fivedesiresandonedirection

”Can you keep a secret?” viskar han hest och jag nickar.

”I loved Harry’s pink lips.” han ler och greppar krampaktigt kniven som sitter i magen på honom.

  klicka för större! Ni fick mig att måla igen xD

Jag får min sista nagel stylad och jag öppnar ögonen. Allt omkring mig är skinande vitt och putsat. Jag vågar inte röra något av rädsla att torkad lera eller blod ska sitta kvar på fingrarna och förstöra de mjuka ytorna. Håret är varsamt uppsatt till en vacker knut och luggen ligger luftig över min panna, precis som vanligt. Känslan har inte riktigt nått mig än, alla runt mig firar och gratulerar mig men jag bara sitter och stirrar tomt framför mig. Trots allt hade jag dödat folk, barn. Jag vill inte ens tänka på deras familjer och att jag ska få möta dem inom en snar framtid. Min stylist stryker håret över axeln på mig och blinkar upphetsat med sina långa ögonfransar.

”Ready for your dress?” frågar han upphetsat och jag nickar sakta. Han rullar in ställningen och visar mig sitt mästerverk. Alldeles säkert hoppar mitt hjärta över ett slag när han visar den. Tunna stripor tyg som hänger slappt från klänningens övre del. Alla striporna är i sin egna gröna nyans och den ena tycks inte likna den andra. Tyget snurrar ihop sig över bysten och det går en krage från midjan och runt halsen. Jag vidrör försiktigt kragen och märker att den är i tunt trä. Han har verkligen fångat distriktets anda i den, den är på samma gång otroligt vacker. Han ler och ber sina medhjälpare lyfta upp den. De lyder genast och trär den över mitt huvud. Den passar precis och känns sval mot huden.

”I need to say that you looks amazing.” Ler min stylist och blinkar mot mig. Jag nickar stumt och han tar min hand. ”Ready for the interview?” frågar han och jag nickar igen. Egentligen var jag inte det, jag ville inte bli förhörd på dem jag dödat. Korridorerna känns extra trånga när jag transporteras mot scenen. Ett hugg av saknad stöter till i bröstet, jag inser att jag trivts ute i den glesa björkskogen. Känna mossan fjädra för mina steg, leta efter bär och rötter, känna jorden mellan fingrarna och höra prasslet från träden. Huvudstaden är så… trång. Min handledare tar över och skjuter mig mot scenen. Jag hör gratulationer från alla håll och kanter. Alla ler brett och försöker överlämna konstiga blommor. Jag ler bara och koncentrerar mig på att fortsätta gå. Kamerablixtarnas smatter hörs lång väg ut i korridoren och Ceasars spralliga röst värmer upp publiken.

”Let us welcome the lovely Kristin.” Ropar han och gör en öppen gest mot mig. Jag går försiktigt upp på scen och koncentrerar blicken mellan hans ögon för att inte ramla. Den stora vita stolen äter upp mig när jag sätter mig ner och Ceasar ser nyfiket på mig.

”So Kristin, You’re the victor of the 71 Hunger Game. How does that feel?” Hans vita tandrader flinar hjälpsamt mot mig och jag försöker komma på ett riktigt bra svar. Ett svar som ska få publiken att skratta eller gråta av medkänsla.

”Well, I’m proud of myself.” Börjar jag sakta. Publiken hummar förstående med mig. ”I’d never think that I would kill another kid.”

”Of course you didn’t.” säger Ceasar medmänskligt och lägger sin hand på min. ”Do you look forward to meet your family again?”

“You can’t imagine how much I miss them.” Hög snyftning från publiken. En tår rullar ner för min kind.

”When the boy from your district surprised you in the forest, what did you feel?”

“First I trusted him, but when he showed me the knife I was so scared.” Säger jag och darrar till på sista ordet. Ceasar nickar.

”My heart stopped when he took out the knife.”

“Then we experienced the same thing.” Ler jag och får ett enormt bifall av publiken.

”You’re only twelve.”

”Yes.”

”This is big, a ovation.” Frågorna fortsätter men jag svarar bara frånvarande på dem. Tillslut ger sig Ceasar och vinkar av mig. Jag får visa upp min klänning en sista gång och blir sedan avledd och förd till det rum jag ska se filmen av spelen. Stolen känns hård och skaver in i ryggen. Folk smalas omkring mig och filmen sätts igång.

”Kristin Andersson!” en mörkblond flicka med sin tjocka lugg som täcker ansiktet knuffas upp på scenen av en vitklädd fredsväktare. Sågspån darrar i luften och staplar med stockar ligger vid sidan av scenen. Hon ser sig skräckslaget omkring och pillar nervöst med håret. Hon presenteras tillsammans med en pojke som Distrikt 7’s spelare i det 71a Hungerspelet. Invigningen är fantastisk. Hon bär en höstorange klänning med virvlande blad. Allas blickar dras till henne och hon ler osäkert där hon står på sin vagn. Vinglig intervju, fåordad men korrekt. Ingen man kastar en extra blick på efter den vaga femman hon får vid poängutdelningen. Tar genast på sig glasögonen och flyr ut i skogen med endast en kniv till hands. De andra springer mot blodbadet. Pojken från Distrikt 1 fäktar vilt med en kniv omkring sig och lyckas ta kål på en hel del. Han har redan flera stycken i sitt anhang. Alla litar på honom. Han skyddar en lockig pojke mot döden. Dagarna går och fler dör. En gripande scen från en vattenfylld grotta och ett förälskat par. Ett slagsmål och ett träspjut. En mutt som jagar två pojkar till flykt. Den ena pojken blir ofrivilligt kysst och hugger ihjäl sin beundrande men lämnar ett dunkande hjärta på hans kind. Två kvar på arenan. Den ene väntar, den andre letar. Fällan hittar pojken och slungar honom genom luften. De jagar varandra på blodigt allvar och en halkig klippa och en kniv gör slut på en blond pojke. Mörkret lättar och en ensam segrare står kvar. En mörkblond flicka med självsäker blick. Endast tolv år gammal.

Dagarna går och min hemresa förbereds. Jag tar ett hastigt farväl av alla som hjälpt mig och skyfflar upp den bruna klänningen i handen. Tåget bromsar in och jag kliver på. Allt sker i ett lätt dis och de får leda mig in till en av sofforna. Tankarna vill inte sluta. Bilden av Nialls arga, sårade och glada ögon dyker upp gång på gång. Det hade varit så svårt att låta honom gå, han hade en stark karisma och satte sina spår i alla. Alla hans eviga förolämpningar och hånfulla blickar. Deras kyss hade varit så… minnesvärd på något sätt.

”What do you think about?” frågar Sest och tittar på mig över sitt vattenglas. Jag rycker på axlarna och pillar på det skira tyget. Han suckar och reser sig. ”I’ll go and get Inja.” säger han och jag ser att han gör ett segertecken på väg ut från vagnen. Inja kommer snart in. Hon har ett par tajta byxor och en vacker blus på sig. Jag ler stumt mot henne när hon slår sig ner. Ett leende letar sig in i hennes ansikte och hennes vassa ögon är fästa på mig.

”Hey, how are you?” frågar hon och tar min hand i sin. Jag biter mig i läppen och känner smaken av läppglans i munnen.

”Nervous and scared.”

”Why?”

”I don’t want to meet the families.”

“Kristin, maybe you should say hello till your own family first.” Inja ler och hennes röst är len som honung. Jag kastar en blick ut genom fönstret och upptäcker att tåget stannat. Min mamma höjer handen till munnen för att försöka stänga inne tårarna. Jag låter blicken svepa över mina storasyskon som gör tummen upp åt mig och min pappa ser ut att spricka av stolthet. Jag reser mig och springer ut på perrongen. Min storebror omfamnar mig och begraver ansiktet i mitt hår.

”I’ve miss you.” viskar han nästan ohörbart och jag slår armarna om honom. Han vet att jag tänker samma sak. Den mjuka doften av granbarr omsluter mig igen och jag omfamnar resten av min familj. De gråter och skrattar om vartannat.

”We’re so proud of you.” Säger mamma och ser mig djupt in i ögonen. Jag sväljer bort resten av tårarna och känner sedan en hand på min axel som säger åt mig att det är dags för mitt firande nu. Jag blir ledd till ett högt podium som ligger mitt på torget. Alla hurrar och kramar om varandra. Distrikt 7’s yngsta vinnare någonsin. Det rycker i min ena mungipa men leendet dör ut när jag ser Chapmans föräldrar sitta nedanför podiet. Jag biter mig i läppen och låter ett tal hållas för mig.

Allt går fort och snart sitter jag på tåget på väg mot Distrikt 1. Sest och Inja har lämnat mig ensam med en skål stora jordgubbar. Mina pyntade naglar greppar en jordgubbe och jag låter den snurra i handen. Det slår mig att jordgubben ser ut som ett litet hjärta. Försiktigt biter jag i det och låter den syrliga smaken fylla munnen. Känslan av att vara vinnare har kommit till mig och jag inser att jag har en tuff tid framför mig. Bara en känsla kan beskriva en människa när hon dödat någon. Ensamhet. 

”You shouldn’t trust me. Only one survives this stupid game, and that’s gonna be me.” Väser jag I hans öra. Han gurglar till jag känner hur hans kropp blir tung ovanpå mig. När jag är helt säker på att hans hjärta stannat och kanonen avlossats så drar jag mig bort från honom och studerar hans kropp.

“Tributes Attention, attention! Only two left. May the best man or woman win.” Sprakar det ut över arenan. Jag drar handen genom håret och slår upp blacken mot himlen. Bilden av Harrys osäkra leende flagnar bort och ersätts av den stjärnklara himlen. Svävaren har hämtat hans kropp och arenan ligger i total tystnad. Försiktigt smyger jag över den mjuka mullen. Harry hade troligen haft rätt i att det föll sig naturligt för Kristin att gömma sig inne bland björkarna, hon hörde hemma där. En kvist bryts bakom mig och jag vänder mig snabbt om och riktar spjutet mot stället ljudet kom. Inget där. Långsamt börjar jag röra mig framåt igen, sinnena är på högspänn. Det känns nästan som om allt runt omkring mig håller andan, väntar ut döden. Temperaturen får en humörsvägning och sänks kraftigt. Min andedräkt blir till moln i luften när jag andas ut och det känns som om luftstrupen fryser till för varje andetag. Snabb blick på mina händer. De bär spår av allt som hänt de senaste dagarna. Blod, lera och sot. Spjutet kramas så hårt att knogarna vitnar och blodådrorna blottas uppåt handleden. Luften blir varmare och svetten börjar rinna nerför min nacke och ner i byxorna. Spelledarna ville terrorisera oss på alla möjliga sätt de kan, få oss att ge vika för det som inte syns. Jag rycker upp mig och tänker på min plikt, hedra mitt distrikt. Om jag inte skulle vinna skulle alla där hemma skämma ögonen ur sig, främst för att jag i sådant fall förlorar mot en tjej som dessutom kommer från Sjuan. Tankarna om seger lämnar mig smått när tankarna på Harry börjar krypa in. Han hade inte sett ut att lida, tvärt om, det hade känts som om han varit glad över det. Typ att han var glad över att slippa döda mig. Tankarna snurrar våldsamt runt i mitt huvud, på något sätt var jag fortfarande vimmelkantig efter kyssen. Den förbannade kyssen och hans förbannade hand som mött mina magrutor. Han förtjänade inte min kärlek, jag kunde ge så mycket mer till någon annan. Jag är fan straight. Tankarna på Harry gör mig alldeles förvirrad och märker inte grenen förrän den redan träffat mig i magen.

Jag avlossar fällan precis i rätt sekund och stocken får Niall att flyga nära tio meter bakåt och in i de mörka buskagen. Mina fötter förflyttar mig lätt bort mot platsen han landat. Glasögonen gör att jag ser hans gestalt komma på fötter och stappla några steg bakåt för att hålla balansen.

