fivedesiresandonedirection

9 DECEMBER

Loggen,

Det har gått tre veckor nu och det har börjat bli löjligt. Jag trodde inte Liam skulle vara så… envis. Några dagar efter söndag och sen skulle vi vara på banan igen. Men nej. Det idiotiska misstag jag gjort medan jag pratade med Niall hade orsakat tre veckors onödig tystnad mellan oss. Även om repen av Grease praktiskt taget ägde rum varje kväll nu och läxorna låg i högar var det fortfarande inte tillräckligt för att distrahera mig från den tomhet Liams frånvaro orsakat. Hur fan hade jag tänkt när jag nämnt att jag inte behövde Liam runt mig? 

Jag vet ärligt talat inte hur det lyckats hålla i tre veckor. Ju fler dagar som går, desto mindre hopp har jag för att jag och Liam någonsin skulle bli vänner igen. Egentligen var det absurt med tanke på kontakten vi haft, i brist på bättre ord. Jag har aldrig känt mig bekväm med någon så fort som med Liam. Jag har känt honom i tio veckor, men det känns som tio år. Han är min bästa vän. Eller han var det i alla fall.

 

Niall har varit enorm, men. Vi pratar varje kväll efter repen så det är bra att det fortfarande finns någon jag kan vara helt ärlig med. Men han kan inte ersätta Liam. Jag har fortfarande kvar en envis knut i magen som vägrar försvinna trots att jag försöker intala mig själv att jag har det bättre utan honom och hans envishet.

Och det är en annan sak som buggar mig: är Liam den enda som är envis? Är jag verkligen bättre? Varför kan inte jag vara den som startar en konversation och varför kan jag inte bara lägga av att ge honom långdragna blickar när vi möts i korridoren?

 

Med detta i åtanke beslutade jag att konfrontera Liam. Det var en av de sällsynta kvällar jag har ledigt från repen eftersom bara Danny, Sandy och kören kallats in till repetition. Showen startar följande torsdag så det börjar bli ganska hektiskt. Det är fantastiskt roligt- Jag och Anna kan aldrig hålla oss för skratt och Harry typ ignorerar mig. Tja, inte ignorerar snarare håller vi ett bra avstånd från varandra.

Hur som helst, igår kväll beslöt jag att göra det jag planerat och skjutit upp i tre veckor: prata med Liam och reda ut allt. Jag visste inte direkt vad det skulle innebära men den förklaring jag antagligen skulle behöva yttra skrämde mig. Naturligtvis har jag panik så därför bestämde jag mig till att ta till något att lugna nerverna med. Du gissade rätt, logg-drogen.

 

Åh Gud, jag vill verkligen inte skriva vad som hände. Skam. Okej, nu måste jag få det överstökat.

~

Så jag rotade jag fram en flaska teguila under sängen. Min farbror hade gett den till mig som en klara-ut-hela-året-på-college-present. Eftersom jag är så anti-social och inte alltför intresserad av alkohol hade jag inte haft behov av den. Tills nu.

- Åh herregud, jag skäms…-

För att göra en lång historia kort så besegrade jag över tio shots med tequila runt klockan 20 på torsdag kväll.

Ja, jag vet. Fråga inte varför jag drack så mycket.

Uppenbarligen hade jag druckit lite väl mycket på kort tid eftersom jag kände mig illamående. Istället för att knacka på hos Zayn ramlar jag ihop med huvudet i toalettsitsen och spyr ut mina bekymmer.

 

Nu, vid denna tidpunkt skulle det mest förnuftiga vara att vackla tillbaka till rummet och dricka en hink vatten och sedan ringa Liam. Gjorde jag det? Nej, det gjorde jag inte. Knallade jag över till Zayn för att fejsa Liam i mitt berusade tillstånd? Nej, det gjorde jag inte. Nej, nej, jag bestämde mig för att det bästa skulle vara att gå ner till teatern. Jag, i mitt berusade tillstånd, var helt övertygad om att jag inte berättat för Niall att repen var inställda idag och att jag därför skulle kunna prata med honom efteråt. Varför gick jag inte bara upp för trapporna och kontrollerade att han var på sitt rum? Jag vet inte. Det var en hel del saker jag inte var säker på den natten.

