fivedesiresandonedirection

Avox: person som av skilda anledningar fått tungan avskuren och blivit stum. Denne ska ta hand om spelarna och får bara utföra order, inte småprata. 

Träningscentret: platsen där alla spelare och deras mentorer bor. Det finns tolv våningar och du bor på den våning som bär spelarnas respektive distriktsnummer. 

Ensam med spelledarna: här får spelarna ensam visa upp sina talanger för Spelledarna. Spelledarna delar sedan ut poäng (1-12). Poängen gör att spelarna lättare får sponsorer. Mer poäng, mer sponsorer.

Spelledarna: De som sköter spelet. De styrs av ett överhuvud och han heter Seneca Crane (Hungerspel 71-74).

---

 

Lakanen smeker min nakna kropp medan jag vrider och vänder mig i sängen. Månens mjuka strålar faller in genom det gallarförstärkta fönstret och lämnar en skugga av stänger över mig. Rummet jag blivit tilldelad i träningscentret gjorde mig nervös, riktigt nervös. Alla som rörde sig runt mig var så strama och utstrålade självförtroende, tvärtemot från mig. Jag hade snabbt blivit ett mobboffer, om man nu kan uttrycka det så. Speciellt pojken från Distrikt 1 stör mig. Hans blonda hår som sveper perfekt över huvudet framhäver hans blåa ögon, hans vackra blåa ögon. Nej, jag får inte tänka så. Det är inte läge att göra det. Trots att jag aldrig erkänt det för någon, inte ens min pappa, kan jag inte neka det jag är. Varje gång jag ser de muskulösa pojkarna från de större distrikten slår mitt hjärta lite extra fort. Speciellt pojken från Ettan, han var så vacker men en riktig skitstövel. Under träningen hade han gett mig konstiga blickar som jag inte kunde avgöra var fulla av förakt eller intresse. Men det var väll bara mina vilda fantasier som ville att han skulle visa intresse för mig. Jag är bara en smutsig pojke från Distrikt 12 som tror att jag är något, men egentligen är jag inte mer än dammet som svävar i luften hemma. Det fanns inte en chans att jag skulle överleva förbi Ymnighetshornet, det går bara inte. Jag vänder på mig ännu en gång och fortsätter med att stirra in i den vita väggen.

Jag lägger mig på rygg och fäster blicken i taket. Gång på gång går jag igenom listan i mitt huvud över vilka jag skulle kunna tänka mig starta en pakt med. Kelly, Tvåan, Flickan från Femman, och mot min vilja pojken från Tolvan. Såklart kunde jag inte berätta det för någon, de skulle bara skratta och säga att den planen var idiotisk. En från Tolvan liksom, han skulle dra oss alla i döden direkt. Plus att jag och Kelly tilldelats direkta order om att döda de från Elvan och Tolvan direkt eftersom det skulle bespara dem massor av lidande. Jag ville inte strida mot Tiaras order men det kunde bli svårt att låta bli eftersom den pojken hade en riktigt bra kraft i överkroppen. Han hade också kastat ett fåtal långdragna blickar på mig, det hade legat något drömskt i dem, något som inte gick att placera inom annat än en sak. Kärlek. Jag hade sett den blicken hos alla tjejer som någonsin spanat in mig, alla hade samma blick av längtan och hopplöshet. Jag hade hört talas om den sortens kärlek som pojken tycktes känna, men aldrig sett den in action riktigt. Jag sväljer och lägger mig på sidan, det var dags att fokusera nu.

Jag vaknar med ett ryck och märker att en avox står vid fotändan av min säng. Han ser skrämd ut men rör sig inte ur fläcken.

”Sorry, you can leave.” mumlar jag och han nickar kort och går ut. Jag glider ur sängen och drar av mig det tjocka flanellnattlinnet som jag blivit tilldelad tidigare i veckan. Mina kläder ligger prydligt vikta vid fotändan av sängen och jag förstår att det är det den rödhåriga pojken hållit på med. Jag tar snabbt på mig de svarta kläderna och går rastlöst runt i rummet för att försöka lägga upp ett träningsschema för dagen. Det skulle nog vara bra om jag lärde mig lite mer om ätbara växter och knopar och annat sådant som faktiskt skulle kunna betyda döden om man inte visste något om det, och sedan skulle jag nog ta mig till vapenavdelningen för att se om jag kunde hantera något av de vapnen som erbjöds. Avoxen knackar på dörren igen och för mig bort till matsalen. Frukosten är lika pampig som vanligt och jag tar generöst för mig. Första gången jag sett all mat så hade jag förstått att det inte skulle leda någon vart att vara kinkig, och att det var bäst att ta för sig av allt. Thom sitter redan till bords och jag tar platsen mitt emot honom.

”You babysatt my sister once.” säger han lågmält. Jag tänker efter en stund och nickar sedan långsamt.

”Is your little sister named Yum?” han nickar och jag spetsar ett helt ägg på gaffeln.

”She liked you.” säger han och lägger ner sina bestick. ”and I liked her, but now I never going to see her again.”

”Don’t say so, you’ve a chance.” säger jag och känner hur det hugger till av lögnen. Thom ler.

”Do you really think so?” han skiner upp lite och jag nickar sammanbitet.

”Yes, we all have.”

Jag såg på Louis medan han skickligt prickade in de flesta växterna. Han var påläst under det området trots att vi knappt hade någon skog hemma i distriktet. Han ler ett strålande leende mot mig och jag ler matt tillbaka. Ju närmare spelen vi kom, desto mer illa till mods blev jag. Jag stod inte ut med tanken på att någon skulle döda honom, tanken på att jag inte skulle stå där bredvid honom och se honom dö. Han lägger armarna kring min midja och lyckas få mig att tänka på annat. Atala samlar ihop oss och informerar oss om hur mötet med spelledarna kommer gå till. Pojken blir uppropad först och sedan är det flickans tur, Distrikt 1 först, 12 sist. Vi samlas ihop i ett trångt förrum och alla verkar vilja hålla sig så långt ifrån varandra som möjligt, stämningen är spänd och jag ser upp i Louis grågröna ögon.

”You will strike them with astonishment.” viskar han ner i mitt hår. Jag nickar.

”You to.” han ler och låter sina läppar möta mina. Det blir ingen långdragen kyss men vi drar till oss några av de andra distriktens blickar, pojken från Tvåan såg ut att vilja springa ut ur rummet. Han hade troligen någon därhemma som saknade honom, och någon som han kämpade för.

Jag lägger beslag på en av de få metallstolarna som de trängt in i rummet och sitter sedan tankspritt och gungar med benen. Mina fingrar stryker över det lilla märket som jag tatuerat in på vänstra armen. Märket är om man kollar extra noga ett litet päron. Många kunde väll fråga sig varför jag hade det och förklaringen blir att min vän Julia tillhörde en av de lite mer förmögna i distriktet och hon hade fått tag på en bläckflaska från sin pappa. Under kvällen hade vi suttit med nålar och tatuerat in varsin frukt för att visa vår vänskap jämtemot varandra. Det låter säkert töntigt i många andras öron men det betydde mycket för oss, trots att hon fick en rejäl utskällning när hennes pappa kom på oss med det dyra bläcket. Timmarna går och lokalen töms allt mer. Maya kommer och ser frågande på mitt bandage jag har runt högerhanden.

”I fell when we trained.” ljuger jag. Sanningen var den att jag under natten fått ett anfall av klaustrofobi och slagit handen så hårt jag kunnat mot badkarskanten. Det hade knäckt till ordentligt och läkaren hade sagt att det blivit en spricka i handen. Mig gjorde det inget, även fast jag visste att det skulle kunna kosta mig avsevärda poäng.

”District 6, Ella Sundstrom.” ropar Atala ut i högtalarna som sitter i taket. Det knastrar till och de stängs av igen.  Jag reser mig sakta och går genom den fullpackade lokalen och fram till den lilla dörren längst bort. Den öppnas och jag kliver in i träningshallen. Spelledarna sitter uppradade vid ett långt bord och följer ointresserat mig med blicken. Jag går fram avdelningen med rep och ribbstolar för att börja klättra. Smidigheten var ett av mina bästa vapen. Snabbt börjar jag klättra upp för den extremt höga ribbstolen och tar mig skickligt med hjälp av repen över till en klättervägg. Spelledarna kastar bara enstaka blickar på mig och snart intresserar de sig bara för sina skålar med mörkröda körsbär. Precis när jag ska svinga mig ner för repen känner jag hur en lätt darrning går genom min kropp. Darrningen blir kraftigare och kraftigare tills jag inte kan kontrollera den längre. Det svartnar framför ögonen och jag tappar taget om repet. Min kropp slår hårt emot golvet och jag känner smärtan blanda sig med vibbarna som går genom min kropp. Allt gör förfärligt ont. Dova dunsar av människofötter sprider sig i salen och jag rullas upp på en brits som sedan bärs ut.

~

Jag vaknar tillbaka i mitt rum i träningscentret. Lakanen är nytvättade och mina kläder ligger på sidan av sängen. Kroppen darrar fortfarande smått men jag har kontroll på mina sinnen igen. Utanför fönstret håller det på att skymma och jag sätter mig upp för att försöka få kontakt med någon. Jag drar på mig kläderna igen och tassar ut i korridoren. Den är svagt upplyst av ledlampor i taket och jag följer vant vägen fram till matsalen.

”How are you?” Amerys röst träffar min ryggtavla och jag vänder mig om. Han håller en bit bröd i handen och ler snett.

”Better, I guess.” svarar jag ärligt och går fram till bordet.

”It's already off succumbed, thats why I saved this for you.” han räcker fram brödet som jag inte riktigt känner igen. Han ler lite bredare och pekar på brödet som nu kläms mellan mina fingrar.

” District 1, it tastes sour, Kin said it is a fruit called orange. Have never heard of it but I thinks it tastes really good.” jag nickar och biter lite i det sega brödet. En skarp, syrlig smak sprider sig på min tunga och jag känner hur det pirrar till i kroppen.

”Good, huh?” frågar Amery och jag nickar häftigt, det måste vara bland det godaste jag någonsin ätit. 

---