fivedesiresandonedirection

Detta har hänt:

”Vart ska du, herrn?” frågar chauffören när jag kastat mig in i baksätet.

”Mullingar.” svarar jag med skallrande tänder. Mannen rynkar pannan.

”Ingen liten resa, ingen billig resa.” muttrar han.

Taxin skumpar till och jag smäller in huvudet i rutan. Jag tar mig för det onda stället och mumlar en tyst svordom. Smällen får mig att hålla mig vaken resten av resan. Landskapet växlar inte särskilt mycket. Det är mest samma gamla snötäckta ängar. Trots att landskapet inte varierar så mycket är det skönt att vara ute på landsbyggden igen, vara hemma.

Hemma, det var över åtta månader sedan jag varit riktigt hemma. Jag hade bokat in resan för en femdagars break över halloween men vädret hade satt stopp för allting. Louis hade genast erbjudit mig att följa med honom till Doncaster över lovet, eftersom jag inte kunde göra något åt det snöblandade regnet som envisades med att falla hela tiden så följde jag med honom. Louis familj hade varit så vänlig. Alla hans fyra systrar hade varit där för att få lite tid med honom och de hade varit snälla nog att ge mig lite uppmärksamhet också.

”Framme.” meddelar chauffören och bromsar in framför en radhuslänga. Jag känner genast igen den slitna putsen och vitmålade fasaden. I ett töcken betalar jag chauffören och kliver ut på den snöslaskiga gatan. Allt verkar lugnt, det är trots allt torsdag morgon och klockan är bara sex på morgonen. Jag stapplar iväg längst gatan och in på ett litet nyöppnat café. En ung tjej jobbar och hon kastar knappt en blick på mig, bara nickar vänligt när hon ställer ner en kopp kaffe framför mig.

Min tanke är att jag ska samla mig lite, låta staden vakna lite. Det var inte riktigt lämpligt att klampa in hemma klockan sex på morgonen. De skulle förstå men det kändes bara inte rätt. Lika bra att jag satt här ett tag till.

”Vart är den jäveln?” ropar Zayn upprört och stormar ut från Nialls rum. ”Hans väska är inte där, hans skor och jacka är borta och någon har tagit mat ur vårat kylskåp.”

”Det sista bevisar i alla fall att han har dragit.” säger Louis och Liam försöker dämpa ett skratt. Jag ler också lite åt Louis kvickhet men antyder sedan att vi faktiskt borde oroa oss för vart Niall är någonstans. Liam håller upp mobilen framför sig.

”Han svarar inte.” Jag suckar och slår mig ner i soffan. Hur kunde Niall bara sticka så? En lapp på bordet fångar min uppmärksamhet och jag tar upp den. Mitt och de andras namn står skrivet på Nialls ordentliga handstil och jag vecklar ivrigt upp det för att läsa.

”Vad är det där?” frågar Louis och sätter sig bredvid mig. Liam och Zayn drar sig också närmare och jag harklar mig.

-

”Hej boyz! Jag är så ledsen för att vi inte får ett värdigt farväl just nu, jag är bara inte redo för det än. Jag hoppas och vet att ni förstår. Mina tankar bara snurrar runt i huvudet. Det finns inget vettigt varken här eller där, det är svårt att förklara. Jag har förhoppningsvis fångat en taxi och är påväg bort när ni läser det här. Oroa er inte för mig, jag mår bra, troligen. Jag hoppas vi får tid för ett mer propert farväl senare. Med kärlek, er Nialler.”

-

”Han drog bara, precis som jag sa.” muttrar Zayn och sätter sig tungt i soffan mittemot.

”Han hade väll goda skäl till det.” mumlar jag som svar och lutar mig tillbaka. Det fanns inget vi kunde göra just nu i alla fall.