fivedesiresandonedirection

    

Hej allihop och välkommen till min nya fanfic. 

Du har nog redan listat ut att den kommer heta "One Direction in the Hunger Games." 

Jag har under våren varit helt insnöad på Hungerspelen och tycker det är en gudomligt bra bok så jag tänkte att det var dags för en liten crossover på de två sakerna jag gillar mest. 

Dialogerna kommer efter önskemål vara på engelska, hoppas alla går med på det men jag ber er respektera att jag knappt kunde någon engelska innan jag upptäckte 1D (vilket var i februari) och att min engelska kan vara lite knarrig på sina ställen. 

Jag har också försökt skriva så att ni som inte läst Hungerspelen kommer förstå handlingen i alla fall. 

Jag har även valt ut tre tjejer vid namn Katrin, Annie och Ella. De kommer få uppleva allt och lite till i denna fanficen. 

Hoppas ni kommer vilja läsa och jag ser spänt fram emot era kommentarer :)

Kram CimO

PS. Många kanske tror jag härmar den andra fanficen som nyss kommit upp som också är en crossover på THG och 1D. Men jag började skriva på denna innan den andra kom ut och har därmed inte kunnan härma någonting. DS. 

 

((I min förra fanfic (BoT) så sa någon att det inte var så mycket kärlek, rätt säger jag. I början så var varken Fiona eller Cassidy med men eftersom jag vet att alla andra fanfics innehåller kärlek och att många gillar det plockade jag in Fiona och sedan Cassidy. Och Lou's ord kommer föralltid bli hemligt eftersom jag vill ha ett öppet slut!))

---

 

Jag torkar mig i pannan och höjer blicken. Genom det täta gröna lövverk som flätar sig samman ovan mig ser jag solen som långsamt sjunker bakom fälten av apelsinträd. Jag låter inte blicken fastna alltför längre och jobbar vidare för att inte råka ut för något otrevligt. En svag vissling når mig och jag låter ett sista päron falla ner i min korg innan jag upptar de mjuka tonerna. Hela fältet fylls med de fyra, hoppfulla tonerna som visade att dagen var över och vi fick gå hem. Lätt svingar jag mig ner på den torra marken. Plantagen töms snabbt, alla vill hem till sina respektive familjer. Jag ilar på lätta fötter mellan päronträden och kommer till sist fram till utkanten av virrvarret av små fallfärdiga hus. Vem som helst som inte bodde i virrvarret skulle gå vilse men jag har gått vägen så många gånger att jag kan den utantill. I vissa hus saknades ytterväggar och man kunde se rakt in i familjens kök eller vardagsrum, om de hade det så bra ställt om de hade bådadera. Precis när det börjar skymma ordentligt kommer jag hem. Jag öppnar försiktigt dörren som nästan sitter helt löst och går fram till min mamma som sitter vid vårt rangliga köksbord. Med ena handen famlar jag i mina djupa fickor efter fallfrukt jag hittat på vägen tillbaka. Jag ville egentligen inte sno frukt, men det fanns inget annat sätt att överleva på. Jag lägger ner frukten framför mamma och hon ler matt och tar upp dem.

”It's at least something.” mumlar hon och reser sig för att gå fram till den lilla kokplattan vi har. Jag nickar och rycker sedan till när dörren öppnas på nytt och mina tre systrar ramlar in. Jag kramar om dem och lyssnar artigt på alla deras berättelser om dagen. Saffa, min yngsta syster rusar fram till mamma och lägger armarna om henne innan hon visar ett sår hon fått på knät. Mamma ler och säger att det bara är ett litet sår och att det kommer läka innan hon minst anar det. Vi slår oss sedan ner för en gemensam middag.

”I receive a tessera today.” säger jag efter att jag bokstavligen slickat min skål ren. Mamma skakar på huvudet och mina systrars ansikten blir oroliga.

“I don’t like you sign up for as many.” muttrar hon och jag försöker att le uppmuntrande.

”It's my last year and I've always written me up, not a chance that I get drawn this year if I got me all other years.”

”If you say that.” mamma ler och jag ler också, mitt löfte hade lugnat henne.

Ljuset föll in perfekt i mitt rum för att jag skulle bländas när jag öppnar ögonen. Jag sätter mig blinkande upp för att försöka få in något fokus på rummet. Luften som svävar in genom det öppna fönstret är varm och jag tänker ironiskt att folket i Panem måste tycka att det är en perfekt dag för slåttern. Jag kliver hurtigt upp och ställer mig framför spegeln. Ärligt talat så var jag riktigt snygg, om man nu får säga så om sig själv. Jag hade kortklippt brunt hår och förföriska hazelögon. Efter många tunga år på bruket hade min kropp blivit lång och stark, huden solbränd. Jag ler mot mig själv och drar sedan fram lite kläder, jeans och en hyffsad skjorta. När jag fixat mig klar så går jag ner till min pappa och mamma i köket. De ser stolta ut och jag ler mot dem.

