fivedesiresandonedirection

Harry såg sig omkring och började med nästa rad, nyfiket.

“Summer days driftin’ away, to uh-oh those summer nights.”

“Who’s there?” frågade han igen och hoppade ner från scenen och började gå längs raderna av säten.

“Did you get very far?” Jag sjöng som musiken fortsatte spela. Det var egentligen min replik eftersom Doody sjöng den. Harry hörde mig och sprang mot källan till min röst. Han lyste nyfiket ut i dunklet med mobilen.  

“Louis?!” frågade han i chock.

10 DECEMBER

Loggen,

Jag vaknade med ett ryck men tvingades lägga ner huvudet på kudden igen på grund av det dunkande huvudet. Jag hörde någon skratta bredvid mig.

“Sore head?” frågade Niall med en glimt ögonen.

Jag försökte hitta fokus i den dimmiga sörja rummet var i. Jag låg i min säng och Niall satt på kanten av Liams gamla säng. Han flinade slugt.

“What time’s’it?”

“Quarter past ten.”

“What?!” utbrast jag och drog av mig täcket och hoppade ur sängen. Niall fortsatte att skratta medan jag fiskade efter kläder i byrålådorna.  

“Louis, calm down. You won’t do your head any favours.”

“Why the hell didn’t you wake me?”

“I thought I’d let you miss your first few lectures and wake you up later.”

“What?” spottade jag. “Why? Why would you do that? I haven’t missed any lectures so far!”

“Oh dear, you’re a bigger nerd than I am,” sa Niall. “Look, I just thought that it would be best for you to get as much sleep as you could after last night’s…. experience….”

Jag frös till efter att ha försökt sätta på mig strumporna. Minnena började varligt svämma över mig. Tja, de flesta av dem.

“Oh… no…,” andades jag och satte mig på sängen.

“There it is,” sa Niall bredvid mig. “All coming back to you?”

“Oh no. Oh no. Oh no. Oh no. Niall, please tell me that what’s going through my head right now didn’t actually happening.”

“What’s going through your head?”

“The theatre… and you… and me shouting… you left to get me water and then… Nooooooooo!”

“Just remembered about Harry, didn’t you?” frågade Niall.

Jag nickade genom händerna som täckte mitt ansikte. Jag ville bara försvinna.

“Oh Niall,” gnällde jag, “Tell me I didn’t… Just tell me I didn’t actually…”

“Puke all over Harry’s feet? Yeah, pretty much.”

 “Oh dear Lord! Why Niall, why?”

“Ermm, because you drank ten shots of tequila in a very short period of time, maybe?”

Jag täckte huvudet med kudden. Jag ville inte vara med längre. 

“Oh fuck, Niall,” mumlade jag. “I have rehearsals today. He’s going to be sosmug.”

Från kanten av kudde kunde jag se Niall. Han satt upprätt och skrattade igen.

“Is that what you’re worried about?” frågade Niall misstroget. “Jeez Louis, get your priorities straight.”

“What’s that supposed to mean?” frågade jag.

“Hmmm, let’s see,” började Niall sarkastisk. “Perhaps- perhaps- you should be more concerned with the fact that you consumed ten shots of tequila last night in the first place. What in the name of Jesus were you thinking?”

“I wasn’t,” mumlade jag enkelt. Jag hävde mig upp och drog undan gardinerna från fönstret, kisar i den starka solen. I min förlägenhet försökte jag städa upp lite på mitt skrivbord.

“No, Louis that’s not an answer,” sa Niall. Jag blev förvånad över hans hårda ton.

“I just wanted a little… confidence boost. It just got a little out of hand.”

“A little out of hand?! People don’t down that much alcohol over a little squabble they’re having with their friend.”

Plötsligt kände jag hur jag blev arg, på honom. “It’s not just a little squabble! It’s been going on for three weeks.”

“Only because you’re too scared to do anything about it!”

“That’s why I needed the alcohol!” skrek jag.

“All ten shots of it? Don’t be ridiculous, Louis. You need to cop on to yourself.”

Nialls ord sved så mycket att det var svårt att argumentera tillbaka. Det som var mest irriterande var att han hade rätt: jag behövde sluta larva mig och konfrontera Liam. Jag var dum nog att tro att lite alkohol skulle hjälpa mig. Jag vet faktiskt inte varför jag drack så mycket.

“Look, Louis, I’m sorry for being so-” Niall hann inte avsluta sin ursäkt innan jag avbröt honom.

“Don’t be,” sa jag mjukt och satte mig tungt på sängen igen. “You’re right. I just wish I hadn’t let the problem grow this big. The way he looks at me now, like all the stuff that’s happened between us never actually happened- well, it kills me.”

“I understand how hard it must be,” sa Niall ömt och la handen på mitt knä. “But you have to ask yourself the question: is it easier to have Liam out of your life completely or having him in your life and knowing that what you really want is never going to happen?”

“I know, I know. I’ve already asked myself that. I definitely want him back, even if just as a friend and nothing more. I miss him.”

“Right so,”Niall klappade sitt eget knä och reste sig, som om den sista delen av samtalet löst allt. Han gick mot dörren. “I’ll let you get dressed so.”

“Wait, Niall. How am I in pyjamas?”

“What do you mean?” sa han och knuffade upp dörren.

“How am I in pyjamas?” frågade jag igen. “I don’t remember getting changed into them…”

“Yeah, you kind of got really loopy after you got sick.”

