fivedesiresandonedirection

Detta har hänt:

”Du gjorde rä… jag menar… tack för dricksen.” hon håller upp en sedel och jag ler matt och nickar kort som svar innan jag går ut på gatan igen. Fötterna för mig mot det gamla radhuset igen. Kylan tränger sig in i nacken på mig och jag drar luvan över mina blonda lockar så att det inte ska blåsa in i nacken.

”Hallå, är det någon hemma?” ropar jag in mot vardagsrummet. Jag får inget svar och låter resväskan falla till marken med en lätt duns. Huset ekade tomt och jag tog mig friheten att utforska min mest bekanta plats i världen.

I soffan ligger det en kudde och två filtar slarvigt huller om buller. Det verkar som om Greg sovit hemma under natten. Han jobbade fortfarande på den lokala pizzerian så det förvånade mig inte. Jag går upp för trappan och går in första dörren till höger. De grönrandiga tapeterna omfamnar mig när jag kommer in i rummet. På väggarna sitter posters av olika artister och fotbollsspelare. I hörnet står en säng som har ett mörkblått överkast kastat över sig och på fönsterkarmen står några blommor med hängande blad. På det gamla nötta skrivbordet finns det små texter och notiser klottrade och det har djupa hack här och där. Ett fotografi fångar mitt intresse. Det är jag som står på en scen med min gitarr. Det är från den gången jag sjöng Baby. Jag hade varit runt 14 och håret var klippt som Justin, min barndomsidol.

Jag log och mindes tiderna innan kändisskapet. Då hade sjungandet varit en hobby. Ett minne väcks till liv och jag går fram till den mörka garderoben och öppnar den. Lutad in mot djupet står min första gitarr. Pappa hade köpt den på en lantauktion för en låg summa. Trots att den var sliten och täckt med fula klistermärken älskade jag den. Den hade en speciell klang i sig när man spelade.

”Hej gamle vän.” mumlar jag och tar ut gitarren. Bandet är tigermönstrat och det finns inte en ren fläck på gitarren som klarat sig från att få ett klistermärke på sig. Jag sätter mig på sängen och drar fingrarna över strängarna. Det låter ostämt och jag ställer in den igen, just nu orkade jag inte med att stämma något.

Vant åker jag ner på trappstången. Många skulle väll tycka att jag var för gammal för sådant men det fanns något inom mig som uppmanade mig till det. Och varför inte? Igen kunde ju se mig ändå. Med ivriga fingrar öppnar jag kylskåpet för att se om det finns något att äta. Det är rätt tomt men jag hittar några bitar av en gratäng och lite skinka som får duga som lunch. Hungrigt ställer jag ner den nymikrade maten på bordet och sätter mig för att äta.

”Mycket trevligt att tala med er också.” tackar jag och går ut från rummet där jag  och Zayn hållits fångna för intervju. Frågorna hade nästan uteslutande handlat om Niall och vi hade kämpat för att svara på dem. Zayn skakar på huvudet och gnuggar tinningen.

”Är det bara jag som upplever att något saknas?” Harrys röst dyker upp bakom oss jag vänder mig tacksamt mot honom och Liam.

”Nej, Niall saknas och det är rätt uppenbart.” säger Zayn kallt.

”Han förgyllde allt genom sin blotta närvaro.” suckar Liam och höjer handen mot fansen utanför fönstret. 

”Du har så rätt.” muttrar Harry och vinkar han med. Jag vinkar också och tar emot en megafon av Paul. Zayn öppnar fönstret och jag sätter på megafonen. Några enstaka vrål kommer mot oss innan vrålen tar en rytmisk form.

”Vi vill ha Niall! Vi vill ha Niall!”

Jag suckar och stänger av megafonen igen, lusten gick ur mig. 

 7+ till nästa?