mumlade han och försökte hitta en gnista att tända på med igen. Inget fanns och han såg i asken, bara en tändsticka låg kvar. Det dova surret försvann och han såg bedrövat efter planet som var som en svart prick i fjärran.

- So close. suckade han och såg på den brända delen av ettan sen i asken. En chans till hade han, en enda chans.

Gemma klippte ur sidan nio och klistrade in den i den röda pärmen. Pärmen ställdes sen tillbaka i skåpet. Hon torkade bort några uttorkade tårar från kinderna och satte sig sen i fotöljen med ett skrivblock i handen. Försiktigt suddade hon lite på pojkens kind och sen höll hon ut blocket en armlängds avstånd ifrån sig. Harrys teckande ögon såg ganska verklighetstroliga ut och hon nog nöjt. Hennes ritkunskaper hade blivit mycket bättre sedan Harry försvunnit, mer tid att teckna var väll anledningen.

Hedwig begravde huvudet i kudden. Hennes pappa knackade på hennes sovrumsdörr och krävde att hon skulle gå upp. För att inte göra honom arg lydde hon och masade sig ur sängen. Hon orkade inte sminka sig utan drog bara på sig ett par jeans och 1D-tröjan. Trött kammade hon ut de värsta tovorna i håret och hasade sedan ut i köket. Hennes pappa såg allvarligt på henne.

- Honey, you need to forget them. Hedwig gav honom en lång blick men sa inget, hon orkade inte ta upp disskutionen som hela sitt liv igen. När hon tillsist kom iväg till skolan hade hon i smyg plockat några sena blommor på tomten och binda ihop med ett band i Englands färger. För att vara snäll fäste hon en liten irländsk flagga på bandet också. Faktum var att hon tänkte skolka från skolan och istället gå till den officiella minnesstunden som skulle hållas mitt på ett av de stora torgen i London. Ingen visste om det förutom hennes två directionerkompisar Olivia och Ina. De satt tysta på bussen och höll om varandra. Tanken på att killarna var borta föralltid smärtade något oerhört.

- This way. ledde Ina dem skickligt genom gatorna och snart var de framme på det fullpackade torget. I mitten stod en tjej med kortklippt svart hår med en ros i handen.

- This day is to the boys in One Direction, Niall, Liam, Louis, Zayn and Harry who made our lifes. Hon höjde rosen och ringen närmast henne började sjunga på Moments. Andra raden hängde på och snart skallrade glasrutorna runt torget. Tillsammans sjöng de igenom alla låtar som One Direction någonsin sjungit och folk stirrade konstigt men förstående på dem.

Deras liv var borta.

Harry vaknade av att Louis kom ut ur skogen. Hans hår var fyllt med småkvistar och blad och fötterna fulla av småsår.

- What have you done? Harry såg asken i hans hand och försökte lista ut vad Louis gjort.

- I saw the airplane. muttrade han. Harry rymde genast upp sig och skakade om Louis.

- Did they saw you? frågade han men Louis skakade bedrövat på huvudet.

- No. sa han kort.

- Maybe it is not true. mumlade Lottie och torkade sig under ögonen. Rörelsen gjorde att mer av sminket smetades ut och Jay la en hand om henne men sa inget. Det var inte värt det.

Danielle kramade tidningen mellan sina fingrar. Pappret knögglade sig och hon bredde ut tidningen på ett bord. Artikeln satt som huggen i sten på hennes ögonlock och hon kunde inte skaka den av sig. Var Louis och Niall döda var troligen Liam det också. Annars skulle de ha funnit honom i livet. Fumligt tar hon upp mobilen och bläddrar i kontaktlistan. Rätt så högt upp hittar hon nummret hon söker. Anne Cox (Harrys mum).

Savan känner att någon pickar honom på axeln och han vänder sig om. En informatör står bakom honom med ett ansiktsuttryck som förmedlar både sorg, medkänsla och stress. Savan frågar tyst vad hon vill och hon lutar sig närmare.

- It is about One Direction. Savan ser på Cher som står bredvid honom och hon nickar.

- I'll be right back. försäkrar han och lämnar Cher bakom scenen. Egentligen har han absolut inte tid med något sånthär under Chers sista rep inför konserten under kvällen. Informatören stannar honom bakom en stor kuliss och drar fram en tidning hon haft tryckt mot ryggen.

- My friend took this with him from London. informerade hon fort och Savan nickade och tog emot tidningen. Han bläddrade hastigt igenom den och fick fram sidan där en välkänd tandställning och en randig tröja blänkte mot honom. Han skummade chockat igenom artikeln och höll på att släppa tidningen när han var klar. Informatören tog emot den innan den slog i golvet. Savan vände på klacken och gick tillbaka till Cher.

- What was it? frågade hon och strök håret ifrån ansiktet.

- Some idiot thinks they have found Louis and Niall. sa han kort.

