fivedesiresandonedirection

“Completely,” Jag höll inne en suck. “I’m getting over it, though. Now I know for sure that you’re completely straight.”

“Sometimes I wish I wasn’t,” sa Liam och mina muskler drevs på helspänn. “Sometimes, I wish I could go poof and wake up gay one day because I would totally…”

“Liam don’t say it.”

“… go out with you.”

---

 

15 DECEMBER

Loggen,

“Is it Ben?”

“No.”

“Matthew?”

“No.”

“How about Freddie?”

“Liam, I told you, I don’t… Wait, who’s Freddie?”

“That one who plays the singer in the musical,” sa Liam. Jag himlade med ögonen och slog honom lätt i magen, bara på skoj. Jag var faktiskt glad över hans uthållighet eftersom det distraherade mig från min sista minuten panik.

“No, I told you. I don’t fancy anybody.”

“Hey Louis, Liam! Wait up!” jag blev lättat när jag hörde Nialls röst ropa till oss. Han kom springande ner för trapporna mot oss och mötte upp oss vid lobbyn.

“What’re you two talking about?” log han.

“Nothi-”

“I was just trying to guess the other guy that Louis fancies,” avbryter Liam mig.

“Oh yeah?” frågar Niall och hans leende sprider sig upp mot öronen. “Who have you said so far?”

“Er Steve, Adam, Ben, Matthew, Freddie.”

“You’re on the right track with the last few,” sa Niall medvetet.

“You know?” frågade Liam misstroget.

“No he doesn-,” började jag. .

“Sure do! I’ll tell you in the sound box,” Niall blinkar leende mot mig. Jag såg på hans inställning att han skulle säga Harry Styles. Dumma Harry Styles och hans klantigt klippta frisyr.

“No you will not,” sa jag trotsigt. “And don’t believe a word of it if he does, Liam.”

 

Ni kan ju inte ens gissa vem som kom in just då? Precis.

 “Hey guys!”

“Hey Harry!” säger Niall och kastar en fräck blick på mig.

Jag ville bara krypa in i ett hål och försvinna. Till råga på allt började jag förvandlas till en levande rödbeta igen också.

 

Harry nickade mot Liam. “Hey, man. Liam, right? You’re Louis’s roommate, aren’t you?”

“Sure am,” sa Liam. “And I’m in charge of sound for the musical.”

“Of course,” sa Harry. Jag tror han var lite generad över det faktumet att han visste att Liam var min rumskamrat. Varför kom han ihåg det framför att Liam var ljudansvarig?

Sedan var det min tur. “Hey Louis!” sa han glatt. Lite för glatt. Det var inte hans vanliga, arroganta glädje. Han verkade genuint glad och mina ögon smalnade.

“What are you so happy about?”

Han ryckte på axlarna. “Excited about the musical, I suppose. Only a few hours ‘til showtime!”

“How are you not nervous?” frågade jag misstänksamt.

Han ryckte åter igen på axlarna. “I just want to get out there and do it!”

Jag såg Niall flina för sig själv och Liam ser frågande på honom. Han nickar omärkbart mot Harry och ett ljus gick upp för Liam.

”Ohhhhhhhh.” utbrast Liam rakt ut i verkligheten, ungefär som Jenna gjort. Åh, jag ville bara rycka Niall i småbitar. Döda dem båda två. Harry talade om någon efter-show fest som vi var inbjudna till och han hade turligt nog inte sett blickutbytet mellan Niall och Liam. Medan Harry babblade på fångade Liam mitt öga och höjde strategiskt på ögonbrynen. Jag sträckte ut handen och slog honom igen, hårdare. Min hand fångade Harrys uppmärksamhet och han insåg att ingen faktiskt lyssnade på honom.

“What’s going on?” frågade han försiktigt.

“Nothing,” sa jag blankt.

“Well, actually, Louis was hitting me because I’ve been a bit of an idiot,” sa Liam och gav sig själv en lätt örfil. “Niall and I left some of the audio equipment in the AV room. We’re going to have to collect it before the show.”

“What audio equip-,” började Niall innan han fattade vinken och fortsatte på samma not. “Oh right, yeah. The audio equipment.”

“You need help or anything?” frågade Harry samtidigt som jag sköt mina vassaste dolkar mot Liam.

“No, no,” insisterade Liam. “It’s only two boxes. You two go ahead, you could do without being late.”

