I'am almost from the Middle East, Just like you! Sista kap.
Zayn:
Det öronbedövande vrålet som publiken alltid utstötte kom emot honom. Han gillade globen. Den var liten och det rymdes inte så mycket folk. Men det var synd också att alla fans inte fick plats. De radade upp sig. Louis längst ut bredvid honom själv. Sen Liam på sin vänstra sida och efter det Harry och Niall. De log mot varandra när musiken gick igång. Eftersom WMYB var lite av deras signaturlåt inledde de med den och följde den med UAN. Han sjöng precis där tonerna skulle sitta och var riktigt nöjd när de klev av scenen. Fansen fortsatte att skrika och de vinkade hjärtligt mot dem, trots allt var dem inget utan dem. Niall började twittra så fort han kom av scenen, som vanligt och så fick han tag på en macka, som vanligt. Den försvann snabbt och de satte sig ner för några minuter och tog emot tips från sångcotcherna och pratade om hur det gått. Coatchen berömde att Zayn prickat alla toner rätt och Zayn värmdes inombords.
Efter en liten stund blev de ledda till det lilla rum alla med VIP-biljetter samlats. De fotades med fansen och fick svara på frågor och kramas åt både höger och vänster. Det var ganska lugnt bland fansen, de hade troligen fått instruktioner om att hålla sig i skinnet men de pratade upphetsat med varandra på svenska. Harry sa stolt "Kottbulle" till alla han kom åt på och fansen förklarade att de älskade dem. En instruktör radade upp dem med fansen för att klippa av en gruppbild och då såg han henne, längst in i ett hörn med någon vid sin sida. En av dem hade i närmast svart hår i tunga lockar och den andra solblekt ljust.
- Manuella? viskade han mellan tänderna som han blottade i sitt charmiga leende. Flickan i skuggan log och gick fram, han var säker. Instruktören föste in flickorna bland de andra och han log mot Manuella. Tänk vad hon kunde komma på.
Manuella:
Instruktören tog dem nästan i öronen och föste in dem mellan Louis och Niall. Linda såg intresserat på Niall som inte kollade tillbaka utan hans blick var fixerad vid kameran. Manuella log mot kameran och var med på de bildrna som togs innan de blev dags för alla att gå. En hand grep tag i henne och hon grep i sin tur tag i Linda som stannade bredvid henne.
Zayn:
- Boys, this is Manuella! presenterade han Manuella för de andra fyra. Han sneglade på Linda som stod snett bakom sin kompis och frågade vänligt vem hon var.
- Linda, svarade hon generat och tog i hand med sina idoler. Hon kunde inte riktigt förstå verkade det som.
- Hi girls. hälsade Harry.
- Pretty girl you find there! konstaterade Louis och dunkade Zayn i ryggen. Manuella blinkade generat. Louis sa att hon var söt, det värmde.
- I know. Svarade Zayn och såg snabbt på Niall som hade fixerat blicken på Linda istället. Han tänkte på när han och Manuella hade sett ut som små guldfiskar, bara blinkat mot varandra. Liam trodde att det var kärlek vid första ögonkastet mellan Manuella och Zayn och de skrattade gott åt det.
Manuella:
Det surrade i fickan, Manuella svarade snabbt på henne som ringde, hennes mamma.
- Ja, vi kommer. hon la på och såg på Zayn.
- We have to go! hon sa det lite skämtsamt, allt deras möten gått ut på var att de inte hade tid och behövde gå. Han nickade.
Niall:
Niall stirrade en stund på Linda och skakade sen på huvudet för att kunna koncentrera sig på verkligheten. Hon var både rolig och söt, de hade fört ett samtal utanför de andras och han gillade henne redan. Liam sa det där om kärlek vid första ögonkasted och han nickade inom sig själv. Så var det verkligen.
Zayn:
- Can I see you again?
- Of Course, I need you here with me.
- I've the hole summer. Informerade Manuella och blinkade med ena ögat. Zayn blinkade tillbaka, hon hade rätt.
