fivedesiresandonedirection

Jag tänker skriva om hur jag älskar att gå runt i tighta, färglada tröjor ut till gaybarer och hur min iPod är fylld med låtar av Lady Gaga och Roger & Hammerstein. Inget av det var sant men jag funderade på att skriva det bara för att få se Harrys uttryck. Jag vore mer en het man då än en alfahane.

---

1 NOVEMBER

Tja, klockan är halv nio nu. Liam är kvar i köket och fixar disken medan jag ligger här helt utmattad på sängen.

Jag borde kanske börja från där jag slutade.

~

Den första texten jag fick i biblioteket var:

//Louis, won’t be back til this afternoon. Don’t forget we’re on dinner rota. Liam//

Jag fick det klockan 10:48 men läste det inte förrän 19:05 i biblioteket. Jag brukar vanligtvis inte kolla mobilen på dagarna eftersom ingen ändå brukade smsa mig. Nästa hade kommit klockan 15:02:

//Hey. Really sry but I dont think ill be back until after seven tonight. Maybe u cud ask Z to help with the dinner? Save me some…//

Det var inte bara det att jag glömt att jag och Liam skulle ha middagen, det var det att den skulle förberedas till klockan 19, nu var den fem över. Jag skuffade ner laptopen i axelväskan och sprang ut ur biblioteket som om det inte fanns någon morgondag. Utan tvekan följde alla som satt därinne mig med blicken och jag kunde utan att anstränga mig se Twatface’s breda flin framför mig. Min ilska för Liam vändes snabbt till panik, jag gjorde snabbt en runda upp till rummet och sprang sedan till köket. Marie var där och höll på att torka av diskbänken. Hon höjde på ögonbrynen.

”Dinner is to be made between the hours of five and seven.” Sa hon strängt med en uppfodrande blick. ”There’s been a few boys from the third floor down wondering where the dinner is. You’re the only floor not to have made it yet.”

“I know, I know.” Flåsade jag. ”I’m so, so sorry. I completely forgot. I’m so sorry.”

“That’s alright dear.” Jag hörde på hennes ton att hon kände medlidande. ”Where’s your roommate?”

”Oh his way.” ljög jag.

”I’ll let this slip by this time because you genuinely seem to have forgotten. Just make sure you don’t forget next time or it’ll be the superintendent you’ll be dealing with.”

 

Hon marscherade ut ur köket efter att ha pekat ut maten på ett bord. Jag hade en underlig känsla av att om det varit Liam som kommit inrusande efter att ha glömt middagen skulle hon gladeligen ha stannat för att hjälpa honom förbereda den.  Jag hade inte riktigt tid att bli fullkomligt upprörd. Till min fasa var det en slags paj som skulle tillagas. Jag blev snabbt överväldigad av det arbete som skulle utföras och jonglerade köttfärsen så gott jag kunde medan jag försökte fräsa rotfrukter i en stekpanna.  Det var en absolut katastrof och absolut inte lika roligt som när Liam var med mig. Potatisen blev degig, morätterna hårda och färsen började brinna. När jag satte in allt i ugnen kände jag mig helt tom. Måltiden skulle vara helt fruktansvärd. Jag var hallvägs igenom disken av alla stekpannor och pottar jag använt när jag försökt laga mat. Jag började närma mig ett psykiskt sammanbrott.

 

Idiotiska jävla Liam och alla hans dumma jävla sms. Idiotiska jävla mig som inte frågade den dumma jävla Zayn om hjälp med middagen. Och idiotiska jävla universitet som tvingade mig att laga till en dum jävla måltid och dumma jävla…

 

”Hey, why aren’t you wearing your chef’s hat?”

Jag frös till is borta vid diskbänken. Den rösten var den sista jag behövde höra.

”Louis, you okay?”

Jag snurrade runt och mötte hans feja. Där stod han i dörröppningen som en jävla obefläckad ängel i sin läderjacka och jeans, hans väska var slängd över hans högra axel.

”I’m fine.”

”No you’re not.” sa Liam och släppte ner sin väska på golvet innan han gick fram till mig. ”Was the meal not nice or something? Where is it?”

”In the oven.” sa jag så kallt jag kunde.

”But it’s half past seven!”

”Exactly.”

Liam var bakom mig nu. Hans blotta närhet gjorde mig mer förbannad.

”What happened, Louis?”

”Hmm, let’s see,” började jag sarkastiskt och släppte ner diskborsten i diskbaljan. Jag visste att alla de svordomarna som surrade i mitt huvud skulle spillas ut men just då brydde jag mig inte.  ”You bloody well left me on my own make fucking shepherd’s pie. I didn’t get your texts until five past seven and had to bloody well run over here like a bloody madman. The potatoes and carrots are fucking ruined and the mince is too fucking crisp. Because of that shit oven, it won’t even be ready for another hour. I haven’t even started on the goddamn peas because of the mountain of washing-up I have to do and… and…”

Jag började skaka på grund av vreden. Jag visste inte ens vart den kom ifrån.

”Hey, hey, hey.” sa Liam mjukt. “It’s okay, it’s okay. Don’t worry.”

“Don’t fucking worry?” dundrade jag misstroget på och Liam höll upp sina händer i gard, häpen. ”And don’t give me that ’don’t take it out on me’ look. This entirely your fucking fault!”

