fivedesiresandonedirection

Jag leker avspänt med en av de små knivarna jag hittat i Liams fickor.  Lägerelden knastrar fridfullt och speglar inte alls hur situationen är. Harry sitter med knäna uppdragna mot hakan medan han kastar nervösa blickar runt sig. Han har återfått sitt spjut och han pillar frånvarande på det. Jag ler och granskar honom lite mer ingående. Lockarna är såklart det första man lägger märke till. De trasslar sig och bildar en stor kalufs som liknar ett fågelbo uppe på hans huvud. Munnen är nästa sak, den är stor och tycks täcka halva ansiktet när han pratar. Stor näsa och klargröna, vakande ögon. Jag tyckte inte att han var snygg, inte över huvud taget. Bara någon som fångade allas blickar.

”Who’s still alive?” frågar jag och drar kniven längs min tumnagel. Harry rycker till när jag tilltalar honom och jag tar av mig glasögonen eftersom jag ändå kan se med hjälp av ljuset från brasan. Harry rycker på axlarna och fäster blicken på en extra stor stjärna.

”You, me, Kelly, girl from 6, District 7 and Tyra.” Mumlar han och kliar sig i hårbotten. Jag nickar och antar att han alltid haft stenkoll på våra fiender. Jag funderar en kort sekund och försöker samtidigt hitta stjärnan han kollar på.

”Kelly is definitely a threat.” konstaterar jag och smäller en mygga som landat på min arm. ”It was probably she who killed Hope.” fortsätter jag sakligt och snurrar kniven mellan fingrarna. Harry skakar långsamt på huvudet.

”I don’t think it was she who killed Hope.” Jag kastar en förbryllad blick på Harry som nu sitter med blicken fäst på mig.

”Who is it then?” frågar jag arrogant och höjer ett ögonbryn. Han rycker än en gång på axlarna och sänker handen mot påsen med torkade bär. Jag använder mitt knivtrick för att få honom att prata igen. Han rycker undan handen och ser på mig med en blandning av skräck och rädsla.

”You never going to believe this, but I think it was 6.” Viskar han efter ett snabbt ögonkast över axeln.  Nu är det min tur att rycka på axlarna.

”And? I can easily cut her.” Säger jag godmodigt och håller upp macheten framför Harry.

”No, she’s to clever. ” när han säger det fnyser jag bara. Harry förflyttar sig närmare mig och jag ger honom en långdragen blick. ”You don’t understand.” viskar han och ser sig än en gång om. Jag förstår inte riktigt varför han är så nervös.

”Take it chill, we’re going to be alright.” Sager jag och klappar honom kamratligt på axeln.

Ingen död. Alla i den färgranna huvudstaden måste vara otåliga så jag packar ihop mina saker för att förflytta mig några kilometer. Marken är mjuk och dämpar ljuden från mig när jag går. Hungern gnager i magen och gör mig påmind av att allt jag ätit de senaste dagarna var en skrumpen brödbit jag blivit sponsrad. Det prasslar till i busken bredvid mig och en hand täcker min mun. Jag skriker till men orden kvävs. När handen äntligen släpper vänder jag mig mot den som huggit tag i mig och ser till min förvåning att det är Chapman. Hans ögon är djuriska och han har strimmor av blod i ansiktet. Jag tvekar några sekunder innan ett leende sprider sig över hans ansikte och jag drar lättat efter andan.

”I’ve been looking for you.” Säger han överdrivet högt.

“Oh, really?” sager jag överraskat men ändå på min vakt.

“Yes, I want to show you something.” Jag ser misstänksamt på honom medan han rotar i sin ryggsäck efter det han vill visa. Jag tar försiktigt ett steg bakåt och fumlar efter den vassa träpinnen jag förberett som vapen. Fajten vid Ymnighetshoret ville jag inte ens veta av och hade sprungit allt vad jag hade till skogen och då inte fått något vapen. Hans ögon blänker till och han höjer en gigantisk kniv som nästan kan klassas som svärd mot mig. Hans ansikte flinar mot mig när han riktar vapnet mot mitt huvud. Jag tvekar inte en sekund och kör in pinnen i magen på honom. Han gurglar till och drar långsamt ut pinnen igen och kastar en mordisk blick på mig.

”You little bitch..” mumlar han och faller sedan ihop på marken.

”I’m so sorry.” viskar jag och samlar ihop hans saker för att fortsätta. Det dröjer tre minuter innan kanonen avlossas och jag försöker att låta bli att tänka på smärtan jag orsakat honom.