fivedesiresandonedirection

Sen gjorde han något som knockade mig i några sekunder. I mörkret fann hans hand min. Hans långa fingrar slöt sig kring min egen. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände en pirrig känsla forsa genom mina ådror.

Harry Styles höll min hand.

---

 

15 DECEMBER

Loggen,

Det var underbart från första stund. Fantastiskt till och med. Jag älskade känslan av att vara på scenen. Jag kunde känna publikens närvaro framför mig och det bara fyllde mig med glädje. Det är svårt att beskriva, den nervösa stämningen jag kände på scenen. Allt jag vet säkert är att det var just den känslan jag ville uppnå.

Men trots denna glada känsla var det en annan känsla som pressade glädjen åt sidan. Jag var inte exakt säker på vad det var. Kanske kan jag kalla det kaos eller förvirring. Det som var mest förvirrande var att det fanns något på denna jord som kunde distrahera mig från pjäsen.

Det var så att min hjärna inte kunde sluta tänka på vad som hänt med Harry bara sekunder innan gardinerna gick upp. Det var inte frågan om vad Harry gjort, det var känslan jag fått när han gjorde det. Som om en gnista tänds inom mig.

De första minuterna drevs tankarna på att uppträda ut av gnistan men sen kom jag på mig och började fokusera på det jag skulle göra. Men det var nästan omöjligt och de viktiga tankarna började blekna bort och ersattes av allt fler onödiga tankar. Plötsligt började jag se mindre Danny och mer Harry.

Jag fångade upp mig själv i fem minuter men snart började oskärpan igen på grund av det som hänt backstage. Nej, jag sa till mig själv att fokusera. Utföra det jag älskar. Några bisarra ögonblick med skithögen fick inte förstöra allt. Fokus.

 

“What’s shakin’ with you guys?”

You like him, don’t you?, tankarna i huvudet erövrade nästan mitt fokus från pjäsen.

“Where have you been all summer?”

You do like him.

“I’ve been down by the beach…”

Oh, just admit it to yourself.

“It ain’t any of your…”

Niall was right. And Jenna. And Liam.

“But then I had to leave and…”

He looks pretty hot in his costume, doesn’t he?

Shut up! Shut up!

“But I don’t understand why Danny…”

Why can’t you just admit it? You like Harry Styles. So what?

He’s actually pretty good at acting, you know. And writing.

Shut UP!

“Guys, I don’t…”

That’s why you hate the fact that you like him, isn’t it? You’re jealous. You’ve been jealous for a long time…

 

Tystnad slet mig från mina tankar… Matteus vänder sig om och tittar på mig. Lukas gör detsamma. Harry, med ett brett flin, vänder sig om med aningen rynkad panna.

Flickorna står i frusna positioner på andra sidan scenen och sneglar på mig. Publiken var tyst.

Åh fan.

Det var min tur, min replik.

Hur länge hade de väntat? Tre sekunder? Fem sekunder? Nu när jag skriver kommer det låta som en minut och det var så det kändes då. Och hur.

Vilken var min replik? Vad skulle jag säga?

Jag var i fullt panikläge. Jag försökte komma ihåg alla rader jag redan sagt i hopp om att få mindre att välja bland. Och så plötsligt hade jag det och kunde återhämta mig.

Jag började säga repliken, ”Oh, come on Zuko, tell…”

”You don’t want to hear the horny details!” avbröt Harry högt.

Vad? Hade inte Harry just sagt det? Jag stirrade på honom i fullkomlig förvirring, undrade vad fan han trodde han gjorde. Sen kom jag ihåg faktumet att jag stod på en scen och upprepade min replik efter honom, så pass högt att han inte skulle ha en chans att avbryta.

”Oh, come on Zuko, tell us!” Vid denna del av scenen var det T-Bird’s tid att frysa och lämna plats åt tjejerna. Jag stod närmast Harry och han hade ansiktet vänt från publiken och mot mig. Som om jag inte var arg nog redan, nästan så att jag ville bryta och skämma ut mig ännu mer, flinade han åt mig. Flinade. Som den största skithögen i världen flinade han som för att säga, "You messes up and I saved the day by making you look worse". Det fanns inget jag ville göra mer än att slå till honom, hårt över ansiktet.

 

Jag höll mig dock och vi genomförde resten av scenen och sången. Jag kunde inte göra något förrän pausen. Vi var på scen vid olika tidpunkter och var aldrig tillsammans backstage så det fanns inget sätt jag kunde konfrontera honom på. Men jag gjorde en sak mot honom- varje gång vi var på scenen tillsammans backade jag inte ett steg för att visa hur jävla förbannad jag var. Det påverkade naturligtvis min prestation, men för en gångs skull brydde jag mig inte. Min ilska var rödsprängd. Jag var otroligt kluven. Ju närmare pausen vi kom, desto mindre ville jag konfrontera Harry. Sanningen var den att jag bara ville glömma förlägenheten på scenen.

 

Scenkonst var det jag studerade på collage: något sådant borde inte ha hänt. Och det skulle inte ha hänt om det inte var för Harry Styles självbelåtna hjältedåd. Så fort ridån drogs ihop bakom oss för paus bestämde jag mig för att inte konfrontera honom trots allt.

I själva verket rusade jag mot omklädningsrummet så fort som ridån gick igen bakom oss. Lyckligtvis hade Lukas och Matteus ingen anledning till att vara där så jag kunde vara ensam med mina tankar. Naturligtvis ville alla mina tankar oroligt återuppliva varenda sekund av det som hänt på scenen.