”Your bitch, where are you?” muttrar han och skyfflar upp sitt spjut i handen. Jag ler för mig själv och ser till att han står på rätt ställe för min nästa attack. Mina såriga händer kramar den långa pinnen jag håller i handen och jag tassar försiktigt närmare. ”I hear you.”

”Over here!” ropar jag och han vänder sig hastigt om mot min röst. Hans ansikte är vildsint och ögonen dryper av blodtörst. Pinnen viner genom luften och slår till honom i huvudet. Den trycker honom mot marken och jag går fram för att beskåda honom. Hans hår är rött av blodet som läcker från såret i huvudet och han kvider lågt. ”Beat by a girl, huh?” frågar jag och flinar brett. Hans livlösa kropp rör sig inte och jag böjer mig för att ta hans spjut. Precis när min hand sluter sig om det känner jag en spark i magen som får mig att ramla över honom. Han griper tag i mina armar och rullar över mig så att han får kontroll över alla mina kroppsdelar. Den första skräcken under natten når mig när jag stirrar på hans skrynkliga ansikte. Det nästan ångar av honom och hans händer halkar på mina handleder av svetten klimatet orsakar oss.

”Pray.” väser han och bänder spjutet ur min hand. Den lilla sekunden av tappad kontroll han använder låter mig rikta en knock mot hans huvud. Han jämrar sig igen och jag känner hjärnan slå mot skallbenet. En spark till mot hans huvud. Hans muskulösa armar skyddar tinningen och jag greppar pinnen för att springa in mot skogen. Det flåsar mig i nacken när han sluter upp tätt bakom mig och jag styr stegen mot klipporna lite längre bort. Vattnet som dunstar från skogen gör klipporna sliriga och jag kämpar mödosamt med att komma upp till toppen. Niall har svårigheter med att ta sig upp och jag vinner tid på det. Mitt toviga hår blåser upp i ansiktet på mig och jag känner efter om min kniv ligger kvar i jackfickan. Ett högt stön får mig att ta upp koncentrationen på Niall igen och han gör en hastig manöver genom att hugga en flat sten och slunga den mot mig. Jag parerar med högerhanden och känner en ilande smärta bränna till i den. Det krasar när jag försöker böja på fingrarna och Niall ler mordiskt.

”I’ll come and get you.” morrar han och kastar spjutet mot mig. Sista stund slänger jag mig undan men det snuddar vid min överarm. Jag täcker såret med min friska hand och sätter mig på rumpan för att glida ner för klipporna igen. Niall står vansinnig högst upp på klippan och darrar i den hårda vinden. Han hasar ner mot mig och jag fumlar med kniven. Den branta klippan reser sig ovanför mig och Niall avtecknar sig som en grumlig grön klump mot den. När han bara är millimeter ifrån mig och jag kan känna hans andedräkt håller jag upp kniven och pressar in den i hans mage. Han ser oförstående på mig och sen på kniven. Hans hand far som en raket genom luften och träffar mig över käken.

”You’ll not win this. I‘ll give glory to my district, I'm trained for this, I can’t lose.” Viskar han och ser chockat upp mot himlen som börjat ljusna. Den smälter in i en ljusrosa ton och jag tar av mig glasögonen. Jag ser dalen vi varit i. Björkskogen, klipporna och ängarna. Allt ser fridfullt ut. Blicken glider tillbaka till Niall som stöttar sig mot klippan. Han kippar efter andan. Kniven hade inte tagit så bra jag trott den skulle göra.

”Can you keep a secret?” viskar han hest och jag nickar.

”I loved Harry’s pink lips.” han ler och greppar krampaktigt kniven som sitter i magen på honom. Jag nickar och vänder mig sedan om för att gå. Jag kunde inte se på honom, inte hjälpa honom att dö. Minnena forsar i mitt huvud. Tåget, maten och kläderna sitter etsade. Bara synen av dem, inte smaken eller lukten. Jag kunde inte föreställa mig hur brödet från Distrikt 1 smakar längre, det var en omöjlighet. Gräset når upp till midjan på mig och jag slås plötsligt av en sak, jag har vunnit. Blicken söker över dalen, nej ingen mer kan ha överlevt. Kanonen får marken att skallra och jag vänder mig mot svävaren som kommer och plockar upp Nialls kropp. Det var slutet på slutet. 

Jag ler smalt när kanonen avlossas. Den blåögda flickan ligger med vilt uppspärrade ögon nedanför mig. Hon hade gått i en av mina fällor som jag ogenerat riggat upp. Jag låter snaran hon fastat ni ligga kvar vid sidan av och drar mig sedan längre in mot skogen. Spelledarna har fått för sig att leka med klimatet så de ömsom höjer, ömsom sänker temperaturen. Jag låter jackan glida ner i väskan och torkar mig i pannan. Mina fingrar letar sig igenom mitt trassliga hår som sitter kvar i samma tofsar som jag fått när jag släppts in i cylinderhissen. Tovorna envisas med att stanna i håret och till råga på allt trassla till sig ännu mer. Efter att ha tagit en snabb koll av området jag tänkt som läger så sjunker jag ner på marken för att se efter vad jag har i väskorna. Det skramlar om den när jag går och jag tar även fram flickans bärsäck. Jag sprider ut innehållet framför mig och checkar sedan av allt. Tre stora knivar, sju små, en machete, två spjut, en liten slägga, en påse torkad frukt, strimlat fläskkött, två limpor, en burk inlagd fisk, två äpplen, två flaskor vatten, meter av rep, en rulle vajer, en ficklampa och något jag inte riktigt kunde placera. En liten kapsel, ungefär som ett ägg, med diskret yta. Den får precis plats i handen och väger inte mycket. En aning slår mig och jag slungar iväg ägget in i skogen. Ett dovt ”puff” hörs och snart fylls luften av något som luktar syrligt. Jag fumlar med lampan och lyser in mot stället jag kastat kapseln. Den djupa skogen försvinner och ersätts med en vägg av reflekterande rök. Jag nickar gillande och packar ner den kapseln som finns kvar. Det var riktigt smart att fylla kapslar med reflexkonsentrat, det kunde lura vilken ficklampa som helst. Nöjt packar jag ner allt efter att ha avvägt vilka vapen som var användbara.  Resterande gräver jag ner i den mjuka mullen så att ingen ska hitta dem.

Elden flammar mellan oss. En smal rökpelare letar sig mot himlen men jag sliter bort blicken från den och ser på Harry. Han sitter med benen uppdragna under hakan, precis som vanligt, och har samma rådjursblick runt om sig. Jag suckar och börjar räkna finnarna i hans ansikte som tidsfördriv. Han märker snart att jag stirrar på honom och han fäster blicken på mig istället.

”Only we left now.” säger jag stelt och plockar upp ett spjut. Han nickar sakta.

”And the girl from Seven, Kristin.” Jag nickar kort och drar tröjärmen längs spjutet. Harry följer min hand med blicken medan jag gnider spjutet.

”How do we kill her?” frågar han försiktigt och kliar sig i hårbottnen.

”You mean how I do to kill her.” Harrys ögon växlar i rädsla och jag klappar honom kamratligt på axeln. ”Dude, I just don’t want you to be hurt.”

”If you say that.” mumlar han och lägger armarna om bena. ”I have not seen her for the whole game, so she’s clever. She is from the forest district so she should have taken to escape to the woods, it comes naturally to her.”

“You’ve right. Harry, I think you’re good at that.”

“Good at what?” hans ansikte lyser upp lite när han säger det.

”Stategies.” säger jag. ”It’s like you know everybody.”

“Thanks, you’re good at killing people.” Han ler och jag skrockar tyst. Vi sitter tysta en stund och tuggar på en torr brödkant. Skogen låter runt om oss och jag blundar. Precis när jag slutit ögonen hör jag hur det hasar bredvid mig och när jag öppnar dem igen ser jag att Harry kommit mycket närmare.

”What are you doing?”

”Nothing, I was just cold.” Jag höjer ögonbrynen och skakar på huvudet.

”Niall, ever since I came here, I thought about you a lot. Not as a friend, but more like a love.” Han tystnar när han inser vad han har sagt. Jag höjer åter igen på ögonbrynen och nickar sakta.

”I know.”

”Do you?” han rodnar djupt.

“Yes, hard to miss.” Värmen från brasan smeker min hud och jag ler snett. ”But you can trust me.” Harry biter sig i läppen och drar jackan tätare omkring sig.

”Then, I want to test something.” Viskar han och lutar sig millimeter från mig. Hans hand letar sig in under min tröja och över min mage. Jag stirrar chockat rakt ut i luften när hans läppar trycks mot mina. Jag hinner inte protestera och han håller envist kvar kyssen. Mina tankar om Harry hade varit många, och jag visste att han var benägen till att gå långt. Men inte så långt. Trots att jag är emot allt så slappnar jag av och låter honom leka runt med min tunga. Konstigt nog känns det… rätt. Jag ger mig en mental örfil och sträcker ut vänsterhanden. Den grova, tandade kniven faller i min hand och jag höjer långsamt handen med den. Harrys ögon flimrar till och precis då låter jag kniven gräva sig ner i hans kött. Han släpper kyssen och jag drar honom intill mig.

”You shouldn’t trust me. Only one survives this stupid game, and that’s gonna be me.” Väser jag I hans öra. Han gurglar till jag känner hur hans kropp blir tung ovanpå mig. När jag är helt säker på att hans hjärta stannat och kanonen avlossats så drar jag mig bort från honom och studerar hans kropp. För att se bättre rullar jag över honom på rygg. Hans pinnsmala ben, breda överkropp, stora händer, vågformade läppar, ängsgröna ögon, stora näsa och lockiga… fantastiska hår. Jag tvekar för det jag ser och det jag gjort. Hans ögon stirrar rakt ut, en slöja av död ligger över dem och munnen är halvöppen från kyssen. Det hade varit så perfekt att kyssa dem mjuka läpparna, känna värmen från honom och utesluta omvärlden. Darrande sätter jag mig på knä och för fingrarna mot hans ögon. Mina fingrar lämnar fläckar av hans blod på ögonlocken när jag sluter dem. Försiktigt sluter jag hans mun och slätar ut hans hår. Blodet torkar långsamt in på mina fingrar när jag gnuggar dem mot varandra. Efter en stunds tvekan så tar jag en av knivarna som Harry haft till hands och snittar i mitt eget finger och drar det på hans kind. Därefter lutar jag mig över honom och snuddar hans läppar med mina.

”Sorry, but it was your own fault.” Därefter reser jag mig och störtar ut i skogen, och det är nästan som om jag kan höra stönet från publiken när de ser hjärtat på Harrys kind. 

Smärtan är bedövande och jag hostar till när det skummar upp blod i munnen. Jag hör Niall viska något intill mitt öra innan han rullar över mig på rygg och reser sig. Himlen smälter in i mitt synfält och natthimlen ljusnar. Kroppen försvinner och jag känner hur mitt sinne släpper taget och lossnar. Det var alltså såhär det kändes att dö. Sinnet lossnar och flyger iväg. Det tar några överdrivet långa sekunder innan jag blir medveten igen. Förstrött ser jag ner på min kropp. Allt sitter där det ska, även fast jag inte känner min kropp. Sinnet är det som fortfarande lever. Konstigt nog så känns det inte konstigt att kunna stå bredvid min livlösa kropp och studera den. Det är som om jag skulle haft en inbyggd mekanism som gör att jag genast känner mig hemma på platsen jag är nu. Långsamt börjar min kropp kännas, nästan som en liten fläkt som blåser dit den. När jag till sist känner hela kroppen drar jag handen över magen och griper tag i ett litet halsband jag fått om halsen. Berlocken som hänger på den tunna skinntråden föreställer en kniv med vass egg och räfflad baksida. Samma kniv Niall haft bredvid sig innan jag kysste honom. Samma kniv jag fått i ryggen. En lätt knackning på min axel får mig att vända mig om. Ett litet leende möter mig och jag ser en grupp personer stå bakom mig. Alla iklädda samma vita tunika jag har på mig och alla ser skinande rena ut. Först Kelly med en hängsnara som berlock. Liam med en machete, Hope med en dolk. Båda från Trean båda med spjut, Eleanor och Louis med varsin våg i tunt silver. Annie och med mitt spjut som nu ligger i Nialls säkra hand på arenan. Ella har en kniv inte större än en tumme och Zayn en vackert utsnidad harpun. Bakom Liam står någon jag känner igen mycket väl. Tyra ler försiktigt och visar upp samma kniv som Ella. Jag ler och ser förlåtande på Annie som nickar kort och ler hon med. De var fria nu och skulle slippa strida. Jag öppnar munnen men stänger den igen, ett sådant här tillfälle krävde inga ord från mig, jag var den som var oerfaren. Tyra nuddar min hand och ler stilla.

