fivedesiresandonedirection

Han stannar upp mitt i meningen och stirrar in i mina ögon. Jag hade knappt en sekund att återhämta mig innan nästa chock stegade in. Harry slog undan stolen som stod skiljde oss åt och grep tag i mitt ansikte och kysste mig med sådan passion att allt jag kunde göra efter att han släppte kyssen var att stappla rakt in i bordet. Min hand nådde instinktivt upp till min mun där Harrys varma läppar legat, jag rynkade pannan i förvirring.

---

 

21 DECEMBER

Loggen,

Efter att Fiona tagit ut sin sista ton kom en grupp människor på fötter. Sedan några till vänster och några steg till höger. Och plötsligt stod hela publiken upp. En stående ovation för oss.

Alla vi på scenen kastade hastiga blickar på varandra, stolta blickar. Jag fångade Lukas strålande ansikte och Matthew klappade min rygg, jag såg även Anna som upphetsat vinkade till mig. Men det fanns bara en person jag ville se nu, nu när min hjärna hade kommit ut ur showen kunde jag se honom utan töcknet han spelat i. Se honom som den han var istället för den han föreställt att vara.

Men allt det förflutna hade stannat utanför ridån när den fallit igen. De gröna ögonen hade hittat mig bland dussintals andra på scenen och han log ett tandradsleende, jag skulle snart få se vem den riktiga Harry Styles var. En Harry Styles som inte behövde dölja sin nervositet med arrogans eller kaxighet.

Och ur det blå kunde jag se honom gå mot mig. Jag stirrade förvirrat på honom och hjärtat dunkade vilt. Ridån var inte fördragen och publiken applåderade fortfarande. Vad fan gjorde han?

Jag såg i förvirring hur han förde Luke och Matthew närmare scenkanten, så att de också skulle få lapa i sig lite applåder. Bullret från publiken svällde enormt. Jag kunde även se Fiona, liksom jag, kollade på Harry i men sedan tog hon initiativ att föra fram Grace och Anna till scenens topp. Det var en liten strategi för att applåderna skulle stiga ytterligare. Fiona förde fram två flickor och Harry två pojkar, fyra viktiga huvudrollsinnehavare. Igår hade vi bara tagit några enskilda och sedan föst ihop dem som en grupp. En lite speciell parad så att publiken skulle drabbas ännu ett applådanfall.

Mitt hjärta slog snabbt i tanken på att Harry snart skulle gripa tag i mig, men det slutade med att jag blev den sista manliga huvudrollen kvar i bakrunden. Harry förde långsamt upp Freddie och Keith medan Fiona obekvämt stod kvar längst fram eftersom hennes flickor tagit slut. Sedan fångade hon mig med blicken och tog några hastiga steg mot mig och tog min hand, men inte förrän Harry rusade fram och ryckte tag i min andra arm följde jag med frivilligt. Fiona skrattade nervöst och överlät mig till Harry.

Harry höll min hand och flinade brett medan han ledde fram mig. Det var då jag fattade. Harry hade velat göra allt detta för mig. Han ville visa upp mig (jag vet, det låter konstigt när jag säger det). Luke, Matteus och alla andra var bara rekvisita för att inte väcka misstanke. Att bara ta mig till scenens framkant skulle vart udda och kränkande mot alla andra.

När vi väl var framme tog Harry min hand i sin och höjde den över sitt huvud, som om jag var en vinnare av en boxningsmatch. Reaktionen från publiken var otrolig. Whoops och hurrarop och visslingar. Man kunde nästan tro att en sjukdom drabbat dem, att de inte kunde sluta applådera, applådera bara för mig. Mitt hjärta bankade hårt mot revbenen.

Detta var det jag ville. Vad jag alltid velat.

Harry log mot mig och viskade i mitt öra: ”You see all this?”

Jag fick möjligheten att ordentligt titta runt på publiken för första gången. Jag tog in de leende ansiktena, uppsträckta armarna och euforiska bulluret. ”Yeah?”

”This is how I feel inside.” Sa Harry. “And it’s not just because of the success of the show.”

Jag kände en liten tryckning i handen och förstod vad han försökte säga. Jag klämde tillbaka och log tillbaka mot honom. ”I know what you mean.”

Nu tror jag att mina paranoida tillfällen var på grund av att jag inte ville inse sanningen och erkänna att jag faktiskt gillade Harry. Jag antar, på ett märkligt sätt, att det är mitt sätt att hantera och gömma undan mina känslor.

Jag tror att min besvikelse över Liams sexuella läggning och min oavsiktliga kyss med Niall inte ville låta mig bli så förtvivlad igen. Jag måste fråga Mr. Psykologstudent om vad han anser om denna självanalys när han vaknar. Han är skyldig mig att imponeras. Jag kanske till och med får en välförtjänt kyss. Eller tja, jag ska tigga åt mig en oavsett.

Hur som helst, det var vi längst fram på scenen, massor av applåder. En viss fras dök upp i mitt huvud om vad Harry sagt om känslan inuti. Känslan av jubel och stolthet av alla i min omgivning.

