fivedesiresandonedirection

“Puperty must have been a nightmare for you.”

“It wasn’t the best of times, no. How about you? How did you know?”

“Signs started going off around twelve, I suppose. I ended up kissing a guy I knew when I was sixteen. Pretty much sealed the deal. I’m sure it was the same for you when you kissed a guy- you knew for sure that you never wanted to touch a girl again.”

Jag skrattade för mig själv men märkte snart att Niall satt ovanligt tyst med händerna runt knäna.

”Wait. Have you never kissed a…?”

Niall skakade nästan osynligt på huvudet.

---

8 NOVEMBER

Loggen,

”Ouch! What was that for?” Jag hade just kommit in i studentsalen för att äta frukost samtidigt som jag slängde ett slag over Zayns huvud.

”Hmm, let’s see, shall we? How about humiliating me to death by making me sing Twinkle, Twinkle Little bloody Star on Sunday?” Jag satte mig bredvid Liam och slängde en blick på Zayn som höll på att sätta sina cornflakes i halsen mellan alla skrattattacker.

”Oh God, man! That was too funny!”

“Yeah, for you,” sa jag och strödde några russin over min müsli. ”How in the world are you the producer?”

“People approached me,” förklarade Zayn. “I don’t mean to brag but I’m a bit of a whizz with accounts and managing shit. I organised this big fashion fundraiser last year and it was a big hit.”

“But you’ve no idea about musical theatre!” utbrast jag.

“No… neither does Graham really.”

“So why is he assistant director?”

“Cos he’s the only one brave enough to serve under the wrath that is Nathalie Hopkin.”

“But why do you want to produce a college musical?”

“Looks good on my CV.” Zayn rykte på axlarna mellan tuggorna. ”Plus, Nathalie is smoking.”

”Told you.” flinade Liam. ”So Spielberg, tell us- is our Louis up for a main part?”

“Ah, ah, ah.” Invände Zayn med en glimt i sina bruna ögon. ”That would be telling. Although I havet o say, Graham and I were very impressed with your audition, Louis. And you certainly put Nathalie in a better mood.”

Om det satte Nathalie på ett bra läge ångrade jag mig nästan att jag kört överhuvudtaget.

”At least tell us what the musical is.” Tjatade jag.

“No can do. We’ve narrowed it down to two and we’re meeting tonight to choose it and assign the main parts. All I can tell you is that you were only one of two first years that the three of us were impressed with. The problem is, you’re a freshman… and you do Performing Arts.”

“How the hell is that a problem?” frågade Liam misstroget.

“Last year, the musical was overrun with PA students,” Förklarade Zayn. “The directors and producers and stuff all studied Performing Arts so naturally that favoured other PA students. The problem was, these actor types- and I mean this in no way as an offence to you, Louis- tend to be ego-centric and the whole musical was an absolute mess in the end. Dear God, I remember it, so painful to sit through… You could feel the tension on the stage, tension that hadn’t anything got to do with the musical itself.”

“But that could’ve just been poor directing or casting,”invände jag.

“Well, it was both of those things but then some people wrote to the dean and complained that those not doing a drama-related course were left out, which was actually quite true.”

“And that’s where you step in?” sa Liam.

“Yeah, a lecturer in the drama department approached me after the fashion show and asked would I be interested. I said maybe and then she told me Nathalie Hopkin would be director and so… I agreed.”

“But having students doing Performing Arts would help the musical,” invände jag ytterligare. “Surely now you’re discriminating against us.”

“I suppose we are. Positive discrimination, we’ll call it.”

“Being snobby is what I’d call it,” muttrade jag. “Musicals and stuff like that are why we study PA. Surely we’re entitled to perform.”

“The drama department runs a production of a more serious play around March. It’s normally just PAs in that. The musical’s only a bit of fun and it’d be nice to have a nice cross-section of students this year.”

Jag protesterade inte längre men satt lite deprimerad eftersom jag i princip var diskriminerad. Dels eftersom jag hade Scenkonst och dels för att jag var förstaårsstudent. Liam kände uppenbarligen att jag var lite upprörd och trycker kamratligt min axel med sin starka hand. Han försökte byta ämne.

”What will you be doing in creative writing sincthis afternoon, Louis? You haven’t been keeping me updated.” Jag hade inte pratat med Liam om kreativt skrivande sedan Halloween. Jag hade inte berättat för honom om mitt nära möte med Harry i biblioteket förra veckan heller.

”Joy of joys. We had to do a piece about ”being myself” for partner critique today. Guess who I’ll be working with?”

