fivedesiresandonedirection

”Det är rätt uppenbart att Zayn inte vet vilket rum han och Harry ska ha, och därför..”

”..svarar Liam med rumsnumret.” fyller Fiona i och jag nickar. 

Jag lyssnar om på radiointervjun med Niall. Det måste vara minst tionde gången jag lyssnar om den men jag fattar fortfarande inte vad han sagt.

”Louis, släpp det.” säger Harry och sjunker ner bredvid mig.

”Jag kan bara inte… Vi var bästa vänner, och jag trodde vi fortfarande var.”

”Nu är vi inte det längre, tyvärr.” säger Harry och jag nickar. Varför brydde jag mig egentligen, det var trots allt jag som släppt iväg Niall först.

”Tror du verkligen att de kommer vara här?” frågar Cassidy nervöst och jag biter mig i läppen.

”Hoppas det.” mumlar jag och trycker på hissknappen till våning 11. Hissen släpar sig uppåt och vi bestämmer på vägen att bara jag knackar på och försöker lösa allt. Tjejerna vinkar uppmuntrande när de tar hissen ner igen och jag gör tummen upp mot dem. 

Jag följer korridorerna och inser till sist att jag är på fel våning. För att slippa gå tillbaka hela korridoren så öppnar jag dörren till trapphuset och tar mig upp för trappan istället. Innan jag öppnar dörren ut i korridoren tar jag ett djupt andetag, det var dags nu.

Det fanns bara fyra dörrar i korridoren. Alla hade en skylt uppsatta på sig och jag läste rastlöst på dem. Presidentsviten, Hovsviten, Kungasviten och Elvissviten. Jag log åt namnet på den sista när jag ställde mig framför den för att knacka på.

Jag hörde en lätt knackning från hallen. Först tar jag för givet att jag inbillar mig men snart så börjar det knacka igen. Jag reser mig från soffan och kastar en snabb blick på Louis och Harry som sitter vid köksbordet. På väg ut i hallen passerar jag det rum som borde varit Nialls i vanliga fall, nu står det tomt. När jag står precis utanför dörren så hör jag ett väldans oväsen där ute. Försiktigt gläntar jag på dörren och kollar ut i korridoren. Lite längre bort, nära hissen håller vår ena livvakt i en kortväxt kille som jag inte kan avgöra kämpar emot eller inte. Killen har en basebollkeps nerdragen över huvudet och skärmen täcker ansiktet. Han har också en ljusblå piké och mörka jeans. Något bekant ligger över pojken men jag bryr mig inte riktigt.

”Går det bra, Matt?” frågar jag och syftar på livvakten. Han nickar och skuffar undan pojken i hissen.

”Liam det är jag.” piper pojken från sin ställning mellan Matts breda armar. Den iriska stämman slår till mig som en slägga och jag går mot hissen.

”Niall, vad fan gör du här?” frågar jag och ser till så att Matt släpper Niall. Jag ser att det sticker ut mörkbrunt hår under kepsen och jag drar av honom den.

”Jag kände inte igen dig, kom med här.” jag tar honom i armen och drar honom mot rummet. Matt står oförstående och kliar sig i pannan. ”Läget under kontroll.” ekar jag mot honom och skjuter in Niall i rummet. Jag tecknar åt honom att vara tyst och puttar in honom i det tomma rummet direkt till höger. Jag frågar igen vad han gör där.

”Jag måste berätta en sak, för er allihop.”

”Ingen smart sak, Lou är benägen att slita dig i stycken.” väser jag och ser till att han sätter sig på sängen. Jag kan inte förstå att han sitter där. Han sitter rakryggad och ser ut att ha en del ny kraft i sig. Jag visste inte om jag skulle vara glad, arg eller förvånad över att han bara dykt upp. Han var bäst på att ställa till allt.