fivedesiresandonedirection

”Ja, jag är Niall Horan. En före detta medlem av One Direction.” jag vet inte varför jag sa det egentligen. Hon var helt utomstående men det kändes inte riskfyllt på något sätt. Jag ser att hon hajar till.

”Har jag legat med… herregud. Jag har haft fyllesex med Niall Horan.” piper hon och jag nickar.

”Ja, det har du. Och jag har haft det med…?”

”Tack för ikväll.” jag ger henne en lätt smekning över kinden och vänder mig om för att gå.

”Ska du inte följa mig hem?” frågar hon och får mig att vända på mig igen. Jag nickar.

”Jo, självklart.”

”Tror ni vi blir lika nertrampade den här gången?” frågar jag med ett kvävt skratt. De andra skakar på huvudet och vi tar ett extra fast tag om vårt handbagage. Vi möts av ett vrål från frontlinjen och sedan sprider sig tjutet genom hela lokalen. Vi tar oss hukande fram genom den lilla gången som spärrats av för oss. Ett äldre par som kommer bakom oss tittar konstigt på oss, de kan inte precis förstå hela uppståndelsen. Vi stannar bara till ett par gånger för att signera några händer, Paul är väldigt tydlig med att vi absolut inte har tid med några allt för långa stopp. Han skuffar vant in oss i en minibuss och ger adressen till tv-studion vi ska till.

Vi släpps av i ett stort parkeringsgarage. Funktionärer kommer ner och möter oss och leder oss till hissen. Jag borde väll egentligen vara van vid den eviga uppståndelsen, men hela poängen saknades liksom. Det borde finnas en glad liten blond pyssling som springer omkring med sitt fladdriga kroppspråk och smittande skratt. Den pysslingen hade försvunnit och skulle aldrig mer komma tillbaka. Hissen stannar och vi befinner oss plötsligt i en toppmodern tv-studio. Det är kameror överallt och det springer människor hit och dit. Vi placeras bakom huvudkameran och en man förklarar hur vi ska gå in när de ropar upp våra namn.

Vi står otåligt och väntar bakom kameran. Jag leker rastlöst med ett av mina många armband och plötsligt känner jag en stöt i sidan. Jag ser upp och ser att Liam knycker till med nacken åt de två personerna i soffan. Det är ett enkelt tecken på att vi snart ska in.

”…Och med oss här idag har vi flickfavoriterna från UK, Liam, Louis, Zayn och Harry!” ropar mannen i soffa ut och vi halvjoggar in på scenen med varsitt brett smile.

”Så killar hur känns det att vara tillbaka i Amerika?  Harry?

”Det är helt otroligt att vi får chansen till det igen..”

”Ja, för ni älskar väll alla era fans i Amerika?” Mannen gör en liten gest och genast fylls en stor skärm med bilder från gatan utanför. Den är översvämmad med tjejer.

”Såklart, vi älskar alla våra fans i Amerika.” jag ler brett och lägger händerna i knäet.

”Men vidare, er bandmedlem Niall Horan lämnade bandet i förra veckan. Hur har det här beslutet påverkat er? Zayn?”

”Han var en medlem av vårt band, och vi ser vårt band som en liten familj,” Zayn ser på mig, Liam och Louis och vi nickar allvarligt. ”Vi saknar honom såklart och har alltid famnen öppen för honom…”

”Ja, men hur påverkade det er?”

”Vi försöker fortsätta framåt så gott det går. Niall är en grundsten till One Direction och utan honom är vi inte kompletta. Så vi försöker så gott vi kan och det rullar på helt okej.”

”Det låter ju förtjusande.” fortsätter mannen och petar på sin kollega som är en medelålders kvinna.

”Ni släppte ert andra album nu i helgen, hur känns det att Mr. Horan får beröm för det han inte är delaktig i längre? Liam?”

”Niall är som sagt alltid en del av One Direction. Han har jobbat precis lika hårt som vi med albumet och han förtjänar samma uppmärksamhet som vi.” säger Liam hårt och spänner käkarna.

”Men om ni nu är hans bästa vänner så borde ni inte låtit honom gå.”

”Vi försökte med allt men det är hans egna beslut och vi stöttar honom i allt.” säger Liam kort. ”Kan vi lämna det här och fortsätta.” Liam verkade uppenbart ha fått nog av alla spydiga frågor, han brydde sig inte heller om att vi satt i direktsändning över halva USA.  

”Naturligtvis.” säger kvinnan och snörper på munnen.

”Tack.” säger jag med ett leende.

”Jag trodde aldrig de skulle släppa ut oss.” stönar jag när vi är tillbaka i bussen igen. Harry skakar på huvudet och suckar.

”Vi får hoppas på bättre frågor på nästa ställe.” säger jag och försöker låta pigg.

”Snälla, Liam. Det är amerikaner.” säger Louis och får oss allihop att skratta.