fivedesiresandonedirection

Jag petar ofokuserat i maten medan jag lyssnar på Sest och Injas eviga dravel om hur bra och speciell huvudstaden är. Egentligen skriker min mage efter mat men mina tankar tar större plats än magen just nu. Allt hade hänt så fort, Sest hade varit på mingel nästan direkt efter ceremonin och han sa att det såg hyffsat ljust ut. Chapman som jag förstått var ganska blyg i närheten av andra människor sitter och skruvar lätt på sig i stolen, han var väldigt snäll mot mig egentligen, han verkade förstå att jag längtar hem.

”Take a little more.” säger han uppmuntrande och skjuter fram brödskålen mot mig. Jag tar osäkert upp en tjock limpa från Nian och börjar osäkert tugga på den. Den smakar gudomligt och verkar väldigt färsk. De stod ju för alla spannmål och all säd så det var inte så konstigt att den var så kraftig. Chapman håller vänligt fram ett annat bröd mot mig, jag känner väl igen den avlånga biten av torftigt bröd. Sjuans illa omtalade limpa.

”Try, it tastes home.” säger han och bryter en liten bit som han räcker till mig. Försiktigt tar jag emot biten och stoppar den i munnen. Han hade haft rätt, brödbiten smakade skog. Inte som träden utan mer en smak av koda och granbarr. Jag nickar gillande och vi beslutar oss för att dela på resten. Trots att Chapman var så snäll och hjälpsam kändes det ändå som om allt han gjorde bara var ett spel. Ett spel som i slutänden lämnade mig ensam kvar. Död.

Vår handledare ställer sig bredbent vid ena änden av bordet. Min och Hopes blick dras dit och hon öppnar munnen för att börja tala.

”Training tomorrow. I want you to really show the instructors what you can do and let the others be impressed by your strength. We put up a brief schedule here and now, as you can then take advantage of inside the training hall. What are you good at, Miss Samey?”

”I am skilled with knives and other short weapons.” säger hon snabbt och jag ser att hon har pärlor av svett i nacken.

”Make sure you get to test a bow or learning to use a spear or similar. What about you, Mr. Payne?”

”Sledgehammers is my strongest side.” svarar jag och sträcker lite på mig. Unas blick gjorde direkt att man börjar känna sig obekväm i sig själv.

”Sounds good, can you handle a spear?”

”Quite good.”

”Keep it up and concentrate on the more theoretical stations, both of you. We all know that District 2's weak point is the theoretical subjects.” Hon ler syrligt och sveper ut från matsalen. Hope ställer sig också upp och går därifrån hon med. Jag sitter ensam kvar i matsalen tillsammans med eskorten och tre avoxer.

”You’re trained, I’m, right?” frågar den lilla rödhåriga man som varit min och Hopes eskort, Leer. Jag nickar kort och ser ner i bordet.

”I do it for my girlfriend, Dani.” säger jag syrligt och reser mig jag också. Nickar kort åt honom och går ut.

Jag lyssnar spänt på kvinnan som visar sig vara befäl under träningen. Hon heter Atala och ser ut att kunna vinna vilket Hungerspel som helst. Hennes fötter tar henne lätt fram över golvet utan att avslöja henne med minsta ljud och hennes blick verkar vara fäst åt alla håll samtidigt. Osäkert ser jag mig omkring för att spana in de andra deltagarna. Förvånansvärt nog är jag en av de längre, men självklart en av de tunnaste. Karriäristerna lägger genast beslag på vapenstationerna så jag och Tyra rör oss mot knopstationen. Tyra visar sig vara en riktig fena på knopar och hon visar stolt för mig hur jag ska göra för att få till en extra stark löpknut.

 

”Everybody is so… big.” mumlar hon. Jag nickar tankspritt. Lilla Tyra är kanske runt 140cm och är då kortast av allihop. Efter henne kommer pojken från Ettan och pojken från Elvan. Min blick dras till vapenstationen där Distrikt 2 övar med sina vapen. Flickan, som jag tror heter Hope, kastar skickligt en kniv som träffar dockorna på de exakt utmärka ställena. Hon får en knackning på axeln av sin manliga version och han slungar iväg en slägga som alldeles säkert väger minst 20 kilo mot dockan. Den slås omilt omkull och motvilligt börjat min hjärna arbeta upp en bild av att det är jag som är dockan. Flickan från Sjuan har ljudlöst slagit sig ner en bit från mig och Tyra. Hennes tjocka lugg täcker större delen av ansiktet men jag hasar ändå närmare.

