fivedesiresandonedirection

”Är du där?” frågar jag tålmodigt.

”Ja, jag är här.” svarar Niall på andra sidan luren.

”Hur mår du?” frågar jag så neutralt som möjligt.

”Skit.”

”Vad har hänt?” frågar jag.

Jag packade ner det sista i väskan och lyfte ut den i hallen. Sviten var långt ifrån så välpressad som när vi kom och jag passade på att ta en runda för att plocka upp godispapper och lägga tillbaka kuddarna i soffan. Ingen av oss hade varit inne i Nialls rum sedan han stack så jag kikade in för att se att allt var i sin ordning. Rummet var nästan kliniskt rent. Överkastet hade inte ett väck och gardinerna var fråndragna. Jag log, typiskt Niall att städa det sista han gör. Han avskydde verkligen att lämna det skitigt, trots att vi försäkrade att vi beställt genomgående städ. För att försäkra att han inte glömt något drar jag ut alla lådor och öppnar garderoben. Allt är rensopat och det finns inte en pinal han skulle kunna tänka sig glömma. I ett sista försök lägger jag mig på mage och kastar en blick under sängen. En mörk skugga fångar min blick, jag sträcker in handen och fångar upp saken som ligger där. Det är en liten bok, ett halvt A4papper stor, med läderpärmar. Jag bläddrar igenom den och finner sida efter sida med text. Ibland så finns små bilder illustrerade i hörnen. När jag kollar närmare på dem förstår jag att det är scener från vårt vardagsliv och våra konserter. Boken Kan inte vara annat än en dagbok.

Jag slängde upp handbagaget på bagagehyllan och satte mig sedan intill Harry. Han trummade nervöst med fingrarna på armstödet och jag såg allvarligt på honom.

”Vad är det?”

”Inget.” mimar han som svar. Jag suckar, nej verkligen inte.

”Det är ganska uppenbart att det är något.”

”Jag trodde han skulle komma.”

”Vem?” frågar jag även fast jag redan är 99% säker på vem han menar.

”Niall, jag trodde aldrig att det var på riktigt.” jag suckar och lägger min hand på Harrys så att trummandet upphör. Jag förbreder mig för att säga det jag aldrig velat säga.

”Harry, det är dags att glömma honom.”

Jag stirrar på Louis. Jag kan överhuvudetaget inte fatta vad han har sagt. Hur jag än försöker får jag inte fram något, utan fortsätter bara stirra. Louis lutar sig tillbaka och släpper min hand, hur kunde han?

Jag fäster blicken ut genom fönstret. Planet börjar rulla och jag stålsätter mig för det lilla hoppet upp i luften. Min flygrädsla är så gott som bortblåst men när de varnats inne på flygplatsen om att banorna var halkiga kryper sig obehaget på igen. Liam som sitter bredvid mig har tagit fram något litet ur sitt bagage och jag lutar mig mot honom.

”Vad är det där?” frågar jag.

”Inget.” svarar han och låter den lilla boken glida ner i fickan igen.

”Jaja, om du säger det så.” säger jag med en gäspning och lutar mig avslappnat bakåt. Starten går fint och snart är vi i luften.

Mobilen surrar till och jag klickar slappt in på meddelanden. Det senaste är från Harry och han skickar bara en kort rad om att de precis anlänt till flygplatsen i Dublin, och så en rad om det jävla ”Vi saknar dig.” Jag släpper mobilen bredvid mig i sängen och suckar tungt, vart jag än vände mig så blev jag påmind om dem. Affärerna hade precis släppt vårt nya album, och alla verkade tycka att det är känslosamt att sätta dit en lapp med texten ”Niall Horan’s avskedsalbum.” Texten fick mig att vilja spy varje gång. Den enda som aldrig nämnde killarna eller mitt tidigare liv var Fiona, hon räknades med på skalan mina bästa vänner som för tillfället bara innehöll en person, hon. På något sätt kändes jag inte värdig att kalla Zayn, Liam, Harry och Louis mina bästa vänner längre.