fivedesiresandonedirection

”Oh, come on Zuko, tell us!” Vid denna del av scenen var det T-Bird’s tid att frysa och lämna plats åt tjejerna. Jag stod närmast Harry och han hade ansiktet vänt från publiken och mot mig. Som om jag inte var arg nog redan, nästan så att jag ville bryta och skämma ut mig ännu mer, flinade han åt mig. Flinade. Som den största skithögen i världen flinade han som för att säga, "You messes up and I saved the day by making you look worse". Det fanns inget jag ville göra mer än att slå till honom, hårt över ansiktet.

Louis har ju faktiskt varit med i en skoluppsättning av Grease, länken finns nedan :)

http://www.youtube.com/watch?v=n4re8ePE5Fk

16 DECEMBER

Loggen,

Ridån drogs isär. Jag tog min plats. Jag agerade. Jag låtsades som om allt var bra. Det är hela poängen med skådespeleri eller hur? Jag tänkte verkligen inte ge Harry en till anledning till att tro att jag var oprofessionell. Jag visste själv att pjäsen kunde höja mina betyg till nästa år. Jag stängde av min hjärna och gav scenen allt. Inte fören applåderna dånade genom lokalen släppte jag min roll. Så fort jag kom av scenen rusade jag in i omklädningsrummet och satte mig framför spegeln för att låtsas skrubba rent mitt ansikte medan Lukas och Matteus bytte om.

“You coming out, Louis?” frågade Matteus. Ingen av dem hade nämnt mitt strul med replikerna.

“Where are you all headed?”

“Some nightclub in the city.”

“Oh right. Yeah, I’ll be there,” ljög jag. Jag visste att jag inte skulle gå dit, men jag orkade inte förklara något för dem.

“Cool, see you later then,” sa Lukas och de gick ut, båda iklädda jeans och sminkfria ansikten. Jag var ensam. Jag ändrade mig faktiskt om min make-up, det var nog bäst att ta bort den. Det tog fem minuter, sedan tillbringade jag tio till att bara stirra på min ynkliga spegelbild i spegeln. Jag ville vara säker på att lämna sist så att jag skulle slippa utstå någon kontakt med någon. Jag ville inte ha leenden och falska gratulationer. Jag ville bara glida in i mitt sovrum och lämnas ensam. Med lite tur skulle Liam följa med till klubben som alla andra.

När jag bestämt mig för att alla borde ha lämnat hängde jag väskan över axeln och gick ut från omklädningsrummet. Det rörde sig några bakom kulisserna men annars hade nästan alla begett sig iväg mot nattklubben. Jag hade planerat att gå bland stolsraderna och det innebar att jag var tvungen att korsa scenen. Precis när jag kom upp på scenen hörde jag ett par dämpade röster bortåt vingarna. Källorna till rösterna vänder sig om och ser på mig, ingen återvändo. Jag hade inget annat val än att gå förbi dem.

Nathalie Hopkin och Harry Styles.

”Louis,” konstaterade Nathalie enkelt när hon såg vem det var. Genom mörkret såg jag att Harry gav henne en knuff i sidan medan han själv klistrade blicken i golvet. ”Well done. You gave a great performance.”

”Thanks.” muttrade jag tillbaka till den tomma komplimangen. Det var uppenbart att Harry pushat henne in i den.  Just då, i min förnedring och ilska, brydde jag mig inte om anledningen till det. Jag ville bara glömma hela föreställningen och allt som hänt. Kanske kan jag skölja över allt med nästa kvälls uppträdande. Kanske.

Inget mer sades medan jag passerade. Harry hade fortfarande huvudet nerböjt så jag kunde inte fånga hans blick. Kanske var det hans sätt att känna skuld för allt han gjort. Bra.

Det var inte det sista jag såg av Harry den kvällen, nej, han ropade snart på mig.

“Er, Louis,” sa han när jag var på väg ner för trappan mot publikens platser. Jag vände mig mot honom.

“What?” frågade jag rakt på sak.

“Are you coming to the club?”

Dum fråga. Men vad förväntade jag mig? En sorts ursäkt? Ha.

“Yeah,” svarade jag kallt. Jag valde att inte ge honom tillfredställesle av att jag var rasande.

“So, I’ll see you later, then, yeah?”

Jag rynkade pannan. “I suppose.”

“Good. I need to… Nothing, I’ll catch up with you later.”

Jag himlade med ögonen och fortsatte ut från teatern. Innan jag nått helt ut kom två människor emot mig.

“Louis!” utropade Louis. “We were backstage for ages looking for you!”

“Yeah,” la Niall till och de slöt upp vid min sida. “We couldn’t find you during the interval either.”

“Ummm.”

“Anyway, listen, Louis,” sa Liam, “that was a great performance! Congrats!”

“Was it?” frågade jag ointresserat. Jag menade inte att vara oförskämd, jag var mest trött på allt meningslöst småprat.

