fivedesiresandonedirection

Jag vinkade en sista gång till min familj som stod på perrongen. Chapman stod bredvid mig med ett sorgset ansiktuttryck men jag vågade inte vidröra honom i fall att han skulle ta ut sin sorg på mig. Hans käkar spänns och han går tyst bort till ett av de stoppade sätena som finns i tåget. Han slår sig ner och lägger armarna i kors. Jag följer hans exempel.

”We never going to see them again.” mumlar han. Jag nickar tyst, han hade redan gett upp.

”Maybe we can win this and then come home.” säger jag uppmuntrande.

”First, it can’t be We and second I want you to think a little bit about the chances that one of us wins.” Jag biter mig i läppen och slår ner blicken och han suckar. Trots att jag inte vill fundera på det så räknar jag in honom i en av dem som kommer dö vid Ymnighetshornet. Karriäristerna skulle klippa honom direkt.

”Do you two now each other?” frågar en mager kvinna som har kommit in i kupén. Hennes hud är märkligt duvblå och håret böljar ner i stora mörkbruna lockar. Jag nickar men undviker att stirra på henne alltför längre.

”Our parents use to meet sometimes.” ljuger jag och känner hur en lätt handsvett tränger fram. Kvinnan med den mystiska huden nickar och jag utnyttjar tystnaden till att försöka lista ut vad hon heter. Dörren öppnas på nytt och kvinnan vänder sig mot den nyanlända. En kort man, knappt 150 kommer in. Han har vågigt svart hår och spelande, gröna ögon. Det framgår tydligt att han varit med i ett av de svårare Hungerspelen. Hans blick har något sorgset över sig, troligen har han mist något mycket kärt.

”Inja.” säger han och jag minns plötsligt vad kvinnan heter. Inja, så var det. Han hälsar på oss som vår handledare och enda man vi kan lite på. Chapman ser förvirrad ut.

”Excuse me, but I didn’t catch your name.”

”Sest Ingo.” säger han kort.

Även fast jag är väldigt överrumplad och stolt kan jag inte låta bli att känna lite rädsla över det som ligger framför mig. Sätena är mjuka och varsamt stoppade för att bilda yttersta komfort. Det mesta av inredningen i tåget är gjord av Ettan, det var vårt jobb att göra det bekvämt och speciellt att bo i huvudstaden. Kelly slår sig ner mitt emot mig, hennes vanliga rynkning på näsan är där också. Hennes blick försöker hela tiden slå ner min i golvet men jag behåller den fäst på hennes genomskinliga blåa ögon. Våra blickar bryts inte förrän vår eskort går emellan oss för att sätta sig på sätet bredvid Kelly. Vi har precis fått veta att han heter Chris när dörren öppnas och en senig kvinna kommer in. Hon har svart hår som faller i tunga lockar över ryggen. Över ena kinden har hon ett ärr som drar uppmärksamheten från hennes enda, klarblåa öga. Jag vet precis vem det är, Tiara Paza. Vinnare av det 58:e Hungerspelet, där tog hon hem segern trots att hon bara var tolv år gammal. Jag räknar snabbt ut hennes nuvarande ålder i huvudet, 24år. Pappa hade suttit och förhört mig på alla Ettans vinnare genom tiderna, vilket inte var få. Hon var en av dem som stått ut mest. Dels på grund av sin ålder, dels på grund av att läkarna inte kunnat fixa till hennes ansikte efter spelen. Hon ser väldigt högdragen ut där hon står, händerna vilar mot höfterna och hennes enda öga granskar vilt omgivningen.

”Like you already know I’m the new mentor. I will guide you till you are the victor of the game. You are victors, right?”

Kelly och jag nickar häftigt. Tiara ler och vänder sig med en svepande rörelse mot Kelly.

”You can’t be old.” Kelly ruskar på huvudet.

”13, ma’m.” svarar hon och sträcker på nacken. Jag himlar med ögonen.

”And you are round 15 maybe?” jag nickar och hon skakar på huvudet. ”It’s incredible that no one signed up as volunteer for you." Jag sväljer hårt, det har hon rätt i. Distrikt 1 brukade ha högvis med frivilliga, Kelly hade inget emot att bli utvald men jag var mer osäker i den frågan. Jag kanske inte skulle ha skrutit så mycket om mina talanger.

”But before we do something else I think we need to taste the lovely food.” säger Tiara med ett snett leende.

Framför mig så står fyra tallrikar staplade på varandra. En liten för sallad, en stor för varmrätt, en djup för soppa och en bägarlik för något som de kallade glass. En liten klocka ringer och jag rycker till när dubbeldörrarna slås upp och flera vagnar med ångande grytor rullar in. Alla vid bordet reser sig och går fram för att ta för sig. Osäkert går jag fram och känner hur flera tusen dofter slår emot mig. Det var bara ett fåtal av rätterna jag kände till, en gryta med kyckling, helstekt anka och fisk, sallad med stora rädisor i och lite till som jag kände ändå kunde finnas hemma i Tolvan. Personerna runt omkring mig börjar ogenerat ta för sig och jag söker med blicken efter Tyra. Hon tvekar framme vid en stor skål sås. Jag ler och tar upp sleven för att ösa på lite sås på hennes tallrik.

”Just as well if we eat.” säger jag och hon skiner upp i ett litet leende för att börja plocka för sig av det som finns på bordet. Jag själv bestämmer mig för att gå på det säkra och tar bara saker jag känner igen hemifrån. Det slutar med en väldigt liten portion.

”Should you only have that little?” frågar Effie som står bredvid mig. Hennes gröna hår påminner om missfärgad sockervadd. Jag nickar och hon skakar då på huvudet.

”Dare try.” säger hon gällt och öser på av en mystisk pudding.

”What’s that?” frågar jag.

”Cow-tale-pud.” svarar hon enkelt och går vidare. Så diskret som möjligt skrapar jag av lite av puddingen men behåller tillräckligt för att hon inte ska märka det. Hennes ord ringer ändå kvar i huvudet på mig, våga testa. Det slutar med att jag letat upp några helstekta hasselmöss, friterade grisknorrar och iller marinerad i apelsinsås. Lika bra att äta när man hade chansen. Vi skulle uppenbarligen svältas snart ändå.