”A Secret Ovation.” sa jag mer för mig själv än till någon annan.

”What?” frågade Harry när han släppte min hand och vi vände oss om för att gå.

“That’s what it feels like I’m doing in my head. Giving myself- giving you, giving life- a secret ovation.” Jag kunde se den nakna förvirringen som omgav Harry och jag ändrade snabbt tankebana, “Nothing. Just something a friend said to me once. I get what he meant now.”

Allt för tidigt var sminket avskrapat och kostymerna undanskuffade, manuset låg i soporna och den musikaliska upplevelsen var över. Jag satt ensam i mitt omklädningsrum. Luke och Matthew hade precis lämnat med upprymda ansikten när Niall, Anna, Liam och Jenna ramlade in.

“Oh my God!” utropade Jenna med spelad överrasking. “Is that the famous actor Louis Tomlinson? The Louis Tomlinson?”

Jag himlade med ögonen och skrattade medan Liam och Niall rusade över till mig. De skrek som de små flickor de var.

“Give me your autograph!” skrek Liam ivrigt och stack pennan och programblocket i min hand. Det tog en stund innan jag insåg att han faktiskt ville att jag skulle signera det.

“So, I take it you guys enjoyed the show?” frågade jag torrt och lät min signatur täcka över mitt ansikte i blocket.

“Oh, they weren’t the only ones,” det kom en bekant röst från rummets dörr. En väldigt bekant röst.

“Mum!” ropade jag när jag hoppade upp för att omfamna henne. “You saw the show?”

“I sure did!” sa hon. “I’m so proud of you, I’m fit to burst.”

Hon nöp lekfullt mina kinder och jag rodnade djupt.

“Your sisters are too,” fortsatte hon. “They’re waiting out in the car so I can’t stay long. I know you were planning on coming back to Doncaster tomorrow for Christmas, but I have room in the car if you fancy going home now.”

“No can do, Mrs. Tomlinson,” inslöt Liam. På tal om honom glissade jag att det var han som bjudit in dem. “He’s coming out with us tonight. Made a promise and everything.”

 ~

Ochs å en timme senare befann jag mig på en klubb tillsammans med hela rollistan för Grease och alla backstagearbetare. Jag hade inte ens varit hälften så dålig som jag befarat. Jag, Niall, Liam, Anna, Jenna och Claire satt tillsammans vid ett bord. Vi skrattade, skämtade och drack utan minsta oro.

Jag bestämde mig för att bjuda på en runda dryck och gick fram till disken för att kunna placera ordern. Strax bredvid mig i den trånga baren stod Nathalie och Zayn inlindande i en djup diskussion. De tog båda två paus när de såg mig och gav mig några varma gratulationer. Medan jag väntade kan jag också erkänna att jag avlyssnade deras gnabb, framför allihop.

“So what you’re telling me,” sa Nathalie hetsigt, “is that you decided to become producer in order to get to me?”

“Why are you angry about that?” utropade Zayn. “You should take it as a compliment!”

“So you didn’t care about the musical at all?”

“I didn’t say that.”

“But getting into my knickers was more important to you than a successful show?”

Zayn fnissade. “It’s not fair to put it like that!”

“Why couldn’t you have just asked me out?”

“You would have said no! And plus, I like your sassiness, pretending you hate me and all.”

“You are some freak.”

“Yeah, just like that,” mumlade Zayn. “Ugh, it turns me on. You turn me on.”

 

Helt plötsligt sjönk Nathalies arga och irriterade uttryck bort och försvann. Hon tog Zayns ansikte och började hastigt kyssa honom. Han svarade lika ivrigt. Precis som jag hade Nathalie tydligen dämt upp känslorna. Jag såg bort innan de började göra barn med varandra vilket, om man kollade på deras ansikten, inte var så långt borta.

”I hope we didn’t look like that earlier.” En mjuk röst svävade in i mitt öra och lösgjorde alla fjärilar i min mage. Jag vände mig om och log mot Harry som jag inte sett sedan han gick in i sitt rum backstage efter showen. Jag kunde inte riktigt ge Niall och de andra en giltig ursäkt för att stanna backstage utan att nämna Harry. Ju mindre de visste om Harry just nu, desto bättre. De skulle bara bli som en hög självbelåtna småungar.

“I missed you,” sa Harry trots att det lät riktigt billigt, jag kunde inte låta bli att le. “What did you think of the whole musical shebang?”

“The play was good enough for us, Harry,” Jag suckade och mindes min audition som varit en blandning av nostalgi och förnedring. Twinkle Never Star Again.

För andra gången den kvällen kunde jag känna hans förvirring stråla ut från honom på grund av ett av mina som vanligt luddiga svar.

“Never mind,” log jag. “Grease was great.”

“Yeah, it was, wasn’t it? Want to head up to the dancefloor?”

“I was just about to buy a round of drinks for Niall and Liam and the others,” sa jag.

“Oh, forget about that,” flinade Harry. “They’ll survive. Come on!”

Innan jag visste ordet av det hade Harry tagit min hand och ledde upp mig till det lilla upphöjda dansgolvet.