“Er, yeah!” ropade Niall. “You were fantastic.”

“Would’ve been even better if it wasn’t for a certain somebody,” sa jag bittert.

“What are you talking about?” frågade Liam med en förbryllad min.

“Oh nothing. I don’t feel like getting worked up over Twatface again.”

“Twatface?” frågade Niall. “You mean Harry? Why, what did he do?”

Jag kollade upp på dem, förvirrad. “Hello? Were you not paying attention? He made me look like a complete fool.”

“How?”

Låtsades de som ingenting för att jag skulle må bättre?

“When he interrupted me when I was trying to recover from forgetting my cue. He made me look like a bigger idiot.”

“What are you talking about?” frågade Liam igen. “Harry saved your ass from looking stupid.”

Hur fan kunde de inte förstå?

“Well, yeah I forgot my line,” sa jag frustrerat,  “but he didn’t have to go and make it look worse.”

“Louis,” suckade Liam. “You said the line at the wrong time. You had missed your cue and you came in with a line that wouldn’t have made sense if Harry hadn’t’ve interrupted you.”

“What?” spottade jag. “No, Harry was trying to make me look worse.”

“Louis,” sa Niall med en ovanligt lugn och extremt irriterande nedlåten ton, “I was following the script… Harry was trying to fix the mistake.”

“Well, I didn’t ask him to, did I?” jag visste att det lät patetiskt, men jag kunde inte hantera faktumet att mina bästa vänner försvarade min fiende just nu.  “It only made me seem more incompetent. You two don’t understand- it was all part of his plan.”

“What plan?” frågade Liam.

De skulle aldrig tro mig om jag berättade. De strålade från dem att de var på Harrys sida i det här.

“You won’t believe me,” rös jag och stormade förbi dem i ilfart.

“Louis, calm down,” sa Liam medan jag stegade över den tomma lobbyn. “Where are you going?”

“Bed.”

“But we’re all going out to-”

“Yeah, not me,” sa jag vasst.

Liam grep tag i min arm och halade mig tillbaka.

“Would you ever stop being so stroppy?” snäste han. “You’re over-reacting.”

Jag såg trött på honom. “Just let me go, Liam,” sa jag släpigt.

“You’re just being…. unreasonable,” sa Liam lite mjukare.

“No, I’m not. You don’t understand. You didn’t see the look he gave me. He’s set all this up, Liam. And the worse thing is, he made me…”

“Made you what?” frågade Niall när han kommit ikapp.

Jag suckade och såg bort från deras hårda ansikten. “He made me fall for him.”

“So, you do like him then?” frågade Liam, hans röst var full av uppriktighet.

“Yes. Wait, no! No, absolutely not. You don’t understand: he wanted me to fall for him so he could get his stupid revenge.”

“Revenge for what?” frågade Niall. Han såg på Liam, de verkade båda två ytterst förbryllade. Varför kunde de inte bara fatta? De trodde det skulle vara uppenbart så fort jag nämnt det.

“I don’t know. For me acting like a jerk towards him, I suppose.”

“Louis, you’re just being plain stupid now.”

För femtioelfte gången den här kvällen kände jag ett sting av smärta. Orden hade kommit från Niall, pojken som för bara några veckor sedan inte kunde förmå sig att prata med någon. Samma Niall som hade valt ut mig till sin trygga zon. Samme Niall som senare blivit min vän. Han hade blivit vän med min vän. Lagt upp en plan med en nästan helt okänd person för att få mig och Liam att prata igen. Han hade krupit ur sitt skal för att hjälpa till med det musikaliska, något han rymt ifrån för inte så länge sedan…

Jag gillar inte att erkänna det, loggen, men jag var arg. Arg på att den här pojken, pojken jag hade hjälpt att komma ur sitt skal, effektivt hade huggit mig i ryggen inte bara genom att försvara utan genom att förolämpa mig också. Det låter dramatiskt, men jag skulle gett vad som helst för att ha rätten att slå honom i ansiktet då. Rakt i fejset.

Och det var nu jag vacklade. Om jag väger med skadan som de gulligaste människorna i världen gjort hade något gått otroligt fel. Varför var jag så jävla arg? Vad hade de fått i mig?

Naturligtvis kunde jag svara på det. Det var Harry Styles. De kom alla tillbaka till Harry. Det var honom jag borde visat fientlighet mot. Det var inte rättvist att mina två bästa vänner skulle få lida.

Men varför står de upp med honom? Varför drog de hans ord över mina, särskilt när de inte ens hört hans version av historien?

“Sorry,” sa Niall när han såg hur hårt hans ord tagit.

“No, I’m sorry,” sa jag och försökte mitt bästa för att få min frustration i schack. “I shouldn’t be snapping at the two of you and acting like a drama queen.”

Liam skrattade. “Well, you are allowed to, I suppose. You are studying Performing Arts, after all.”

“No; I’m being horrible. But still, you have to believe me when I say that he planned all this.”

