fivedesiresandonedirection

Det är anledningen till att jag valde Cassidy, hon är intelligent nog att förstå mina känslor. Du kanske fick en vibb av att hon var en billig slampa i början när jag skrev om henne, men faktiskt inte. Hon är speciell och.. och… nej, det där är för värdefullt för ett papper. Hon smsade just och frågade hur jag mådde, inte hur det gick. Det uppskattar jag.

Allvarligt, var jag ute och smög i mitt eget hotellrum mitt i natten? Jag ska erkänna direkt att boken Liam visat väckt mitt intresse en aning, han hade gett den till Niall kort därefter och jag hade i min tur sett Niall lägga den på sitt sängbord. Min fot stöter till en tröskel och jag avbryts i mina egna tankar. Smärtan ilar ut i benet och försviner sen. Osäker på om jag väckt Niall så smyger jag fram till hans sängbord. Han såg så oskyldig ut där han låg, som om han aldrig gjort något. Han hade själv valt att sova över, han hade sagt att Cassidy och Fiona skulle förstå honom. Jag fumlar med handen över bordet och griper tag i den lilla dagboken. Skinnpärmarna smeker mina handflator och pappret prasslar när jag bläddrar i boken. Tyst smyger jag ut igen och slår mig ner vid köksbordet tillsammans med min mobil. Mobilen får fungera som läslampa medan jag skummar igenom hans texter. Jag borde egentligen inte göra det här, men jag var tvungen att få lite rätsida på allting, jag gjorde det inte bara för mig själv.

Dagens datum fångar min blick och jag börjar läsa. Hans ord får mig att skaka häftigt på huvudet. Det han skriver är rätt ut sagt hemskt. Han gör en enkel redogörelse för hur dålig alla tycker han är, och så jämför han sig med mig och de andra. Det är inte rätt, det här är inte så jag vill att han ska känna. Utan att riktigt veta vad jag gör så tar jag fram en röd filtpenna och börjar skriva på bokens motsatta sida.

”Niall, du ska aldrig jämföra dig med mig och de andra. Har jag någonsin nämnt att du har de vackraste ögonen i världen? Till saken. Du får absolut inte skriva sådant här om dig själv. Gör dig själv en chans och riv ut de sidorna du skrev ikväll, gör det för mig.”

Det lät riktigt tabbigt men det fick göra det. Betydelsen var det viktiga. Tyst tassar jag in i hans rum igen och låter den lilla boken glida ner i hans väska. Jag ville inte att han skulle se det medan han var kvar i våningen.

Solen silar milt in genom de fråndragna gardinerna och träffar mig rakt i ansiktet. Bländad sätter jag mig förvirrad upp och ser mig omkring. Eftersom jag inte druckit något så lokaliserade jag mig direkt. Dörren in till rummet står på glänt och jag tar mig ut i våningen. Alla verkar sova och jag tassar fram till rummet där Zayn och Liam ska sova. Jag kikar in men ser bara Liam i sin säng. Förbryllat rynkar jag pannan och försöker hitta Zayn. En gestalt ligger på soffan och jag går fram till honom.

”Hejdå.” viskar jag nära hans öra och Zayn grymtar till i sömnen. Jag ler och går mot ytterdörren. Min väska står lutat mot dörren och jag låter den falla över axlarna.

”Hej Fiona, det är jag.” mumlar jag mot telefonen. Hon svarar sömndrucket med sitt namn och jag skjuter försiktigt igen dörren.

”Hej, du.” svarar hon. ”Hur gick det?”

”Bra, tror jag.”

”Vart är du?”

”På väg ner i hissen.” svarar jag och kniper ihop munnen. Jag hör hur hon suckar.

”Niall, du måste lära dig att du inte bara kan dra sådär.”

”Jag vet, men det är så svårt att säga hejdå på riktigt.”försvarar jag. Hissen stannar och jag går ur och ut på gatan.

”Niall, gå upp och väck dem.” säger hon bestämt men jag skakar på huvudet.

”Jag sa faktiskt hejdå.” muttrar jag.

”Till vem, mer exakt?”

”Och vad svarade han med?” pushar hon på.

”Han ehm… sa att allt var okej, att han förstod.” ljuger jag hastigt.

”Niall, jag är inte dum. Jag hör när du ljuger.” suckar hon och jag suckar jag med. Allt var så jävla rörigt.

”Okej, han grymtade. Han sov.”

”Tänkte väll det. Du vet att du inte gör saken bättre av att gå ifrån dem.” jag hör att hon tvekar inför det hon ska säga. ”Igen.”

Sådär, nu var det kapitlet klart. Kommentera så mycket ni kan nu! ;)