fivedesiresandonedirection

Det känns som om de noppat bort större delen av mina ögonbryn och huden bränner runt min haka. Mina två stylister cirklade runt mig där jag satt i stolen samtidigt som de pratade konstant. När de frågade saker gav jag dem bara korthuggna svar som de inte fick ut mycket mening ur.

”Beredd att se dig själv?” frågar en kort, knubbig man som har lila hår och orange ögonskugga. Jag nickar stelt och han vrider upp mig mot en spegel. Jag blir inte chockad. Spegeln förser mig inte med chock eller överraskning, jag ser nästan lika dan ut fast de har ansat ögonbrynen och rakat bort mitt korta stubb, eller snarare frätt bort det. Alla mina småsår på händerna är borta och håret ligger perfekt slungat över mitt huvud.

”Tjusigt.” säger jag kort och stylisterna slår ihop händerna av förtjusning. De hjälper mig sedan att resa mig och lämnar mig ensam. En lång man kommer in, han har orange hy, mörkrött hår och lila nagellack. Trots att han ser så motbjudande ut låter jag honom granska min nakna kropp. Efter tio minuter så knäpper han med fingrarna och dörren öppnas igen. Istället för ett ställ med kläder kommer stylisterna inbärande på en stor hink lera. Jag kastar en skeptisk blick på den ljusbruna sörjan som finns i hinken och designen fångar upp en liten klick på sitt pekfinger. Han hummar för sig själv och gnider leran mellan fingrarna. Efter en stund av hummande rullning så tar han en handfull och går fram till mig med den. Stylisten räcker mig ett par tajta kalsonger som jag snabbt drar på mig innan den orangefärgade mannen börjar kleta leran på min kropp.

”Vänta nu, vad är det där bra för?” frågar jag och mannen ler finurligt.

”Leran anpassar sig efter din kropp när jag lägger på den, den kommer återge din kropp fast i stenform.”

”Men hur ska jag kunna röra mig när den väl stelnar?”

”Den är fullt flexibel, det går att röra sig både upp och ner, fram och tillbaka.” Han ler och placerar ännu en handfull lera på min mage. Jag nickar och bestämmer mig för att stå stilla, han var trots allt den som skulle veta vad han gör.

”Herregud, vi måste göra något åt utväxten!” utropar min ena stylist som är en trind liten kvinna med smörgult hår och opererad mun. Jag himlar med ögonen, jag hade varken tid eller pengar för att fixa håret. Färgningen kom från ett misslyckat experiment innehållande valnötsolja som vägrade gå bort. Kvinnan drar omilt i mitt hår medan hon försöker fixa till det.

”Auch, det gör ont.”

”Vill man bli fin, lider man pin.” säger en annan kvinna som fixar mina tånaglar. Jag himlar med ögonen och fångar en liten ställning som rullas in i rummet. Det är en ensam klänning på den. Stylisterna fnittrar högljutt när de får syn på vagnens innehavare. En mager man med ett märkligt utseende, jag kan beskriva honom med ordet färgpalett. Han ägnar mig inte en blick den första kvarten men när det väl kommer till klänningen så börjar han intressera sig.

”Distrikt 5, kraft.” säger han tankspritt. Jag nickar och han tar av klänningen från sin galge.

”Atomer och annat.” han frågar det inte utan vinkar mig bara till sig.

”Något som passar din profil, något kort och sexigt som samtidigt förknippar dig med molekylerna hemma. Något som framhäver Dig.” säger han lite överdrivet och jag himlar åter igen med ögonen. Han var verkligen knäpp. Efter att ha granskat min sminkning och frisyr ber han mig att kliva i klänningen som enkelt dras upp och fäst i ryggen. Från en annan galge tar han ett rutnät av små klot och cylindrar. De påminner om en fjantig version av atombyggen. Den stela delen av klänningen visar sig vara en arm som han försiktigt trär på.

”Fulländat.” Han vänder mig mot spegeln. ”Den store Uno har lyckats igen.”   

Jag stryker nervöst mitt hår över ena axeln. Framför mig står en lång slank kvinna med mintgrön hud. Hennes ögon är starkt rosa och jag kan inte låta bli att tänka på en orm. Huvudstaden var alltför modern för mig, jag var van vid de gröna skogarna hemma i distrikt 7. Slåttern hade skett i ett dis, vårt distrikt var inte kända för sina många frivilliga och jag hade fått ta ett hastigt farväl av mina föräldrar och syskon. Mina tankar avbryts av att kvinnan muttrar något åt mina såriga händer och slitna hår. Jag rynkar på näsan åt henne när hon cirklar runt mig och pratar om hur vi bäst kan få mig i fin form igen för invigningsceremonin. Själv är jag inte särskilt intresserad av hennes prat, hon var inte värd något i mina ögon. När kvinnans prat blir alltför enformigt glider jag in i tankarna igen. Det hade varit en chock när Chapman tagits ut som manlig spelare, han var en av de många pojkar jag lagt ögonen på genom åren. Det var sån jag var, jag gillade att drömma mig bort och fantisera om olika förhållanden med olika personer. När jag märkt att han blivit utvald hade jag i alla fall bestämt mig för att han inte var värd mer än träflis längre, han var min fiende nu.

Kvinnan knäpper med fingrarna och en ställning rullas in. Hon hakar av en vacker långklänning som ser ut att vara formad av virvlande höstlöv. Den hade starkt anknytning till distriktet och ärligt talat älskade jag den. När jag rörde mig frasade den lätt, precis som löv ska göra. Trots att Distrikt 7 inte var ett av de mest exklusiva distrikten så hade vi en duktig designer. I risk för att klänningen ska gå sönder så sminkar de mig upprättstående och jag njuter av att få bli ompysslad för en gångs skull, det var lika bra att ta vara på stunden. När allt är klart håller de upp en spegel framför mig och jag blir nästan skrämd över hur vacker jag blivit. Mitt hår som egentligen var stripigt och sliten låg i tjocka vågor längs med ryggen och luggen vad ansad och låg perfekt över min panna. Designen nickar gillande och fäster en sista detalj i håret på mig innan jag förs ut i korridoren och mot platsen för invigningsceremonin.