fivedesiresandonedirection

”Vem gav dig den då? Och vad är det för något?” frågar jag.

”Niall. Det är hans dagbok.” säger han enkelt och jag gör stora ögon.

”Driv inte med mig.” säger jag tveksamt. Liam behåller sitt uttryckslösa ansiktsuttryck.

”Vad sa han?” bryter Zayn in bakom oss. ”För du skojar inte, va?”

”Nej jag skojar inte.” plötsligt flyger Louis upp från stolen med knutna nävar.

Nu stod jag utanför Elvissviten igen. Den tjocka dörren uppmanade mig hotfullt till att knacka men jag tvekade inför att göra det. Innanför där fanns fyra av mina bästa vänner, de är förvirrade och på sin vakt, men det var inte det som fick mig att bli osäker. Anledningen till min nervositet var mig själv, jag visste inte om jag skulle våga ta steget in i deras famn igen, var det värt det? Jag loggar in på vårt gemensamma konto på twitter. Trenderna har lagt sig men längst ner hittar jag en liten trend.

#CrossFingersForNJHAndTheBoyz

Jag ler och tar mod till mig för att knacka. Min knoge träffar dörren tre gånger innan jag stannar upp för att vänta. Nästan genast öppnas dörren av Liam som släpper in mig. Han går före mig in men jag står dumt kvar och stirrar framför mig på hallmattan. Från dörren är det en korridor på två och en halv meter innan allt mynnar ut i våningen. Från slutet på gången ser jag ett par välbekanta lockar sticka fram, snart syns hela Harry. Bakom honom skymtar Zayn och Louis sitter vid köksbordet. Harry är den första som spricker upp i ett stort leende. Han går fram och kramar om mig. Han luktar svagt av äpple, precis som vanligt och jag borrar in mitt huvud i hans axel. Vi står där en lång stund och andas in varandras doft, det är rätt så rogivande faktiskt. Till sist släpper vi varandra och jag inleder en kram med Zayn också. När kramkalaset är slut går jag fram till Louis som rest sig från stolen. Han stryker luggen ur ögonen och ser skeptiskt på mig.

”Så?” frågar han kallt och jag skakar på huvudet.

”Är du så dum att du gick på det?” frågar jag. Han korsar armarna över bröstet och lägger huvudet på sned.

”Tydligen var jag det.” säger han uppriktigt och jag känner hur det kryper i fingrarna. Jag knyter händerna hängande vid sidorna.

”Vad är det?” frågar jag Louis som tar ett litet steg bakåt.

”Jag har bara saknat dig så jävla mycket.” viskar jag och kastar mig in i hans famn. Han håller tveksamt om mig där jag står och snyftar. Det går inte att beskriva hur mycket de betyder för mig.

Det var en lättnad att ha Niall ”hemma” igen. Vi slog oss ner runt köksbordet för att reda ut allt.

”Så vad har hänt med dig?” frågar jag och kastar en blick på hans mörkbruna hår. Liam hade haft rätt i att det kunde bli svårt att känna igen honom. Niall drar handen genom de chokladbruna vågorna och rycker på axlarna.

”Jag var tvungen att ha något som skyddade min identitet.”

”Men kom ingen på dig?”

”Nej, eller jo. Cassidy listade ut det efter lite hjälp.”säger han och jag ser att färgen stiger på hans bleka kinder.

”Cassidy, vem kan det vara då?” frågar Louis med en låg vissling och Niall skruvar lite på sig.

”En tjej jag träffade en morgon i ett främmande rum.” han kastar en snabb blick på Harry som ler brett.

”Den dagen var du riktigt nere.” kommenterar Harry och vi andra kräver att få veta mer.

”Jag hade legat med henne på fyllan, sen några dagar senare träffade jag henne på caféet i tron om att hon var Fiona. Vi var båda lite skamsna över det och bestämde oss för att låtsas som om det aldrig hänt, men hon är kanonfin.”

”Vänta nu, en Cassidy och en Fiona. Hur många hade du ihop det med?”

”En.” svarar Niall enkelt och ler. ”Fiona är en gammal barndomsvän, utan henne skulle jag nog inte stå här.”

”Aha…” mumlar jag och stöttar upp huvudet i handen. Vi började gå igenom allt som hänt oss och han såg helt förstörd ut när vi var klara. Han verkade inse att han inte var den enda lidande.