 

Med en blinkning mot Niall började Liam och han gå i motsatt riktning. Jag visste faktiskt inte riktigt vad de ville att vi skulle tro eftersom de inte ens gick mot AV-rummet. Harry märkte det inte, dock, och jag hade inget annat val än att gå med honom genom teatern.

“They’re a bit strange,” sa Harry.

“You could say that.”

Tystnad. Snälla ta mig ifrån pinsamheten.

“Are you nervous?” frågade Harry så småningom.

“Hmm?”

“Are you nervous? You were asking me why I wasn’t. Are you?”

“A bit,” erkände jag. “But nerves are good.”

“So I’ve heard. I’m nervous now because I’m not nervous.” Skrattade han tyst.

“That’s because you’re so cocky,” sa jag.

“Excuse me?” sa han och såg rent av sårad ut.

“I didn’t mean it in a bad way.” Okej, jag menade det på det sättet. “You’re just naturally confident about… everything.”

“Not everything,” sa Harry tyst, som om han undanhöll något, “You never said what you thought about my hair.”

“Oh yeah.” jag minns för några dagar sedan, precis innan generalrepet då jag dumt nog kommit på mig själv med att stryka hans klippta hår. Jag tittade lite mer noggrant nu. Det var inte så kort som jag trott det varit, men det var ändå konstigt att se honom i den nya stilen. Om sanningen ska fram var jag fortfarande inte ärlig om vad jag tyckte. Aja, jag bestämde mig i alla fall för att vara snäll.

”Yeah, it’s cool.” sa jag.

”You don’t like it.” sa Harry bestämt. Inbillar jag mig det eller låg det ett spår av besvikelse i hans röst? Vad sökte han för godkännande? Varför vill han ha mitt godkännande över huvud taget? Han som var så självsäker på allt och alla.

“No, I do,” insisterade jag. “It’s just, I think… I think I liked it the way it was.”

Denna yttring tog till och med mig med överraskning.

“Oh. I didn’t think you liked anything about me,” sa Harry med en så barnslig dysterhet att jag fick lust att skratta. 

“What?” frågade jag samtidigt som vi kom in I teatern.

“Nothing,” mumlade han generat.

Jag lät det ändå inte gå. “But you’re the one who… all you’veever done is… How in the….?” spottade jag, frustrerad över min förmåga att aldrig kunna säga något ordentligt. Hur vågade han påstå att jag inte tycker om honom när det är han som hackar på mig hela jävla tiden.

  

Rättelse: Brukade vara. Var det inte så att det nästan rått vapenvila mellan oss? Jag tänkte tillbaka på när vi stod backstage på teatern och han frågade vad jag tyckte om hans hår. Jag tänkte på gången han hjälpt Niall medan jag sjöng i högan sky och spydde ner honom. Jag tänkte på dagen då jag skrikit åt honom eftersom han skrivit det där, jag hade stormat ut och han hade låtsas som om mina kränkningar aldrig hänt.

Hade jag missbedömt Harry? Var han verkligen en schysst, anständig kille som skyfflat mig åt sidan med sin kaxighet?

Mitt försök att svara på Harry var det sista som yttrades mellan oss innan en stressad Nathalie mötte upp oss på väg backstage.

“Guys,” halvsnäste hon. “You’re one of the last few here.”

“We had lectures today,” svarade Harry simpelt. “And we had to eat after.”

Nathalie vinkade likgiltigt med handen. “I don’t care. Just get backstage the two of you. Your hair needs doing. We have a very mini rehearsal before the show starts.”

“It’s like six o’clock, though,” sa jag. “Doesn’t the show start at half-seven?”

“Exactly,” klippte hon av. “That’s why it’s mini.” Hon såg ut so mom hon skulle börja gråta och hon för långsamt händerna mot tinningen. “Oh Lord, we are not ready for this at all!”

“Nathalie,” Harry tar bestämt tag i hennes axlar, “you need to calm down. Everything will be alright. You’ve done an amazing job.”

Han kastade ett övermodigt leende mot henne, det verkade fungera och hon tar ett djupt andetag.

“Thanks,” sa hon och jag hörde för första gången hennes röst som en avlägsen viskning  “Now, get backstage and get your hair and make-up done, the two of you.”

Vi hörde henne mumla “Where the hell are the sound guys?” innan hon stormade förbi oss. Zayn närmade sig.

“Women,” muttrade han och himlade med ögonen åt Nathalie. Jag började undra varför Zayn faktiskt var så besatt av henne. Efter allt arbete var det bara två nätter kvar och han hade inte fångat in henne än.

