2. Our New Tributes
”He’s so handsome.” jag ler när jag hör viskandet bakom min rygg. Jag sveper vant fram på de breda gatorna och kollar intresserat in i butikerna. Det fanns så mycket som de erbjöd och jag gottade mig i tanken att jag hade råd med allt. Torget har redan börjat fyllas av folk, mest ungdomar eftersom det var dem slåttern gällde. Jag själv kände ingen oro, även fast jag skulle bli dragen skulle jag inte bry mig särskilt mycket, jag var uppfostrad till att kunna vinna Hungerspelen, det var mitt öde att delta. Helst hade jag velat att jag redan var 17 och beredd att delta, men jag var bara 15 och förnuftet sa att jag borde vänta tills jag var ännu starkare. Jag stämplas in i min fålla och går mot de främre raderna. Stolar är uppställda och jag tar en stol på första raden där jag rakryggad sätter mig ner. Jag var inte den som oroade mig för mitt utseende, jag visste att jag var omtyckt. Många beundrade mina blonda slingor som jag låtit fästa på den mest exklusiva salongen i distriktet för en symbolisk summa. Intresserat börjar jag lyssna på mannen som står på scenen, han pratar med stort engagemang och jag nickar medhållande. Han pratar om alla de gånger distrikt 1 tagit hem vinsten i Hungerspelen och han tar även upp de blodigaste ögonblicken i segrarstunderna. Ärligt så älskar jag det här, blodtörsten och striden, allt fascinerade mig. Trots allt hade jag sett på Hungerspelen sedan jag föddes och mina föräldrar har alltid pekat på vinnaren och sagt att det är jag en dag. Min utbildning var såklart toppklassig, man kan fråga mig vad som helst och jag svarar korrekt, i vilket ämne som helst. Jag unnande mig ett tag i tankarna på hur bra jag var men avbryts av en knuff i sidan av min bästa vän Sean.
”It starts now.” säger han och jag fäster blicken på de två glaskulorna som rullas in. På tre av lapparna står mitt namn och jag kan inte låta bli att hoppas lite på att det är jag som blir dragen.
”The female tribute for District 1 is Kelly Morgan.” jag ler och klappar händerna. Kelly tar sig spänstigt upp på scenen. Ingen vågar anmäla sig som frivilligt trots att hon bara är 13 år. Alla är rädda för henne, hon är lika blodtörstig som en tiger och inget verkar kunna stoppa henne. Kelly ställs upp på mannens vänstra sida, en sed. Kvinnan på vänster sida, närmast hjärtat och mannen på höger, styrkans hand. Mannen börjar rota i den andra skålen och han tar en lapp som ligger djupt ner i den. Han vecklar sakta upp den och höjer på ögonbrynen för att starta stämning.
”And our male tribute is Niall Horan.” jag hajar till när jag inser vad han sagt. Sean ser imponerat på mig och drar upp mig från stolen. Jag vinglar framåt några steg innan jag inser vart jag befinner mig och avslutar vinglet med ett bländade leende innan jag tar mig upp på scenen. Trots att jag var rätt så muskulös så var jag kort och kompakt. Den långa mannen fnissar lite när han märker att jag bara når honom till hakan.
”We have our new tributes, ladies and gentlemen!”
Pappa borstar lugnt bort lite koldamm från sin overall innan han tar av sig den och klampar in i huset. Han har kolstoft i mustascherna och jag hjälper honom att kamma ur det.
”Prepared for the reaping, son?” frågar han med bullrande stämma och jag nickar. Lika redo som alltid. Jag blev alltid så nervös i närheten av torget. Troligen berodde det väll på slåtterceremonierna som alltid ägde rum i spöregn. Jag drar på mig pappas oljerock och ilar ut i regnet. Det piskar mig i ansiktet och snart hänger mitt lockiga hår i stripor runt huvudet på mig. När jag går förbi bageriet fångar en söt doft av mandel och frasigt bröd in mig en sekund och jag ser längtansfullt in genom fönstret. Bagarsönerna rör sig vant kring ugnen, allihop hade klarat sig igenom varenda slåtter utom en som troligen skulle klara sig han också. Jag rycker mig ifrån fönstret och skyndar vidare mot torget där slåttern precis börjat. Högtalarna knastrar när namnet ropas ut.