“Oh, what’s your nickname for him again?” frågade Liam och skrattade till. “Twithead?”

“Twatface, but Twithead works just as well.”

“Who’s this now?” frågade Zayn och börjar packa ner böckerna i sin väska.  

”Harry Styles.” förklarade jag. ”He’s in my creative writing class. I swear it’s in his job description to rile the hell out of me.”

“Harry Styles?”  Zayn pausade och hängde väskan på ryggen. ”Describe him to me.”

”Coocky, arrogant, ignorant. He’s got this mass of hair that I bet he spends his whole morning styling.”

“Ah, yes, he’s the one I’m thinking of,” sa Zayn, men varför smilade han sådär för sig själv?

”How do you know him?” frågade Liam.

“Just around.” Svarade Zayn. “I’ve seen him around a couple of times. Nice lad.”

“Nice lad?” sa jag. “Nice lad? What the hell is wrong with you?” Zayn ryckte på axlarna.

“He’s got a personality.”

“He does alright.” Mumlade jag för mig själv när jag plockade ihop min egna väska och banar mig iväg mot min första lektion.

~

På den sista lektionen för dagen var jag ganska stressad. Uppdragen hopar sig och alla föreläsningar tjatar upp oss på topp av allt. Så det kändes som någon slagit ner mig när jag släntrade in på kreativt skrivande klockan tre. Harry var redan där, naturligtvis. Han satt för sig själv vid ett bord lite i utkanten. Han vinkade mot en ledig plats bredvid sig och jag kände hur jag bara ville hoppa upp i hans famn och berätta hur mycket jag saknat honom. Inte.

Jag tror han kände hur stressad jag var eftersom han inte körde sitt vanliga ”What’s up LouLou?”. Han mumlade enkelt ”Hiya” och tog fram fyra stycken utprintade ark ur sin väska.

”Here you go.” sa han.

“Thanks.” Svarade jag märkte att jag var tagen av hans allvarliga inställning. Jag tog fram min egna text och langade över den.

”Are you going to correct it this time?” Jag kunde inte låta bli att fråga honom.

”No.” svarade han och höjde ögonbrynen åt mig. ”I got a sense last time that the whole red pen thing did not go down so well.”

“So you’re not completely stupid?” anmärkte jag. Harrys mungipa darrade till i ett litet leende innan han tar mitt arbete och börjar läsa. Jag gjorde detsamma och fann snart att jag var helt vilse i orden.

Hans pjäs börjar med att han berättar om hur obekväm han varit i gymnasiet när någon bett honom skriva om sitt liv. Var han obekväm med vad han gjorde eller hur han levde?

Jag förlorade min prägel på sidan och tittade upp till källan av skratt, det skratt jag försökt ignorera medan jag läst. Det var från Harry, förstås. Han läste mitt arbete och fnittrade då och då till för sig själv.

”What are you laughing at?” frågade jag aningen irriterat. Harry höll upp fingret mot mig så att jag skulle låta honom läsa klart. Han placerar sedan fingret på slutet av stycket han läst.

”It’s quite amusing.” svarade han så småningom. ”You’re not a bad writer, you know.”

Jag stirrade på honom ett ögonblick innan jag svarade lugnt, ”Ditto” och fortsatte med papperna.” Klockan var 20 över tre innan vi hade läst klart alla bitarna. Harry hade nonchalant suttit bakåtlutad med armarna korsade över bröstet medan han väntat in mig. Till mitt försvar var Harrys arbete ganska långt och vissa stycken hade fått mig att stanna upp och tänka på vad som just skrivits, han skrev det nära… filosofiskt. Jag måste erkänna att jag var imponerad. Han hade skrivit om hur rädd han var för att vara den han verkligen är i risk av att bli förlöjligad eller avvisad, men han nämnde inte varför mer exakt. När jag var klar hade jag svårt att ta det på allvar efter all skit han skrivit om sin hund. Hur skulle jag kunna veta vad Harry egentligen menade med vad han skrivit?

”You finished?” frågade Harry när jag vände på den sista sidan. Jag nickade. ”Me too, I’ll give my critique first, shall I?”

“Be my guest.” Sa jag och flinade för mig själv, spänd för att få se Harrys ansikte rynka ihop sig.

”Well it was quite good.” Han sa det så enkelt, men ändå uppriktigt.

”Excuse me?”

”I said it was quite good.”

“I heard what you said. But what… what do mean ‘quite good’?