"It's okay, you're okay, we're okay." viskar hon.

"But this necklace, what?"

"The charm depicts what we died of." hon håller upp sin berlock och stryker den försiktigt. "Calm down, everything is okay now."

"But Niall..."

"You don't need do care anymore, he'll be fine."

"Okay." säger jag frånvarande och känner en lätt handtryckning. Plötsligt slår en blixt ner bakom mig och jag ser en person tyda fram. Snabbt kastar jag en blick på arenan nedanför men bedömer att Niall omöjligt skulle kunna hitta Kristin så fort. Min blick sveper tillbaka till gruppen av deltagare. Alla ser helt normala ut, kanske aningen förvirrade. Blicken stannar på Liam som står med halvöppen mun. En silverfärgad tår letar sig ner för hans kind och han stapplar chockat framåt.

Jag skakar av mig chocken och stapplar fram till den som står framför mig. Min hand rör hennes krulliga hår bakifrån och hon vänder sig lugnt om. Samma tunika, samma halsband. En mjölvit kapsel hänger som berlock mot hennes tunika och hon fingrar betänksamt på den.

”Dani?” viskar jag och känner hur ännu en tår rullar nerför min kind alldeles intill näsan. Hon ler så att hela tandraden syns och stryker honom över kinden.

”Yes?” det brister och jag lyfter upp henne och låter henne snurra varv efter varv. När jag slutligen sätter ner henne kastar jag en blick på Eleanor och Louis som håller om varandra.

”Why?” frågar jag hest och hon rycker på axlarna och ser även hon på Louis och Eleanor.

”The charming couple from District 4 learned me something.” Eleanor ler och ser på Louis.

”If you’ve a boyfriend is it you, me…”

“…forever and always.” Viskar Louis uppriktigt. 

”And? I can easily cut her.” Säger jag godmodigt och håller upp macheten framför Harry.

”No, she’s to clever. ” när han säger det fnyser jag bara. Harry förflyttar sig närmare mig och jag ger honom en långdragen blick. ”You don’t understand.” viskar han och ser sig än en gång om. Jag förstår inte riktigt varför han är så nervös.

”Take it chill, we’re going to be alright.” Sager jag och klappar honom kamratligt på axeln.

Jag trodde aldrig att jag skulle få känna Nialls elektriska vibbrationer igenom mig. Han gnager ogenerat på ett kaninlår samtidigt som han visslar mellan tuggorna. Hans muskulösa armar sväller ut från tröjan och hans blåa ögon speglar elden. Allt jag ville var att få röra hans jävla mage, kyssa hans förbannat frestande läppar. Nästan omärkligt kryper jag lite närmare honom. Han kastar bara ett snett ögonkast på mig innan han fortsätter med köttet. Ett kanonkott får mig att rycka till och bilden av Tyra flammar upp på himlen. Något i vår närhet tjuter till och får mig att rusa upp på fötter. Niall sparkar ut elden och räcker mig glasögonen. Det tar ett tag för glasögonen att fokusera på den närliggande omgivningen men precis när allt blir skarpt slås jag omkull att något som liknar ett kattdjur. Ett gällt gnyende läte kommer från djuret när Niall genomborrar det men det är snabbt uppe på fötter och fräser ogillande mot oss med spjutet rakt genom kroppen.

”Harry…”

”Yes, Niall.” väser jag och sneglar skräckslaget på honom. Hjärtat dunkar hårt mot revbenen.

”Run.” viskar han och kastar sig ut i skogen. Jag uppfattar inte hans snabba förflyttning riktigt och kommer på efterkälken.

”Niall.” ropar jag skräckslaget och känner hur en kvist slår till mig i ansiktet. Någon drar mig åt sidan och jag fortsätter blint att springa. Kattdjuret flåsar mig i nacken och jag kollar över axeln för att försöka orientera hur stort det är. Djuret har tjock, stålgrå päls och förflyttar sig på gigantiska mjuka tassar. Jag biter mig i läppen när ögonen på den glimmar till av blodtörst.

”Harry, follow me.” väser någon till vänster om mig och jag snubblar efter rösten. Niall drar upp mig på en klippavsats och höjer sedan ett annat spjut mot katten som knappt är en meter i mank. Han borrar spjutet genom pannan på djuret och ner genom hjärtat. Kroppen rycker till men slutar sedan skaka och faller död ner på marken.

”Creepy.” mumlar han och torkar svetten ur pannan. Jag hummar bara till svar och studerar såret jag har på benet efter kattens långa klor. ”Are you hurt?”

”No, just a little.” svarar jag och sätter mig bredvid honom.

”I’ll help you.” han ler svagt och lägger ner sin ryggsäck på marken och börjar gräva i den. Jag ser misstänksamt på det har tar fram men upptäcker att det är en flaska vatten och ett bandage.

”You don’t need to..”

”Hey, we’re a team you know.” Sager han med en blinkning som får en rysning att gå genom min kropp. Nialls röst hade plötsligt fått ett helt annat tonläge och jag ryser igen när hans grova fingrar sköter om mitt sår på vaden.

”Thank’s.” mumlar jag och känner hur mina kinder blir varma.

”You’re welcome.” säger han varmt.

Jag sjunker vaksamt ner mitt emot Kelly som envisas med att blända mig med strålen från ficklampan.

”Where did you get that?” frågar jag och skyddar ögonen med handen. Hon knycker på nacken och låter den svepa runt om i grottan.

”From another tribute.” säger hon käckt och bollar lampan mellan sina båda händer. Stämningen är spänd och varje ord vi yttrar ekar i grottan.

”Who?” frågar jag och försöker vidareutveckla hennes svar.

”You were curious.” säger hon och tar ett fastare tag om lampan. Jag nickar och pillar lite på min machete. ”But if you need to know, it’s from the Twelve.” Lampan snurrar likså ljuspunkten.

“Harry?”

“No, I got it from the little girl of course.”

“Did you steal it?”

“No, I took it.” Säger hon irriterat och bländar mig igen.

”Stop it!” fräser jag och håller upp handen igen. Kelly suckar och stryker en blond lock över axeln.

”Have you seen Niall for a while?” frågar hon sedan och jag nickar.

”This morning actually.” jag tvekar inför att säga ’morgon’ eftersom det var omöjligt att avgöra den exakta tiden på dygnet.

”What did he do?”

”I made him fight with another tribute.”

“Liam?”

“Exactly.”

“Smart.”

“I know.” Kelly fnyser åt mitt kaxiga svar. ”Anyway, did Twelve notice that you stole her weapon?”

“Ask her.” Kelly knycker på nacken inåt grottan. För första gången under samtalet lämnar min blick henne och förflyttar sig längre in i grottan. Kelly vänder sig om och lyser på det jag ska se på. På golvet ligger den lilla flickan från Tolvan, bunden till händer och fötter. Kelly har omilt pressat in en fuktig trasa i hennes mun så hon inte ska kunna ge ifrån sig några ljud.

”Why did you bring her?” frågar jag karskt och ser med avsmak på flickan.

”Hm, I know that you can give a great show.” Börjar Kelly och fingrar på sin bärsäck med saker. ”And I have some nice weapons.” Kelly skrattar rått och drar fram en uppsättning små knivar. Jag plockar upp en och drar fingret över eggen. Ett litet sår snittas upp och jag förstår att knivarna är farligare än de ser ut. Kelly går fram till flickan och drar ut tygtrasan. Flickans ögon lyser av rädsla men hon biter ihop framför sitt öde.

”Your name, please.” frågar Kelly sliskigt och och smeker flickan med kniven.

”T-tyra.”

”Tyra what?”

”Philips.”

”Okay, Tyra Philips. Do you have any siblings?”

“Yes. Three brothers.”

“I think they will enjoy this.” Kelly river med en snabb rörelse av ärmen på Tyras jacka. Hon snittar långsamt upp Tyras arm med ett ytligt sår. Tårarna pressar fram i hennes ögonvrår och snart skriker hon av smärta. Skriket blir mer och mer ihärdigt och isande för varje gång ett nytt, och djupare, snitt görs i hennes arm. ”Or not.”

Jag fattar vinken med plågandet av Tyra, det skulle ge Huvudstadens invånare ett gastkramande avsnitt av den löjliga dokusåpan jag medverkar i. En sista blick på Tyra får mig att mjukna och jag tar min machete och stöter den mot hennes hals. Sekunden efter känner jag en ilande smärta på samma ställe och ser Kellys rödglödgade ögon blänka till innan det ljusnar.  

Jag känner att Liams knytnäve träffar mig över näsan. Jag ruskar av mig smärtan och kastar mig över honom. Han vrålar när stenen jag har i handen träffar honom över ögat och får ner honom på marken. Jag ser mig om efter ett vapen och upptäcker en machete några meter ifrån mig. När min blick inte längre vilar på Liam riktar han en spark mot min mage och får i sin tur ner mig på marken bara några centimeter från macheten. Han håller sig för ögat och stapplar närmare mig med en tung slägga i handen. Svetten börjar rinna ner i nacken på mig och jag rullar precis undan från det tunga järnvapnet som borrar sig ner i marken precis där mitt huvud legat. Min fot sparkar till Liam på smalbenet och han tappar balansen. Jag häver mig upp på knä och fumlar efter macheten. Liam kvider till när den borras genom hans rygg och jag reser mig andfådd upp. Hans läppar formas till ett sista namn innan han drar efter andan en sista gång och hans hjärta stannar och kanonen avfyras.

”Dani…”

Jag har nervöst betraktat striden mellan Liam och Niall. Min hjärna hade medvetet hejat på Niall, om Liam skulle vinna och lyckats ha ihjäl Niall skulle jag stå näst på tur. Han avskydde mig rent ut sagt. Bråket hade varit om Hope. På morgonen hade Liam hittat henne med en dolk i ryggen. Han visste att Niall var skicklig med dolken, och att jag var mindre skicklig och hade gått till anfall mot Niall som duktigt försvarat sig med näbbar och klor. Niall sjunker tungt ner mitt emot mig. Jag räcker en påse torkad frukt till honom och han rycker omilt åt sig den och tar upp en skrynklig bit äpple. Han tuggar hårt på det och jag följer hans käke med blicken. Ilskan brinner i Nialls ögon och ser bort på Liams kropp som ligger tvåhundra meter därifrån. Bilden av Liam visas på himlen några sekunder innan det blir mörkt igen.

”That asshole.” mumlar han och jag nickar och fortsätter att stirra på hans ansikte. ”What are you staring at anyway?” fräser han sen och jag slår snabbt ner min blick i marken.

”Nothing.”

”Look, I know what you're doing. There's no point try to hide it.” Säger han långsamt som om han vill att orden verkligen ska sjunka in ordentligt. Jag biter mig i läppen och upptäcker att mitt skosnöre är mycket intressantare än Niall för tillfället. Ett lätt, susande ljud hörs och jag ser kniven som huggit sig ner i marken bara millimeter från min hand. Jag ser upp genom de grumliga glasögonen igen och på Niall. Hans ansikte är slätt och bekymmerslöst. ”I was talking to you.”