--------
Där var den novellen slut, allt gott varar inte förevigt.
Men det kommer snart upp en ny novell. Har en idé som jag tror kan arta sig rätt bra trots allt :)
Tack alla som läste I'm Almost From The Middle East, Just Like You!
Alla era fina kommentarer har hållt motivationen uppe.
Och tack till Linda och Manuella som jag fick sno till novellen ^^
--------
Skulle ni läsa om jag skrev en till?
I'am almost from the Middle East, Just like you! Kap7.
Manuella:
- Men jag vill verkligen hälsa på mamma! upprepade hon irriterat.
- Men..
- Vi har ändå lov om två dagar. manade hon på och hennes pappa vek sig.
- Kör till, du och Linda får ta första bästa flyg imorgon.
Manuella plockade upp telefonen och bläddrade fram Lindas nummer.
- We're going to Sweden! meddelade hon och ett öronbedövande skri hördes på andra sidan linjen. Tomorrow! instruerade hon Linda som gav ifrån sig ännu ett skrik av lycka. Lindas föräldrar hade gett med sig direkt men med Manuellas pappa hade det varit svårare. Han hade haft en massa argument mot idén men tillslut gett med sig. Det var trots allt bra att hon skulle få se sin mamma igen. Manuella slog på datorn och webbkameran så att hon och Linda kunde prata över den samtidigt som de kunde packa. Hon slog upp resväskan på vid gavel och började vika ner sommarklänningar och kjolar, linnen och smycken. Linda gjorde precis samma sak och de diskuterade hur det skulle bli i Sverige. Linda hade själv aldrig varit där och tyckte att det skulle bli extra spännande att åka dit. Hon visste egentligen inte om anledningen in på alla detaljer men hon visste att de fått tag på ett par biljetter, VIP till hennes stora förtjusning och då behövdes inga detaljer.
- I think it's beatiful in Sweden. Manuella log av sin kompis tanke.
#dear passengers, we ask that you fasten your seat belts before we go down for landing in Stockholm Arlanda?
Kära passagerare, får vi ber om att ni spänner fast era bälten innan vi går ner för landning i Stockholm Arlanda?#
Den knaggliga rösten från piloten bröt ut i planet men den kändes trygg och välbekant. Hon spände fast sig och såg på Linda som satt närmast fönstret. Linda höll en spänd utkik genom den lilla luckan för att få se sin första skymt av Sverige. Det lilla rycket i planet när det tog mark gjorde att hon genast kände sig som svensk igen och hon såg på mannen bredvid dem. Han gav henne ingen notis och hon såg på Linda igen. Piloten parkerade planet och när den lilla bilden med bältet på släcktes så stämde alla små bälten in i en kör som gav ifrån sig ett högt klick. De packade snabbt ner allt i sina handbagage och ställde sig upp. Linda snubblade fram i sin iver att komma ut och Manuella lugnade henne. De köade ut och de gick tillsammans ut på flygplatsen för att hämta bagage och leta reda på Manuellas mamma.
Med väskorna rullande efter sig begav de sig mot det ställe Manuellas mamma Karin sagt att hon skulle vänta. Hennes kopparöda hår syndes från långt håll och hon vinkade ivrigt med händerna ovanför huvudet.
- Linda, this is my mum Karin. presenterade hon Linda och Karin sträckte fram sin hand som Linda tog.
- Nice to meet you Linda. log hon. Readdy to se Sweden? Linda nickade ivrigt och Karin tog handbagen och började gå mot utgången.
På vägen hem berättade Karin engagerat om Stockholm och dess vyer. Manuella lyssnade bara på halva örat och intresserade sig inte så mycket för ämnet. Stockholm var hennes hem, och skulle alltid vara. De körde upp för uppfarten till det grisskära huset som låg mitt i Segeltorp.