- But thats wonderful. sa hon på sin hesa brittiska accent.

- Ded. meddelade han och hennes mungipor sjönk. Faktum var att hela hon sjönk.

- Oh.. var allt hon fick fram men Savan log uppmuntrande mot henne och bad henne fortsätta med showen. Eftersom han var hennes coach lydde hon och fortsatte, men Savans utstrålning hade blivit sorgsen.

Louis drämde till två kokosnötter i snabb följd. Han spatserade stolt fram med dem till de andra och knäckte sist av allt en till honom och Niall som fortfarande envisades med att vara väldigt tyst. De satt tillsammans runt brasan och Louis försökte få Niall att skratta igen. Harry satt och vägde huvudet i händerna och Liam och Zayn såg ut att spela en sorts luffarschack. Ingen var social med den andre.

- Come on guys. We can't just ignore each other. Louis lät en nöt studsa från den ena till den andra handen.

- Hey, Sasha. Catch! ropade han och kastade nöten mot henne. Hon fångade den vant och han såg imponerat på henne. Hon kastade den vidare mot Liam som skickligt fångade den trots att den flög lite ovanför honom. Zayn och Liam bollade lite fram och tillbaka och sedan riktade Zayn in ett väldigt rättvist kast mot Harry. Harry fångade den med stor svårighet med ena handen och gjorde sedan ett klumpigt kast tillbaka till Liam.

- Wrong hand you know. ursäktade han sig men Liam bara log och kastade den till Sasha som bollade över den till Louis.

- Are you ready? frågade Louis mot Nialls nakna ryggtavla. Niall rörde sig inte och Louis kastade den lilla nöten hårt emot honom. Som en blixt sköt Nialls arm ut och hans fingrar slöt sig perfekt om nöten.

- Good work, Irishboy. berömde Louis och Niall ryckte på axlarna och rullade över bollen till Louis igen. Louis suckade och tog upp nöten.

- Good night. sa Niall kort och la sig ner med filten över huvudet.

-------------

- So Sick by Ne-Yo. viskade han ohörbart för alla utom Louis. Louis nickade och började på melodin. Han nynnade först tyst sen högre. Harry tog texten medan Louis körde soundet och Louis såg uppmuntrande på Niall som såg ut att kämpa för att inte ryckas med i den gungande takten. Liam körade Harry och Zayn la till extra sound, Sasha satt bara och lyssnade. Niall hakade inte på på hela låten och Louis kröp bort till honom.

- Come on, Niall. sa han uppmuntrande. I know you want. han log ett brett leende och Nialls mungipor åkte upp och ner. Louis såg att han snart skulle le. Louis inkade med handen mot Liam som drog igång igen. Louis la armen om Nialls axlar och vred honom mot elden som de hållit vid liv i fyra dagar.

- Mmmm mmm yeah
Do do do do do do do-do
Ohh Yeah

Gotta change my answering machine
Now that I'm alone
Cuz right now it says that we
Can't come to the phone
And I know it makes no sense
Cuz you walked out the door
But it's the only way I hear your voice anymore

Började Louis och kramade om Nialls axel med handen. Nialls mungipor stannade uppe och Louis uppfattade ett svagt mummel från Niall. Han log uppmuntrande och Niall sjöng högre. Han kunde låten utan och innan och stakade sig inte lika mycket som Harry. Louis klappade honom på ryggen och smälte in i tonerna tillsammans med Niall.

Pauline fingrade på pärmen som låg framför henne och sen stirrade hon upp på datorskärmen igen. Ett par svarta, feta bokstäver lyste kallt mot henne och hon såg bort igen. Hon slog upp pärmen och stängde den sen igen, bara för att fördriva tiden. PostIt-lappen som satt på hennes skrivbord gjorde inte saken bättre. Det som stod där var en order, hon var tvungen att utföra det. Hon tog ett djupt andetag, rätade på sig och snurrade stolen mot datorn som bar på de falska bokstäverna. Fingrarna rörde sig flitigt över tangenterna och långsamt skrev hon ner en artikel om det som lyste på PostIt-lappen. Hennes chef, Juliet, hade sagt att överste chefen sagt att hon skulle skriva det. Pauline trodde inte ett ord av det eftersom överste chefen, vdn, var storebror till den hon tvingades skriva om. När artikeln var klar skrev hon ut den som en kladd och satte in den i pärmen. PostIt-lappen lyste starkare mot henne och hon plockade upp den och lät den sedan falla i papperskorgen innan hon tog sin väska och gick mot dörren. De svarta bokstäverna skrek efter henne.

"Write that One Directions is found ded".

Fizzy plockade ur tidningen från brevlådan och bläddrade i den medan hon gick tillbaka in i huset. Hon sökte inget speciellt och ögonen följde trött de svarta raderna av ord. Sömnigt la hon ihop den och plockade fram tekannan och värmde vatten som hon sedan hällde upp i en mugg och la i en tepåse. Muggen värmde hennes händer och hon satte sig vid bordet med tidningen liggandes uppochner framför sig. Medan hon drack teet läste hon de uppochnervända rubrikerna. En rubrik längst ner fick henne att spruta ut teet över tidningen. Därefter grabbade hon tag i tidningen och drog den till sig.

- No, no, no. viskade hon samtidigt som hon bläddrade mellan sidorna. Sidan 9 slogs upp och hon tog sig för munnen samtidigt som hon viskade korta "nej" för sig själv.

~

Fizzy kände hur en tår rullade ner för kinden men hon brydde sig inte om att torka upp den. Pheobe kom inhasandes i köket med en filt om axlarna. Hennes hår var rufsigt och ögonen halvstängda. När hon såg tårarna spärrade hon upp ögonen och Fizzy torkade snabbt bort dem.

- Whats up? frågade Pheobe och Fizzy skakade på huvudet och öppnade famnen åt sin lillasyster. Pheobe kröp upp hos henne och såg ner på tidningen som låg framför dem på bordet. Fizzy höll om hennes axlar medan Pheobe läste rubriken och såg sedan in i sin lillasysters blåa ögon. Hon svalde och strök Pheobe över kinden. Den lilla flickans underläpp darrade när hon sjönk in hos sin syster och snart började gråten mot Fizzys axel. Fizzy strök henne ömt över ryggen och hyjjade henne. Louis var borta.

-------------

- It was so close. sa han till Harry som stod bredvid. Harry nickade och såg på Niall som var uppe och gick igen. Han hade efter långa protester gått med på att försöka vara social. Harry trodde det var bra för hans mardrömmar. Varje natt vaknade han skrikandes och han ryckte alltid våldsamt i sin piké. Den hade långa revor efter hans naglar och den hängde i bara trasor runt honom.

Louis bröt ut på den steniga stranden. Han hade gått rakt igenom djungeln och ut på andra sidan. Hans plan spann vidare i huvudet och han gnolade tyst för sig själv samtidigt som han la upp den exakta ritningen i huvudet. I händerna höll han en hel del torra blad och kvistar som han omsorgsfullt började placera ut. Varje gång det tog slut hämtade han mer ur djungeln. När han tillslut var klar klättrade han upp på en stor sten som lagt sig till ro och såg ner på sitt stora verk. Växterna låg varligt utplacerade i exakta rader. Kring växterna fanns som en liten vall av småkvistar och pinnar. Det hela bildade sex stora bokstäver. Han la huvudet på sne och följde orden med blicken. "1D HELP".

Sasha krängde till när Zayn kittlade henne på magen för att få henne att vakna.

- Stop it! fnittrade hon och satte sig upp. Zayns ögon var allvarliga och hon suckade. Han tänkte på Niall, det var hon säker på.

- Don't feel so sad. sa hon och slängde med håret, han skakade på huvudet.

- But he is one of my best friends. sa Zayn tomt och såg bort mot Niall, Harry och Liam som stod i en liten klunga med blickarna fästa på himlen. Sasha bet sig på insidan av kinden. Zayn hade rätt i att Niall måste känna sig helt sönderslagen. Och det var deras fel.

Harry pekade på mitten av nöten och Liam drämde till på den. Den delade sig och tacksamt drack de den söta mjölken. En händelse på stranden fångade Harrys intresse och han petade Liam i ryggen så att han också vände sig om. Sasha och Zayn sökte sig mot Niall som stod ensam kvar med trasorna vajande i vinden. Zayns läppar rörde sig och Niall knöt nävarna men öppnade dem sedan igen. Han tänkte inte slåss. Sasha verkade förklara något som innehöll många gester och Harry såg frågande på Liam.

- Should we help them? frågade han och Liam skakade som svar på huvudet.

- No, they most fix this. Liam och Harry följde intresserat samtalet, de hörde inte men man såg tydligt på deras kroppsspråk vad som sades. Niall låste beslutsamt händerna på ryggen när Zayn omfamnade honom. Även Sasha gjorde det, en luftbärd kram, som inte innehöll så mycket känslor. Zayn kom upp mot Liam och Harry med ett brett leende och Harry förstod att samtalet gått rätt väg.

- Sasha. sa Niall trött och såg på henne. Hon envisades med att se ner i marken och han lyfte upp hennes haka, precis sådär som han alltid gjort förut. Han tog av sig klövern och visade henne baksidan.

- Proud Irishboy, sa hon och han nickade och pekade igen, under citatet.

- This clover belongs to my love. läste han och hon svalde skamset. Han hade litat fullt ut på henne.

- Im sorry. I don't mean to hurt you. viskade hon och han la hvudet på sne.

- I can't hear you. sa han retsamt och hon upprepade sig. Han nickade.

- I hope so. sa han och vände sig om för att gå mot lägret.

-----------------