fivedesiresandonedirection

”Was the meal not nice or something? Where is it?”

”In the oven.” sa jag så kallt jag kunde.

”But it’s half past seven!”

”Exactly.”

---

6 NOVEMBER

Loggbok,

Jag har minst sagt haft en konstig söndag. Först ut var min audition för julmusikalen tidigare idag. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men jag kan försäkra att jag blev chockad när jag gick in på scenen och upptäckte vem som tog upp en av de tre stolarna framför mig.

”What? Zayn?” Jag kunde inte låta bli att fråga högt när jag kom in i det lilla rummet. Överraskning var verkligen en välkommen distraktion för mina nerver. Flickan som satt emellan de två manliga domarna harklade sig ljudligt.

”Your name?”

”Oh, sorry.” sa jag och kände hur kinderna ändrade färg från ljust askgrå till ros. ”I’m Louis Tomlinson.”

”Year and course?”

”First year, performing arts.” Den andre manliga domaren kläcker en suck och jag såg på honom att han med all sin vilja försökte att inte utstråla irritation eller frustration. Den kvinnliga domaren däremot gjorde ingen sådan ansträngning till att dölja sin besvikenhet utan himlar med ögonen och kladdar ner något på ett ark papper.

”What?” frågade jag, aningen nedslagen.

”Nathalie, don’t be so rude.” Sa Zayn försiktigt. Han gav mig en snabb blick av stöd. ”It’s just that you’re our seventh freshman PA in a row this morning.”

”Eight.” rättade den andra killen.

”So? What’s wrong with that?” frågade jag.

“Nothing, nothing.” Sa tjejen, Nathalie. “We were just hoping to get a good mix of students, not just those doing PA. Now, before we begin, we should introduce ourselves. I’m Nathalie, this is Graham and I’m presuming you already know Zayn…?”

Jag sneglar på Zayn som flinar brett. Jag skulle få en hel del minnen efter detta.

”Unfortunately.” mumlade jag. Zayn fångar mitt öga och skrockar till. Nathalie verkar däremot inte ha hört.

”Okay, so I’m director, Graham will be assistant directior and Zayn is the producer. Now, do you have a monologue prepared?”

“I do,” vid denna punkt skakade mina hander något fruktansvärt. ”It’s from a novel: The Picture of Dorian Gray.”

”Wilde? Interesting choice.” jag förtod utifrån hennes attityd att det var en stor komplimang från henne.

”Yeah, sounds better than another bloody Ophelia or Juliet monologue.” Lägger Graham till.

“Well actually, I thought you might have gotten a lot of Shakespears.” Rabblade jag nervöst. “That’s why I chose this extract. It’s an conversation the character Dorian is having in which he tells another character about a performance of Romeo and Juliet he has seen at which he becomes infatuated with the girl who played Juliet-”

“An actor shouldn’t need to explain anything.” Inflikade Nathalie. “The author’s words should speak for themselves.”

“Of course,” stammade jag och temperaturen på mina kinder stiger igen.

”Off you go, then. Best of luck.”

Jag försökte att stadga mina händer så gott som möjligt innan jag började.

”The play was good enoght for us, Harry…”

 

Namnet slog mig plötsligt. Jag hade aldrig riktigt lagt märke till det innan eftersom jag inte varit i behov av det. Det hade helt enkelt bara varit namnet på en karaktär i en bok. Men nu var det inte så längre. Nu var det samma namn som på en kaxig ung man som retade skiten ur mig. Jag kan inte förklara varför de första raderna raserade allt men allt jag kunde tänka på när det blodiga namnet passerat mina läppar var Harry Skithögen Styles. Och jag darrade till.

 

Jag hade läst Oscar Wilde romanen i gymnasiet och lärt mig extraktet för min audition för att komma in på kursen. Jag hade läst raderna om och om igen osaliga gånger innan collageaudtionen i april och var helt kär i pjäsen. Jag hade inte tränat innan nu eftersom jag kunde den baklänges om det behövdes.

Och ändå stod jag i det där lilla rummet och kunde inte få ur mig nästa rad. Vad i hellvete är det som händer?

 I extraktet hade karaktären inga villkor till att erkänna sin förälskelse för skådespelerskan han hade sett. Det var kanske där det rasade: det faktum att Harry Styles var den sisa personen på jorden jag skulle tro delade mina känslor för Liam.

”Erm, Louis? Are you okay, mate?”

Jag såg upp på Zayn som spräckt min lilla bubbla.

”Yeah, fine. Sorry… I’ll just start again, shall I?”

“Please.” Nathalie suckade och slängde en långdragen blick på sin klocka. Jag tog ett djupt andetag och började på nytt.