“Well, explain it to us, then,” sa Liam. Jag kunde se hans försök att vara tålmodig och att lyssna men det gjorde mig i alla fall bättre. Jag hade ändrat mig.

“Look, I think I’m just going to go to bed. Honestly, I even think myself that I’m being slightly irrational.”

Niall och Liam utbytte  No, really? blickar med varandra.

“I still think he planned all this, though,” fortsatte jag. “But I won’t bore you with the details because it’ll only get me wound up even more having to recount everything. Are you two going out?”

“We sure are,” sa Liam och sken upp när jag bytte ämne. Han tog ett stadigt tag om Niall på sin vänstra sida. “Going to bring Niall to his first nightclub!”

Niall försökte lekfullt ta sig ur Liams grepp medan han log brett. Hur i hela världen hade jag kunnat låta min ilska gå ut över en sådan bedårande människa? Jag var otroligt stolt över honom: på en kort tid hade han blivit så mycket, så enorm.  Och dessutom var han glad.

Jag hann egentligen tänka mer just då men det var bara en himla röra, jag visste inte hur jag kände. Kanske var det hela problemet.

“We’re going dance the night away, eh Nialler?” fortsatte Liam. “And perhaps find you a smokin’ girl to get stuck into.”

Niall pausade från sin kamp och fångade min blick. Vi grinade igenkännligt mot varandra och Liam upptäckte det.

“What are you two smiling about?” frågade han.

“Nothing,” sa vi i kör.

“Whatever, you weirdos. Are you sure you’re not coming, Louis? Come on, it will be great fun!”

“No, I’m too… too drained. I’d be no fun.”

“Right, I’m only allowing you to skip tonight if you promise to come out tomorrow night when the show’s over,” sa Liam.

“Whatever,” sa jag och himlade med ögonen.

“Promise!”

“Fine, I promise!”

“Good. Now, Niall, are you all set to go?”

“Sure am.”

“Well ok then.” Liam turned back and gave me a sad smile. “You sure about not coming?”

“Yes.”

“And you’re sure you don’t want to talk? Listen, we can cancel tonight and just go out tomo-”

“No, Claire will want to go out. And you can’t let Niall down.”

Liam kollade intensivt på mig innan han vände sig om. “We’ll talk in the morning, yeah?”

“Yeah.”

“Try not to be upset,” sa han och klappade mig lätt på axeln.

“Ok. Now, for crying out loud, would you two ever just go and stop worrying about me?”

“Bye, then. I’ll try not to wake you when I come in.”

“See you Louis,” sa Niall.

De gav mig var sitt sorligt leende och vände sig om för att gå. Jag började gå upp för trapporna, men stannade för att titta på Liam och Niall som tystlåtet skojade med varandra. Om jag varit på ett annat humör skulle jag antagligen vara avundsjuk på dem. Rätt i det ögonblicket var allt jag kunde känna en svag irritation med en strimma av stolthet. Jag kände mig som en förälder som ser sitt barn gå till skolan för första gången när jag såg Niall bredvid Liam, de skrattade.

När de försvunnit ut vände jag mig om och började gå upp mot rummet igen. Jag bytte till pyjamas och ramlade nästan i säng, jag tvättade varken av mig eller borstade tänderna. Jag orkade inte ens vända på telefonen, troligen hade jag väll 20 missade samtal från Liam, Jenna och Anna från tidigare.

~

För en sådan hemsk dag hade jag en ganska lugn sömn. Jag vaknade inte förrän 08:00 nästa morgon. Jag kände mig utvilad medan jag sträckte på mig men sen började alla minnen från gårdagen svämma över mitt sinne. Hade jag verkligen glömt min replik? Förödmjukade Harry mig verkligen? Hade Niall och Liam verkligen försvarat Harry? Hade jag varit en Drama Queen?

Jag såg över till sängen bredvid där jag förväntade mig Liam att ligga. Hans säng var tom, dock. En oroande tanke på att han fortfarande var ute och festade slog mig innan jag såg noterna på mitt nattduksbord. Det fanns några bitar av papper ovanför allt skrot, de andra var under ett A4 papper vikt på mitten. Jag läste skrotet först.

Louis. Hope you’re feeling better and are not upset. Didn’t want to wake you. Had to head out to brekkie with Claire.

Listen, just read the note. He insisted that I give it to you. I don’t know what it’s about but I have a feeling it’s not part of this ‘plan’ you think he has or anything.

We’ll talk later, I promise.

-Liam

P.S.- you were honestly great last night.

Jag rynkade pannan och la lapparna åt sidan. Jag kunde urskilja en del av vad de andra bladen innehöll. Mitt hjärta hoppade. Det var det jag hade letat efter. Jag motstod frestelsen att undersöka det först och plockade upp bladet som låg ovanpå istället och började läsa det välbekanta klottret.

Louis, började det. Please, just hear me out…