fivedesiresandonedirection

Det var Niall. Helt bedårande med sin lilla resväska på trappan till lobbyn i boendehuset. Jag kunde inte yttra några ord. Jag var så jävla glad, särskilt efter att jag inte pratat med Liam. Jag började springa mot Niall men innan jag kom fram kom jag av mig och minns vad som orsakat den senaste tidens ostadighet.

”Sorry.” mumlade jag.

27 NOVEMBER

“Is something wrong?” frågade Angie.

Jag blinkade hastigt bort rynkan mellan mina ögon. “No, no, just… surprised.”

Jag läste igenom de tre nerklottrade styckena på sidan igen.

Professor-

I thought I might explain this essay because I didn’t really get it until Louis explained it to me afterwards. Louis had a cousin who was gay and committed suicide. This essay is written from his perspective. Obviously, his cousin was quite flamboyant in his life and Louis writes unashamedly about this.

By the end of the essay, you realise that it is not the flamboyancy of Louis’s cousin that really comes across but about being yourself and being happy and open about being yourself. Of course, this contrasts hugely with the fact that the cousin eventually committed suicide. Perhaps Louis meant this in bitterness but the moral still remains that only we ourselves should judge our own lives.

I just wanted to write this note as I wouldn’t have gotten any of this without Louis explaining it to me afterwards. As you can tell from his storming off in the lecture, he got quite emotional during our discussion and his sensitivity to his cousin’s death was probably the reason he didn’t actually mention whose perspective he was writing from and why. I just felt that, like me, you could do with an explanation.    

 -Harry.

“I have to be honest with you,” började Angie, “if Mr. Styles hadn’t explained it, I would have thought the essay was a pile of rubbish.”

“But I-”

“However, because it was explained, I thought it was actually a very, very clever piece of work. Well done.”

“But-”

“If you are doing that in future though, you have to explain it to me because, as smart as I am, I can’t read minds. Good writing should always need no explanation but if you’re doing something like this where the topic was so broad, you could have done with an introductory paragraph or something.”

“I understand that but I… I…”

Angie parerade mig över glasögonen. “Yes?

Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag försökte mitt bästa för att dölja ilskan för det Harry klottrat på mitt arbete.

“Nothing. Thanks. I’ve got to go.”

Jag plockade upp väskan och vände mig om för att gå. Angie ropade mig tillbaka.

“Mr. Tomlinson, I’m very sorry about your cousin. You know there’s plenty of on-campus counselling available if you ever find yourself needing someone to talking to.”

“Thanks,” mumlade jag medan jag passerade ut genom dörren. Jag stormade genom korridorerna som om jag skulle ägt dem. Vem fan trodde Harry Styles att han var när han skriver det där på min uppsats? Vad gav honom rätt att hitta på lögner? Lögner om självmord av alla saker? Varför kunde han inte bara låta mig vara så att jag slapp se det där självbelåtna flinet skrivet över hans ansikte? Jag skulle stått ut med att min utskrift var dålig, rent av hemskt men var han tvungen att spatsera in och försöka spela pompös? Jag var så uppslukad av min egen vrede att jag inte ens uppfattade att någon ropade mitt namn tills jag gick in i den personen.

“Niall!” utropade jag och räckte honom hjälpsamt handen så at than skulle kunna häva sig upp från marken. “Sorry about that.”

“Hi… Louis,” sa Niall och dammade av sig. “You distracted or something?”

“What, can you tell?” sa jag medan jag satte av nerför korridoren igen. Niall fick halvspringa för att hänga med mig.

 “What’s up? Is it Liam or something?”

Jag stönade. “No. I wish. Here, read this.”

Jag räckte honom det skrynkliga pappret. Han tog emot det och började läsa samtidigt som han kastade blickar omkring sig så att han inte skulle råka gå in i någon annan.

“What is this? When did your cousin commit suicide?”

“There is no cousin,” sa jag vasst.

“Then why did you…? Wait, is this that essay you wrote on being gay to annoy Harry?”

“Yep.”

“But I don’t get it, why did-?”

“Just read til the end of the writing, Niall.” Vi var nästan framme vid teatern. Lyckligtvis, eftersom Niall var en sådan bokmal, hann han läsa igenom sidan inom halvminuten.

“Harry?!” ropade han när han såg det sista ordet. “Harry wrote all that?”

“Yep.”

“But… why?”

“I’m about to find out now,” sa jag. “If I don’t bloody well kill him first.”

“But it’s not true is it? How could he think it would be ok to pretend that your cousin committed suicide?”

“Exactly,” sa jag, vi hade kommit in i lobbyn.

“You’re going to confront him?” frågade Niall. “Right now?”

“You betcha. He’s in rehearsals but I don’t care.”

Nialls ansikte förändrades. “But Louis, look, it actually was rather… nice, what he did. He was obviously trying to prevent you from failing the-”

“Niall, he lied about somebody committing suicide and me grieving over it! And besides, he’s trying to act like some sort of hero by doing this. It makes me sick.”

“But Louis-”

När jag ser tillbaka förstår jag att jag var oerhört ofärskämd som inte lyssnade på Nialls protester. Jag skyller det på ilska.