 

Så ja, gamla goda Louis halvt dansar ner för trapporna och in i lobbyn. Fyra eller fem studenter kastar märkliga blickar på mig. Jag tror druggy-killen från Nialls våning var en av dem, skoj. Innan jag visste ordet av det var jag inne på teatern. Jag var bara vagt medveten om Harry och Fiona på scenen medan de övade på sina repliker, men jag var för upptagen av att hitta Niall på en av dem bakersta raderna.

 

”Pssst, Niall! Pssssst! Niall, where are you?”

Jag kan säga att det tog tre långa minuter för mig att inse att Niall inte satt på sin vanliga plats. Efter att jag räknat ut det sjönk jag ner på en av stolarna och försökte koncentrera mig på vad som händer på scenen. De övade på scenen där Danny och Sandy är på drive-in bio. Jag kunde inte riktigt höra eftersom körfolket satt längst fram och viskade sins emellan. I mitt tillstånd stör det mycket.

”Can you guys shut the fuck up?” fräste jag. “People trying to act up there!”

Jag antar att jag missuppfattade avståndet mellan främre och bakre raden eftersom jag knappt kunde höra något. Jag började till sist känna mig uttråkad och det var tur att jag fångade Niall när han tyst smet in. Jag såg hans blonda, söta lilla huvud guppa mellan raderna längst bak medan han gick på huk för att undgå att bli sedd. Han kom närmare och närmare men han såg mig ändå inte. Jag beslutade att ge honom en överraskning.

 

“HEY NIALL!” skrek jag och hoppade i stolen.

“Jesus Christ!” skrek Niall och snubblade baklänges på sina egna fötter.

“Is somebody back there?” ropade en kvinna från teaterns främre del.  Jag kände en hand som grep tag i min arm och drog mig ner bland sätena. Niall satte fingret över sina egna läppar för att visa att jag borde vara tyst. Det sista jag ville var att vara tyst.

“That was Nathalie,” berättade jag för Niall. “She’s a bit of a bitch.”

“Louis, for the love of God, be quiet!” hyssjade Niall och höll mig på plats bakom stolarna.

“Sorry. I just wanted to let you know that I don’t have rehearsals today so we can’t chat like we usually do.”

Niall rynkande pannan i ärlig förvirring. “Then why the hell are you here now? And what is with you? You’re acting as if you’re… wait, are you actually drunk?”

Jag fnittrade. Det blev sedan till ett hest kikhosteskratt som fick Niall att ge mig en örfil för att jag skulle sluta. “Maybe,” sjöng jag.

“What?!” pep Niall. “Are you crazy? Why the hell are you drunk? You don’t even like alcohol that much.”

“Oh calm your knickers,” sa jag. “I just needed some Dutch courage to help me resolve my little tiff with Liam.”

“WHAT?!”

Nu var det min tur att örfila Niall. Det var hans eget sätt att få mig att bli tyst.

“How much did you drink?” Frågade Niall med en mer kontrollerad röst. Jag tror inte han uppskattade min örfil.

“Oh, you know, nine or ten shots of tequila.”

“What?! Please tell me you haven’t tried talking to Liam yet.”

“No, silly moo, I had to come down here to tell you I wouldn’t be able to talk with you after rehearsals. You know what’s funny?”

“What’s funny?” frågade Niall bitter.

“We’re talking right now anyway!”

Då brast jag i skratt. Det var tur att repen var över och att alla befann sig bakom scenen. Niall hjälpte mig upp i stolen igen och försökte stadga mig. Jag ignorerade honom eftersom jag just kommit på konsten att sträcka fram benen framför mig och vicka på tårna.

“Oh dear Lord,” viskade Niall förtvivlat. “You wait RIGHT HERE while I get a bottle of water for you.”

“Ok, Mr. Snootypants, I will.”

Det kändes som om Niall var borta i en evighet. Medan han var borta hörde jag rörelse på scenen och att någon klickade på CD-spelarens playknapp.

 

“Summer lovin’, had me a blast!”

“Ooooh, I love this song!” sa jag för mig själv.

Men varför var det ingen annan sang? Varför övade Harry på egen hand? Han sjöng några rader innan han förbannade sig själv och började om. Denna gång ville jag hjälpa honom. 

“Summer lovin’, had me a blast!”

“Summer lovin’, happned so fast!”

 

Jag såg att Harry frös till.

 

“Who’s there?” ropade han.

“Me,” viskade jag och fnissade lågt.

Jag höll fast vid texten och kom snart in som Sandy.

“Met a boy, cute as can be.”