”I don’t know what you talking about.” Muttrar jag och drar avfärdande upp dragkedjan på jackan. Niall skakar skrockandes på huvudet.

”Sure.” säger han och lägger sig ner på marken. 

Jag betraktar nöjt de två pojkarna som sitter mitt emot varandra. Liams kropp hämtas och jag vrider min andra machete i handen. Hope hade varit en lätt match medan hon sov. Jag visste att Niall och Liam skulle börja bråka om det och att minst en av dem skulle gå död ut ur striden. När jag hade försäkrat mig om att Hope var död hade jag fortast möjligt sprungit därifrån innan kanonen avlossades. Ett leende sprids över mina läppar när jag tänker på Liams reaktion av Hopes död. Med lätta steg börjar jag gå tillbaka mot grottsystemen. Luften är fuktig och det är inte många konturer att följa genom glasögonen. Jag trevar mig fram längt den våta väggen men stannar upp när jag ser en ljuskägla dansa på väggen. 

"Welcome back." mumlar en hes kvinnoröst. Jag kisar genom glasögonen mot den punkt ljuset kan komma ifrån. Ljuskäglan flyttas mot punkten och upp i bärarens ansikte. Ett skratt fångas upp av grottans väggar och jag håller upp macheten framför Kelly. 

Leeyuum är död, tyvärr. 6 dagar in i spelet och mer än hälften döda, auch! 

Tack för alla kommentarer, 16st. 

16 till nästa då? ;)

'

Nog! Senast idag la jag upp en bild och frågade om någon överhuvudtaget läser min fanfic eftersom senaste kapitlet endast bjöd på 3kommentarer. (Jag har några få trogna läsare som alltid kommenterar trots att de åker skidor eller vad de nu känner för att göra. Tack till er!) På bilden jag la upp fick 10+ kommentarer om att INTE sluta. I detta kapitel får ni bevisa att jag inte ska sluta då. Jag hade 40 unika besökare igår så då borde jag kunna få 15 kommentarer, right? 

15 kommentarer längst ner då!

Jag drar tungt efter andan. Kroppen darrar och svetten rinner. Louis gråa ögon blickar ner på mig medan han vaggar mitt huvud i sina händer.

”Everything is going to be alright. I promise.” Mumlar han och en tår rullar långsamt ner för hans kind och träffar mig i ansiktet. Jag fäster blicken på honom och blundar sen. Han skulle aldrig kunna släppa taget om mig, hur gärna jag än ville gå.

”Louis, you can win this. I know that. You don’t need to take care of me.”

“I will never leave you.” Kontrar han och lägger sin jacka over mig. Jag ler matt och öppnar ögonen igen. Grottans tak häver sig ovanför oss och vattnet ligger spegelblankt mot klipporna. Allt var så fridfullt, för fridfullt. Ett kanonskott hörs dovt genom stenen. Louis skakar på huvudet.

”Why us?” muttrar han.

Seneca Crane – The Gamemaker:

Jag drar långsamt handen på det skinande trappräcket. Alla spelmakare jobbar febrilt nedanför mig och jag harklar mig lite. De stannar upp i sitt arbete och jag ger till en kort applåd och berömmer deras arbete innan jag låter dem börja jobba igen. Lucia, min överste vinkar mig till sig och pekar på en del av den stora 3D kartan över arenan.

”Two of the players have come down in the cave system and now have full protection from the game, it does not look good.” Sager hon i snabb följd och låter fingrarna löpa över kontrollbordet. Jag nickar och kliar mig i skägget medan hon tar fram en bild från undervattensgrottan.

”Finsih them.” säger jag kort och går ut igen.

”We can win this, maybe.” Viskar jag ner I Eleanors hår. Hon stönar bara till svar och kniper ihop ögonen ytterligare. Såret lyser rött mot mig och jag lägger tillsist jackan över det. Min blick dras neråt vattnet som börjat darra konstigt. Ringarna blir fler och fler och jag märker hur vattennivån höjs i grottan. ”This is not good.” säger jag lite högre och drar med mig Eleanor högre upp på klippan.

”What?” grymtar hon och blinkar till.

”Something’s wrong.” säger jag och ser att vattet redan höjts 50cm. Det var tydligt att jag och Eleanor gömt oss för länge. Hon häver sig upp till sittande ställning och grimaserar illa. Hon måste ha förfärligt ont. Jag hjälper henne upp i stående ställning och märker att vattnet är vid våra vrister.

”This is the end.” Mumlar jag och kisser hennes febriga läppar. Hon skakar på huvudet och fångar min blick.

”This is the end for me, save yourself.” Vattnet når oss till midjan och stiger fortare tills det nuddar våra axlar.

”We will die in our right element.” Ler hon och får mig att le med.

”You…”

”Me…”

”Forever…”

”And always.” Viskar jag och omfamnar henne i en sista kram innan våra läppar möts och vattnet stiger oss över huvudet. Hennes hår flyter ut omkring henne och små luftbubblor sipprar genom hennes mun när vi bryter oss fria från kyssen. Jag tar hennes huvud mellan mina händer och stirrar in i dem mörkbruna ögonen en sista gång innan allt ljusnar och min kropp försvinner.

Jag vänder mig snabbt om när två kanoner avlossas. Två bilder visas på himlen. Kärleksparet från Distrikt 4. Jag kan inte låta bli att tycka synd om dem. De hade varit väldigt söta när de sprang runt inne på träningen och smetade lera på varandra. Spelledarna hade väll tröttnat på deras trams och låtit dem försvinna förgott från spelen. Det var bara dag tre men ändå hade tre till dött. Det bådade inte gott. Jag sveper den tunna filten runt mig och kryper ihop på marken. Mitt enkla skydd av tunna björkkvistar skyddar delvis mot den kalla vinden som börjat blåsa in och jag funderar ett slag på vem som faktiskt hade chans att vinna. 1 och 2 såklart. Ingen tvekan. 

Jag slår upp ögonen och stirrar upp mot de små stjärnorna. Allt runt omkring mig är dränkt i djupt mörker och jag hör de lugna andetagen från de andra. Min hand trevar efter glasögonen och jag sätter så fort jag kan på mig dem. Närmast ligger Niall. De andra tre ligger en bit därifrån. Vackra Niall. Hans hår hänger ner i ansiktet på honom och bröstkorgen hävs upp och ner samtidigt som han ger ifrån sig dova snusningar. Jag greppar det smala spjutet jag fått av Hope som jag ska kunna använda i försvar om någon kom. Så tyst som möjligt reser jag mig och går fram till Hope, Liam och Annie. Jag låter spjutet planlöst dingla i min hand innan jag hugger det rakt i bröstkorgen på flickan. Så fort spjutet genomborrar henne ger hon ifrån sig ett kvävt skrik och jag stirrar föraktfullt ner på hennes uppspärrade ögon. Nu kunde hon inte tävla med mig längre. Jag skulle få min Niall för mig själv utan att han stötte på henne.

Ett kvävt skrik får mig att vakna. Jag kommer snabbt upp på fötter och ser mig omkring. Allt är mörkt men tillsist börjar glasögonen fånga upp konturerna runt mig. Harry står lutad över Annie som har ett spjut genom kroppen. En kanon avfyras och de andra vaknar.

”What the hell are you doing?” skriker jag och knuffar till Harry I bröstkorgen. Han faller baklänges efter att ha snubblat på Nialls ben. ”We don’t kill each other in the sleep.” skriker jag och tornar upp mig över honom.

”What?” frågar Niall och reser sig han också. Harry ser skräckslagen ut och håller upp händerna framför ansiktet.

”He killed Annie.” förklarar jag för Niall som genast vänder sig bort mot Hope som sitter på huk bredvid Annie.

”She’s ded.” mumlar Hope och Niall darrar till men rycker på axlarna.

”And?” frågar han neutralt. Jag ruskar på huvudet och pekar på Harry.

”You can’t imagine how much I want to kill you.” Morrar jag och tar upp en ryggsäck. Vi var tvungna att flytta på oss om kroppen skulle transporteras iväg. Harry böjer sig försiktigt mot sitt spjut.

”Forget that!” säger ja och slår bort hans hand. Han gnider den skamset och tar upp en stor låda som vi använder till matförråd. Vi drar oss bort från platsen och in i den glesa björkskogen.

Jag ser på Harry och skakar på huvudet. Han gick inte att lita på längre. Något pågick hos den pojken. Hans kärlek till mig skulle göra att han aldrig skulle skada mig men han skulle lätt kunna döda dem andra under natten. Han måste ha insett att Liam är farligast just nu eftersom han hela tiden ser till att jag eller Hope finns emellan honom och Liam. Jag suckar och går vidare.

Jag drar efter andan och dyker ner i det kalla vattnet. De vattenfyllda tunnlarna för mig framåt mot luftfickan jag och Eleanor hittat. Jag drar mig upp på den varma stenen och ser mig om efter Eleanor. Hon ligger ihoprullad och andas häftigt. Hela hennes kropp darrar av feberattacker och jag faller ner på knä bredvid henne.

”Lo-lou, I c-can’t m-m-make this any lo-longer.” Mumlar hon och jag ser att hennes sår blivit ännu mer infekterat under natten.

”Don’t say that, I take care of you.” Sager jag och granskar såret igen. Det är varigt luktar illa. Det är ganska uppenbart att hon inte kan klara sig utan medicin. 

Jag gnider mig på det onda stället på armen. Det hade direkt märkts att Niall satt på en del muskler. Han hade hotat mig till att gå med i hans pakt och i rädsla för mitt eget liv hade jag gått med på det. Nialls handlingar fick mig att fråga mig själv om han hade en skruv lös. Först mig och sedan pojken från Tolvan. Först och främst gillade inte den pojken mig och sedan så drog Tolvan oftast alla i döden på ett eller annat sätt. Liam som står bredvid mig fnyser och stirrar stint på Niall.

”I don’t think this is a very good idea.” Muttrar han och knycker på nacken. Jag nickar, liksom Hope. Niall rycker på axlarna och ser på pojken från Tolvan.

”Harry can be till some… help.” Snäser han tillbaka och knuffar sig forbid Liam som är nära två decimeter längre än Niall. Jag suckar och vänder mig mot pojken från Tolvan, eller Harry som han tydligen hette.

”No tricks.” väser jag och går sen efter Niall bortåt Ymnighetshornet. En del kroppar ligger utspridda. Niall, Liam och Hope har skickligt kastat sig in i striden för att röja undan så många som möjligt. Jag försöker räkna alla kroppar men blir tillsist för äcklad av det.

”What are we going to do now?” frågar jag och försöker låta professionell.

“Find everyone and kill them.” Sager Niall kort.

“Agree.” Lägger Liam till.

Jag stannar upp och ser mig nervöst omkring. Lungorna trycker mot bröstkorgen i desperata försök att få luft. Björkarnas smala stammar gör att man kan se hur långt som helst åt vartdera hållet. Mitt ursprung hade automatiskt fått mig att söka mig utåt skogen utan att bry mig om kvalitén på träden. Ryggsäcken jag fått tag i dunkar taktfast mot min rygg när jag fortsätter springa och när jag bedömer att avståndet är tillräckligt slår jag mig ner på marken för att genomsöka den. Jag river upp innehållet och märker att det bara är en mössa och en liten påse torkad frukt i ryggsäcken. Jag svär för mig själv och ser mig om åter igen. Det fanns ingenstans att gömma sig. Marken täcks av tjock mossa så det skulle inte bli svårt för karriäristerna att spåra upp mig.

Jag hjälper Eleanor ner i det ljumma vattnet för att tvätta rent hennes sår. Klipporna hade visat sig vara ett tunnelsystem under vatten. Vi hade smidigt tagit oss fram till en luftbubbla som bjudit på en mjuk klipphäll och värme.

