fivedesiresandonedirection

Först och främst, välkommen till min nya fanfic Becuse of Twitter. Jag sa ju att det skulle bli den översatta fanficen först men jag har inte möjlighet att översätta i sommar, så vi tar min egna först. Hoppas det är okej med alla :) Nu hoppas jag att ni ska finna er underhållna under läsningen och jag ber ödmjukast om att få en kommentar längst ner :) 

(Perspektiven kommer visas genom små twitterrutor ^^)

”Lycka till.” Min stylist strök handen över min kind innan hon öppnade dörren för mig och jag gick ut. Korridoren utanför var mörklagd och jag tog stöd med handen mot väggen. Långsamt går jag längst gången och försöker ordna upp alla tankar som snurrar runt i mitt huvud. Korridoren tar slut och jag finner mig stå i ett litet rum. Längs väggarna står det ställningar med kläder. Tankspritt drar jag handen längs raderna med kläder och känner de mjuka tygerna mot handen.

”Är du säker?” frågar någon på släpig, brittiskt engelska. Jag vänder mig om och ser in i Harrys klargröna ögon. Jag biter mig i läppen och nickar. Harry nickar också och jag ser en förändring i hans ögon, de mörknar. Liam, Louis och Zayn kommer också genom den mörka korridoren. De bryr sig inte om ställningarna som står runt om i rummet. Ingen av dem hinner säga något innan det kommer massor av funktionärer in i rummet. De hummar och skriker på varandra, kollar så att mickar funkar och att öronsnäckorna sitter i ordentligt. Jag ställer mig framför Liam som lägger händerna på mina axlar och spänner blicken i mig.

”Du kan fortfarande ändra dig.”

”Nej, nu gör vi det här.” papperna var redan klara och det skulle bara inte gå att ändra sig. Liam klappar mig på axeln, hans ögon lyser av besvikelse. Nerräkningen på scenen börjar och jag gör mig beredd att springa ut först, en sista ära. Precis innan mina ben sätter sig i rörelse tvekar jag, skulle jag verkligen? Nej, nu får jag sluta, gjort är gjort.

Publiken, fansen, skriker av lycka och kärlek. Toppen, det gör mig att tveka igen. Jag skärper mig och tar ett djupt andetag innan jag hör Liam börja sjunga på Gotta Be You. Låt efter låt rullar förbi, allt närmare mitt stora beslut. Jag sneglar på Louis när det är dags, han höjer micken och börjar prata som vanligt, han frågar hur fansen mår och att det är otroligt att allihop är där. Han kastar flera blickar på mig, letar efter tecken på att jag tvekar eller har ändrat mig.

”Nu vill Niall säga ett par ord, inte sant?” frågar Louis och gör en gest mot mig, han sprudlar av samma engagemang som vanligt. Jag nickar och tar några steg framåt. Avsiktligt försöker jag att inte se på fansen, alla deras skyltar och grinande ansikten.

”Jag…” börjar jag och tar ett djupt andetag. ”Jag… jag..” stammar jag. En famn möter mig bakifrån och jag faller tacksamt in i den. Jag kan inte slutföra det, det går inte.

”Snälla, säg det.” viskar jag in mot Zayn som nickar kort och tar min mick.

”Niall kommer efter den här konserten inte vara en del av One Direction.” Zayn säger det så neutralt. Det är omöjligt att avgöra om han är för eller mot beslutet. Ett vrål kommer från fansen, det innehåller så mycket känslor. Ett gällt skrik överröstar de andra.

”Jag tror dig inte.”

Harry kliver fram lite och bekräftar det, fansen fortsätter att skrika. Vad ska de annars göra? De kan inte påverka det på något annat sätt. Jag nickar och bryter mig ut ur Zayns famn, jag var tvungen att stå upp för mitt beslut.

”Det är sant! Jag är efter den här konserten inte en del av One Direction längre.” ropar jag ut och känner att jag känner mig lite starkare. ”Jag pallar bara inte mer.”

Louis tar till orda igen och ser till så att konserten fortsätter. Han uppmanar alla att låta Niall njuta av sin sista stund på scenen, jag vet inte riktigt hur fansen tolkade det eftersom jag fick burop genom hela konserten.

”Hej då, jag kommer alltid älska och se upp till er!” ropar jag och gör ett sista hopp på scenen innan jag tar Liams hand och springer ut.

Vi byter om och jag kramar om alla som hjälpt mig genom åren på scen. Paul, stylisterna och alla andra. Jag slänger mig in i minibussen med killarna och vi blir körda till vårt hotell. Dublins gator ligger tomma och de är upplysta av svaga gatuljus, allt verkar dött. Men vad kan man förvänta sig av en onsdagskväll?

Vi säger ingenting under hela resan, jag känner bara att blickarna som utväxlas mellan mina fyra bästa vänner är laddade av ilska, sorg och besvikelse. De var inte One Direction längre. 

Så, det var första kapitlet. Jag vill gärna veta om det är värt att fortsätta på. Så ni får gärna kommentera åsikter och annat. 

Ni kan ju inte ha undgått att märka att den är helt på svenska. Anledningen till det är att jag inte orkar tänka allt för mycket på engelska under sommarlovet, jag hoppa såklart att det inte gör något :)