fivedesiresandonedirection

8 OKTOBER

Loggbok,

Han har tagit andan ur mig sedan jag för första gången såg honom. Allt han gör får mitt hjärta att slå fortare och miljontals små fjärilar att kittla i magen.

Jag hatar att jag älskar honom såhär mycket.

Eller, nej. Det är han som gör mitt liv intressant.

Nej, jag hatar det. Han kanske gör mitt liv intressant, men på ett väldigt plågsamt sätt. Speciellt efter vad jag sett ikväll.

~

Jag behöver bara få ur mig allt. Jag trodde att det här med att skriva loggbok kunde hjälpa mig. Det var vår engelskalärare som föreslog det första dagen. Vi skulle skriva dagbok för att hålla koll på vår resa under universitetstiden. Jag tyckte först det var en riktigt dum idé men med tiden kom jag på att det faktiskt kunde vara ett ganska bra förslag.

Att skriva är ett av mina favoritgöra (efter att uppträda såklart). Jag finner det ganska rogivande. I gymnasiet hittade jag på ett sätt att skriva ut min smärta genom essäer och noveller, så patetiskt det låter nu.

Jag slutade att skriva för skojs skull senaste året när jag fastnade i A-nivå studier och jag inser nu när jag skriver detta att jag har saknat det oerhört. Jag har aldrig skrivit en seriös loggbok förut, inte ens när jag bodde hemma. Jag bestämde mig för att kalla det loggbok också för att kalla det dagbok gör att det låter så seriöst.

Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga så jag antar att jag hoppar över att introducera mig själv och betraktar nu denna loggbok endast till mitt egna terapeutiska syfte, och jag förmodar att jag känner mig själv tillräckligt väl redan. Eller jag trodde i alla fall att jag gjorde det, tills jag träffade honom. Jag antar att han är anledningen till att jag skriver detta.

Hur som helst, jag börjar med min första dag här på Uni. Det var för två veckor sedan i slutet av september. Mamma hade insisterat på att köra mig hela vägen till universitetet för att släppa av mig. Jag klagade inte utan förstod hennes behov att ge sin äldsta skyddsling ett riktigt avsked. Fast jag hade rullat med ögonen när hon började gråta utanför bilen när jag tog ut mina två resväskor ur bagaget och sa adjö.

 

”Take care” var allt hon kunde få fram. Efter ett tag så återhämtade hon sig och satte på sig ett allvarligt mamma-ansikte. ”Don’t be out every single night, do all your assignments, study for your exam…”

”Mum, I know…”

”I know you know. It’s just my job to remind you. And be safe.”

“Yeha, because I’m the type of person likely to going around campus looking for trouble.”

“No, I mean… be safe if… you know… you find yourself getting intimare… with a boy.”

“Oh my God” mumlade jag och kände hur mitt ansikte blommade upp. ”I’m leaving now.”

Hon skrattade och strök mig över kinden. Sen kramade hon mig hårt för vad jag tyckte var lite väl lång tid.

”Mum, would it help if you came up and looked at the apartment before you left? I mean, my roommate’s probably going to show her parents around too so I don’t mind.”

För att vara ärlig, jag ville inte precis att hon skulle saga ja, men jag kände att jag ville göra allt för att farvälet skulle bli lättare för henne. Jag var skyldig henne så mycket ändå.

”No no darling. I don’t want your face to turn any redder than it is now. Now, off you go and enjoy your first day at university. I know how much you want this so just have a ball. Work hard and be a good role model for the rest of the family, even though you already a superb one. You've done us all proud as punch and we all love you to pieces.”

Jag började bli tårögd såg jag vände mig snabbt mot den stora byggnaden.

”Thanks mum,” mumlade jag. ”I come home till Halloween for a break.”

”I know, love. I’ll ring you tomorrow to see you’re getting on. Remember, any difficulties with money or anything else, let me know straight away.”

“Ok. Goodbye then-“

“Goodbye dear. Take care.”

Hon gav mina axlar en sista tryckning innan jag gick ifrån henne. Jag gick bara några steg innan jag stannade och vände mig mot henne igen. Jag försökte hålla rösten stadig.

”I just wanted to say… thanks mum. For everything.”

Jag såg henne torka bort några av tårarna som nu strömmade ner för hennes ansikte. Hon höll helt enkelt upp handen som svar, och jag viste vad hon menade: ”Don’t mention it, you deserve it; don’t be worrying about your silly, old Mum”. Jag gav henne ett litet leende innan jag slår runt blicken igen och siktar in den på mitt nya äventyr.

 

Jag var halvvägs mellan bilen och Universitetshuset, det fanns många andra elever och jag försökte så gott som möjligt torka tårarna från kinderna med baksidan av handen. Precis när jag tog tag om resväskans handtag igen så hörde jag henne ropa till mig:

”Don’t forget to chance your underwear every day!”

Några få av studenterna runt omkring mig lät ett skratt slinka ut, men tack och lov visste de inte vem rösten ropat till. Men jag kände mig som en rödbeta igen.

Sådan är min mor: för respektfull för att genera mig genom att inspektera mitt boende men inte så skamlös att hon avstår från att skrika något om kalsonger så att alla hör.

