fivedesiresandonedirection

- Take it easy, Mrs. Tomlinson. sa hon och slog på högtalaren. Louis kunde höra en chockad röst i andra änden, den grät och skrattade samtidigt.

- He comes now. sa kvinnan och placerade telefonen framför Louis på de hårda lakanen. Louis plockade upp den och höll den framför sig.

- Mum? frågade han och försökte svälja ner klumpen han fått i halsen.

- Louis? Is it you? frågade hans mamma i andra änden.

- Yes, it's me. sa Louis och kände hur det brast. Han började gråta över att höra hennes röst igen och ville bara krama om henne, och säga hur mycket han älskade henne. De följande minutrarna följdes av gråt över telefon och massor av frågor han knappt kunde besvara.

- Okay, now you need to rest. sa kvinnan och tog upp mobilen. Hon förklarade snabbt för Jay att Louis mådde bra och behövde vila. Louis såg ner på sina händer som var magra och täckta med sårskorpor. Han hulkade fortfarande och kunde knappt se på kvinnan som ursäktade sig och gick ut.

Liam vände sig om när han hörde sjukrummets dörr gå upp. En man med polisbricka kom in och sa åt honom att han borde ligga till sängs. Liam tog tag i droppställningen och sköt den mot sängen som han sen gled ner i. Ur mannes telefon kom höga utrop och polismannen såg menande på Liam.

- Someone want to talk with you. sa han med ett litet leende och gav Liam telefonen. Liam tryckte den mot örat och andades häftigt. En chockad kvinnoröst som han kände igen allt för väl mötte honom.

- Liam, Liam do you here me? frågade hon.

- Yes mum, I hear you. sa han med gråten i halsen. Polismannen följde uttryckslöst deras snabba meningsutbyten och tog tillsist mobilen ifrån Liam.

- Mrs. Payne, Liam need some rest but we call you.

Zayn kände ruset av att ha fått prata med sina föräldrar. De hade förklarat att Yaser precis kommit hem från jobbet, vilket Zayn tagit som ett gott tecken på att de fått livet att gå vidare utan honom. Han försökte att inte börja gråta igen och lyckades faktiskt, med stor svårighet.

- I've been so worried for you. sa Bobby och tryckte örat tätare till örat som för att höra Niall bättre, komma närmare honom. Han drog ut en köksstol och satte sig sen med ett glas vatten och försökte att lyssna på Nialls skakiga röst. Hans son var hittad och det var egentligen det enda han någonsin skulle bry sig om.

Harry kände att hans sjuksyster smörjde in ett sår han haft på ryggen sedan stormen, hon vinkade till sig en läkare som tyst studerade Harrys ormbett, som inte hade läkt helt ordentligt.

- Can you feel this? frågade läkaren och nöp Harry i handen.

- No. Harry skakade på huvudet och läkaren nöp högre upp, Harry fortsatte att skaka på huvudet och läkaren suckade och kliade sig på hakan.

- I think it never will work again. Harry nickade förstående, han hade nästan förstått det.  Doktorn sa något om att han skulle kunna anputera handen så att inte något farligt skulle kunna skada handen igen. Harry brydde sig faktiskt inte, i sådanna fall skulle han få en protes. När de båda personerna lämnat rummet kom en rund liten poliskvinna in. Han kände sig lite generad över att han satt där i bara rosa pyamasbyxor. Han tog upp pyamaströjan med den ena handen och satte på sig den.

- I'll help you. sa hon och gick fram till honom. Han log tacksamt och ryste lite när hon knöt banden på baksidan. När hon var klar gick hon runt honom och höll upp sin mobil, samtalslistan var öppen och Harrys blick fastande på det översta nummret. Hans mammas.

- I thought you want to call her, I've right? Harry nickade ivrigt och kvinnan räckte honom telefonen.

- Eight minutes, okay? frågade hon och han nickade igen.

Anne kände hur telefonen började vibrera i fickan. Hon tog upp den och såg på numret. Det hade ringt henne för tjugo minuter sen så det satt fortfarande i minnet. Ivrigt tog hon upp mobilen och svarade.

- Hello, It is Anne Cox. sa hon artigt och kände hur hennes fingrar kramade hårt om mobilen.

- Mum, mum? It is me. sa en bruten röst på andra sidan linjen. Hon kände hur fingrarna lossnade lite och att mobilen nästan föll till golvet.

- Harry? Harry? Is it you? Is it really you? frågade hon och tystnade så att hon verkligen skulle höra svaret.

- Yes, it is me, mum! sa Harry och då brast det för henne. Hon kände hur tårarna rann i floder ner för hennes kinder och hur lungorna kippade efter luft.

- My boy. hulkade hon. My lovely, lovely boy. De grät tillsammans och snart hörde hon en annan kvinnoröst på andra sidan.

- Hello, Mrs. Styles?

- Cox! rättade hon automatiskt.

- Im sorry, Mrs. Cox. rättade kvinnan sig och förklarade att Harry behövde få sova lite. Anne nickade och sa adjö.

Harry var vid liv.

Sasha sa hejdå följt av en hög snyftning. Bella mådde bra och det var det enda som betydde något för henne.

-------------