fivedesiresandonedirection

----------------------------

Pauline tog upp högen med papper och förflyttade dem till papperstrimlaren. Tålmodigt lät hon bladen ett för ett malas sönder till små remsor som hon sedan kastade i soptunnan. Långsamt och med hjärnan arbetande i högvarv förflyttar hon sig mot kaffeautomaten och lägger i några mynt så att kaffet börjar rinna ner i den lilla pappkoppen. Som i ett dis tar hon muggen och värmer händerna på den för att lugna ner sig. Hennes tankar går till Sasha och vart hon kunde tänkas vara. Blicken glider längst redaktionens alla skrivbord och den stannar på Sashas tomma bord. En pinglande klocka bryter hennes tankegång och blicken sliter sig från skrivbordet till dörren ut i korridoren där hissen upp till redaktionen ligger. En blond, tillgjord tjej kliver in på höga klackar. Pauline tycker genast illa om henne, mest beroende på det plastikopererade falska leendet hon bär på. Tjejen tränger sig förbi Pauline som med nöd och näppe inte spiller på sin blus. Ett par tysta svordomar slipper ur henne innan hon stegar tillbaka till sitt skrivbord som har en hel hög med förslag på layout till nästa dags tidning, 6 september. Tungt sätter hon sig på stolen och börjar bläddra igenom den tjocka högen med papper. Efter knappt en halvtimme kommer det plastikopererade fejset ut från chefens kontor och stegar fram mot Sashas bänk. Slänger Michael Kors väskan på bordet som om det vart en leksak, även fast den ser riktigt dyr ut. Pauline vill egentligen protestera och säga att det är Sashas plats men säger istället:

- Nice bag. Tjejen på andra sidan knycker på nacken så att håret lägger sig på ryggen.

- I would never be able to have a more expensive on the job. säger hon och spänner läpparna. I en ny vänlighetsgest sträcker Pauline ut handen mot den blonda maran.

- Anyway, My name is Pauline. Maran stirrar bara på den usträckta handen och Paulina drar tillbaka den. Den blonda kvinnan verkar inte vilja tala om sitt namn utan rotar i väskan och drar fram en rosa skylt hon smäller ner på bordet.

"Claudia Silfer" står det med inristade, snirkliga bokstäver. Det här skulle kunna bli en tuff tid utan Sasha tänkte Pauline.

Harry känner att Niall håller hans hand och tar chansen. Energin strålar genom hans kropp och han anstränger sig till sitt yttersta kunna flytta ena armen och bända sig upp på den. En flämtning av skräckblandad förtjusning når hans öron och han känner en stark hand på sin rygg. Handen känner han igen och han förstår direkt att det är Nialls.

- Liam? find some things we can use to keep Harry up with! Liam börjar renast rota i högen av metallbitar och får tag i den stol som klarat sig. Med Louis till hjälp springer han fram med den och ser till att den kan stå själv. Zayn och Sasha rusar också fram och tillsammans med Liam lyfter de över Harry i stolen. Harry sitter nästan helt upp rätt nu och Niall tar bort sin hand så att Harry ska kunna ta stöd mot stolsryggen.

Harrys ögon flackar runt mellan mörker och ljus, han försöker frebrilt hitta något att fokusera blicken på. Ett par skrämt hoppfulla ögon möter honom. De är grågröna och han pressar fram ett leende mot dem innan det blir mörkt igen. Det som fått honom att blunda igen är den isande smärtan som strålar ut från högerhanden. Den gör så att axeln känns ur led och han måste blunda för att inte få fram ett omöjligt skrik av smärta.

Louis ler mot de slutna ögonen. Harrys ängsgröna ögon hade tindrat mot honom i en fjärdedels sekund men det var allt som behövdes för att han skulle börja gråta. Han såg på klockan, femte september var den dagen han sett Harrys ögon första gången på en månad. Glädjen jublade inom honom och han såg på Niall som tog pulsen på Harry. Han konstaterade att den fortfarande var stark och att ansträngningen inte hade tagit allt för hårt på Harry. Louis upprepade sina tack till Niall och kramade Harrys hand. Efter en timme när allt var klart och Harry satt i sin sittande ställning drog de sig tillbaka och lät Harry vara ifred, enligt Niall var det kanske så att Harry behövde sina timmar i lugn och ro för att kunna samla kraften som behövdes för att han skulle röra på sig. Så motvilligt gick Louis där i från. Han hängde sig om halsen på Liam och tackade honom för att han varit så smart, som vanligt. Liam ryckte på axlarna och försökte att föra bedriften bakom ljuset utan att riktigt lyckas.

Den kvällen berättade Louis ivrigt sina vanliga skämt för att få dem på humör.

Harry skrattade inombords. Han hade hört Louis skämt bortifrån lägret, vilket var det som gladde honom mest. Var Louis glad var han glad. Det sittande läget kunde han inte annat än tacka för, det var bekvämt att få göra det efter att ha legat orörlig i en månad. Men det var inte den störtsta bedriften under dagen, det var att han fått se Louis underbara grågröna ögon.

------------------