- We call this quarter for the Pigvillage. förklarade hon skämtsamt. For that reason every house is pink. Linda skrattade och de skuffade in sig i den lilla hallen. De installerade sig och Karin visade att hon köpt mat på Heron City och ställt in i kylen så att de skulle kunna äta när hon fått hem tjejerna. En tystnad uppkom när de började äta, som om ingen av dem ätit på hur länge som helst.
- Are you crazy in One Direction to? frågade Karin Linda.
- Yes I am. svarade hon nöjt.
--------Ännu ett kort kapitel, men jag hoppas ni tycker om det ändå.
4 kommentarer till nästa ^^
I'am almost from the Middle East, Just like you! Kap6.
Zayn:
Zayn trummade nervöst med händerna på låren. Två dagar innan hade han sänt Manuella ett VIP-kort till deras sista konsert i Storbritannien så att de kunde ses en sista gång. Dörren öppnades och en informatör kom in. Hon hade ett beslutsamt ansiktsuttryck som hon redan bestämt något, eller visste något.
- Someone insists that you are looking for this person! Hon hade ett äckligt uttryck av självbelåtenhet fastklistat i
fejset.
- Ofcourse I send her away, but she insist! Zayn stirrade på henne.
- Where are she? frågade han upprört och ställde sig upp.
- Out there! informatören pekade slappt med tummen över axeln och såg lite förskräckt ut över hans reaktion.
Zayn trängde sig förbi henne och ut i korridoren och följde den till ett litet rum som agerat väntrum under
konserten. Borta vid fönstret stod en skepnad och han kände genast igen det långa svarta håret som föll i tunga
lockar.
Manuella:
Manuella kände att någon närmade sig med blicken fäst på henne. Hon fortsatte att stirra ut genom fönstret och följde människornas rörelse långt där nere. En grov hand nuddade hennes arm och hon vände sig om. Zayns mjuka bruna ögon mötte henne. Han tog ett steg tillbaka, som om han följde sitt löfte om att ge henne mer utrymme.
- What are you want of me? frågade hon.
- I don't know. svarade han och verkade inte lika blyg som dagen innan.
- You don't know. We have seen etch other in mostly ten minuts and you are like an leech on me!
Zayn ryggade tillbaka, han var inte van vid den här behandlingen och visste inte riktigt vad han skulle säga.
- You should just stand there? frågade hon.
- I DON'T KNOW! han kände hur det bubblade upp inom honom. Han försökte vara trevlig hela jävla tiden men alltid skulle han få skit för det verkade det som. Nu var det Manuellas tur att rygga tillbaka.
- I'm sorry. But I can't grab you're here in front of me and.. nu brast det för henne och hon slog händerna för ansiktet. Allt var bara så jävla konstigt. Inget hängde ihop med det andra. Ett par varma armar slöt sig om henne och hon borrade in ansiktet i det mjuka tyget på hans tröja. Han kramade henne hårt och ingen av dem märkte när Harry och Liam kom in för att hämta lite saker de glömt. De mumlade något till varandra och smög ut igen.
- I need to go, again. viskade Zayn.
- Don't leave now.
- I have to.
- But when can I see you again?
- About eight months.
- EIGHT? utropade hon och såg upp i de ljuva ögonen. Han nickade sorgset. Precis när de funnit varandra, eller i alla fall kommit en liten bit på väg var han tvungen att åka.
- Where r' you going? frågade hon och släppte greppet om honom lite. Han var trots allt en helt främmande människa.
- To your homeland, Sweden. han log och släppte och lite av greppet. Harry visade sig i dörröppningen och Manuella gav honom en snabb blick.
- You've right. You need to go.
Zayn:
Han släppte motvilligt taget och lämnade henne för tredje gången, nu med en större tyng i hjärtat.
-------
Det krånglade lite med texten men jag tror ni ska se vad det står :)
Tycks?
Kort men det kommer strax mer ^^
I'am almost from the Middle East, Just like you! Kap5.
