fivedesiresandonedirection

Tack till alla som kommenterat först och främst, älskar er sötnosar! 

 

Nu till det jag skulle prata om. Jag frågade förut om ni ville ha en uppföljare eller en till fanfic av Jack. Ni svarade både och vilket gjort att jag tagit beslutet att börja med en fortsättning HÄR på http://fivedesiresandonedirection.blogg.se om någon vecka så att jag hinner förbereda ordentligt. Men jag har även börjat att översätta en till fanfic (skriven av Jack ofc) på min andra blogg som ni hittar på http://lovefivelittleboys.blogg.se . Kika gärna in den, den bits inte ^^ 

 

Ha det gött nu allihopa, och håll utkik här för en vacker dag kanske jag slänger upp en uppföljare :))

Det kan finnas en liten chans att jag lägger upp en ny fanfic under sommaren (men den chansen är jätteliten). Nästa fanfic kommer inte vara min utan en engelsk tjej som har skrivit vad jag anser den bästa fanficen någonsin, jag kommer då ha översatt den till svenska (med engelska dialoger) så att ni lättare ska kunna njuta av den på samma sätt som jag gjorde.

Om det nu visar sig att jag kommer ha internet kan det komma sig att jag lägger upp i sommar också, för det skulle ju vara kanoners så att jag snabbare kan komma igång på min nya egna fanfic (idén till den har funnits sedan jag startade Survive This).

Jag är jättespänd över vad ni kommer tycka om båda fanficarna och jag hoppas verkligen ni kommer följa dem.

/Cim

Zayn stirrade en stund på sin telefon. Han hade knappt sagt hej till personen på andra sidan linjen och skakade långsamt på huvudet och såg på numret det korta samtalet lämnat efter sig. Han svävade med fingret över retursamtalsknappen men drog bort det i sista stund. Det sista han ville vara var påflugen, det var inte hans grej. Motvilligt la han ner mobilen på bordet och såg ut genom det höga hotellfönstret. Långt där nere stod det en skara fans och sjöng på Gotta Be You. Han log och vinkade, även om han visste att de inte kunde se honom.

- How r' you? ekade plötsligt en röst ut i rummet. Zayn vred på huvudet och fick syn på Liam som stod i dörröppningen med en macka i ena handen. Zayn log och beredde plats för Liam i den lilla soffan som stod helt ensam i den lilla takvåningen. Liam gick fram och satte sig och räckte fram mackan mot Zayn som skakade på huvudet och Liam började förnöjt att själv äta på mackan.

- It's the girl? Right? frågade Liam förståndigt.

- Ehh... No. Ok, yes, it is!

- I know that! Liam dunkade honom tafatt i ryggen och kurade sen ihop sig i sitt hörn av soffan igen. Zayn flinade och ryckte mackan ur händerna på Liam och åt upp det lilla som återstod av den som straff.

- Call her t'night! sa Liam med en befallande ton och Zayn nickade lydigt. Det hade han tänkt i alla fall.

- Guys! The car is here! ropade Louis från hallen och Zayn och Liam rusade upp och höll på att krocka med Harry som höll på att slänga på sig en kavaj. De drog på sig var sin jacka och rusade ut mot bilen så snabbt de kunde för att inte väcka alltför mycket uppmärksamhet. Livvakterna skuffade undan några fans som sen jagade deras bil i fyra kvarter innan de gav upp. Zayn fingrade otåligt på sin mobil under hela signeringen och intervjun med radion. När de kom hem igen var han först med att springa in i lägenheten igen och stänga in sig i Nialls rum där den enda dubbelsängen stod och bläddra fram till det numret han döpt till "LOVE, Can U call me?". Med darrande hand klickade han på "ring" och väntade otåligt på att någon skulle svara.

Det darrade till i mobilen på nattduksbordet. Hon såg undrande på den och la undan Forever Young och tog den svarta smartphonen i ena handen och headsetet i den andra och klickade osäkert på svara eftersom det stod dolt nummer.

- Hello, its Zayn. Don't hang up, please! Den plötsliga inledningen på samtalet fick henne att få hjärtat i halsgropen. Det var någon som lurades, bara en kille i klassen som fått tag på hennes nummer och lurades.

- Don't kidding me! sa hon irriterat och satte sig med benen slängda över sängkanten.

- Marilla, this is not a joke!