”Nobody can find us here.” Försäkrar jag och glider ner I vattnet bredvid henne. Hon nickar sammanbitet och granskar sitt sår som färgar vattnet rött.

”You’re going to be just fine.” Eleanor skakar på huvudet och jag ser att en tår börjar formas i hennes ögonvrå.

”No, You’re going to be fine.” Hon ler och drar fingrarna genom mitt mörkbruna hår. Jag biter mig i läppen och drar upp henne på hällen igen för att binda om såret igen.

”I’m hungry.” viskar hon sedan när jag bundit om hennes axel ordentligt. Jag nickar.

”I’ll go out and see if I can find some food.” Ler jag och lägger min jacka över henne innan jag dyker ner i vattnet och försvinner.

Jag himlar med ögonen åt Hope och nickar bortåt Niall. Han flaxar runt och försöker organisera ett läger vilket inte leder till mycket. Vi har all utrustning som går att få tag på och kvällen börjar smyga sig på. Eller jag gissar att det är kvällen eftersom temperaturen sjunker och små stjärnor börjar dyka upp på himlen. Plötsligt ljuder nationalsången ut över arenan och jag fäster blicken på himlen. Panems vapen visas och snart texten ”De Fallna.”

Båda från Trean. Mitt hjärta hoppar till när Amerys bild visas på himlen. Jag hade helt glömt bort honom. Han hade troligen varit ett av de första offren vid Blodbadet, precis som jag förutspått. Båda Åttan, Båda Nian, Pojken Tian, Flickan Elvan. Första dagen hade skördat Nio offer. 13 kvar. Alla karriärister fanns ute på banan och jag tänkte noga akta mig för deras klor. 

Jag sökte mig ivrigt mot den rökpelare som steg uppåt himlen. Någon hade fått tag på tändstickor för att kunna lysa upp ordentligt. Elden skymtar svagt mellan träden och jag fortsätter mot den trots att jag vet att det kan vara karriäristernas läger. Jag vill bara ta mig tillräckligt nära för att kunna inbilla mig värmen. Nattluften bildar små moln framför mig och jag gnider händerna mot varandra för att få upp värmen. Temperaturen sjönk onormalt kraftigt eller så var det jag som var ovan. Trots allt hade jag aldrig sett fenomenet som de kallade snö eller känt kraftig orkanvind. Klimatet i Elvan var alltid tryckande och det kom regn några enstaka gånger om året. Precis när jag ska klänga mig upp i en av de smala björkarna känner jag en stöt i sidan och ramlar omkull. Jag tappar mörkerglasögonen och hinner inte uppfatta vem det är som kastat sig över mig. Jag försöker kravla mig bort från dennes grepp och för oss närmare och närmare brasan. I det fladdrande skenet ser jag att det är en kvinna och hennes gråblonda hår får mig att tänka på Tian. Hon håller upp en kniv och ska precis stöta den i hjärtat på mig när jag knuffar undan henne men hennes kniv rispar igenom tröjan och gör ett djupt sår på bröstkorgen. Jag flämtar till nästa gång hon kastar sig över mig och försöker förgäves rulla undan igen.

”Don’t try, it’s not worth it!” hennes släpiga stämma kombinerat med fladdret gör att hon låter som något i stil med en vampyr eller något.

”You’ll not win this.” mumlar jag och häver upp henne med mina sista krafter. Jag knuffar henne åt sidan och hinner precis få en sista glimt av hennes ansikte innan elden tar det. Chockat stirrar jag på mina händer som är blodiga från mitt eget sår. Kraften går ur mig och jag sjunker ner på marken i samma sekund som kanonskottet för flickan skjuts.

Jag uppfattar ett gällt skrik och springer handlöst genom den glesa björkskogen. Brasan som bildat rökpelaren luktar fränt av bränt kött och jag hör en svävare närma sig. Bredvid brasan ligger en livlös kropp och min första tanke är att det är pojken som dött. Sen ser jag ett sönderbränt köttstycke och allt blod kring pojken och förstår att det varit fight.

”Who?” mumlar pojken som ligger framför mig. Hans ögon öppnas och avslöjar all smärta.

”Four.”

”Your name.” viskar hon tyst.

”Louis.”

”Please Louis, kill me.” pojkens ansikte förvrids av smärta och jag ser det öppna såret på hans bröstkorg. Jag backar och skakar på huvudet. Jag ville inte döda någon.

”No.”

”It does it easier for you to become a victor.” Lockar pojken strävt. Jag ser hans plågade min och höjer harpunen ovanför pojkens bröstkorg. Pojken slår upp blicken mot himlen och formar munnen till ett sista leende innan jag stöter vapnet i honom. 

 

Min hand fumlar efter glasögonen som dykt upp i cylindern bredvid mig. De faller i min hand och jag tar på mig dem. Ljuset som släpps in i dem gör så att omgivningen blir grön och grumlig. Något vasst borrar in sig i min axel och jag drar snabbt ut det. Det är en liten kniv, knappt 8cm lång men med väldigt vass egg.

”Are you okay?” Louis röst får mig att söka mig i sidled. Jag faller in i hans famn men han knuffar mig åt sidan och pekar in mot den glesa skogen och sedan ner mot de släta berghällarna.

”Wich way?” frågar han hystersikt och jag nickar bortåt klipporna. Han tar tag i min arm och börjar springa.

”You bleeding.” mumlar han.

”I’m okay.” försäkrar jag trots att smärtan skjuter genom min axel. Klipporna visar sig ligga längre bort än vi räknat med men tillsist kommer vi fram och vi stannar upp några sekunder för att vila. Jag frågar om han fått tag på något vapen och han håller upp två harpuner.

”Good work.” ler jag och petar försiktigt på mitt sår. Louis biter sig i läppen och rycker av några långa blad från en buske som han trycker mot såret.

”I need..” mumlar han och sliter tillsist av sig jackan och tröjan. Linnet river han mitt itu och börjar linda min arm med.

”Louis, you don’t need to.”

”Stop!” fräser han och tar på sig jackan igen. ”Just stop, I love you.”

Jag vänder mig mot glasögonen igen men kan omöjligt finna dem i det djupa mörkret. Jag fumlar framåt och ber samtidigt om att jag inte ska stöta på en karriärist som direkt skulle hugga mig i ryggen. Något sparkar till mig i sidan och jag hör ett jämmer och sedan ett skrik bredvid mig. Troligen har någon snubblat rakt in i sin egen död. Precis den jag snart skulle möta. En kropp läggs ovanpå mig och jag känner hur mina armar späns fast vid marken.

”Pray for your life.” mumlar någon jag placerar som flickan från Femman. Jag försöker desperat rycka mig loss från henne men hon är stark och håller mig i ett järngrepp.

”No, Annie.” en välbekant röst dyker upp vid min sida och tyngden försvinner. ”I want him.” fortsätter Niall och drar upp mig på fötter.

”Were’s your glasses?” frågar han karskt och jag rycker skräckslaget på axlarna. Han suckar och snart känner jag något i min hand, glasögonen.

”Thank’s I think.”

”We just let you survive for one reason.” Hör jag pojken från Tvåan. ”And it's because we just want to give the audience a nice show” 

”The guide is a very important part in the Hunger Games. You must have a correct position, both while sitting and standing, and your walk will be perfect. People have to marvel at you. So give me your best walk.” min eskort klappar lätt med sina taniga händer och ett lätt guldstoft sprids i luften. Jag går normalt framåt och kastar en snabb blick på henne.

”Not at all. You must have a straighter back and fix your gaze on a point far ahead. It will burn in your eyes. It should be reflected in the death of them, you're the best.” fortsätter hon ivrigt och låter händerna fladdra omkring sig. Jag sträcker på mig och tänker lite mer på fotplaceringen.

”The gaze, the gaze!” uppmanar kvinnan och jag vänder mig hastigt om.

”But if I dont wan to kill anybody then?” fräser jag mot henne. Kvinnan backar två steg och fnittrar högljutt som om allt jag sagt bara varit ett fånigt skämt. Jag får snabbt förklarat för mig att det är såklart jag vill döda de andra, de tänker ju döda mig.

”Come on, sweetie. One more time.” uppmanar hon mig och jag fortsätter gå och blir hela tiden korrigerad för att få bästa möjliga hållning.

Mentorn betraktar mig under tystnad. Jag sitter rakryggad framför henne och studerar henne lika noga. Hon var inte särskilt gammal. Kanske runt trettio och hyn var perfekt. Inte så konstigt att hon inte åldras eftersom hon bor i segrarbyn där man inte behövde oroa sig för något. Hon har en genomträngande blick och jag var nästan helt säker på att hon kan se rakt in i mig och se varenda detalj om mitt inre. Allt om Danielle, anledningen till att jag kämpade och hur jag blivit tränad.

”You already know everything, huh?” kvinnan som sitter framför mig rätar på ryggen och stelnar sedan till i den perfekta ställningen. Jag biter mig i läppen och nickar. Såklart, jag hade ju anmält mig som frivillig.

”You hugged a girl in the Reaping. Curly brown hair, who was she?” skönt, hon kände inte till Danielle i alla fall.

”My girlfriend.”

”So you decided to leave her?”

”I don’t leave her, she knows that I coming back. I’ll just win this shit first.” säger jag och känner kämparglöden tändas inom mig.

”That was the longest opinion you've ever done.” säger hon nedlåtande. ”But I like your glow.” ett litet leende skvalpar över hennes läppar men jag behåller min likgiltiga min. Kvinnan suckar.

”There not  seems to be something to learn, just make sure to be a little more ... liberal with the answers you give.” jag nickar.

”Can I leave now?” hon ger mig en kort nick och jag ställer mig upp och går tillbaka till mitt rum.

”Time for the interviews.” Ovis, min stylist, gälla röst bryter in bakom mig och jag ger honom ett smalt leende. Prata var något jag kunde i alla fall. Han låter en avox rulla in en ställning med en ensam kostym på. Han hjälper mig entusiastiskt på med kostymen och skjuter mig sedan mot spegeln.

”Fantastic, fantastic. Ser du hur formen på slaget framhäver dina kindben, ser du det? Du ser strålande ut, strålande!” Jag ler matt och betraktar mig själv. Luggen hänger släppt ner i ansiktet på mig och mina ögon är trötta av att världen rör sig i 190 runt mig.

”So, do you like it?” frågar han.

”Y-yes.” stammar jag och sväljer. Intervjun för hur min egna död skulle kännas. Svetten tränger fram i nacken när jag tänker på Poolie, en av mina närmaste vänner. Han hade skickats året innan och varit den allra första att bli klippt. En annan pojke, från sjuan, hade spetsat honom med två spjut inom den första minuten. Jag minns Poolies blick där han låg och förblödde. Den berättade om hela hans liv, hans smärta. Kort efter att hans död blivit bekräftad så hade hans mamma stormat in. Han var hennes andra barn som behövt åka till spelen. De var verkligen en familj av olycka. Ovis stöter till mig i sidan med armbågen och jag blinkar yrvaket.

”Y-yes?” frågar jag förvirrat och han skakar på huvudet.

”Don’t think about it, it’s not good for you.”

”How did y-you k-know?” mumlar jag och han släpper ut ett kvävt skratt.

”Ey, do you know anybody who look forward to their own ded?” Jag skakar på huvudet och drar fingrarna genom luggen.

”I'll just add a little make-up and you're done.” informerar Ovis och kilar ut genom dörren som avoxen kommit genom. 

Maya makar sig lite åt sidan så att jag ska få plats i soffan som placerats framför en jättestor tv-skärm. Vår eskort sitter med ögonen fixerade vid de färgglada reklamer som susar förbi och jag följer allt lite halvt om halvt intresserat. Tv:n fascinerade mig men samtidigt förstod jag att de skulle sända ut mig över alla distrikten, min mamma skulle vara tvungen att se mig kämpa till döds.