”Harold Styles.” jag fryser till is inombords men lyckas ändå fortsätta gå. En väktare möter upp mig och flåsar att jag är sen. Jag fnyser bara som svar. Mina tankar går bara till pappa som sitter hemma framför Tv:n. Han måste ha svimmat vid det här laget. Jag dras upp på scenen bredvid Tyra, en flicka från min skola. Hennes ögon har redan börjat svullna av alla tårar som rinner ner för hennes kinder. I en vänlig gest drar jag henne intill mig och kramar om henne så att hon ska känna lite trygghet om det nu är möjligt, jag darrar ju själv som ett asplöv.
Eleanor tar min hand innan vi simmar upp till ytan igen. Hon höjer sin harpun över vågorna och jag ser en liten fisk vara spettad på den. Jag ler och kysser henne som för att visa att jag är stolt över henne. Hon besvarar kyssen innan hon börjar simma in mot land. Vi byter snabbt om och hon låter håret lufttorka innan hon flätar det i två flätor.
”You’re so beautiful.” viskar jag och tar hennes hand. Hon ler och säger något ohörbart tillbaka. Hon var perfekt på alla sätt och vis, det bästa jag hade.
Vi rör oss tillsammans upp mot centrum. Våra nakna fötter traskar vant över de mjuka kullerstenarna när vi närmar oss den tillfälligt upphöjda scenen. Eleanor stryker mig en sista gång över mina magrutor innan hon stämplas in och försvinner i mängden. Vi hade så många planer El och jag. Det var vår sista slåtter och när vi kommit igenom den så skulle vi gifta oss, så var det bestämt. Ceremonin börjar och jag följer den utan intresse, mina tankar uppfylls bara av Eleanor. När dragningen närmar sig låter jag i alla fall kvinnan på scenen få ett minimum av min uppmärksamhet. Hon vecklar upp lappen och hennes läppar början forma namnet.
”Eleanor Calder.” jag känner hur jag slits i två delar, vad fan hade hon sagt? El kastar en skrämd blick på mig innan hon förs bort upp på scenen. Jag hoppar vigt över staketet ut i mittgången och ser vildsint på alla tjejer som rör sig i flickornas fålla.
”Replace her, you bastards. Replace her!” alla stirrar konstigt på mig och jag känner att gråten är nära. Jag blir tillbakalyft av vakterna och inser att jag måste ha vett att hålla tyst om någon ska ersätta henne. Ingen anmäler sig frivillig. När killarnas lott dras så skriker jag rätt ut att jag är frivillig. El håller upp händerna mot mig i försvar men jag rusar upp till henne på scenen och tar dem i mina.
”Louis, I don’t want you to…”
”El. We do this together. It’s you and me, me and you like we ever wanted.” väser jag tillbaka.
3+ kommentarer? Tack för alla uppmuntrande kommentarer senast! Ska självklart tänka över min engelska ett extra steg.
Det var kapitel två, alla killar har blivit utvalda till spelen. Nedan hittar ni startlistan för årets tävlande.
Gash, jag känner på mig att den här novellen kommer bli sjukkkkt bra! Den är redan jätte spännande! :D Meeeer!!!
Jätte bra!:D haha OMG jag är minst :3 mihihi c:
Mer :D
Jättebra :)
Jag tycker du skriver jättebra! Men jag tror man måste vara ett thg-fan för att förstå.. Jag förstår typ ingenting /:
Jättebra!! Mera :))
Superbra, och engelskan var mycket bättre i det här kapitlet! :)
Snälla skriv mer, det är jättebra! :D