- My namne is not Marilla, its Manuella! rättade hon ännu mer irriterat.

- Iam so sorry, we need to talk!

- Who r' you? frågade hon lite vänligare men långt ifrån lugn.

- Zayn Malik, singer in One Direction. Please listen to me...

Hans senaste mening fick henne att nästan tuppa av, hon pratade med Zayn Malik. En av världens hetaste artister. Men vad ville han henne?

- Okay, I listen. svarade hon osäkert.

Zayn trummade oroligt med handen på benet och tryckte mobilen hårt mot örat. Det bultade på dörren.

- Zayn, Iam tired. Please let me come in!

- No! svarade han dovt på Nialls vädjan att få lägga sig. Han lyssnade noga på varje paus Manulla gjorde, som om det var hans sista sekund i livet. Hans hjärta lättade en aning när hon sa att han kunde fortsätta berätta det han ville ha sagt.

- Tomorrow, At the signing.

- Yes... svarade hon tålmodigt.

- Can we meet after that? Han hörde att rösten var nära att vika sig av hopp när han intensivt lyssnade på hennes andetag.

- Ehm.. why? frågade hon.

- I must give you something.. ljög han.

- Deal? frågade han snabbt innan hon hann säga något mer.

- Okay, but.. Nervositeten tog över och han la på. Mobilen landade bredvid honom på sängen och han mötte blicken på Nialls gosedjur av en irlänsk pyssling. Han stirrade in i mysdjurets porslinsögon ett tag innan han hävde sig upp och gick fram till dörren och öppnade den. Det var tyst, klockan var två på natten och han smög tyst in i vardagsrummet. Han såg ner på skärmen, det förvånade honom att det gått 30 minuter sedan de hade kommit tillbaka till lägenheten. På soffan hittade han Niall lugnt sovande i ett konstig och omöjlig ställning. Han drog en filt över sin vän och viskade "Thanks for the loan" Niall grymtade och Zayn smög sig in i hans och Liams rum där han bytte om och kröp ner i sängen.

------

Hon vände och vred på lappen. Hon försökte minnas vem som gett henne den. Men nu för tiden så la man ju in numren direkt utan att krångla så mycket med lappar och annat. Medan hon tänkte strök hon med pekfingret över Zayns autograf i boken när en helgalen tanke slog henne. Men hur skulle det kunna vara så? Han var en världsberömd popstjärna och flickfavorit och hon var bara... Manuella. Tunga steg avbröt tystnaden och hennes pappa kikade in i rummet.

- Släck nu. Du ska upp tidigt i morgon!

Han hade rätt. Hon kunde inte ora sig för tokerier när skolan väntade och klockan redan var 2 på natten. Efter att ha tvekat med handen la hon lappen på sängbordet och släckte lyset.

Väckarklockan tjöt likt ett brandalarm, just intill hennes öra. Fumligt letade hon efter snooze-knappen och slog på snoozen. Det varma täcket slöt sig om henne och hon kisade mot klockan.

07:14, då var hon i alla fall i fas för skolan. Trött kröp hon ur sängen och gick ner för trappan. Hennes pappa satt och åt müsli och drack kaffe.

- God morgon gumman, har du sovit bra? frågade han utan att kolla upp från morgontidningen och med en sked yoghurt halvägs till munnen.

- Mm.. mumlade hon och gick in i det lilla badrummet för att stänka vatten i ansiktet och vakna. De kalla dropparna fick henne att genast bli piggare och hon log mot spegeln. Hon ville göra dagen till en bra dag och började med att ta en grapefrukt och varm choklad till frukost. Hennes pappa kastade en skeptisk blick på det lilla sockerberget som hon hällt upp på grapen men lät henne hållas och återgick till tidningen.

Manuella slängde i sig maten och sprang upp på rummet. Bredvid sängen låg Forever Young och hon tog ömt upp den och stängde den och la den på sängen för att inte glömma den. Hennes tankar gick till den lilla lappen och hon la sig på knä bredvid sängen för att kolla efter lappen under den. Den lilla lappen ville inte bli hittad under sängen så hon letade i sängen också och fann den inkilad mellan madrassen och karmen. De svarta bokstäverna skrek något så självklart mot henne att hon inte kunde komma underfund med varför hon visste så tydligt vem som skrivit det. Troligen var det för att hennes sinnen sa att det rent av var en omöjlighet.