Harry såg sig omkring och började med nästa rad, nyfiket.

“Summer days driftin’ away, to uh-oh those summer nights.”

“Who’s there?” frågade han igen och hoppade ner från scenen och började gå längs raderna av säten.

“Did you get very far?” Jag sjöng som musiken fortsatte spela. Det var egentligen min replik eftersom Doody sjöng den. Harry hörde mig och sprang mot källan till min röst. Han lyste nyfiket ut i dunklet med mobilen.  

“Louis?!” frågade han i chock.

“He ran by me, got my suit damp,” sjöng jag I takt.

“Louis, what the hell are you doing here?”

“He showed off, splashing around.”

“Are you drunk?!”

“I think we have all established that I am drunk at this stage.”

“Who’s we?” frågade Harry.

“Oh, well Niall was here before he abandoned me in my time of need.”

“Why are you talking to yourself?” frågade någon precis bredvid mig i mörkret. “And I’m right here.”

Niall kom fram till mig och gav mig en flaska vatten. Han såg Harry och det såg ut som om han skulle göra en bakåtvolt eller något innan han kryper in i sitt mentala skal igen.

“Oh sorry, I- I didn’t know….”

“Oh, Niall, it’s alright,” sa jag och damp ner i stolen. “It’s only Harry. He doesn’t matter. I told you about him, remember?”

“Sorry about Louis,” sa Niall tyst vänd mot Harry, han kollade oavbrutet ner i marken. “He’s a bit… intoxicated.”

Harry skrattade. “I can see that. I’m Harry, by the way. I may as well introduce myself, though Louis has already done a fantastic job.”

Niall skrattade nervöst och räkte fram sin lilla hand mot Harry som tog den i sin stora. “Niall Horan.”

“So, Louis talks about me, does he?”

“Hey,” avbröt jag. “Why are you two talking as if I don’t exist? Look at the pair of you, having a right old giggle. And don’t you be fooled by his charade, Niall. He’s not as goody-goody as you think.”

 

Harry skrattade åt mig och la sedan blicken på Niall igen.  “He’s in a really bad state. Would you like a hand getting him back to his room or anything?”

“Er… yeah,” sa Niall, han vågade äntligen kolla upp från det dunkla golvet. Rakt in i Harrys ögon. “That would be great.”

“Cool. Let me just turn the music off and grab my bag.”

Jag tittade långt efter Harry medan han försvann.

“Ooh, he’s wearing them jeans again. They look good on him.”

Niall fnissade.

“What?” frågade jag barskt.

“You do know you’re so loud he probably heard that? And besides, I thought you didn’t like the chap?”

Jag ryckte på axlarna. “I don’t really know what I like at the moment. My head’s going boom-boom-boom.”

“Well drink the water then, would you?” sa Niall. Han tog flaskan ifrån mig och skruvade av plastkorken, tvingade in pipen i min mun och fick mig krampaktigt att svälja. Jag började må illa igen.

“Ready to go?” Harry var tillbaka och såg roat på Niall tappra försök till att hjälpa mig. Jag hatade att de narrade mig i tron om att jag var helt blåst.

“Yeah,” svarade Niall. “Grab him by the other arm and we’ll help him up.”

Harry kom fram till mig och krokade sin arm under min vänstra. Hans andedräkt kittlade mig i ansiktet när han hjälpte Niall att häva upp mig. Det var något konstigt med hans rörelser och torra andedräkt som smekte mitt ansikte, det skickade panik inom mig.

”It’s ELECTRIFYING!” skrek jag rakt upp i Harrys ansikte.

 

Det är konstigt, men jag minns den lilla sekunden av kontakt våra ögon fick medan jag skrek det. Vad det var går inte riktigt att förklara. Men det var definitivt något.

”Oh, dear,” sa Harry och skrattade bort ögonblicket. ”We better get him back as soon as possible, Niall.”

Men naturligtvis hade jag andra planer. När Harry släppte mig och Nialls grepp hårdnade om mina axlar kände jag sticket i magen. Det var som om de närmaste sekunderna hände i slow-motion: först rykte jag mig ur Nialls stadiga grepp och vänder mig bort från honom samtidigt som jag täcker munnen med vänsterhanden. Niall drar sig instinktivt undan en halvmeter i förvåning och Harry försöker istället fånga upp mig.

 

Precis då spydde jag över hela Harry Styles.