“Right,” sa Zayn och slog ihop händerna. “Not long until showtime, guys. Louis, there’s some girl waiting to do your hair in the dressing room. Harry, you come with me and see if you can calm Fiona down.”

“What’s wrong with Fi-” började jag men de var redan borta.

~

En timme och ett sista-minuten-repetition-för-att-lätta-på-stämmingen rep senare var alla påklädda, nervöst väntande backstage medan vi väntade på att klockan skulle ticka fram till halv sju. Ljudet av publiken som tog sina platser ekade genom kulisserna och våra hjärtan tog stryk även av det.

Jag försökte distrahera mig genom att prata med Anna och Jenna. Harry skojade högt med Freddie och Matthew bredvid oss, som om han inte hade ett enda bekymmer i världen, var obegripligt irriterande. Just då hade jag ingen aning om vad jag tyckte om honom. Pojke, min hjärna vill göra upp.

 

Jag syftar naturligtvis på det han gjorde på scenen en stund senare men jag kommer till det så småningom. Men nu ska jag berätta om vad som hände sista minuten medan Danny och T-Birds väntade på att bestiga scenen, först av alla.

 

Matteus och Lukas stod först i kön upp på scenen. Sedan kom jag och sist Harry. När kören började närma sig refrängen och vinkarna av att vi snart skulle gå upp blev fler kände jag Harrys mjuka andedräkt i mitt ansikte.

“Don’t worry, Louis,” sa han så tyst att Matteus och Lukas omöjligt skulle kunnat höra i ljudet från publiken. “You’re going to be great.”

“Easy for you to say.”

“Hey, I’m nervous too, you know,” viskade han med sitt svagaste skratt. “I just don’t really show it.”

När jag vände mig om och såg ångesten i hans ögon förstod jag att han talade sanning.

“So the ever-confident Harry Styles is nervous,” viskade jag skämtsamt. “That’s a turn-up for the books.”

Han grinade mot mig. “Break a leg,” viskade han enkelt.

 

Sen gjorde han något som knockade mig i några sekunder. I mörkret fann hans hand min. Hans långa fingrar slöt sig kring min egen. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände en pirrig känsla forsa genom mina ådror.

 

Harry Styles höll min hand.

 

Jag vände mitt huvud mot honom igen och sökte i hans glansiga ögon efter en mening. Och där fann jag den intensiva känslighet han visat mig nyligen då han skrivit en falsk förklaring till min uppsats, då han hjälpt Niall att bära mig samtidigt som hans skor tjippade av spya och helt enkelt samma blick han visat mig medan han stod tillsammans med mig i omklädningsrummet och han frågat om min åsikt angåande frisyren, då han påpekat att jag inte gillade någonting hos honom…

 

Och precis som hans ögon och hand i min bekräftade detta höjde han handen och strök mig över kinden, tyst och försiktigt. Mitt hjärta var i högvarv och nu visste jag att det inte berodde på nerverna inför showen. Där var vi, hand i hand och hand på kind. De två pojkarna som nu var lite klokare i mörkret.

Men så släpptes ridån ner och kören rörde sig mot scenens bakgrund. Verkligheten tillkallar oss. Harry drog sakta sin hand från mitt ansikte och ser lite på mig, den måste ha varit där i minst tre sekunder. Allt jag visste var att jag inte ville att han skulle göra det även om han skulle göra det, även om han var tvungen. Mina egna händer slutade fungera och han drar sig bort från mitt ansikte. Jag vet inte vad syftet var men Lukas och Matteus var redan på sina platser. Jag visste att det fanns en stor risk att Niall eller Liam slagit på min mick för nästa scen men jag kunde inte hjälpa viskningarna som flyr mina läppar.

”Harry…”

Han log ett litet, nästan sorgligt leende. För en bråkdel av en sekund stod vi där med händerna slutna i varandras och kollade in i varandras ögon. Men vi var tvungna att sluta eftersom det inte var ett lämpligt sätt att ta plats på scen genom. Nu var det ögonblick mellan oss och scenen.

 

När jag funderar på det nu, undrar jag om betydelsen i det ögonblicket fick Harry att slå om på scenen. Hade jag också reagerat på samma sätt eller inte? Hade det påverkat min förmåga att se saker som höll på att hända opartiskt?

 

Men i det ögonblicket  fortsatte mitt hjärta slå lite fortare än menat för det som hänt några sekunder tidigare och på grund av nerverna. Gardinerna skiljde långsamt på sig och musiken började spela.

 

Showtime.

---