Manuella:
Hon stod där, precis som dagen innan och väntade. Mitt i det tjutande och gråtande folkhavet som knuffade henne än hit, än dit. Ibland kastade hon nervösa blickar på Zayn. Precis som dagen innan lämnade den sista personen rummet och Harry ropade:
- Take Care! efter henne. Manuella stod tyst kvar i mitten av rummet. Zayn vred på huvudet och höll på att hoppa ur stolen av överraskning, som om han inte trodde hon skulle komma. Hans förvånade min blev snabbt utbytt mot ett vänligt men pressat leende. Manuella kunde inte låta bli att le tillbaka. Han reste sig sakta med de andras blickar fästa vid sig. Den enda som kollade bort från honom var Niall som grävde i sin ryggsäck som stod lutat mot stolsbenet tills han fick upp en svampig ostmacka som han började äta på, sen följde han också scenen. Zayn gick snabbt fram och förde in mig i skuggan bakom en pelare, utom synhåll för de andra.
- Thank you. mumlade han. Manuella la armarna i kors och försökte komma underfund med vad hon egentligen höll på med. Det snurrade i skallen. Hon stod framför sin absolut största idol och såg sur ut. Hur tänkte hon egentligen? Käkarna pressades ihop och hon stirrade stint på honom.
- I will give you this. han höll fram ett litet armband med ett inristat Z på.
- Give me your hand. hon räckte lydigt fram handen och han fäste det runt hennes handled.
- I want to learn you better. mumlade han och tog min hand.
- But you dont even remember my name. mumlade hon tillbaka och drog tillbaka handen. Hon skämdes för sin engelska och rodnade ner i marken.
- Come with me. Just for a day. sa han lite mer desperat men Manuella drog sig bort lite. Det kändes bara så weird, att ens idol flörtade med en kunde ju inte vara sant och hon skakade på huvudet. Det gick för fort fram. Han kunde inte alltid ta eller få det han ville ha.
Zayn:
Varför krånglade hon så? De flesta tjejer skulle inte ens tvekat över frågan. Men Manuella var så annorlunda. Sättet hon gick på, betedde sig på. Allt var bara så konstigt. Som om hon flydde honom på något sätt. Men han var lycklig att hon bara kommit till deras ensidiga möte och märkte hur han fick en lätt tunghäfta. Louis röst bröt sig in i hans lilla bubbla av funderingar och han vände sig hastigt mot sin vän.
- What r' you doing, we need to go! Louis lät ovanligt stressad och han flackade med blicken på vakterna. Zayn såg på Manuella.
- I nedd to go. mumlade han och gick sin väg och lät henne stå själv, än en gång.
- Why you did that? frågade han upprört och såg på Louis.
- You're in love! retades Louis. You need to give her some space.
Louis hade rätt, det visste han. Ingen tjej kunde gilla att man gick så fort fram. Han skämdes men känslorna hade tagit över situationen. Nu ville hon absolut inte träffa honom igen, det var han säker på. Men han plockade upp mobilen och klickade fram "Love" och började skriva ett litet sms.
//Sorry for that, u know Louis. I want to see u and give u more space. Zayn xx//
Han stoppade undan mobilen och lutade sig tillbaka. Louis, Liam och Harry skrattade högt åt ett skämt medan Niall vigde stunden åt ännu en macka.
Manuella:
Manuella klev ut i solskenet. Gatan var blockerad av filtar, läskburkar och paraplyer från de som sovit utanför studion. Hon sparkade på en colaburk och tänkte på samtalet som Zayn i huvudsak fört. Men hon hade märkt att han ansträngt sig för att kunna prata över huvud taget. Han hade snubblat på orden och verkligen menat det han sagt. Men det var ändå en omöjlighet att han skulle tycka om henne. Hon svängde runt hörnet och hörde pipet i fickan. Hon halade upp mobilen och såg att det stod det nummer hon nu kunde utantill och öppnade meddelandet. Det var kort och precis och det värmde henne inombords. Han brydde sig faktiskt. Fingret svävade över skickaknappen en stund innan hon bestämde sig och klickade på den.
//Well, when can I see you next time? oo//
----------
Kort blev det.
Ni får stå ut!
Så tycks? :D