~

Skylten som pekar i riktning mot teatern gör att jag stannar upp. Jag hade informationsbladet skolan skickat mig i handen och enligt kartan var jag i det huset som jag skulle äta och sova i under mitt första år på college. Jag minns hur konstigt jag tyckte det var att det fanns en teater så nära belägen den plats studenterna bodde. Normalt var boendet och lärandet åtskilt på universitetet. Inte för att jag klagade. Det var otroligt att tänka sig att jag bara skulle bo bara några hundra meter ifrån en scen, den plats jag kände mig tryggast på. Jag gjorde ett kvickt beslut om att ta en omväg och faktiskt gå in på teatern för att se hur det var innan jag utforskade mitt nya rum. Jag antar att jag skriva om den underliga pojken jag träffade där en gång efter midnatt, just nu har jag knappt nämnt anledningen till att jag skriver ut mitt hjärta såhär i min loggbok. Det är ett av problemen jag har med att skriva, att glömma vad jag egentligen skrev om. ”Plot Bunnies” som min gamla engelskalärare brukade kalla det.

 

Hur som helst, stunden av lycka inne på teatern började ta slut för närvarande, det var strax efter klockan fyra på eftermiddagen när jag äntligen letade upp mitt rum. Rum 302, berättade informationsbladet för mig. Eftersom det inte fanns hissar så fick jag dra upp mina båda tunga resväskor två trappor. 302 var en av de första dörrarna i korridoren. Jag försökte att vara stadig när jag grävde efter nyckeln i kuvertet, jag ville inte göra några konstiga intryck på min rumskamrat, om hon nu var där. När jag väl fått fram nyckeln stannar jag upp och samlar mig själv innan jag öppnar dörren.

 

Jag hade tid att kartlägga rummet innan jag möttes av en överraskning. Rummet var rymligt och modernt för att vara en billig studentbostad. Det fanns två sängar, två garderober och två skrivbord med tillhörande stol och lampa. På sängen närmast dörren låg en resväska och en jacka slängda. Min rumskompis var uppenbarligen i byggnaden någonstans, men när jag granskat hennes resväska kom jag fram till att hon inte var så mycket av en girly girl.

 

Jag släppte ner mina resväskor vid den andra sängen och gick sedan fram till det stora fönstret. Det inför mig mot de andra byggnaderna i campus och jag följe de små figurerna nere på gårdsplanen. Jag kunde direkt se vilka som var nya studenter. Dörren till rummet öppnas plötsligt och jag vänder mig om. En lång pojke i bara shorts och flip-flops gick in. Han hade inte märkt mig eftersom han sjöng med i en låt som han lyssnade på i sina hörlurar. Runt halsen har han en handduk och hans hår dryper av vatten. Det tog inte lång tid för mig att räkna ut att han just klivit ut ur duschen som enligt informationsbladet fanns i korridoren. Jag menade att säga ifrån, men när han gick över till sin säng och öppnade sin väska fann jag mig själv fastfrusen.

 

Han var vacker. Den fanns inga andra ord som kom till mitt sinne. Hans nakna, brunbrända buk och slankhet gjorde att min mun öppnades på vid gavel för ett ögonblick. Hans ansikte tycktes vara perfekt, nästan felfritt. Pojken drog en t-shirt ur sin väska och tog på dig den. Det kändes som om jag var i himlen, se hans muskler spännas för att utföra den enkla rörelsen. Han sjöng fortfarande med till musiken i öronen. Hans röst var lika perfekt som hans utseende. Jag kom på mig själv och hostade högt. Han verkade inte höra mig eller så var det för att sången kommit till några höga toner. Han nådde falsett med ren elegans. Ett konstigt val av ord, elegans, men återigen kom inget annat till mig. Hans röst var så ren, tonfallen så allvarliga att jag kände att jag fick gåshud på armarna och ner runt halsen.

 

Motvilligt godkände jag min hals igen. Om jag bara kunde ha varit tyst så att jag skulle fått lyssna en liten stund längre. Jag flyttade närmare pojken och vinkade med min hand. Han fångade rörelsen och snurrade runt för att möta mig, med förnedring skrivet i hela ansiktet. Han slet musiken från sitt öra.

”Oh sorry mate,” sa han fåraktigt. ”Didn’t see you there.”

”S’okay,” sa jag, lika snopen. Jag ville gratulera honom för hans röst, men hade inte mod att göra det. Jag såg att han var förkrossad över att ha blivit påkommen med att sjunga.

”You my roommate?” frågade han och försökte att undvika min blick och skamsen som han var låtsades han leta efter något i sin resväska. Det var rätt sött faktiskt.

”I… don’t think so,” sa jag. “I might have the wrong room… 302?”

”This is 302 as far as I’m aware.”

“Yeah, but it says in my info pack that I’m sharing with a girl.”

“I never read that pack. But why in the world would you be put with a girl?”

Jag inser att pojken har en poäng. Varför skulle de ha slängt in mig med en tjej?

”But it says here that I’m sharing room 302 with a girl named…” Jag bläddrade i häftet med snabba fingrar. Pojken gjorde mig redan skakis. ”…Liah.”

”Let’s see,” sade pojken och slutligen tog han sitt fokus från väskan och tar häftet av mig. Han såg på stället jag pekade och började sedan skratta. ”That’s not Liah. They obviously made a typo. It’s Liam. That’s my name: Liam Payne.”

Liam räckte fram sin hand och jag skakade den blygt.

”Oh. Sorry um… Liam.” Namnet var som musik på min tunga.

”What are you apologising for? You didn’t make the mistake…”

Han drog ut på tonen lite och det tog några sekunder för mig att förstå att jag skulle berätta mitt namn.

”Louis” fräste jag till sist, precis som den  besvärliga, redan förblindade dåre jag var. ”I’m Louis Tomlinson.”

---