“Louis, listen, just calm down. Step away from the sink and I’ll finish the dishes. Go on up to the room and have a lie-down. I’ll take care of the food.”

“No, I said. I’m fine.”

“You’re clearly not fine.” Han tog mig i handen och försökte slita bort mig från diskbänken men jag lät mig inte rubbas.

”Stop, Liam.” Jag kunde känna tårarna trycka mot ögonlocken.

”Louis, I’m only trying to help…”

“Whar for?” klippte jag av. “I said I’m fine. Just back off, okay?” Jag kunde se direkt på skiftningen i hans ögon att jag sårat honom. Om mitt humör inte varit så utom kontroll skulle jag ha bett om ursäkt. Nu kunde jag inte förmå mig att göra det, särskilt inte nu när tårarna rann ner för mitt ansikte.  Det mest irriterande var att Liam inte argumenterade emot. Han tog det mogna alternativet och backade sakta ut från rummet.  Jag var en jävla idiot. Jag skäms inte för att säga det. Allt Liam gjort var att försökta lugna ner mig. Det var inte hans fel att jag inte läst smsn förrän klockan sju. Tanken på att jag skrikit åt honom fick mig att fyllas av… skuld. Bra.

 

Men Liam var inte oskyldig. Han visste inte att han inte var oskyldig, förstås. Han visste inte att jag hade en överväldigande lust att vara med honom. Jag visste inte ens om han visste att jag var gay. Spelade det ens någon roll? Innerst inne visste jag att jag bara var arg på honom för att min dumma, omogna hjärna inte kunde hantera det faktum att han kysst en tjej.  Jag grät för mig själv i köket samtidigt som jag satte på ärtorna och fortsatte att skrubba fläckar från pytsarna. Jag var fortfarande tårögd när Liam kom fyrtio minuter senare. Han satte ner en plastpåse han bar på utan att säga ett ord och gick sedan fram till mig på diskbänken, han lyfte ner mig och omfamnade mig.

”I’m sorry.” muttrade han nära mitt ena öra.  Jag kände en fräsch tår rinna ner längs min kind när jag lägger mina såpindränkta händer runt hans skinnjacka och smälte i hans kram. Det var som om allt var tillbaka på sin gamla vanliga plats.

”My fault.” snyftade jag. ”I didn’t mean what I said. Sorry.” Liam gned mig över ryggen och bröt sig sedan ut ur kramen, han stirrade ner på sina kläder.

”I was going to say there was no need for you to be sorry,” sa Liam med ett leende, ”but you’ve just put washing-up loquid all over me!”

“Whoops.” Liam sträckte sig över mig och tog borsten från diskhon.  Han höjde på ögonbrynen med ett busigt leende.

”Liam, don’t!” skrek jag skrattandes och duckade bakom disken för att undvika stänk.

Efter bara tre minuter var vi båda dyngsura och täckta med lödder.

”Maries going to kill us.” Skrattade jag efter att Liam dragit sig tillbaka från kriget.

”I’m on clean-up duty.” sa Liam bestämt. “Now, how about dinner?”

“Oh yeah, it should be ready.” Stönade jag.  Jag tog ett par grytlappar och öppnade ugnen för att ta ut pajen. Det var ruttet. En del av såsen hade runnit ut över potatisen som då inte blivit krispig. Och så fanns det morötter och lök som stack upp lite här och var i de mest udda vinklarna.

”Michelin Star quality.” Sa jag torrt.  Liam fnissade.

“I really don’t know why I’m being so rude,” sa Liam, “because if I had done that on my own, it would have been worse. But sometimes in life, you just have to laugh.”

“Or have a mental breakdown. God, I wouldn’t serve this to a dog.”

Liam skrattade och dunkade mig i ryggen.

”Well, I hope you’re not offended but I have an alternative to offer, if you like.”

“What?”

Liam tog upp plastpåsen från golvet och placerade den på bänken. ”I went and got us chinese.”

”Oh God, that sounds delicious. But the poor guys on the floor having to eat this…”

“Promise you won’t get offended when I say this?”

Jag skakade på huvudet.

“I could see how stressed out you were about this and how pear-shaped the meal had gone because I wasn’t there to help you. So I bought Chinese for the whole floor.”

“You what? There’s sixteen of us… That must have cost you over-“

“Don’t be worrying about what it cost me! Consider it a way of apology.”

“Apology bloody well accepted.” Sa jag leende. “Come on then. Let’s go up and eat.”

“Actually… I was thinking we could eat it down here.” Sa Liam.

“Here?”

“Yeah, I want to hear all about your break.”

“That will take all of one minute.”

“I don’t care. Sa Liam och började skratta. ”I missed you, you know. You and your randomness. Like, today was the first time I’ve ever heard you swear. And boy, did you swear!”

Jag skrattade och insåg att jag faktiskt saknat honom också. Då insåg jag att det var det största problemet hela tiden.

Jag hade saknat honom.

Dumma Liam med förmågan att få mig att le så lätt. Dumma Liam och hans lugna uppträdande. Dumma Liam som ovetande lekte med mitt hjärta.

Dumma jävla Liam. 

---

 Jag har även fått en del DM på DV med uppskattande kommentarer, jättekul att höra att ni vill ha mer!