“Oh dear. Getting sick’s the last thing I remember. Was Harry mad?”

“Nah, he was totally cool. Helped me put you to bed and all before he went home. It was him who convinced you to put the pyjamas on. When he left you to change in the bathroom, there was so much noise from your stumbling about that we both thought you had a concussion. You’re wearing the pyjama bottoms backwards, by the way. Though I suppose if that’s the worst that happened while you got changed, we’re lucky.”

“So, what,” smålog jag, “are you in love with Harry now or something?”

“Oh God no,” skrattade Niall. “Although- and I know you’re going to hate me when I say this- he’s actually pretty sound. I can see why…”

Niall gick ut med sitt sluga flin uppklistrat i ansiktet.

“What?” frågade jag otåligt, samlade ihop mina kläder och vankade iväg mot en välbehövlig dusch.

“Although I don’t really feel it, I can understand why you like him so much.”

“I don’t like him,” ja jag giftigt.

“So you’re telling me that all this pretend hate isn’t just a charade for you actually fancying him?”

“That’s exactly what I’m telling you!” sa jag och försökte undvika sanningen i frågan. “What happened exactly… after I vomited?”

“I ran to get some tissue to help mop Harry’s feet up. He had to take his shoes and socks off because they were so drenched. Then we half-carried you up here, made you get changed in the bathroom and then you conked out in your bed soon after. Harry stayed a little while to chat with me and that was it, basically. Oh, and I slept on Liam’s bed- hope you don’t mind, but you were quite vulnerable.”

“Oh right,” sa jag likgiltigt. “And what was I doing, exactly?”

“You kept touching mine and Harry’s face a lot, which was strange. And you kept singing…”

“What was I singing?” frågade jag medan Niall öppnade dörren.

“You’re going to be late for your third class, Louis. Just have your shower already.”

“What was I singing?” frågade jag igen.

“I don’t want to say.”

“Niall…”

“Alright, alright. It was You’re the One that I Want. And you kept pointing to Harry while you sang it.”

“Oh fuck,” stönade jag och sjönk återigen ner på min säng. Niall skrattade högt när han gick ut.

“Just try to keep your pride today, ok Louis?”

~

Jag gick ner till teatern runt 17 efter att alla lektioner var slut för dagen. Mitt huvud var i samma ställning som innan, nerböjt och ögonen undvek all kontakt med andra ögon. Överraskande nog hade ingen kollat konstigt efter mig. Jag hade anat att ingen i min klass skulle veta om min lilla olycka igår. Men jag var däremot säkert att det snart skulle ändras på det.  Snart nog distraherade Nathalie mig bortifrån scenen.

“Right, dress rehearsals begin on Sunday, that’s two days away people! Microphones will also be assigned on that day so make sure you talk to Liam or the other guys if you have any sort of main part.”

“Who’s Liam?” pep någon fram.

“Liam Payne,” tjöt Zayn från en av de främre raderna. “He’s a sound engineering student. He’s agreed to take charge of the sound.”

Jag fångade Annas oroliga blick. Jag såg även att Zayn slängde ett hastigt öga på mig. Jag bestämde mig för att borsta bort det. Det kunde faktiskt vara bra att Liam kontrollerade ljudet, det kunde ju bli många fina tillfällen att prata med honom.

Eller hur? 

Repetitionen fortsatte snart under Nathalies nazistmanövrar, det var ju till och med en hel vecka kvar till den musikaliska öppningen. Till min lättnad visade sig min oro för att någon skulle veta om vad som hände igår ogrundad. Till och med Harry undvek att ge mig bitchiga blickar. I själva verket undvek han mig nästan helt under hela repet. Jag började tro att han var förbannad på mig så jag bestämde mig för att långsamt närma mig honom efter repet, ungefär som igår kväll.

Jag hostade till för att få hans uppmärksamhet. Han vände sig bort från stereon.

“Hi, Louis,” sa han likgiltigt och vände sig mot stereo igen.

“Harry, I just wanted to apologise for… I mean, sorry about what happened… Look, just sorry about last night, ok?”

Harry vände sig inte om när han svarade. “Sorry about what?”

“Sorry about what happened last night.”

“What happened last night?”

“Harry, please don’t make me do this,” sa jag tyst.

“Do what? All I remember about last night is seeing you and meeting some strangely quiet Irish lad.”

Jag fattade vinken. Han låtsades som om han inte visste om förra nattens händelser. Jag var lättad.

“Thanks, Harry,” sa jag mjukt och vände mig bort för att lämna teatern.

“Oh, and something terrible happened to my shoes so I had to borrow a pair from a drunk guy’s wardrobe in order to walk home. I hope he doesn’t mind.”

“What were these shoes like?” sa jag och spelade artigt med.

“Some type of weird blue boat shoes,” svarade Harry. “They were quite comfortable, though.”

“I’d say this guy would let you keep them,”sa jag och tog de sista stegen mot publikentrén, det var det minsta jag kunde göra och paret han snott var inte särskilt dyra.

Jag var precis på väg att sätta foten över tröskeln när jag hörde Harry skrika till från scenen.

“By the way, do these jeans look good on me or was it just that particular pair that caught your fancy?”

Jag snurrade runt och tappade hakan över det han just sagt. Även på distans kunde jag se honom grina på sitt vanliga, kaxiga sätt som aldrig misslyckades med att rasera mig. Jag var på väg att svara med ett patetiskt: