fivedesiresandonedirection

”Besök.” säger doktorn och öppnar dörren. Louis och Zayn kommer in först och jag ler mot dem. Efter dem kommer Fiona och Cassidy som har Liam och Harry i släptåg. Jag försöker le glatt men det slutar upp med en ful grimas.

”Hej alla.” säger jag matt. De ställer sig kring sängen och Cassidy sätter sig på sängkanten.

”Vi hann inte köpa blommor.” skojar Harry och skrattar till. 

Jag sitter på den obekväma pallen bredvid Nialls säng. Klockan på väggen visar tio över tre så jag måste ha suttit i nästan fem timmar. Niall sover lugnt bredvid mig och jag följer hans bröstkorg med blicken. Han ser så ynklig ut där han ligger med blåmärken lite varstans, bandage runt huvudet och armen samt slutna ögon.

”Vi kommer då alltid behöva se efter dig.” mumlar jag och Niall grymtar till i sömnen. Jag ler och placerar händerna i knät.

”Te?” Harry kikar in och jag nickar. Han placerar teet på Nialls sängbord och vänder sig för att gå.

”Kan du inte stanna, det är ju inte precis mycket att göra här?” frågar jag.

”Nej, jag fick bara komma in för att lämna teet. Doktorn har ett getöga på oss.” Harry skrattar och blänger tillgjort på mig. Jag skrockar till jag också och hör dörren gå igen. Teet på sängbordet ångar härligt varmt och jag tar en stor klunk. Inget kvalitétste med tanke på sjukhusets torra servering men det värmde härligt i magen.

”Fick du inga scones till?” den irländska stämman får mig att hoppa till. Niall ligger med blicken fäst på mig.

”Nej, tyvärr.”

”Synd, det hade varit gott.”

”Aptiten tog han inte ifrån dig i alla fall.” ler jag och ställer ner koppen igen.

”Du känner ju mig, den sitter etsad djupt ner i magen.” han ler också. Vi sitter tysta en stund. Teet dricks upp och klockan segar sig framåt. Vi nämner inget förrän den släpat sig fram till tjugo i fyra.

”Varför slutade du, egentligen?” frågar jag.

”Jag stod inte ut. Jag är trött på att inte vara uppskattad. Harry är den flirtiga, Zayn den mystiska, Liam den smarte och du den hystersikt roliga. Jag är bara…”

”…du.” avslutar jag. Han nickar.

”Du vet att jag alltid sagt att jag inte tar åt mig av det som skrivs på Twitter, Facebook eller Tumblr?” jag nickar och låter honom fortsätta. ”Det är inte riktigt sant. För varje mening eller fras som skrivs om mig så mår jag dåligt och känner en liten tagg i hjärtat. Jag saknade tiden då jag bara var Niall Horan, inte Niall Horan från One Direction. Du ska inte missuppfatta mig och tro att jag inte tycker om er, det är mer själva baksidan. Så jag tänkte att jag kunde ta en liten paus och bara vara Niall Horan igen. Men det resulterade inte i mycket.”

”Du mötte Cassidy.” klämmer jag in.

”Det såklart.”

”Niall, när vi gav oss in i det här visste vi att det skulle bli svårt, jobbigt, hemskt och alldeles underbart. Vi visste inte hur det skulle gå, jag skulle lika gärna kunnat sälja korv på den lokala arenan.” börjar jag med ett skratt. ”Men en sak vi visste var att vi skulle göra det tillsammans. Kom du ihåg när vi försökte komma på ett bra namn?” Niall nickar stilla.

”Niall and the potatoes?” säger han med ett litet leende.

”Precis, bara du kommer på något sådant.”

”Ja.”

”Men när Harry sa One Direction, vad var vå reaktion?”

”Vi tyckte alla att det var bra.”

”Vi valde samma riktning, vårt namn visar oss vart vi är på väg. Men när du slutade har vi inte kunnat vara One Direction längre. För en av de människorna som kastade sig in i kändisvärldens gåtor med oss har brutit sig fri och hittat en senväg. Niall vi måste gå i en riktning igen, och det är väldigt svårt utan dig eftersom du är en av de fem vägarna som flätar ihop den.” Niall vänder på sig och förflyttar blicken upp i taket. Han suckar och sluter ögonen.

”Louis?”

”Ja.”

”Kan jag fråga en sak?”

”Naturligtvis.”

”Kan man spola tillbaka tiden, det verkar gå att göra vad som helst i din värld.”

”Nej, man kan inte spola tillbaka tiden, inte ens i min värld.”

”Synd, för jag skulle verkligen vilja spola tillbaka till den där gången på scen när jag kollade på dig och du tog ett djupt andetag för att berätta en stor nyhet. Den gången du kastade en sista sorgsen blick på mig och sa att jag hade något att berätta. Minns du det?”

”Kommer aldrig glömma.”

”Jag tvekade mycket den dagen.”

”Jag förstår det.”

Det blir tyst från hans säng igen. Tillslut så öppnar han munnen igen.

”Du Louis.”

”Ja Niall.” säger jag tålmodigt.

”Finns det fortfarande plats på den femte vägen?”