fivedesiresandonedirection

“You’ve a phone call. A friend from England,” hörde jag henne i bakrunden.

“A phonecall?” jag kände hur mitt hjärta lättade när jag hörde det svaga ljudet av hans röst.

“Yes dear, hurry up and take the phone. International calls are expensive.”

“Thanks, mam,” Jag hörde honom närma sig telefonen. “Hello?”

26 NOVEMBER

Allt jag gjort denna veckan är för att lura mig själv att jag inte saknar honom. Som om jag inte brydde mig ett skit om att han lämnat rummet i söndags. Men jag bryr mig.

Jag undviker att gå till uppehållsrummet när han är där och checkar alltid så att vi inte går i samma korridor. Jag håller mig borta från ljud-rummet på campus i rädsla att springa ihop med honom. 

Det låter förmodligen ganska patetiskt, men jag vet varför jag gör det: Jag undviker honom inte för att jag är sur, arg eller bitter, nej jag gör det för att jag verkligen inte vet vad jag ska säga till honom. Om jag nu ska prata med honom igen måste jag antingen ljuga och säga hur mycket jag hatar honom eller säga som det är, att jag är gay och har en crush på honom. I skrivandes ögonblick vet jag faktiskt inte vilket som är värst. Jag vet att problemet inte kommer försvinna, det kommer bara växa sig större ju mer jag ignorerar det, men genom ren förlägenhet kan jag inte leva upp till det jag gjort.

Turligt nog har jag rep nästan varje dag nu. De är en välkommen distraktion nu och utan dem skulle jag nog ligga inne på rummet fast i en djup depression. Min motvilja för Harry distraherar mig från min förödmjukelse över Liam. Men Harry är i en helt annan gryta just nu.

Det går inte att undvika honom helt och hållet eftersom vi fortfarande lever i samma korridor och allt. Jag har stött på honom hela två förmiddagar denna vecka. Första gången klev jag ut från mitt rum samtidigt som han lämnade Zayns. För att undvika ett möte försökte jag så diskret som möjligt rusa in i mitt rum igen för att hämta något jag plötsligt kommit på att jag glömt. Måltiderna går bra eftersom jag äter antingen tidigare eller senare än alla andra. Rostbiffen börjar bli uttjatad men jag klarar mig.

Zayn har inte nämnt något vid repetitionerna heller. I själva verket har han inte förändrats någonting sedan han fått en extra rumskamrat. Jag börjar till och med misstänka att Liam sagt åt honom att behandla mig precis som vanligt. Eftersom det är den typ av jävligt omtänksamma kille Liam är.

Två gånger har jag haft verklig ögonkontakt med Liam sedan i söndags. Båda gångerna har varit på väg till duschrummet. Första gången var han på väg in i en annan duschkabin. Han tittade inte nedlåtande på mig, han bara kollade på mig. Den andra gången hade han varit på väg in och jag ut. Han hade nickat till mig.

Fråga mig inte varför, men det andra mötet störde mig mer än det första. Visst, han hade erkänt mig med en kort nick men det var något avlägset med det, som om han nickade mot någon han kände men inte pratade med regelbundet. Jag ville inte vara ”en av killarna.”

Sanningen är, jag saknar Liam. Jag har saknat honom sedan det ögonblicket han smällde igen dörren på söndagskvällen. Jag önskar bara att allt kunde spolas tillbaka till mitt dumma misstag i telefonen. Två blickar av Liam sitter etsade i huvudet: den korta när han kom ur duschen, den med nicken och sedan den långa blicken av smärta jag sett efter att jag lagt på samtalet med Niall.

~

”Louis!”

Jag frös till på vägen upp till mitt rum efter alla föreläsningar på tisdag eftermiddag. Det kunde väll inte vara Liam? Jag snurrade runt och flämtade till.

Det var Niall. Helt bedårande med sin lilla resväska på trappan till lobbyn i boendehuset. Jag kunde inte yttra några ord. Jag var så jävla glad, särskilt efter att jag inte pratat med Liam. Jag började springa mot Niall men innan jag kom fram kom jag av mig och minns vad som orsakat den senaste tidens ostadighet.

”Sorry.” mumlade jag.

“For what? You can hug me, you know,” sa Niall mjukt med ett grin i ansiktet.

“Good,” sa jag och log brett. Jag brydde mig inte om alla människor som såg när jag omfamnade honom så länge som möjligt.

“Welcome back,” viskade jag nära hans öra. “I missed you.”

“I missed you too,” skrattade han.. “But I was only gone for a fortnight.”

“Sorry,” sa jag när vi bröt oss fria. “it’s just things are kind of.,. complicated at the moment.”

“How so?”

“Well, you see, when I got off the phone with you on Sunday… It’s kind of a long story. Shall we go somewhere to talk?”

“The usual place?”

“Well, the Pink Ladies are currently occupying the theatre. How about we be normal for once and grab a coffee or something?”

“Sounds good to me,” sa han. Han såg så fullständigt superbedårande ut med sin resväska i handen och jag fick hålla i mig mentalt från att nypa i hans rosiga kinder.

Så över en cappucino, te och kokor berättade jag allt om Liam för Niall. Det var som om en otrolig tyng lättade från mina axlar. Sedan i tisdags har Niall smitit in i slutet av alla repetitioner för att kolla på slutet av musikalen. Efteråt stannade vi och pratade i timmar.

Jag tror inte jag skulle ha varit frisk länge till och han inte kommit tillbaka.

~

“This week, I want you to exchange your assigned essay with a different partner than usual,” meddelade Angie från toppen av rummet.

Bra, var allt jag kunde tänka när jag gled ner bredvid Jenna. Jag hade sett nog av Harry på repetitionerna. Visserligen var han inte lika outhärdlig där som han var på Kreativt skrivande. Korrigering, han var inte outhärdlig för andra. Allt han någonsin skulle behöva göra för att knuffa mig över kanten är att ge mig ett av sina egna arroganta ansiktsuttryck. Trots detta var han bra som Danny. Överdrivet bra. Han var populär bland alla som var inblandade i musikalen också, de var på något sätt omedvetna om det som gjorde mig galen.

Jenna och jag jobbade bra tillsammans. Jag måste erkänna att hennes arbete inte var exceptionella men det spelade ingen roll eftersom vi gav varandra bra och vänliga råd efteråt. Jag benådade hennes arbete lite också eftersom jag redan i förhand visste att hon inte skulle säga något som hade syftet att irritera mig. Jag kunde inte låta bli att kolla över på Harry ibland medan jag och Jenna pratade. Det föll sig liksom naturligt för mig att undra hur han skulle behandla en annans students arbete. Le och häpna, han var så artig som man skulle kunna vara och pratar mjukt och respektfullt till sin partner. Mer än en gång fångade han upp mina blickar och gav mig en arrogant nick eller ett självbelåtet flin som fick mig att bli röd.

“What’s your problem with him?” frågade hon samtidigt som hon fångade mig i att stirra på Harry.

“Who? Harry? I don’t have a problem with him,” ljög jag.

“So why did you storm out two weeks ago then?”

“He was trying to wind me up,” sa jag. “I swear it’s like a hobby to him.”

I slutet av lektionen höll Angie upp en bunt papper. “As you make your way out, please take your assignments on ‘being myself’ from me. I’ve left comments and grades.”