När hon kollade på klockan igen hade den blivit 07:42 och hennes buss till skolan gick 55 så hon fick en aning bråttom att ta på sig och springa ner i hallen för att klä på sig ytterkläder. Den långa halsduken slingrade sig varv efter varv om hennes hals och hon tog på sig sin skinnjacka och gick utanför dörren. Men tanken på Lindas bild fick henne att snabbt springa in, upp för trappan och rycka åt sig bilderna och Forever Young. Bussen väntade på gatuhörnet och hon spörtade sista biten för att hinna. Busschauffören som precis tänkt åka såg surt på henne men släppte på henne och startade bussen med ett ryck som fick henne att skuffas mot ett säte. Tyst svor hon och satte sig bredvid Neela, en annan tjej i hennes klass som absolut inte gillade One Direction. För att slippa Neelas blickar mot Forever Young boken hon hade i knäet satte hon i lurarna och satte på More Than This på samma ställe där den slutat dagen innan. Som i ett töcken följde hon efter alla ut ur bussen och upp till skolan där Lindas skarpa röst kom emot henne.

- Manuella!! Come over here! ropade hennes bästa vän och vinkade ivrigt från en bänk som stod intryckt på ett onormalt sätt med millimeter i marginal bredvid hissen. Manuella sprang fram och höll upp boken.

- Look what I got last night! ropade hon tillbaka och visade autograferna för vännen. Linda såg avundsjukt på dem.

- But, I have something fore you... Hon öppnade boken och tog fram den signerade bilden som hon rättat Zayn på under föregående natt. Linda omfamnade henne hårt och tog sen varsamt emot den.

- It's this for me? Really? frågade hon och strök med fingret över det svarta tuschet. Manuella nickade och tog upp boken för att bläddra i den. Den lilla vita lappen med siffrorna.

- Whats that? frågade Linda utan att riktigt intressera sig över det frågan var ställt för.

- I don't know, I just find it last night. But I have any idea of what it can be...

- Let me see. Linda tog den ifrån henne och försökte tyda handstilen, utan framgång eftersom det var så kluddigt.

- Call him, or she and ask. sa Linda enkelt. Manuella hade tänkt göra det, men att göra det 2 på natten var det inte att tala om. Man går inte och väcker folk bara sådär. Men nu kunde hon i och för sig göra det.

- Ok, I will. hon tog upp lappen och drog ur lurarna som band ihop henne med musiken och tog fram knappsatsen. För varje siffra blev hon mer ivrig. Signalerna gick långsamt fram och efter fyra stycken hörde hon att någon svarade.

- Hello.. sa hon osäkert. Who is it?

- Hi, Zayn Malik here. och det var allt som krävdes för att hon skulle slänga på luren!

--------

Okej, vad tycker ni? 2kommentarer för nästa del :)

- Hello, who are you? frågade han mjukt och lutade sig lite över bordet. Det var en tjej såg han, med svart hår som föll i stora lockar över hennes axlar. Hennes hy liknade hans egen till viss del och hennes kinder blänkte i ljuset från de starka lamporna. Hon verkade så inåtvänd och blyg på något sätt. Han vinkade henne till sig och hon gick långsamt fram. Hennes hand kramade två bilder och under ena armen bar hon deras självbiografi Forever Young.

- Hello, who are you? frågade han igen och tog boken ur händerna på henne.

- I am.. Manuella. stammade hon vilset fram och pressade fram ett leende bakom den stela fasaden. Han var nästan chockad över hennes lugn och yta, troligen stod hon framför sina absolut största idoler, efter att ha köat hur länge som helst utan att ens visa tecken på glädje. Han öppnade boken och tog sin svarta permanentpenna för att signera den. "'To Manuella. thanks fore your support xx Zayn Malik..." Han lät sen boken vandra vidare till Niall, Harry, Liam och Louis som tyst signerade den för att sen låta den vandra över till Zayn igen. Hon gav dem bilderna och precis när han skulle skriva Manuella igen så stoppade hon honom.

- Write Linda, its to my friend. han omvandlade hastigt M:et till ett L och skrev "To Lina xx Zayn.." och fotot gjorde samma vandring.

- Where are you from, Manuella? frågade han för att det inte skulle bildas en pinsam tystnad mellan de sex personerna.