” The play was good enough for us, Harry. It was Romeo and Juliet. I must admit that I was rather annoyed at the idea of seeing Shakespeare done in such a wretched hole of a place. Still, I felt interested, in a sort of way…”

Och så plötsligt så förlorade orden sin betydelse. Jag föreställde mig ’Harry’ som Harry Skithögen Styles och det gjorde monologen mycket mer konkret, om det nu låter vettigt. Orden upphörde att vara enbart ord och hade nu en adress och ett syfte. Att föreställa mig att jag berättade pjäsen för Harry gjorde den riktig. Nu kände jag inte längre tunghäfta eller att orden försvinner och ebbar ut.

Enkelt sa jag rakt ut till Harry Styles hur oklanderligt förälskad jag var i Shakespeares skådespelerska. Ja okej, det blev fel lite här och där i meningarna, men sammanfattningsvis funkade det.

”…an actress: how different an actress is! Harry, why didn’t you tell me that only thing worth loving is an actress?”

Sen, två minuter senare, var det över. Jag kollade förfärat upp några sekunder innan Graham började klappa.

”Man, I don’t know how much about this type of stuff bit that was quality. You’re certainly doing the right course.”

“Well done, Louos.” Zayns honungsögon strålade mot mig.

”Hmm, yes very good,” sa Nathalie kort. ”Now, as quickly as you can, your song please.”

“My song?”

“Do you not have one prepared?” frågade Nathalie och gav mig en förbittrande blick.

”Er, no… I didn’t know… The flyer just said a monologue and-“

“But this is an audition for a musical.”

“I know. I just figured callbacks or something…”

“Look, don’t worry Nats.” Sa Zayn med glimten i ögat. Hon ser ut att vilja skicka ett ton dolkar över honom som tack för smeknamnet. ”He can just sing a few bars of Twinkle, Twinkle or something.” Jag ger Zayn en lång blick, han hade trots allt försökt rädda min dag genom att föreslå något så fånigt.

”Fine,” snäste Nathalie och kollade på klockan, jag tror det var runt åttonde gången sedan jag gått in i rummet. ”Off you go, then.”

Jag kände mig som en ångande kittel med rödbetor. Jag skulle stå framför dem och sjunga Blinka Lilla Stjärna. Det lustiga var att jag var mer rädd för att glömma orden i denna oskyldiga lilla barnvisa än jag är rädd att glömma orden till Oscar Wilde.

”… where you… are.” avslutar jag lamt, jag höll på att drunkna i min egna skam.

”You’ve a interesting tone,” kommenterade Nathalie precis efter jag avslutat. ”but it may not be strong enough for a male lead.”

Det kändes som någon satt en knytnäve i min mage. Jag var första året så jag hade inte direkt förväntat mig en huvuddel men det var ändå surt att höra att jag var för slö. Men vad hade hon väntat mig att göra? Skulle jag ha samma falsett som någon som går första veckan på dagis?

”Right, thank you for coming.” Fortsatte Nathalie. “We have your name and e-mail address so we’ll be in contact.”

“Well done, dude.” Sa Graham. Zayn smilar med hela tandraden åt mig samtidigt som han sticker fram tummarna mot mig.

”Thanks for your time.” sa jag osäkert och pressade fram ett dugligt leende innan jag lämnar rummet. Inuti dör jag av skam. Det hade inte gått dåligt, men jag kände mig så himla förödmjukad av Nathalies kommentar. Inte ens för att nämna det faktum att jag sjöng Blinka Lilla Stjärna. Snälla, har det verkligen hänt?

”Send the next one in.” sa Nathalie precis innan dörren gled igen bakom mig. Det var som om hon talade om boskap som skulle slaktas, egentligen såg jag ingen skillnad. Jag undrar hur han som suttit tillsammans med mig i väntrummet skulle reagera på den raka kritiken. Skulle han kunna hantera det? Jag visste att mina nerver inte var någonting i jämförelse med hans. Till min bestörtning fanns det bara en person i rummet, och det var inte han.

 

”Am I next?” frågade Anna så fort jag kom inom synhåll för henne.

”Where is he?”

”Excuse me?” frågade Anna med en aning förvirring i rösten.

”There was another boy here. He was supposed to be after me.” Anna skakar långsamt på huvudet.

”I came in two minutes ago and there were nobody here.”

“God damn it!”

“Can I go in or…?”

“Yeah, you might as well. Oh bloody hell!” Hon skrattade kort åt min stress.

”Calm down, Louis. Just go look for your friend. I’ll tell them to wait after me.”

“Thanks.” Jag började ta lätta springsteg ut från rummet.

”How did it go, by the way?” hennes röst skärde efter mig. Jag skrek tillbaka med det enda sanningsenliga som kom till mig.

”Dunno!” jag borde ha tvingat honom att gå före mig, jag borde väntat mig att något som det här skulle hända. Jag sprang ut på campus utan att ha en hellvetes aning om vart jag borde söka mig. Efter några sekunder när jag väl saktat av slog det mig, det enda stället han skulle tänka sig att vara på.

Gömmer sig i bakre delen av teatern.

---