”Just like that should a true fighter look.” jag förstod att pappa syftade på slåttern, allt var redan bestämt. Jag skulle anmäla mig som frivillig. Snabbt äter jag upp det torra brödet jag blir serverad och går ut från det murade huset. Luften är full av stoft från stenbruken men jag andas vant in det. Husen som ligger in mot centrum ser ut som baracker och jag orienterar mig vant fram mellan dem. Ett som är rött i teglet och har ljusgrön dörr drar mig till sig och jag går upp för trappan och knackar på dörren. Ett stort leende möter mig och Danielle faller in i mina armar. Hon ser på mig och kommenterar hur stilig hon tycker jag är. Jag ler och tar hennes hand. Vi går tillsammans bort mot torget där slåttern ska hållas. Vi blir insläppta till var sin fålla men håller oss så nära varandra som möjligt.

”Welcome to this years Reaping to determine which of you who will represent District 2 in the 71 Hunger Game.” börjar en man som jag känner igen från alla andra år, men som jag omöjligt minns namnet på. I bakrunden av den rödhåriga mannen står Una, handledaren. Jag fäster ögonen på den lilla rödhåriga mannen igen som fortsatt att prata utan min uppmärksamhet. Han rullar fram två glasskålar och jag känner en hand i min. Danielle har lutat sig över staket och snappat upp min hand.

”Ladies first.” ekar mannens röst över oss. Danielle håller om min hand lite extra när mannen börjar läsa.

”Miss. Hope Samey!” ropar han ut och jag söker med blicken över flickornas inhägnad. En rödhårig, lång flicka tränger sig fram och hoppar vigt upp på scenen. Ingen anmäler sig som frivillig. Hope är muskulös och har ofta hörts prata om hur gärna hon vill komma med i Hungerspelen.

”Now the boys.” Mannen tar en lapp och börjar läsa på den. Ett fniss utbryter från honom.

”Mr. Sandy Matt!” ropar han ut och jag ser att en liten pojke precis framför mig börjar röra på sig. Jag ger en sista kyss till Danielle innan jag knuffar mig förbi pojken som ser ut att lättat andas ut.

”I volunteer as  tribute.” ropar jag hest ut och den rödhåriga lilla mannens blick fästs på mig. Han nickar gillande och jag går upp på den lilla upphöjda scenen. Han skakar hand med mig och frågar om mitt namn.

”Liam Payne.” säger jag kort och mannen nickar och ber om en applåd för mig. Medan jag lyssnar på dem dundrande bifallen från åskådarna så söker jag Danielle i folkmassan. Hon gör tummen upp och skickar iväg en slängkyss mot mig. Det var för henne jag ville kämpa.

Jag hade inget finare än trasor att ta på mig. Som vanligt hade jag bara mina tunna skinnsandaler på fötterna och tunikan hängde löst på min magra kropp. Vi hade ingen spegel så jag passade på att spegla mig i en grund vattenpöl på väg till slåttern. Jag tänkte på det jag lovat min mamma, det där om att jag inte skulle bli dragen. Innan vi skiljs åt vid fållorna tar jag ett enkelt hejdå av WaWa och Dony, mina två äldsta systrar som skickades in i sin fålla. Det var otroligt hur många ungdomar vi var i Distrikt 11. Vi trängs ihop i den lilla fållan som om vi vore boskap och inte människor. Runt fållan finns det hotfulla vakter som jag håller mig så långt ifrån som möjligt. En mörkhyad kvinna började prata framme på den stora scenen framför det förfallna rådhuset. Jag lyssnade bara på ett halvt öra eftersom jag hade fullt sjå med att kunna stå rakt för alla knuffar. En matt applåd utbryter plötsligt och jag fokuserar på scenen igen. En mörkhyad flicka går upp. Hon är lång och slank men har inte särskilt mycket kött på bena. Jag känner inte igen henne och antar att hon är från södra delen av distriktet. Kvinnan börjar röra runt i den andra glaskulan och jag känner hur det knyter sig i magen av nervositet. Varför var jag nervös egentligen? Det fanns ju inte en chans att jag skulle bli…

”And the male tribute from District 11 is… Mr. Zayn Malik.” jag lyfter på huvudet och ser mig chockat omkring för att försöka få ett tecken på att jag hört fel. Jag får en hård knuff i sidan och tittar upp, en stor mörk vakt står lutad över mig och uppmanar mig hårdhänt till att gå framåt. Jag snubblar på mina egna fötter när jag tar mig upp på scenen och tjejen som blivit vald ser ogillande på mig.

”Let’s hear a big ovation for Maya and Zayn!” 

---