fivedesiresandonedirection

Jag tecknar åt honom att vara tyst och puttar in honom i det tomma rummet direkt till höger. Jag frågar igen vad han gör där.

”Jag måste berätta en sak, för er allihop.”

”Ingen smart sak, Lou är benägen att slita dig i stycken.” väser jag och ser till att han sätter sig på sängen. 

Liam verkade inte särskilt lycklig över att jag kommit till dem. Han hade knuffat in mig i ett tomt rum och stängt dörren. Nu satt jag bara och stirrade på honom med basebollkepsen i handen. Jag drog frånvarande med handen genom mitt mörkbruna hår och försökte komma på något sätt att förklara mig på, eller bara komma med en ynklig anledning till varför jag bara befunnit mig i famnen på deras livvakt.

”Du får ursäkta Matt, han är ny.” säger Liam och jag märker att han håller tillbaka stor del av sin ilska.

”Ni visade såklart inget kort på mig.” säger jag spydigt och rynkar på näsan.

”Han tog troligen förgivet att om du skulle dyka upp skulle du inte göra det som brunett och med en keps för hela ansiktet.”

”Jag måste ju få skydda min identitet på något sätt.” klippte jag av och Liam suckade tungt.

”Hur är det hemma i Mullingar?” frågar han tillslut och lutar sig mot väggen mitt emot mig. Jag rycker på axlarna.

”Helt okej, men alla pumpar ut bilder på er.” Jag betonade det sista ordet extra hårt och Liam suckade. Vi satt tysta en bra stund och stirrade på varandra.

”Du, jag är inte arg. Jag bara undrar varför du sa det du sa.”

”Det var inte jag som sa det. Eller såklart så sa jag det men inte på det sättet.” säger jag snabbt och känner hur jag trasslar till det mer än nödvändigt. Liam nickar sakta och jag drar upp min mobil för att bevisa min teori.

”Titta, här är det samtalet ni hörde.” säger jag och sätter på inspelningen. Liam stirrar ut i luften medan han lyssnar och skakar sedan på huvudet.

”Det är definitivt du.” säger han och jag nickar och bläddrar i menyerna på mobilen.

”Min mobil har en mysko inställning som gör att alla samtal spelas in, lyssna.” jag sätter på den andra inspelningen och det ordinarie samtalet svävar ut i rummet. Liam ser chockat på mig, han är tillräckligt smart för att höra skillnaderna.

”Men då har ju…”

”…radiostationen remixat allt.” avslutar jag. ”Nu när du vet sanningen kan jag få säga det till de andra också för jag mår så…”

”Nej, det går inte.” hugger Liam in och jag fäster blicken på hans ögon.

”Varför?” frågar jag dumt.

”De skulle inte ta åt sig, inte nu. Vi måste planera det lite mer.” säger han och sjunker ner med ryggen mot väggen.

”Hur?” frågar jag och han ser upp på mig.

”Jag vet inte, jag kommer på något.”

”Okej.”

”Jag har din bok förresten.” han halar upp den lilla läderboken ur fickan och jag ser lättat på den. Liam räcker den till mig och jag tar den mellan mina fingrar.

”Alla minnen med er, den betyder väldigt mycket.” viskar jag och bläddrar igenom den. Liam nickar och ser ut att fundera en stund.

”Kan jag få låna den?”

”Varför?”

”Jag har en plan, om det finns något de lyssnar på är dina egna skrivna ord.” jag tvekar men ger sedan tillbaka den till Liam. Han ler och låter den glida ner i fickan igen.

”Jag lovar att du får tillbaka den snart.” säger han och reser sig igen för att smuggla ut mig ur rummet igen. Precis innan jag stiger in i hissen så tar han tag i min arm och drar mig mot sig. Jag slappnar av i hans famn och lägger armarna om honom också, det känns tryggt att vara nära honom igen.

”Du, Niall.”

”Ja!?”

”Vi har saknat dig.”