“I’ve no rehearsals today but come around my room later on and I’ll tell you what happened, ok?”

“Yeah, ok, but Louis-”

Men jag hade redan hunnit rycka upp entrédörren till teatern. Jag kunde se honom stå på scenen, skrattandes vänd mot Fiona, med ett manus i händerna. Jag tog ut stegen neråt scenen, väskan ryckte i min axel och uppsatsen skrynklade sig mellan fingrarna. Fiona såg att jag närmade mig och nickade misstänksamt år Harry, vänd mot mig. Han snurrade runt och såg förvånad ut över att se mig. Jag kunde se att han sneglade på pappret i min hand. Jag grinade brett. Han tittade sedan upp på mitt ansikte igen och rynkade pannan i förvirring över mitt arga uttryck.

“What is this?” röt jag samtidigt som jag kastade arken på honom.

“Your essay?” Svarade Harry lugnt när jag gick närmare. Fiona ursäktade sig och smög ut bakom scenen.

“Yes, it’s my essay. My essay that you defaced.”

Harry himlade med ögonen. “How did I deface it?”

“Well, you wrote all over it without my permission,” spottade jag. “I’d call that defacing.”

 “What are you talking about? I saved your ass from failing.”

“Oh, I am eternally grateful, Lord Styles, for your valiant deed,” sa jag med så mycket sarkasm jag kunde uppbåda. Jag kunde se att han blev argare. Det blev som bränsle för mig och jag blåste upp mig ännu mer.

“I didn’t ask for you to be grateful,” sa han.

“And I didn’t ask for you to do this at all.”

 “Why are you so pissed off at me? I spent ages trying to think up that explanation after class. I’m quite proud of it too, actually. Besides, I did a nice thing.”

“Oh really?” röt jag. “A nice thing? Making up a lie that my cousin committed suicide is a ‘nice thing’?”

 “What are you so upset about? It was all I could think of at that moment.”

“I didn’t ask you to think of anything. I don’t know why you were so concerned about-”

“No, you didn’t ask because you’re too bloody proud and conceited.”

 Detta slog mig och jag visste inte riktigt hur jag skulle komma med ett snabbt gensvar.

“I’m conceited?” I said incredulously. “I’m conceited?”

“Yes, you,” sade Harry, ilskan flimrade i hans ögon och han såg rakt in i mina. “Do you realise that every time we encounter each other, you somehow manage to get on your high horse and get in a hump?”

“Yeah, and for good reason,” snärtade jag.

“Oh, go on and explain, so.”

“Well firstly, you always have that stupid smug smile on your face. Secondly, you seem to ridicule me any opportunity you get. You pretend to be as cool as a cumber when you do it too, as if you’re so innocent that you couldn’t possibly know why I’m pissed off. But you know full well. Right now is a perfect example.”

Harry hånskrattade. “You know what? Sometimes, I think about you and wonder why the hell…”

Han stannade till och stirrade intesivt in I mina ögon, som om han sökte efter en förklaring till något.

“You wonder why the hell what?”

Harry verkade som om han var på väg att avsluta de than ursprungligen skulle säga, men han ändrade sig i sista minuten. ”…why the hell I bother at all.”

Efter det förstod jag dårskapen i att ha stormat in på teatern och gormat åt Harry, sanningen föll som ett ton tegel på mig. Jag satt nog på en aningen hög häst.

Niall hade rätt: Harry hade gjort en bra sak för mig och även om han sårat mig något, var det fortfarande en jävla tankeväckande sak att ha gjort. Jag är inte säker på om jag skulle gjort samma sak i hans skor. Jag vände mig bort från Harry och började långsamt ströva mellan raderna av stolar upp mot utgången. Halvvägs ut ångrar jag mig för att gå tillbaka.

”Sorry.” sa jag tyst.

“What did you say?” Frågade Harry, han såg helt tagen ut.

Jag harklade mig. “I’m sorry for barging in here and demanding an explanation when actually, what you did was quite considerate. It’s just that things are kind of messed up in my life at the moment and I seem to have taken all that out on you. Although in fairness, you do deserve some of it. But nonetheless, I’m sorry.”

“Oh.” Harry såg väldigt obekväm ut och hade uppenbarligen inte väntat sig att jag skulle säga förlåt. “Um, apology accepted, I guess. I’m sorry I ever tried to help you in the first place.”

Han sa det så lättsamt att jag inte kunde låta bli att le. “Well, then, your apology is also accepted.”

“Did you pass? The essay, I mean.”

Jag höjde på ögonbrynen, faktiskt visste jag inte. Försiktigt vecklade jag upp de skrynkliga arken och kikar på sista sidan. “Oh, I got a 74. She said ‘Very good essay but try to stick to the conventional forms of essay-writing for the time being.’”

“Well done,” flinade Harry.

“What about you? What did you get?”

“77.”

“You win this round, Danny,” sa jag. Jag vände mig om igen och tog några steg mot honom. Harry log, det var fortfarande på sitt aningen självbelåtna sätt men det var lite mer äkta åtminstone.

“Thanks Doody,” log han. “See you in rehearsals.”