“You’ve got talent,” sa Harry med ett flin. ”I though it eas really funny. I loved the paragraph when you said that Kylie Minogue was an inspiration to you as ‘Lionel Messi is to straight guys’.”

“Wha- But, but. Like…” Jag knycklade ihop pannan för att komma på något att säga tillbaka. Varför var han inte irriterad?”

”I am, however, quite insulted that you’d think I’d believe this nonsense.” Hans flin bleknar bort och ersätts av ett argare fejs. Jag hittade mina fötter, där var reaktionen jag ville ha.

”That’s funny, cos you insulted my intelligence by writing that crap about the dog.”

“I knew this was what it was about!” sa Harry. Vid det här laget var vi båda två ganska uppjagade. Det var synd att vi var tvungna att hålla under normal samtalston eftersom jag lika gärna kunde skrikit sönder stämbanden. “Look, Louis, I never claimed that that piece was genuine or made-up. I misunderstood the task and wrote that bloody piece in a rush.”

“Yeah, fair enough. But to go and criticise my work like you’re some sort of expert was just mean.”

“What the hell are you trying to say? I was supposed to critique your work.” Jenna och några andra i klassen kastade förbrådande blickar på oss.

“Yeah, critique,” sa jag och sänkte min ton ytterligare. “Not an analysis of every second bloody letter.”

“Well, you clearly didn’t read what I wrote at the end of that journal entry then.”

“What?”

“The end, where I wrote the notes.”

“What did you write then?”

“Nothing,” sa Harry och rösten blev tjock. “It doesn’t even matter. You’d have probably thrown another hissy fit about what I said in any case.”

“I’m not throwing a hissy* fit!” kastade jag ur mig, om jag ska erkänna det själv lät det ganska anklagande mot honom, rent av surt. Harry öppnade munnen för att svara men avbröts av Angie som stod böjd över en annan student högst upp i rummet. Hennes ögon sköt dolkar mot oss och det var tydligt att hon ogillade ämnet vi argumenterade om.

“I notice some people are no longer talking about their work,” meddelade hon klassen. “If you and your partner are satisfied that you have finished discussing the work, you may go and leave the rest of us in peace.” Jag reste mig hastigt. Angie som inte fått prata klart gav mig en högst ogillande blick över sina hornbågade glasögon. Jag satte mig genast igen.

“Before you go sprinting out of the room like Mr. Tomlinson over here, however, I would like you to place your work on my desk. I have some evaluating to do, to see how you’re all getting on.” Hjärtat bokstavligt stannade i bröstet på mig. Hur skulle jag kunna komma undan med det skräp jag hade framför mig? Angie skulle säkert tro att jag försökte vara lustig genom att dikta upp ett liv som extremt homosexuell. Fuck! Jag sneglade över på Harry som jag förväntade mig ett självbelåtet grin ifrån men han sysslade med att stoppa ner sina pennor i pennfodralet och undvek min blick. Han var troligen fortfarande korsad. Jag bestämde mig för att visa min stora sida och inte visa någon svaghet inför Harry. Jag marscherade rakt över till Angies skrivbord och placerade de två sidorna direkt framför hennes stol på bordet. Jag har ingen aning om hur jag vågade. Troligen för att jag inte vill ge Harry Skithögen Styles tillfredsställelsen av att mitt dumma trick slutade med att det var jag som blev förödmjukad. Medveten om att hela klassen stirrade gick jag ut ur rummet med huvudet högt. Jag fick för mig att jag såg ut som någon som sket fullständigt i om vad andra tyckte. Liksom Harry, på något sätt.

Inuti kunde jag inte komma undan den ruttna känslan. Jag gillade inte att flika in argument som kunde göra andra människor upprörda. Det slog mig att jag gjort Harry upprörd. I vanliga fall skulle jag bli upprörd över att jag upprört någon men just nu var det en seger för mig. Jag stormade vackert ut från campusbyggnaden.

Harry hade fått mig tvär sedan första minuterna på den första lektionen vi hade i kursen, den dagen då han skrev om hunden och dagen i biblioteket. På alla dessa tillfällen hade jag rykande suttit kvar medan Harry fnittrande hade försvunnit bort. Idag visade han mig hur jävla förbannad han egentligen var på mig.

~

Jag vet inte varför jag ler när jag skriver detta. Det låter hemskt, det där om att någon är förbannad på grund av mig. Men det har hjälpt mig att inte tänka på att Angie just nu läser mitt utdrag.

Dessutom har jag bevisat min existens.

Harry Styles: 3, Louis Tomlinson: 1. 

---