”How do you think it went?” frågar Maya och vrider sig lite mot mig. Jag rycker på axlarna.

”Not good, anyway. My hand hurt so badly that I couldn’t climb and I’d not throw spears so well with the left. To top it all, I stumbled twice, too. What happened to you??” Maya ler och rycker på axlarna hon med.

”So-so, it was not great but an ok score should I get.” jag ler och nickar.

”It starts now!” utropar vår eskort med sin gälla huvudstadsdialekt. Hon rättar till sitt mörka krulliga hår och börjar stirra ännu mer intensivt på skärmen. Maya och jag vänder oss mot den och ser den välkända speakern dyka upp på skärmen. Han skämtar lite och sedan kommer vapenskölden upp och den första pojkens ansikte visas. Det var den blonda, irriterande pojken från Ettan. Hans självbelåtna smile täcker hela väggen framför mig och jag får lust att springa ut. Tio poäng. Karriärist, så vad ska man förvänta sig? Kvinnan får en tia hon med. Pojken från Tvåan får en tia han med. Allt rullar vidare. Flickan från femman överraskar med en åtta, vilket är ett av de högre poängen bland tjejerna. Ella och Kristin får båda femmor.

”Now it’s us.” mumlar Maya och sätter armbågen mellan mina revben.

”What would that be good for?” muttrar jag och blänger surt på henne. Hennes ögon är fästa på skärmen och i ögonvrån ser jag mitt eget ansikte dyka upp. Jag kniper ihop ögonen för att slippa se siffran som blinkar på skärmen. Ett besviket stön kommer från vår handledare.

”Was that to show off your skills?” muttrar Yve, vår handledare. Jag skakar på huvudet och öppnar ögonen. Maya kastar en snabb blick på mig.

”What did I get?” viskar jag och hon håller upp två fingrar i luften. Jag stönar högt och sjunker ännu längre ner i soffan. Maya sprätter till bredvid mig.

”Seven, not bad Maya.” berömmer Yve och jag gömmer mitt ansikte i händerna. Just nu ville jag bara sjunka genom jorden och försvinna föralltid. En tvåa, kunde jag inte bättre än så?

Mina välkända lockar tycktes svämma över i kanterna på bilden de tagit av mig och jag ser i ögonvrån att Tyra ler. Jag ler också och väntar spänt på poängen. En sjua. Det var inte helt hemskt i alla fall, det kunde skrapa ihop några få sponsorer om jag hade tur. Tyra petar mig i sidan och jag ser att hon strålar när hennes ansikte visar sig. De magra, blonda lockarna faller runt hennes huvud och hon ler ett sött leende. Precis ett sådant där leende som kunde få alla pojkar på fall, utom mig då. En femma blinkar på skärmen innan vapnet visas igen och reklamerna fortsätter.

”Good woek Tyra.” säger jag älskvärt och reser mig. Hon ler och reser sig också. På vägen ut tar handledaren tag i min arm och drar mig närmare. Han stinker av alkohol och egentligen vill jag bara slita mig loss.

”Pretty good, we hope that everyone was blind during the inauguration.” säger han spydigt innan han släpper mig och låter mig gå. Vimmelkantig av hans andedräkt tar jag mig tillbaka till mitt rum och tar av mig alla kläder innan jag kryper ner i sängen. För första gången jag kommit till huvudstaden tar jag mig en riktig funderare på vad som egentligen hänt och kommer hända.

Först och främst blev jag genom slåttern utlottad till årets manliga spelare för Distrikt 12 i det 71a Hungerspelet. Sedan hade jag skiljts hastigt från min pappa och bästa vän Hiby. Tåget hade fört mig till huvudstaden där min kropp blivit grundligt skrubbad och skurad. Varenda del av min kropp hade blivit piffad och sedan hade jag rullats i svart puder och skämts ut för hela landet. Jag har smakat underbar och grotesk mat jag aldrig skulle kunna drömma om hemma och under träningarna blivit kär. Jag har också erkänt att jag inte gillar tjejer på det speciella sättet utan att mitt hjärta just nu sitter fastklistrat i ryggen på en överklasspojke som förutom att vara mer muskulös än jag även är kortare och yngre. Denne pojke ger mig nedlåtande blickar och kallar mig fula saker, precis som han gör med alla andra. Pojken som för i övrigt heter Niall kastar längtansfulla blickar på flickan i Femman, Annie, vilket jag inte alls gillar, faktiskt lika lite som jag gillar henne. Under den särskida tiden med Spelledarna hade jag kastat några släggor och försökt brottas med en stor kudde vilket gett mig höga poäng, poängen är jag övertygad om att de kommer direkt från domarnas vinglas. Efter träningen och poängen åt jag en stor bit pudding med sås och bacon till middag och nu ligger jag naken i min säng och funderar på det här.

Jag sluter ögonen och låter månen vagga mig till sömns. 

Avox: person som av skilda anledningar fått tungan avskuren och blivit stum. Denne ska ta hand om spelarna och får bara utföra order, inte småprata. 

Träningscentret: platsen där alla spelare och deras mentorer bor. Det finns tolv våningar och du bor på den våning som bär spelarnas respektive distriktsnummer. 

Ensam med spelledarna: här får spelarna ensam visa upp sina talanger för Spelledarna. Spelledarna delar sedan ut poäng (1-12). Poängen gör att spelarna lättare får sponsorer. Mer poäng, mer sponsorer.

Spelledarna: De som sköter spelet. De styrs av ett överhuvud och han heter Seneca Crane (Hungerspel 71-74).

Lakanen smeker min nakna kropp medan jag vrider och vänder mig i sängen. Månens mjuka strålar faller in genom det gallarförstärkta fönstret och lämnar en skugga av stänger över mig. Rummet jag blivit tilldelad i träningscentret gjorde mig nervös, riktigt nervös. Alla som rörde sig runt mig var så strama och utstrålade självförtroende, tvärtemot från mig. Jag hade snabbt blivit ett mobboffer, om man nu kan uttrycka det så. Speciellt pojken från Distrikt 1 stör mig. Hans blonda hår som sveper perfekt över huvudet framhäver hans blåa ögon, hans vackra blåa ögon. Nej, jag får inte tänka så. Det är inte läge att göra det. Trots att jag aldrig erkänt det för någon, inte ens min pappa, kan jag inte neka det jag är. Varje gång jag ser de muskulösa pojkarna från de större distrikten slår mitt hjärta lite extra fort. Speciellt pojken från Ettan, han var så vacker men en riktig skitstövel. Under träningen hade han gett mig konstiga blickar som jag inte kunde avgöra var fulla av förakt eller intresse. Men det var väll bara mina vilda fantasier som ville att han skulle visa intresse för mig. Jag är bara en smutsig pojke från Distrikt 12 som tror att jag är något, men egentligen är jag inte mer än dammet som svävar i luften hemma. Det fanns inte en chans att jag skulle överleva förbi Ymnighetshornet, det går bara inte. Jag vänder på mig ännu en gång och fortsätter med att stirra in i den vita väggen.

Jag lägger mig på rygg och fäster blicken i taket. Gång på gång går jag igenom listan i mitt huvud över vilka jag skulle kunna tänka mig starta en pakt med. Kelly, Tvåan, Flickan från Femman, och mot min vilja pojken från Tolvan. Såklart kunde jag inte berätta det för någon, de skulle bara skratta och säga att den planen var idiotisk. En från Tolvan liksom, han skulle dra oss alla i döden direkt. Plus att jag och Kelly tilldelats direkta order om att döda de från Elvan och Tolvan direkt eftersom det skulle bespara dem massor av lidande. Jag ville inte strida mot Tiaras order men det kunde bli svårt att låta bli eftersom den pojken hade en riktigt bra kraft i överkroppen. Han hade också kastat ett fåtal långdragna blickar på mig, det hade legat något drömskt i dem, något som inte gick att placera inom annat än en sak. Kärlek. Jag hade sett den blicken hos alla tjejer som någonsin spanat in mig, alla hade samma blick av längtan och hopplöshet. Jag hade hört talas om den sortens kärlek som pojken tycktes känna, men aldrig sett den in action riktigt. Jag sväljer och lägger mig på sidan, det var dags att fokusera nu.

Jag vaknar med ett ryck och märker att en avox står vid fotändan av min säng. Han ser skrämd ut men rör sig inte ur fläcken.

”Sorry, you can leave.” mumlar jag och han nickar kort och går ut. Jag glider ur sängen och drar av mig det tjocka flanellnattlinnet som jag blivit tilldelad tidigare i veckan. Mina kläder ligger prydligt vikta vid fotändan av sängen och jag förstår att det är det den rödhåriga pojken hållit på med. Jag tar snabbt på mig de svarta kläderna och går rastlöst runt i rummet för att försöka lägga upp ett träningsschema för dagen. Det skulle nog vara bra om jag lärde mig lite mer om ätbara växter och knopar och annat sådant som faktiskt skulle kunna betyda döden om man inte visste något om det, och sedan skulle jag nog ta mig till vapenavdelningen för att se om jag kunde hantera något av de vapnen som erbjöds. Avoxen knackar på dörren igen och för mig bort till matsalen. Frukosten är lika pampig som vanligt och jag tar generöst för mig. Första gången jag sett all mat så hade jag förstått att det inte skulle leda någon vart att vara kinkig, och att det var bäst att ta för sig av allt. Thom sitter redan till bords och jag tar platsen mitt emot honom.

”You babysatt my sister once.” säger han lågmält. Jag tänker efter en stund och nickar sedan långsamt.

”Is your little sister named Yum?” han nickar och jag spetsar ett helt ägg på gaffeln.

”She liked you.” säger han och lägger ner sina bestick. ”and I liked her, but now I never going to see her again.”

”Don’t say so, you’ve a chance.” säger jag och känner hur det hugger till av lögnen. Thom ler.

”Do you really think so?” han skiner upp lite och jag nickar sammanbitet.

”Yes, we all have.”

Jag såg på Louis medan han skickligt prickade in de flesta växterna. Han var påläst under det området trots att vi knappt hade någon skog hemma i distriktet. Han ler ett strålande leende mot mig och jag ler matt tillbaka. Ju närmare spelen vi kom, desto mer illa till mods blev jag. Jag stod inte ut med tanken på att någon skulle döda honom, tanken på att jag inte skulle stå där bredvid honom och se honom dö. Han lägger armarna kring min midja och lyckas få mig att tänka på annat. Atala samlar ihop oss och informerar oss om hur mötet med spelledarna kommer gå till. Pojken blir uppropad först och sedan är det flickans tur, Distrikt 1 först, 12 sist. Vi samlas ihop i ett trångt förrum och alla verkar vilja hålla sig så långt ifrån varandra som möjligt, stämningen är spänd och jag ser upp i Louis grågröna ögon.

”You will strike them with astonishment.” viskar han ner i mitt hår. Jag nickar.

”You to.” han ler och låter sina läppar möta mina. Det blir ingen långdragen kyss men vi drar till oss några av de andra distriktens blickar, pojken från Tvåan såg ut att vilja springa ut ur rummet. Han hade troligen någon därhemma som saknade honom, och någon som han kämpade för.

Jag lägger beslag på en av de få metallstolarna som de trängt in i rummet och sitter sedan tankspritt och gungar med benen. Mina fingrar stryker över det lilla märket som jag tatuerat in på vänstra armen. Märket är om man kollar extra noga ett litet päron. Många kunde väll fråga sig varför jag hade det och förklaringen blir att min vän Julia tillhörde en av de lite mer förmögna i distriktet och hon hade fått tag på en bläckflaska från sin pappa. Under kvällen hade vi suttit med nålar och tatuerat in varsin frukt för att visa vår vänskap jämtemot varandra. Det låter säkert töntigt i många andras öron men det betydde mycket för oss, trots att hon fick en rejäl utskällning när hennes pappa kom på oss med det dyra bläcket. Timmarna går och lokalen töms allt mer. Maya kommer och ser frågande på mitt bandage jag har runt högerhanden.