 

Det var patetiskt, loggen, jag vet. Men det är det jag vill göra med mitt liv. Jag ville vara den som hjälpte folk att komma på rätt spår igen, hjälpa sådana som var sämre på teater än jag. Några andra arroganta studenter som inte hade något med mitt liv att göra hade rättat mig och fått mig att se ut som en dåre.

Jag som arbetat så hårt för att äntligen få stå på scenen, att göra det jag älskar mest av allt. Jag som var tvungen att stå i bakgrunden medan någon som råkade ha stark röst fick huvudrollen.

Ja, allt det rusade genom mitt huvud i tjugo minuters paus. Anna, Liam, Jenna och Niall undrade säkert vart jag tagit vägen, men jag brydde mig inte.

Jag kunde höra Nathalie vråla backstage ”Five minutes ’til curtain!” och jag suckade för mig själv. Jag ville inte gå tillbaka upp. Det var inte på grund av min förlägenhet, nej det var en större faktor. Jag ville absolut inte möta Harry. Jag ville inte se hans självbelåtna leende igen. Jag visste inte vad han tänkt när han låtit distrahera mig backstage precis innan showen började.

Sen slog det mig. I min förlägenhet och raseri, tankar om vad som hänt innan det var glömt. Och plötsligt hade jag en verklig anledning till att förakta Harry Styles. Jag förstod nu. Allt detta backstage, försöken till att närma sig mig. Det var en bluff. En fälla. Hämnd för det jag sagt till honom och hur jag reagerat omkring honom. Hämnd för att jag var otacksam mot det han skrev i min uppsats. Hämnd för att jag spydde över hans skor. Och så var det jag, att jag låtit mig själv tro att jag älskade honom. Det var en del av fällan. Jag var säker på det- Harry visste att jag var bög och han hade vänt på charmen för att jag skulle falla för honom. Låtsas vara sårbar, fråga om en åsikt om hans hår, titta mig djupt i ögonen och hålla min hand. Det var planerat hela tiden: att få mig att lita på honom för att sedan krossa mig under en sten, bara för att hämnas.

Det sättet han utfört det på, väntat på möjligheten att göra mig till åtlöje, forsade genom mitt huvud. Som om det inte var nog med att han lyckades fixa så att jag glömde min replik, han gnuggade ner saltkornen i såren också genom att sudda över min replik med sin egen. Som om jag var en amatörskådis!

Jag kände mig sjuk. Jag hade låtit mig luras.

 

”Everyone who’s on stage for the first scene in the second act, in the wings right now!” skrek Zayn från korridoren.

‘The show must go on-‘ det mest berömda uttrycket inom teater, men jag skulle gett vad som helst för att slippa gå in på scenen igen. Ingen tvekan om att Harry hade fler ess i rockärmen.

Nej, jag hade mer stolthet än så. Det var bara en kort liten blunder, men tänk. Teater var det jag ville göra med mitt liv och jag var en utmärkt skådespelare. Goddamnit. Jag tänkte inte ett barnsligt upptåg förstöra min framtid och göra mig aningen upprörd.

Eller det var det jag försökte intala mig i alla fall.

~

Graham såg mig komma ut ur omklädningsrummet och han leder mig otåligt mot vingarna.

”Try not to mess up your lines this time.” Muttrade han och det hade effekten av att jag kände mig hundra procent sämre. Jag trodde inte ens det var möjligt.

”I didn’t mess up my.”

“Shush,” viskade han irriterat. “I don’t care. Just get backstage.”

Jag försökte att inte låta hans inställning påverka mig medan jag tog plats bredvid Lukas och Matteus. Jag höjde huvudet. De två pojkarna hade uppenbarligen märkt min miss men de brydde sig förmodligen inte. Ändå undvek jag ögonkontakt med någon av dem ifall de skulle säga något. Sedan kom Nathalie och berättade hur vi skulle stå på en strikt linje vid vingarna innan hon rusade iväg med manus i högsta hugg och försökte hitta någon annan att korrigera. Pianot började spela en introduktion för att öppna musikalen igen medan publiken satte sig på sina platser. En minut kvar.

”Louis, is it you?”

Jag kände lukten av en muskulös, manlig doft som jag kunde placera innan jag ens hört rösten som bar den. Jag hade valt att ignorera honom, så jag fortsatte med det.

”Louis?” viskade han och petade mig hårt i axeln. ”I was wondering where the hell you had gotten to.”

”Save your breath.” muttrade jag utan att vända mig om.

”Excuse me?”

”I said save your breath. I know what you’re trying to do. Getting your childish revenge on me.”

“Louis, what are you-?”

“Iäm letting you know,” sa jag på ett dödligt, tyst sätt, ”that if you try and pulla ny more moves, I will humiliate you in ways you can’t imagine.” Jag hade inte planerat att säga det till honom. Jag hade inget betänkt sätt jag kunde skämma ut honom på även om han skämde ut mig.

”What on Earth…?” började Harry fråga.

“Oh, playing the clueless act, are we? How fun.”

“What are you babbling on about?”

“Cut the bullcrap, Harry.”

“Me? Me cut the bullcrap? Ha! You’re the one giving me the cold shoulder on stage.”

“That’s right,” sa jag ogenerat. Jag ville inte möta honom än.

“So you admit it? God, that’s so unprofessional! And you’re the one that studies Performing Arts. Of all people! Ha!”

Jag ville det inte, men den kommentarer sved djupt ner i magen. Den snuddade något. Det ”Ha!” bekräftade mina misstankar om Harry och hans plan för hämnd. Detta var vad han velat: få mig ostadig på scenen, och att göra så att det såg ut som om det var mitt egna fel. Pianot hade slutat spela… Lukas och Matteus tog sina platser… ridån gled isär…

 

The show must go on.

Eller?

---