fivedesiresandonedirection

Jag gnider mig på det onda stället på armen. Det hade direkt märkts att Niall satt på en del muskler. Han hade hotat mig till att gå med i hans pakt och i rädsla för mitt eget liv hade jag gått med på det. Nialls handlingar fick mig att fråga mig själv om han hade en skruv lös. Först mig och sedan pojken från Tolvan. Först och främst gillade inte den pojken mig och sedan så drog Tolvan oftast alla i döden på ett eller annat sätt. Liam som står bredvid mig fnyser och stirrar stint på Niall.

”I don’t think this is a very good idea.” Muttrar han och knycker på nacken. Jag nickar, liksom Hope. Niall rycker på axlarna och ser på pojken från Tolvan.

”Harry can be till some… help.” Snäser han tillbaka och knuffar sig forbid Liam som är nära två decimeter längre än Niall. Jag suckar och vänder mig mot pojken från Tolvan, eller Harry som han tydligen hette.

”No tricks.” väser jag och går sen efter Niall bortåt Ymnighetshornet. En del kroppar ligger utspridda. Niall, Liam och Hope har skickligt kastat sig in i striden för att röja undan så många som möjligt. Jag försöker räkna alla kroppar men blir tillsist för äcklad av det.

”What are we going to do now?” frågar jag och försöker låta professionell.

“Find everyone and kill them.” Sager Niall kort.

“Agree.” Lägger Liam till.

Jag stannar upp och ser mig nervöst omkring. Lungorna trycker mot bröstkorgen i desperata försök att få luft. Björkarnas smala stammar gör att man kan se hur långt som helst åt vartdera hållet. Mitt ursprung hade automatiskt fått mig att söka mig utåt skogen utan att bry mig om kvalitén på träden. Ryggsäcken jag fått tag i dunkar taktfast mot min rygg när jag fortsätter springa och när jag bedömer att avståndet är tillräckligt slår jag mig ner på marken för att genomsöka den. Jag river upp innehållet och märker att det bara är en mössa och en liten påse torkad frukt i ryggsäcken. Jag svär för mig själv och ser mig om åter igen. Det fanns ingenstans att gömma sig. Marken täcks av tjock mossa så det skulle inte bli svårt för karriäristerna att spåra upp mig.

Jag hjälper Eleanor ner i det ljumma vattnet för att tvätta rent hennes sår. Klipporna hade visat sig vara ett tunnelsystem under vatten. Vi hade smidigt tagit oss fram till en luftbubbla som bjudit på en mjuk klipphäll och värme.

”Nobody can find us here.” Försäkrar jag och glider ner I vattnet bredvid henne. Hon nickar sammanbitet och granskar sitt sår som färgar vattnet rött.

”You’re going to be just fine.” Eleanor skakar på huvudet och jag ser att en tår börjar formas i hennes ögonvrå.

”No, You’re going to be fine.” Hon ler och drar fingrarna genom mitt mörkbruna hår. Jag biter mig i läppen och drar upp henne på hällen igen för att binda om såret igen.

”I’m hungry.” viskar hon sedan när jag bundit om hennes axel ordentligt. Jag nickar.

”I’ll go out and see if I can find some food.” Ler jag och lägger min jacka över henne innan jag dyker ner i vattnet och försvinner.

Jag himlar med ögonen åt Hope och nickar bortåt Niall. Han flaxar runt och försöker organisera ett läger vilket inte leder till mycket. Vi har all utrustning som går att få tag på och kvällen börjar smyga sig på. Eller jag gissar att det är kvällen eftersom temperaturen sjunker och små stjärnor börjar dyka upp på himlen. Plötsligt ljuder nationalsången ut över arenan och jag fäster blicken på himlen. Panems vapen visas och snart texten ”De Fallna.”

Båda från Trean. Mitt hjärta hoppar till när Amerys bild visas på himlen. Jag hade helt glömt bort honom. Han hade troligen varit ett av de första offren vid Blodbadet, precis som jag förutspått. Båda Åttan, Båda Nian, Pojken Tian, Flickan Elvan. Första dagen hade skördat Nio offer. 13 kvar. Alla karriärister fanns ute på banan och jag tänkte noga akta mig för deras klor. 

Jag sökte mig ivrigt mot den rökpelare som steg uppåt himlen. Någon hade fått tag på tändstickor för att kunna lysa upp ordentligt. Elden skymtar svagt mellan träden och jag fortsätter mot den trots att jag vet att det kan vara karriäristernas läger. Jag vill bara ta mig tillräckligt nära för att kunna inbilla mig värmen. Nattluften bildar små moln framför mig och jag gnider händerna mot varandra för att få upp värmen. Temperaturen sjönk onormalt kraftigt eller så var det jag som var ovan. Trots allt hade jag aldrig sett fenomenet som de kallade snö eller känt kraftig orkanvind. Klimatet i Elvan var alltid tryckande och det kom regn några enstaka gånger om året. Precis när jag ska klänga mig upp i en av de smala björkarna känner jag en stöt i sidan och ramlar omkull. Jag tappar mörkerglasögonen och hinner inte uppfatta vem det är som kastat sig över mig. Jag försöker kravla mig bort från dennes grepp och för oss närmare och närmare brasan. I det fladdrande skenet ser jag att det är en kvinna och hennes gråblonda hår får mig att tänka på Tian. Hon håller upp en kniv och ska precis stöta den i hjärtat på mig när jag knuffar undan henne men hennes kniv rispar igenom tröjan och gör ett djupt sår på bröstkorgen. Jag flämtar till nästa gång hon kastar sig över mig och försöker förgäves rulla undan igen.

”Don’t try, it’s not worth it!” hennes släpiga stämma kombinerat med fladdret gör att hon låter som något i stil med en vampyr eller något.

”You’ll not win this.” mumlar jag och häver upp henne med mina sista krafter. Jag knuffar henne åt sidan och hinner precis få en sista glimt av hennes ansikte innan elden tar det. Chockat stirrar jag på mina händer som är blodiga från mitt eget sår. Kraften går ur mig och jag sjunker ner på marken i samma sekund som kanonskottet för flickan skjuts.

Jag uppfattar ett gällt skrik och springer handlöst genom den glesa björkskogen. Brasan som bildat rökpelaren luktar fränt av bränt kött och jag hör en svävare närma sig. Bredvid brasan ligger en livlös kropp och min första tanke är att det är pojken som dött. Sen ser jag ett sönderbränt köttstycke och allt blod kring pojken och förstår att det varit fight.

”Who?” mumlar pojken som ligger framför mig. Hans ögon öppnas och avslöjar all smärta.

”Four.”

”Your name.” viskar hon tyst.

”Louis.”

”Please Louis, kill me.” pojkens ansikte förvrids av smärta och jag ser det öppna såret på hans bröstkorg. Jag backar och skakar på huvudet. Jag ville inte döda någon.

”No.”

”It does it easier for you to become a victor.” Lockar pojken strävt. Jag ser hans plågade min och höjer harpunen ovanför pojkens bröstkorg. Pojken slår upp blicken mot himlen och formar munnen till ett sista leende innan jag stöter vapnet i honom. 

---