”I fell when we trained.” ljuger jag. Sanningen var den att jag under natten fått ett anfall av klaustrofobi och slagit handen så hårt jag kunnat mot badkarskanten. Det hade knäckt till ordentligt och läkaren hade sagt att det blivit en spricka i handen. Mig gjorde det inget, även fast jag visste att det skulle kunna kosta mig avsevärda poäng.

”District 6, Ella Sundstrom.” ropar Atala ut i högtalarna som sitter i taket. Det knastrar till och de stängs av igen.  Jag reser mig sakta och går genom den fullpackade lokalen och fram till den lilla dörren längst bort. Den öppnas och jag kliver in i träningshallen. Spelledarna sitter uppradade vid ett långt bord och följer ointresserat mig med blicken. Jag går fram avdelningen med rep och ribbstolar för att börja klättra. Smidigheten var ett av mina bästa vapen. Snabbt börjar jag klättra upp för den extremt höga ribbstolen och tar mig skickligt med hjälp av repen över till en klättervägg. Spelledarna kastar bara enstaka blickar på mig och snart intresserar de sig bara för sina skålar med mörkröda körsbär. Precis när jag ska svinga mig ner för repen känner jag hur en lätt darrning går genom min kropp. Darrningen blir kraftigare och kraftigare tills jag inte kan kontrollera den längre. Det svartnar framför ögonen och jag tappar taget om repet. Min kropp slår hårt emot golvet och jag känner smärtan blanda sig med vibbarna som går genom min kropp. Allt gör förfärligt ont. Dova dunsar av människofötter sprider sig i salen och jag rullas upp på en brits som sedan bärs ut.

~

Jag vaknar tillbaka i mitt rum i träningscentret. Lakanen är nytvättade och mina kläder ligger på sidan av sängen. Kroppen darrar fortfarande smått men jag har kontroll på mina sinnen igen. Utanför fönstret håller det på att skymma och jag sätter mig upp för att försöka få kontakt med någon. Jag drar på mig kläderna igen och tassar ut i korridoren. Den är svagt upplyst av ledlampor i taket och jag följer vant vägen fram till matsalen.

”How are you?” Amerys röst träffar min ryggtavla och jag vänder mig om. Han håller en bit bröd i handen och ler snett.

”Better, I guess.” svarar jag ärligt och går fram till bordet.

”It's already off succumbed, thats why I saved this for you.” han räcker fram brödet som jag inte riktigt känner igen. Han ler lite bredare och pekar på brödet som nu kläms mellan mina fingrar.

” District 1, it tastes sour, Kin said it is a fruit called orange. Have never heard of it but I thinks it tastes really good.” jag nickar och biter lite i det sega brödet. En skarp, syrlig smak sprider sig på min tunga och jag känner hur det pirrar till i kroppen.

”Good, huh?” frågar Amery och jag nickar häftigt, det måste vara bland det godaste jag någonsin ätit. 

Jag petar ofokuserat i maten medan jag lyssnar på Sest och Injas eviga dravel om hur bra och speciell huvudstaden är. Egentligen skriker min mage efter mat men mina tankar tar större plats än magen just nu. Allt hade hänt så fort, Sest hade varit på mingel nästan direkt efter ceremonin och han sa att det såg hyffsat ljust ut. Chapman som jag förstått var ganska blyg i närheten av andra människor sitter och skruvar lätt på sig i stolen, han var väldigt snäll mot mig egentligen, han verkade förstå att jag längtar hem.

”Take a little more.” säger han uppmuntrande och skjuter fram brödskålen mot mig. Jag tar osäkert upp en tjock limpa från Nian och börjar osäkert tugga på den. Den smakar gudomligt och verkar väldigt färsk. De stod ju för alla spannmål och all säd så det var inte så konstigt att den var så kraftig. Chapman håller vänligt fram ett annat bröd mot mig, jag känner väl igen den avlånga biten av torftigt bröd. Sjuans illa omtalade limpa.

”Try, it tastes home.” säger han och bryter en liten bit som han räcker till mig. Försiktigt tar jag emot biten och stoppar den i munnen. Han hade haft rätt, brödbiten smakade skog. Inte som träden utan mer en smak av koda och granbarr. Jag nickar gillande och vi beslutar oss för att dela på resten. Trots att Chapman var så snäll och hjälpsam kändes det ändå som om allt han gjorde bara var ett spel. Ett spel som i slutänden lämnade mig ensam kvar. Död.

Vår handledare ställer sig bredbent vid ena änden av bordet. Min och Hopes blick dras dit och hon öppnar munnen för att börja tala.

”Training tomorrow. I want you to really show the instructors what you can do and let the others be impressed by your strength. We put up a brief schedule here and now, as you can then take advantage of inside the training hall. What are you good at, Miss Samey?”

”I am skilled with knives and other short weapons.” säger hon snabbt och jag ser att hon har pärlor av svett i nacken.

”Make sure you get to test a bow or learning to use a spear or similar. What about you, Mr. Payne?”

”Sledgehammers is my strongest side.” svarar jag och sträcker lite på mig. Unas blick gjorde direkt att man börjar känna sig obekväm i sig själv.

”Sounds good, can you handle a spear?”

”Quite good.”

”Keep it up and concentrate on the more theoretical stations, both of you. We all know that District 2's weak point is the theoretical subjects.” Hon ler syrligt och sveper ut från matsalen. Hope ställer sig också upp och går därifrån hon med. Jag sitter ensam kvar i matsalen tillsammans med eskorten och tre avoxer.

”You’re trained, I’m, right?” frågar den lilla rödhåriga man som varit min och Hopes eskort, Leer. Jag nickar kort och ser ner i bordet.

”I do it for my girlfriend, Dani.” säger jag syrligt och reser mig jag också. Nickar kort åt honom och går ut.

Jag lyssnar spänt på kvinnan som visar sig vara befäl under träningen. Hon heter Atala och ser ut att kunna vinna vilket Hungerspel som helst. Hennes fötter tar henne lätt fram över golvet utan att avslöja henne med minsta ljud och hennes blick verkar vara fäst åt alla håll samtidigt. Osäkert ser jag mig omkring för att spana in de andra deltagarna. Förvånansvärt nog är jag en av de längre, men självklart en av de tunnaste. Karriäristerna lägger genast beslag på vapenstationerna så jag och Tyra rör oss mot knopstationen. Tyra visar sig vara en riktig fena på knopar och hon visar stolt för mig hur jag ska göra för att få till en extra stark löpknut.

”Everybody is so… big.” mumlar hon. Jag nickar tankspritt. Lilla Tyra är kanske runt 140cm och är då kortast av allihop. Efter henne kommer pojken från Ettan och pojken från Elvan. Min blick dras till vapenstationen där Distrikt 2 övar med sina vapen. Flickan, som jag tror heter Hope, kastar skickligt en kniv som träffar dockorna på de exakt utmärka ställena. Hon får en knackning på axeln av sin manliga version och han slungar iväg en slägga som alldeles säkert väger minst 20 kilo mot dockan. Den slås omilt omkull och motvilligt börjat min hjärna arbeta upp en bild av att det är jag som är dockan. Flickan från Sjuan har ljudlöst slagit sig ner en bit från mig och Tyra. Hennes tjocka lugg täcker större delen av ansiktet men jag hasar ändå närmare.

”7, I’m right?” frågar jag utan att förvänta mig svar. En kort nickning.

”I just wanted to say that your dress was amazing.” Vad fan höll jag på med? Spelen gick inte ut på att bli kompis med alla andra. Vi skulle för tusan ha ihjäl varandra ute på en okänd arena. Hon biter sig i läppen och nickar igen. Smart av henne att inte ta kontakt med någon. Tyra petar på mig och informerar om att hon går vidare mot camouflagen. Jag nickar och följer stapplande efter henne, vilket resulterar till att pojken från Ettan frågar om vår handledare delar med sig av sin sprit. Tyra trycker in sin armbåge i min sida.

”Harry, it's not worth trying to flirt. Everyone is too busy with themselves.” jag nickar och kan inte låta bli att le lite. Jag kunde inte gärna säga som det var.  

Jag tar mig smidigt runt i träningshallen. Instruktörerna överröser mig med beröm över min stora kunskap om överlevnad och det gör bara att jag presterar ännu bättre. Kelly håller sig avsiktligt ifrån mig och jag håller mig från henne. Vi var naturliga fiender och egentligen längtade jag efter att svinga en yxa i pannan på henne, men det uttryckte jag inte gärna under middagarna när vår känsliga eskort hörde på. Vapenstationen är den jag vistas mest i, jag har lätt för att slåss med korta vapen som inte har så lång räckvidd men det går hyfsat med spjut och svärd också. Deltagarna från Distrikt 5 och 12 är också där. Pojken från Tolvan klarade hyffsat av att slänga en slägga trots sina spinkiga ben. Jag ville egentligen ge honom en komplimang men undvek det, han var mitt offer redan trots att han kunde vara värd att skapa en pakt med. Tänk att tanken ens kom upp i mitt huvud, bilda pakt med någon från Tolvan, värdelöst. Men han kunde ju vara så dum att han beskyddade mig i slutändan. Vi får se. Den som fångade mina blickar bäst var flickan från Femman som jag sett skapa otroliga kraftfält av lite allt möjligt hon lyckats samla ihop i lokalen, hon kunde absolut bli användbar trots sin smala kropp.

”Nice throw.” berömmer jag när hennes kniv träffar en trätavla tio meter bort. Hon ler ett svagt leende och går för att hämta kniven, inte särskilt pratglad alltså.

”I’m Niall.” presenterar jag mig och sänder av ett bländande leende. Hon fnyser bara åt mig och marscherar bort mot växtstationen. Jag studerar människorna i lokalen, det var viktigt att ingå i en stark pakt. Kelly var självklar och jag skulle gärna ha med Distrikt 2 och 4. Vi var karriäristerna. Min black fastnade på Fyran som är borta vid kamouflagestationen. De fnissar och kletar ner varandra med lera och löv, jag suckade. Typiskt att det skulle finnas ett kärlekspar mitt i allt. De visste nog redan att de skulle dö så fort de släpptes ut på arenan. Dumma människor.

Jag och El går tillsammans bort till vapenavdelningen. Den guldlockiga pojken från Ettan är där och han verkar följa oss med blicken. Vi plockar upp varsin harpun och ställde oss mot varandra.

”None too dirty tricks.” varnar jag Eleanor och hon ler klipskt. Vi börjar röra oss runt varandra och jag håller hela tiden ögonkontakten med henne för att vara beredd på alla hennes drag. En nysning från den blonda pojken får mig att tappa koncentrationen för en fjärdedels sekund men genast har jag harpunskaftet i sidan och faller handlös till golvet.

”A little more attention if you excuse.” säger Eleanor och hjälper mig upp på fötter. Jag ler och går till anfall mot henne. Hon parerar skickligt och får ner mig på golvet igen.

”Protect your knees.” säger hon enkelt och hjälper mig upp för andra gången. Jag skakar på huvudet och ler brett. Det var min Eleanor. Hon kunde alltid överraska genom sina många stridstekniker. Vi slåss en stund innan en signal meddelar att dagen är slut och det är dags att avsluta. Vi ställer tillbaka harpunerna och går hand i hand tillbaka mot våra salar. 

Liam, Annie och Kristin får sina makeovers och försers med varsin kostym, den ena mer lustig än den andra. 