”7, I’m right?” frågar jag utan att förvänta mig svar. En kort nickning.

”I just wanted to say that your dress was amazing.” Vad fan höll jag på med? Spelen gick inte ut på att bli kompis med alla andra. Vi skulle för tusan ha ihjäl varandra ute på en okänd arena. Hon biter sig i läppen och nickar igen. Smart av henne att inte ta kontakt med någon. Tyra petar på mig och informerar om att hon går vidare mot camouflagen. Jag nickar och följer stapplande efter henne, vilket resulterar till att pojken från Ettan frågar om vår handledare delar med sig av sin sprit. Tyra trycker in sin armbåge i min sida.

”Harry, it's not worth trying to flirt. Everyone is too busy with themselves.” jag nickar och kan inte låta bli att le lite. Jag kunde inte gärna säga som det var.  

Jag tar mig smidigt runt i träningshallen. Instruktörerna överröser mig med beröm över min stora kunskap om överlevnad och det gör bara att jag presterar ännu bättre. Kelly håller sig avsiktligt ifrån mig och jag håller mig från henne. Vi var naturliga fiender och egentligen längtade jag efter att svinga en yxa i pannan på henne, men det uttryckte jag inte gärna under middagarna när vår känsliga eskort hörde på. Vapenstationen är den jag vistas mest i, jag har lätt för att slåss med korta vapen som inte har så lång räckvidd men det går hyfsat med spjut och svärd också. Deltagarna från Distrikt 5 och 12 är också där. Pojken från Tolvan klarade hyffsat av att slänga en slägga trots sina spinkiga ben. Jag ville egentligen ge honom en komplimang men undvek det, han var mitt offer redan trots att han kunde vara värd att skapa en pakt med. Tänk att tanken ens kom upp i mitt huvud, bilda pakt med någon från Tolvan, värdelöst. Men han kunde ju vara så dum att han beskyddade mig i slutändan. Vi får se. Den som fångade mina blickar bäst var flickan från Femman som jag sett skapa otroliga kraftfält av lite allt möjligt hon lyckats samla ihop i lokalen, hon kunde absolut bli användbar trots sin smala kropp.

 

”Nice throw.” berömmer jag när hennes kniv träffar en trätavla tio meter bort. Hon ler ett svagt leende och går för att hämta kniven, inte särskilt pratglad alltså.

”I’m Niall.” presenterar jag mig och sänder av ett bländande leende. Hon fnyser bara åt mig och marscherar bort mot växtstationen. Jag studerar människorna i lokalen, det var viktigt att ingå i en stark pakt. Kelly var självklar och jag skulle gärna ha med Distrikt 2 och 4. Vi var karriäristerna. Min black fastnade på Fyran som är borta vid kamouflagestationen. De fnissar och kletar ner varandra med lera och löv, jag suckade. Typiskt att det skulle finnas ett kärlekspar mitt i allt. De visste nog redan att de skulle dö så fort de släpptes ut på arenan. Dumma människor.

Jag och El går tillsammans bort till vapenavdelningen. Den guldlockiga pojken från Ettan är där och han verkar följa oss med blicken. Vi plockar upp varsin harpun och ställde oss mot varandra.

”None too dirty tricks.” varnar jag Eleanor och hon ler klipskt. Vi börjar röra oss runt varandra och jag håller hela tiden ögonkontakten med henne för att vara beredd på alla hennes drag. En nysning från den blonda pojken får mig att tappa koncentrationen för en fjärdedels sekund men genast har jag harpunskaftet i sidan och faller handlös till golvet.

”A little more attention if you excuse.” säger Eleanor och hjälper mig upp på fötter. Jag ler och går till anfall mot henne. Hon parerar skickligt och får ner mig på golvet igen.

”Protect your knees.” säger hon enkelt och hjälper mig upp för andra gången. Jag skakar på huvudet och ler brett. Det var min Eleanor. Hon kunde alltid överraska genom sina många stridstekniker. Vi slåss en stund innan en signal meddelar att dagen är slut och det är dags att avsluta. Vi ställer tillbaka harpunerna och går hand i hand tillbaka mot våra salar. 

---