“Good thing I spotted you,” skrek han över musiken. “I requested a special song which I hope they’re going to play in a moment.”

“What song is that?” frågade jag.

“Our first duet. And hopefully not our last.”

 

Harry behövde inte svara på min fråga eftersom de inledande ackorden, det erkännande skriket från Grease Castet och alla på dansgolvet svarade mig. Det var Summer Nights, låten jag svarat Harry på medan jag var upp över öronen berusad för några kvällar sedan. Harry drog med mig ut på dansgolvet och satte sina läppar nära mitt öra.

”Summer lovin’, had me a blast!” visksjöng han och ljudet av hans nära röst skickade underbara kalla kårar längs min ryggrad.

Jag tillbringade resten av natten med att pendla mellan Harry på dansgolvet och Niall, Liam och flickorna på nedre våningen. Lyckligtvis var båda parterna för berusade för att inte fasas av min långa frånvaro från dem.

Vid 02:15 begav jag mig hem med Niall, Liam och flickorna. När jag berättar för Harry om mitt beslut att lämna började han klänga på mig som ett litet barn.

”I tell you what,” sa jag. ”If you let me go with them now, you can come over to my place during the Christmas holidays.”

Harry höll med. Jag hade inte tagit mitt erbjudande på allvar eftersom jag tog för givet att Harry var alldeles för packad för att komma ihåg det jag lovat honom.

~

Så det var till min stora förvåning att han sms:ade mig i morse och frågande vilken tid jag kunde möta upp honom vid Doncasters tågstation. Faktumet att Harry skulle spendera två hela dagar med mig fyllde mig med glädje, men också nervositet. Jag var orolig för hur mamma och mina systrar skulle reagera på hans ankomst.

I slutändan blev allt bra ändå. Mamma hade helt enkelt höjt på ögonbrynen när jag berättade om planerna. Jag hade försökt att förneka att det pågick något mellan oss men det fanns inget annat jag behövde övertyga henne om. Allt hon insisterade på var att han snällt fick sova på soffan i undervåningen medan jag sov i mitt pojkrum. Jag var även glad att hon utelämnade ’be safe with boys’ talet hon hållit första dagen på Uni. På tal om det, vem vet hur det skulle gått om jag inte haft med det i extraktet för så många veckor sedan…

Mina systrar var inte heller ett problem när jag hämtade Harry. Faktum är att de skrek så fort de fick se honom och de tog fram sina kameror och bad om hans autograf. De var upp över öronen förälskade i honom, de praktiskt taget slogs om vem som skulle få platsen bredvid honom till middagen. Han blev till och med envist kallad Danny.

Hur som helst, det är morgonen efter Harrys första natt här. Jag sitter i vardagsrummet och väntar på att han ska vakna så att vi kan njuta av ännu en perfekt dag. Jag kan inte ens beskriva gårdagen, den var för perfekt. Ord räcker inte till.

Jag har varit här nere i två timmar för att skriva detta och betrakta Harrys übersöta ansikte medan han sover. Jag har massvis att distrahera mig med medan han sover. Självklart hjälper loggen till som distraktion men så surrar även alla underbara tankar runt i mitt huvud. Det är i huvudsak fokuserade på Harry men också allt spännande som ska hända på college under våren: Improv, middagarna, meningsfulla samtal med Niall, Kreativt Skrivande, lömska kussar med Harry. Gud eller någon hjälp mig: Jag har varit borta i två dagar och längtar redan tillbaka…

“Morning beautiful,” sa Harry lustigt nog precis efter att jag skrivit det sista stycket.

“Good morning sunshine,” sa jag och kände hur mitt hjärta ofrivilligt speedade upp lite eftersom ett stort grin börjat sprida sig på Harrys ansikte. “You slept for long enough.”

“You have me worn out,” skrattade Harry. “What’s the plan for today?”

Jag ryckte lekfullt på axlarna. “We’ll have to see.”

Det var några söta ögonblick av behaglig tystnad där jag tittade över på Harry som trött låg på sin höft i soffan och jag log för mig själv.

 “What?” frågade han om min blick och sträckte på sig.

“Nothing.”

“You keep saying “nothing” So as not to explain yourself. I only ask because I want to know what goes on in that head of yours.”

“Well I was just thinking about how it’s so cool that you’re here… Perhaps I’ll have Niall and Liam and Anna and Jenna and Claire over here during our next holidays too.”

“I wonder if they’ll know about me and you by then,” funderade Harry.

“What with Niall’s astuteness and Jenna being so inquisitive, I’m sure they’ll somehow have it figured out by the time we get back to college in January,” I replied. 

Jag skrattade för mig själv och återgick till loggen.

“What?” frågade Harry innan han satte sig upp och gav mig den där blöta-lite-halvt-groggy-underbara-morgonkyssen.  “What’s so funny about them finding out? And don’t you dare say “nothing” this time!”

Jag suckade lyckligt. “It’s just, I don’t think I’ll be able to stand all their smug looks when that time comes,” sa jag. “Goodness knows yours were bad enough.“ 

 

The End!

---