fivedesiresandonedirection

 

Orden dyker upp i mitt huvud och snart sjunger jag ut dem genom gallerfönstret. Jag var inte rädd för morgondagen, det hade jag aldrig varit. Jag hade alltid intalat mig själv att morgondagen var rädd för mig istället. Avoxen som smitit in under mitt solonummer ställer snabbt ner ett glas med varm mjölk och försvinner sedan igen. Jag suckar och fäster blicken på festen som pågår nere på gatan. Troligen bettades det för fullt där nere, jag visste att jag var ett bra odds att satsa på och att många skulle göra det. En gäspning stryker över mina läppar och jag kryper ner i sängen igen. Lakanen stryker mid nakna hud och jag sveper mjölken och sluter ögonen.

 

Jag sätter mig bredvid Eleanor i frukostmatsalen. Hon ler nervöst samtidigt som hon smuttar på en balja hett te.

"Don't be nervous. We'll be just fine." jag ler och kysser henne snabbt. Vår eskort snyftar till och torkar sig i ögonvrån med bordsduken. Han hade egentlien rätt. Jag borde storböla eftersom jag visste att det skulle bli vår sista lugna stund tillsammans utan en kamera i fejset. Kanske den sista stunden vi båda är levande.

Min handledare tar mig i armen och för att ge mig ett par sista instruktioner. Jag nickar medan han berättar och skickas sedan iväg med min stylist. Vi blir ledda av en avox ner till en dörr där det står W7 (Woman District 7). Min stylist går in efter mig och ber mig klä av mig så att den korrekta och tilldelade klädseln kan kläs på. Jag tar av mig in på bara skinnet och låter kläderna ligga på golvet. Stylisten tar fram en ställning med tre galjar på. Innan han börjar intrudicera mig i kläderna håller han upp en påse som han plockar fram underkläder ur. Trosor, långkalsonger, linne, BH, strumpor, liners och en buff. Han säger att allt innehåller ull så att jag ska kunna hålla mig varm ute på arenan. När jag är påklädd hakar han ner det första blagget som är ett par tunna byxor i reflex. Jag tar tveksamt på mig dem innan han kastar en mörkgrön huvtröja på mig. Sist hjälper han mig att kränga på den tunna jackan som han förklarar reflekterar kroppsvärme. Jag nickar och hör hur en klocka sätts igång. Han schasar in mig i glascylindern som börjar röra sig uppåt. Han vinkar och stryker bort några tårar med insidan på handen. Jag lägger handen mot cylinders insida tills han inte syn mer. Det börjar sila in ett lätt solljus ovanifrån och jag höjer blicken över arenan.

Arenan ser ganska ofarlig ut. Det är en stor äng med midjehögt gräs som sträcker sig mot Yminghetshornet. Himlen täcks av en stor, ren sol som lyser upp allting nästan äckligt mycket. Lite längre bort hörs det att vatten dånar fram och bakom mig finns en gles björkskog. Nerräkningen börjar och jag stirrar ner i minerade marken. Minsta beröring skulle spränga mitt ben i luften och jag sväljer hårt. Det var nu allvaret började. Karriäristernas blickar är stint fästa på vapnena som ligger vid mynningen av hornet. Jag letar mest efter en flyktväg. Med bara tio sekunder kvar hör jag ett lätt pysande till höger om mig. En liten glascylinder höjs upp i axelhöjd för mig och inuti den ligger ett par förvrängda glasögon. Jag kollar konstigt på dem men förstår att de kan vara viktiga. 3, 2, PANG! Kanonen smäller av och Claudius röst ekar över arenan.

"Let the 71:a Hunger Game BEGIIIIN!!" Min första tanke är att springa mot Yminghetshornet. Precis när allas fötter nuddar marken är det som om någon häller en spann vatten över solen och allt blir svart.

---