Jag ser mig blygt omkring bland de andra som vistas i lokalen. Min stylist, Kin, står och väger nervöst på hälarna. Hon vet att det hon gjort misslyckats i jämförelse med de andra. Amery kommer emot oss med sin stylist och han ser lika osäker ut som jag känner mig. Vi har båda fått en ballongliknande dräkt i mjuk rosa och blå tyll. Kin hade berättat för mig om sina versioner om moln (hon syftade på svävarna) och hur hon försökte få till dess fluffiga form genom tyllen. Allt hennes prat gjorde att jag verkligen hade sett klänningen framför mig, därför blev jag besviken när hon rullade in en boll av tyll till sminkrummet. Det enda som gladde mig var att vi inte var värst, Tolvans stylist hade fått till något riktigt avskyvärt. Deltagarna var hastigt inrullade i koldamm. Pojkens stora hår dammade så fort han vände på huvudet och den lilla flickan bredvid honom skakade. Som pricken över i:et hade stylisterna även gett dem självlysande, gula linser som skulle föreställa någon sort av gruvlampa. För att inte stirra på deras, under stoftet, nakna kroppar alltför länge så vänder jag blicken mot de andra deltagarna. Vissa dräkter var klockrena och mycket vackra, paret från fyran var helt otroliga. Synd bara att den ena på ett eller annat sätt skulle mista den andra.

”You looks amazing.” säger jag och hon ler med hela ansiktet. Hon var verkligen fantastiskt stylad. Hennes hår var naturligt omrufsat med saltvatten och de hade fått hennes ögonfransar att likna vågor. Klänningen visade stilfullt upp hennes långa ben med hjälp av en kort kjol.

”You’re not bad looking you either.” säger hon och rättar till mitt höftskynke. Stylisterna är fort där och vrider tillbaka allt hon ändrat, jag ser surt på dem men de insisterar på att de vet vad de gör. En man visar sig plötsligt i ena sidan av rummet och han drar enkelt till sig allas uppmärksamhet genom en enkel hostning.

”District 1 first, climb on the cart, it will bring you up against the president.” säger han enkelt och jag ser nyfiket på deltagarna från Ettan. De är uppklädda i avancerade kostymer med, om jag inte misstar mig, bladguld på. De kliver professionellt upp på sin vagn dragen av vita hästar och rullar iväg. Sedan fyller de andra deltagarna på allt eftersom. Jag greppar nervöst Eleanors hand när vi kliver upp. Hennes stylist griper tag i min arm och skakar på huvudet.

” You must ensure strong and independent. You will never go anywere with that love nonsens.” säger han bestämt och ser till att vi släpper varandra precis innan vagnen börjar rulla. Ljudnivån slår mig som en knytnäve i ansiktet. På båda sidorna sitter det högvis med huvudstadsmänniskor med blickarna riktade mot mig och El.

”You’ll made this.” viskar El och ger mig en uppmuntrande blick. Hon kände mig så väl. Vi måste se förskräckliga ut där vi stelt står och vinglar på stället medan vagnen dras framåt. Stylisterna överröser oss i alla fall av beröm och vår handledare, Olah, säger att vi såg riktigt proffsiga ut. Min första tanke är att han måste vara blind.

Alvarligt tror jag att det skulle vara bäst att bara lägga sig ner och dö just nu. Mannen som delat ut de korta instruktionerna ser med lätt avsmak på mig och Tyra när vi går fram till skynket vi ska släppas igenom. Han håller undan skynket men låter bli att ge oss den lilla klappen på axeln alla andra fått. Vi kliver upp på vagnen och jag bländas direkt av en strålkastare som riktas mot oss. Reflexmässigt täcker jag mitt kön med handen och ler sammanbitet. Tyra snyftar bredvid mig men jag känner att det vore väldigt olämpligt att lägga armen om henne. Det skulle snabbt dömas till sexuellt ofredande mot barn eller något annat i den stilen, inte för att någon skulle bry sig direkt, vi är ju ändå dödsdömda. Resan med vagnen känns som en evighet. Som om vi fick de långsammaste hästarna bara för att alla skulle hinna kolla extra länge på oss. Aldrig förut har jag känt mig så förnedrad.

”Nice fruitbowl there!” ropar jag till pojken från Elvan tätt följt av ett rått skratt. Pojken ser generad ut och jag flinar överlägset. Sista vagnen rullar in och de två deltagarna hoppar av.

”Do you not have a barber in District 12?” ropar jag åt killen som har det stora lockiga håret, Harald eller något sådant hette han. Han ger mig bara en mördande blick och tar sig bort mot sina stylister som väntar med en handduk. Jag flinar och inser att jag lyckats förelämpa de flesta som rör sig runt mig. Kelly ler elakt hon med, trots att hon brukar vara väldigt noga med att inte hålla med mig.

”Superior, superior.” säger Tiara när hon kommer emot oss. Jag ler och nickar uppriktigt.

”What else?” frågar jag kvickt men hon snappar inte upp skämten och ger mig en vass blick.

”Now is all we can hope for is good sponsors.” säger hon enkelt och sveper iväg. Jag nickar sakta och föreställer mig henne runtminglandes bland alla sponsorer. Hon skulle bergis hota någon med kniv för att få den att sponsra extra mycket. Kelly drar mig i armen bort från platsen för att vi ska bli avsminkade och avklädda. Egentligen vill jag inte lämna ifrån mig den guldiga kostymen men till sist ger jag mig i den frågan också.

”I told you you'd be amazing.” säger El med ett bländade leende. Jag kysser henne stillsamt och nickar.

” All eyes were on you.” säger jag och kysser henne igen. ”Förresten såg vi ut som två stela dockor.”

” Hey, we were graceful as swans if you compare it to District 2.” fastställer hon och sneglar på de två statyliknande deltagarna. Jag skrattar till, hon hade alltid rätt i det hon sa. Hand i hand följer vi med våra stylister tillbaka ner i katakomberna. Jag kastar en sista blick på henne där hon står med sitt bruna, lätt vågiga hår och klänningen skvalpande runt låren.

”Se you at dinner, my little mermaid.” säger jag och hon ger mig en snabb slängkyss innan hennes stylist driver in henne i rummet bredvid. 

Det känns som om de noppat bort större delen av mina ögonbryn och huden bränner runt min haka. Mina två stylister cirklade runt mig där jag satt i stolen samtidigt som de pratade konstant. När de frågade saker gav jag dem bara korthuggna svar som de inte fick ut mycket mening ur.

”Beredd att se dig själv?” frågar en kort, knubbig man som har lila hår och orange ögonskugga. Jag nickar stelt och han vrider upp mig mot en spegel. Jag blir inte chockad. Spegeln förser mig inte med chock eller överraskning, jag ser nästan lika dan ut fast de har ansat ögonbrynen och rakat bort mitt korta stubb, eller snarare frätt bort det. Alla mina småsår på händerna är borta och håret ligger perfekt slungat över mitt huvud.

”Tjusigt.” säger jag kort och stylisterna slår ihop händerna av förtjusning. De hjälper mig sedan att resa mig och lämnar mig ensam. En lång man kommer in, han har orange hy, mörkrött hår och lila nagellack. Trots att han ser så motbjudande ut låter jag honom granska min nakna kropp. Efter tio minuter så knäpper han med fingrarna och dörren öppnas igen. Istället för ett ställ med kläder kommer stylisterna inbärande på en stor hink lera. Jag kastar en skeptisk blick på den ljusbruna sörjan som finns i hinken och designen fångar upp en liten klick på sitt pekfinger. Han hummar för sig själv och gnider leran mellan fingrarna. Efter en stund av hummande rullning så tar han en handfull och går fram till mig med den. Stylisten räcker mig ett par tajta kalsonger som jag snabbt drar på mig innan den orangefärgade mannen börjar kleta leran på min kropp.

”Vänta nu, vad är det där bra för?” frågar jag och mannen ler finurligt.

”Leran anpassar sig efter din kropp när jag lägger på den, den kommer återge din kropp fast i stenform.”

”Men hur ska jag kunna röra mig när den väl stelnar?”

”Den är fullt flexibel, det går att röra sig både upp och ner, fram och tillbaka.” Han ler och placerar ännu en handfull lera på min mage. Jag nickar och bestämmer mig för att stå stilla, han var trots allt den som skulle veta vad han gör.

”Herregud, vi måste göra något åt utväxten!” utropar min ena stylist som är en trind liten kvinna med smörgult hår och opererad mun. Jag himlar med ögonen, jag hade varken tid eller pengar för att fixa håret. Färgningen kom från ett misslyckat experiment innehållande valnötsolja som vägrade gå bort. Kvinnan drar omilt i mitt hår medan hon försöker fixa till det.

”Auch, det gör ont.”

”Vill man bli fin, lider man pin.” säger en annan kvinna som fixar mina tånaglar. Jag himlar med ögonen och fångar en liten ställning som rullas in i rummet. Det är en ensam klänning på den. Stylisterna fnittrar högljutt när de får syn på vagnens innehavare. En mager man med ett märkligt utseende, jag kan beskriva honom med ordet färgpalett. Han ägnar mig inte en blick den första kvarten men när det väl kommer till klänningen så börjar han intressera sig.

”Distrikt 5, kraft.” säger han tankspritt. Jag nickar och han tar av klänningen från sin galge.

”Atomer och annat.” han frågar det inte utan vinkar mig bara till sig.

”Något som passar din profil, något kort och sexigt som samtidigt förknippar dig med molekylerna hemma. Något som framhäver Dig.” säger han lite överdrivet och jag himlar åter igen med ögonen. Han var verkligen knäpp. Efter att ha granskat min sminkning och frisyr ber han mig att kliva i klänningen som enkelt dras upp och fäst i ryggen. Från en annan galge tar han ett rutnät av små klot och cylindrar. De påminner om en fjantig version av atombyggen. Den stela delen av klänningen visar sig vara en arm som han försiktigt trär på.

”Fulländat.” Han vänder mig mot spegeln. ”Den store Uno har lyckats igen.”   

Jag stryker nervöst mitt hår över ena axeln. Framför mig står en lång slank kvinna med mintgrön hud. Hennes ögon är starkt rosa och jag kan inte låta bli att tänka på en orm. Huvudstaden var alltför modern för mig, jag var van vid de gröna skogarna hemma i distrikt 7. Slåttern hade skett i ett dis, vårt distrikt var inte kända för sina många frivilliga och jag hade fått ta ett hastigt farväl av mina föräldrar och syskon. Mina tankar avbryts av att kvinnan muttrar något åt mina såriga händer och slitna hår. Jag rynkar på näsan åt henne när hon cirklar runt mig och pratar om hur vi bäst kan få mig i fin form igen för invigningsceremonin. Själv är jag inte särskilt intresserad av hennes prat, hon var inte värd något i mina ögon. När kvinnans prat blir alltför enformigt glider jag in i tankarna igen. Det hade varit en chock när Chapman tagits ut som manlig spelare, han var en av de många pojkar jag lagt ögonen på genom åren. Det var sån jag var, jag gillade att drömma mig bort och fantisera om olika förhållanden med olika personer. När jag märkt att han blivit utvald hade jag i alla fall bestämt mig för att han inte var värd mer än träflis längre, han var min fiende nu.

Kvinnan knäpper med fingrarna och en ställning rullas in. Hon hakar av en vacker långklänning som ser ut att vara formad av virvlande höstlöv. Den hade starkt anknytning till distriktet och ärligt talat älskade jag den. När jag rörde mig frasade den lätt, precis som löv ska göra. Trots att Distrikt 7 inte var ett av de mest exklusiva distrikten så hade vi en duktig designer. I risk för att klänningen ska gå sönder så sminkar de mig upprättstående och jag njuter av att få bli ompysslad för en gångs skull, det var lika bra att ta vara på stunden. När allt är klart håller de upp en spegel framför mig och jag blir nästan skrämd över hur vacker jag blivit. Mitt hår som egentligen var stripigt och sliten låg i tjocka vågor längs med ryggen och luggen vad ansad och låg perfekt över min panna. Designen nickar gillande och fäster en sista detalj i håret på mig innan jag förs ut i korridoren och mot platsen för invigningsceremonin.