fivedesiresandonedirection

    

”Hejdå.” viskar jag nära hans öra och Zayn grymtar till i sömnen. Jag ler och går mot ytterdörren. Min väska står lutat mot dörren och jag låter den falla över axlarna. 

---

 

Jag bläddrar snabbt igenom boken. Ett par kluddiga, röda bokstäver fångar mitt intresse och jag tyder hastigt de slarviga orden. Jag ler när jag känner igen Louis handstil och tar sedan upp en penna ur väskan för att börja skriva i boken igen. Mitt svar till honom blir inte långt, men det betyder desto mer.

”Jag lovar!”

”Där är du.” Cassidy kommer emot mig och jag omfamnar henne. Fiona kommer bakom med två koppar kaffe.

”Hur känns det att gå på café?” frågar jag med en blinkning. Hon ler och ställer ner sin och Cassidys kopp. Vi sitter tysta och smuttar på det varma kaffet en stund innan Fiona tar till orda igen.

”När ska du träffa dem nästa gång?”

”Jag vet inte, vi bestämde inget sånt.” muttrar jag och rör om i koppen med skeden. Cassidy ser frågande på oss.

”Vadå, fick du ingen rätsida på allt?” frågar hon och jag skakar på huvudet. Hur skulle jag kunna få det när jag envisades med att störta bort från dem så fort chansen erbjöds?

”Han stack igen.” mullrar Louis bortifrån badrummet. Jag suckar tungt och ser på Liam som sitter mitt emot mig.

”Hörde du ingenting?” frågar Liam och lägger händerna om sin kopp med te. Jag skakar på huvudet.

”Asså Zayn, du var närmast honom. Något måste du har hört.” kontrar Louis och slår sig ner i stolen till höger om mig.

”Ja, jag hörde en viskning och lite stolskrap men inget mer. Han visste att det inte fanns en chans att jag skulle vakna. Allvarligt killar, ni vet hur jag är.”

”Alltför väl, ja.” muttrar Louis och ser upp på Liam han också. ”Vi kan inte hålla på att älta med honom såhär. Han valde själv att gå ur och då får han stå för det. Vi är inte skyldiga honom något. Jag förstår faktiskt inte varför vi fortfarande är så snälla.”

”Jag förstår överhuvudtaget inte att du sa det där.” klipper Liam av och ställer sig hastigt upp. ”Niall går igenom en väldigt svår tid nu och då får vi för tusan ta och stötta honom i det.”

”Han verkar inte ta det ömsesidigt.” Harry dyker upp bortifrån köket och slår sig ner han också. Jag ser förvirrat på de andra tre. Alla har helt olika åsikter om Niall och det känns inte helt bra. Louis stöter bort honom medan Liam kämpar för att få honom tillbaka. Harry är likgiltig och håller det säkraste partiet medan jag bara sitter här och kommenterar allt de andra säger.

”Vi får ta och leta upp honom igen.” säger jag kort och lägger armarna på bordet. ”Jag vet inte vad ni tycker men vi är inte ett fullvärdigt One Direction utan honom, och om vi nu ska klara det utan honom måste vi vara på god fot med honom.”

”Han har rätt.” säger Harry och skjuter sin stol lite närmare mig. Louis suckar och stirrar ner i sin kaffekopp.

”Jag undrar bara om det är vi eller han som gjort fel.” mumlar han.

---

Jag ska resa bort igen så det blir inget kapitel förrän Onsdag tidigast, ni får gott om tid att kommentera och jag kräver minst 26 kommentarer. Jag vet att ni kan! Så kom igen och kommentera nu!

---

 

”Jag sa faktiskt hejdå.” muttrar jag.

”Till vem, mer exakt?”

”Zayn.”

”Och vad svarade han med?” pushar hon på.

”Han ehm… sa att allt var okej, att han förstod.” ljuger jag hastigt.

”Niall, jag är inte dum. Jag hör när du ljuger.” suckar hon och jag suckar jag med. Allt var så jävla rörigt.

”Okej, han grymtade. Han sov.”

”Tänkte väll det. Du vet att du inte gör saken bättre av att gå ifrån dem.” jag hör att hon tvekar inför det hon ska säga. ”Igen.”