- Oh, Sweden. I've just moved. Zayn nickade.

- But it didn't sound like that..

- My dad is from Syria and..

- Aha, I understand. klippte Zayn av när han fick tillbaka fotot från Niall.

- Can I get a hug? frågade hon osäkert. Det var trots allt bara de där, hon skämdes för att de troligen var trötta och behövde vila men Harry for upp med väldig fart.

- Of course you get a hug. Come here! Han lutade sig över bordet och omslöt tjejen i en stor Harry-kram. Liam och Niall delade i tur och ordning ut sina och Louis gav henne sin atograf på handen också innan han också kramade henne. Zayn satt och trummade på boken tills han mentalt blev tvungen att ställa sig upp och kramas han också. Han drog fingrarna genom håret och räckte henne boken.

- We maybe se you another time!? sa han och petade på Niall så att han skulle lämna tillbaka den sista bilden, den till Linda.

- Take care. sa Louis och Harry i kör och vinkade energiskt när hon började gå mot utgången, mentalt ledd av en vakt. Zayn såg efter henne, måtte hon upptäcka det.

En kall vindputs slog emot henne på gatan. Just som hon steg ut började några tjejer peka på en svart bil som var omringad av poliser och började springa. Vakterna måste ha eskorterat de fem pojkarna snabbt ut till bilen med tanke på att hon för en minut sen tagit emot ett papper av Niall och gått. Hon började gå, de svarta gränderna skrämde henne lite men hon fortsatte ändå framåt till korsningen där hon skulle möta sin pappa. Ett antal andra Directioners kom springande runt hörnet vilt sjungande på Gotta Be You. Hon kunde inte låta bli att le, tänk vad folk kunde göra för fem av flera miljarder människor som vandrade på denna planet. Hon ökade på stegen och sprang fort över gatan till sin pappas bil som väntade på andra sidan. Hon vinkade lite på håll och hoppade in. Daggen låg i små droppar på hennes skinnjacka och hon borrade ner sig i det mjuka sätet för att finna värme.

- Fick du träffa dem? frågade hennes pappa halvt intresserat och hon nickade och hummade ett "ja" till svar.

- Hur var de? fortsatte han.

- Som tja, killar typ. Trevliga, såg bra ut. svarade hon och och kollade ut genom det daggprickiga bilfönstret. Hennes pappa slog på vindrutetorkarna och de rullade iväg hemåt genom Londons inte så tysta gator. Eftersom klockan var mycket så lutade hon huvudet mot vindrutan och blundade. I luren hon hade i örat spann More Than This och hon följde med i texten i huvudet. Precis när Nialls solo tog slut bromsade hennes pappa hårt och det ryckte till i säkerhetsbältet.

- De kör som idioter i den här stan. mumlade han och fick bilen att rulla igen, denna gången utan missöden fram till radhuset som blivit deras nya hem för knappt tre veckor sedan. Manuella gäspade och klev ur bilen och tog emot nyckeln från sin pappa och hasade sig upp för den tre steg långa trappan till dörren, öppnade och klev in. Doften av katt slog emot henne. Det stank verkligen i huset. Mest beroende på att de köpt huset som ett dödsboende efter en gammal dam som levt för sig själv och tagit hand om sina 11 katter i det lilla radhuset och överleft på kaffesump och rökning verkade de som. Kaffedoften och rökdoften hade de fått bort nästan helt men kattdoften smög sig ut från en fåtölj som måste tillhört katterna. I köket hällde hon upp ett glas mjölk och gick upp för trappan till sitt rum där hon smällde igen dörren och bytte om till pyamas. Hon kastade sig på sängen och kröp ner under duntäcket för att hålla sig varm och öppnade Forever Young för att beundra sina fem nya autografer. Hon bläddrade lite i den nötta boken hon hade läst minst tio gånger och sen tillbaka till första sidan för att läsa den för elfte gången. Lika tyst som en snöflinga ramlade en liten lapp ur boken och landade på hennes täcke. Liams vackra flin grinade mot henne och hon tog upp den. Det såg ut som om den var riven från ett foto. Några svarta, feta bokstäver skymtade igenom lappen när hon höll den mot lampan och hon vände på den.

"Call me!" stod det tätt följt av en kombination siffror...

-----------------

Tack för att du läste första kapitlet :)