fivedesiresandonedirection

Liam bar fram lite vatten till Louis som mest suttit och hängt med huvudet hela dagen. Han hade försökt med allt för att få Louis på bättre med humör men ingenting hjälpte mot hans nerstämda humör. Harry hade försökt med en puss på kinden men inte ens hjälpte det.

Niall satt själv med bara en läkare som sällskap. Han hade fått ta av sig alla sina trasor till kläder och satt nu i ett bar helt rena boxerkalsonger på en kall stålbänk. Läkaren granskade hans skador och skrapade då och då ner några få ord på en journal. Det mesta han sa var hummande läten eller saker som "aha, no no". Niall satt i alla fall tyst och försökte spegla sig i bänken. Den nedre delen av hans ansikte var täkt av en raggig matta skägg och hans utväxt var minst tre centimeter plus att den var solblekt. Håret såg värre ut än på X-Factor. Tillsist var läkaren klar och Niall fick dra på sig en tunn pyamas med små stjärnor på. Troligen såg han urlöjlig ut men vad gjorde det? Han var ren och torr i alla fall. Snabbt gick läkaren igenom alla hans skador, främst dövheten han fått när Liam siktat in sin raka höger. Niall fördes till sitt sjukrum igen och snart skickades det in två poliser som skulle förhöra honom om hur hans liv sett ut och hur han mådde mentalt.

- Just bring my friends. sa han kort efter att de bara hunnit en fråga. De nickade och sa att de ändå behövde fråga allting om hans hälsa. Poliserna fick nöja sig med korthuggna svar och tillsist gav de upp. För att försöka slappna av lite lutade Niall sig tillbaka mot de fluffiga kuddarna och såg på klockan som stod på det lilla sängbordet. Den visade 16:58 och han suckade tungt. Allt han ville var att de skulle få hem de andra också. Inombords skämdes han enormt för att han inte informerat dem om att han åkt.

Zayn såg misstänksamt på klockan och sedan på Liam.

- When did Niall leave? frågade Liam och Zayn kollade på klockan en extra gång.

- Around eight I think. svarade Zayn och Liam såg på sin klocka också. Den visade 16:58 och han suckade.

- Almost nine hours. sa Liam orloligt och reste på sig. Han kunde inte dalta med Louis, som för tillfället hatade sig själv, hela dagen. Han gick ut på stranden och några tiotal meter bort från stranden för att ropa på Niall.

- Niall!? skrek han och formade händerna som en tratt framför munnen för att ljudet skulle få bättre räckvidd. Harry slöt upp bredvid honom och började ropa. Harry mumlade något om att även fast han var sårad för det där med Zayn skulle han inte bara försvinna, han skulle fega ur för det. De letade oroligt längst stranden men hittade ingen sörjande Niall utbredd i den ljusa sanden. Oron tog överhanden och de letade sig tillbaka mot lägret. Vart fan kunde han vara?

Brandon pekade ner mot ön när den kom inom synhåll. Det hade börjat skymma och de fick cirkla med helikoptern för att de skulle kunna hitta en landningsplats. En utsvängd del av stranden fick funka och de landade säkert. Sanden virvlade upp omkring propellerbladen och genom diset ser Brandon en ung man springa fram mot honom. Snabbt sneglar Brandon ner på lappen han har i handen och förstår att det är Liam som kommer emot honom, även fast han inte är ett dugg lik den Niall pekat ut som Liam på bilden han skickat med. Bakom Liam kommer en locking kille och Brandon förstår direkt att det är Harry. Lockarna gör att man inte tar fel. De båda pojkarna skriker upphetsat och Brandon hoppar ur helikoptern tätt följd av första hjälpen personal. Pojkarna tas snabbt omhand och några ur hjälpstyrkan skickas på Liams begäring upp till det så kallade lägret. Brandon ser att de för tillbaka två killar, den ena med ostyrigt svart hår och den andra med söndertrasad randig tröja. Sist kommer en tjej på efterkälken som mumlar något som verkar sluta upp med Niall.

- We need to find Niall! skrek Harry och försökte rycka sig loss. Sjukvårdspersonalen högg tag i honom och tvingade honom att stanna.

- Let me go! mumlade Harry och Brandon gick lugnt fram till honom.

- I has already find him. sa Brandon lugnt och hans nötbruna ögon fick Harry att lugna ner sig, i alla fall en smula.

- He is safe. försäkrade Brandon och kände att han rördes lite av deras stora hjärtan gentemot varandra. De fyra pojkarna och flickan fördes in i helikoptern som lyfte. De verkade allihopa riktigt skärrade och oroliga och alla hade övermänskliga instinkter av något slag, och så stank de. Trots att deras blickar hade hur mycket frågor som helst inblandade i sig så satt de tysta, som om de drömde och om någon sa något skulle de vakna. De landade på sjukhustaket och ungdomarna fördes ut och in i varsitt undersökningsrum. Brandon suckade och satte sig i väntrummet, vilken dag.

Harry såg bara allt som ett vitt töcken. De andra tre fördes bort från honom och hans kläder drogs av och han skrubbades ren innan han fick ett par kalsonger. Han fick sedan en grundlig undersökning och sedan en mjuk pyamas med rosa stjärnor. Någonstans hörde han en ursäkt över att deras blåa var slut. Där satt han med med hur mycket som helst i hjärnan och världens historia bakom sig och de ursäktade att de inte hade blåa pyamaser. Han fnös åt det. Egentligen förstod han inte mycket av det som hände, bara att allt var okej. De var räddade.

-----------