fivedesiresandonedirection

”No,” flämtade jag för mig själv. ”No way. No way, he can’t have auditioned… no way. He should have told me then. Or..” Visst, jag såg ner på min lapp och bekräftade det korta och aningen ovanliga namnet längst ner på sidan. Tre små ord som lät min bubbla till värld spricka.

17 NOVEMBER

Loggbok,

”Right, everyone in their places please!” det var ett allmänt ståhej eftersom ca 50 personer hjälplöst irrade omkring och försökte hitta en lämplig plats att stå på.

”We don’t know where to go!” någon överröstade alla andra. Nathalie rodnade djupt och dirigerade med händerna samtidigt som hon höll balansen för att inte ramla av sin röda pall.

”Oh right. Umm, Okay then… Chorus in that corner with Graham. T-Birds and Pink Ladies and school staff in that corner with Zayn. Danny, Sandy and everyone else with me over here.” Det var so mom vi var kreatur redo för slakt, tack och lov hamnade jag med Zayn. Han visade sig dock vara värdelös.

”Err, yeah so I don’t really know what we’re supposed to be doing to being honest… I’m the producer so this isn’t really in my job description…”

“Maybe we could, like, sit in a circle and go around introducing herselves.” Sa en från Pink Ladies, hon hade extremt hög röst. Jag gissade att hon skulle spela Frenchy.

”Yeah, let’s do that.” sa Zayn med en axelryckning. Jag satte mig på golvet mellan Anna och en pojke jag inte träffat förut. Det visade sig att han kallades Matteus, var andra året i samhällskunskap och skulle spela Putzie, en annan T-Bird.

”Louis Tomlinson,” meddelade jag när allas blickar landade på mig. Jag tittade ner på mina fötter och följde skosnörena med blicken för att försöka lindra min nervositet. ”Performing Arts, I’ll be playing Doody. Oh, and, er, first year.”

”Awww.” kom det från någon i cirkeln. Jag tittade upp, överraskad. ”Sorry,” en flicka på min vänstra sida såg på mig. Jag fick veta att hon hette Grace och skulle spela rektor. ”It’s just- you’re so cute! I could eat you up.”

”Thanks,” sa jag och kände att jag förvandlades till en rödbeta, igen. ”But please don’t.” Det kom ett uppskattande skratt från alla i cirkeln, det var då jag bestämde mig för att njuta fullt ut av min roll i musikalen. Såklart steg snart Twatface upp på scenen och stänkte regn på min parad. Nathalie kom också och frågade Zayn vad vi gjort.

”Intruduced ourselves, got to know each other, litta bit chit-chat, you know yourself.” Sa Zayn med en axelryckning och samma gamla sluga glimt i ögonen. Nathalie såg ut att kunna slå till honom.

”Right.” sa hon till oss och klappade hårt i händerna för att få våran uppmärksamhet. “Pink Ladies go over to where Fiona is. She’s Sandy, by the way. Introduce yourselves, practice the first scene you have together. Likewise T-Birds with Harry over there.” Matthew, Lukas och jag gick till stället där Harry och Fiona var. Harry flirtade uppenbart med henne, tja, han försökte i alla fall. Matteus hostade högt.

 

”Oh, hey.” sa Harry släpigt. ”So you are my crew?” Precis där kunde jag gett honom ett slag på käften.

”Er, I’m Harry Styles over here.” Han sträckte fram handen mot Matthew.

”Matteus Howard.”

”Luke Wilson.”

”Louis Tomlinson.” Sa jag vasst när Harrys hand omfamnade min.

”Harry Styles.” sa Harry och blinkade mot mig. ”Nice to meet you.”

”The pleasure’s all mine.” sa jag ironiskt och såg rakt in i hans kaxiga, gröna ögon.

”Well, should we get started with our first scene or something?” frågade Luke och skummade igenom sitt manus. Jag kunde se på honom och Luke att de var förvirrade över min fientliga presentation till Harry.

”Suppose so.” ett lätt prassel av papper delades mellan oss medan vi rafsade fram rätt sida. Harry började läsa sina repliker och jag måste erkänna att hans accent och röst satte nästan alla ord perfekt. Ljuva avundsjuka. De första raderna var bara skämt mellan gänget. Sexuella och ytliga skämt som inte var värst bekväma att uttala eftersom vi knappt kände varandra. Och så kan vi ju lägga till faktumet att jag absolut avskyr Harry. När min första rad kom gjorde jag mitt bästa för att få till en hyffsad amerikansk accent. Jag var rasande eftersom Harry log fånigt efter mitt första försök. Resten av repet ville inte gå tillräckligt snabbt. Harry blev tack och lov bortsläpad till Fiona så vi tre som var kvar kunde öva på resten.

 

Klockan halv tre, hela två timmar senare stod Nathalie på sin pall igen och meddelade att repet var över för dagen.

“Song rehearsals next Saturday in the theatre,” sa hon. “‘You’re the One That I Want’, ‘Beauty School Dropout’ and ‘Hopelessly Devoted’. Everyone is to be there to either watch or practice backstage. You may be needed.”

Phu, det var inte min tur att sjunga ännu. Jag skulle få en chans att luta mig tillbaka och studera det som utan tvekan skulle bli Harrys lustiga försök till ’You’re the One That I Want’.

Det är i övermorgon. Se till att inte glömma popcorn.

~

Efter att jag inte pratat med honom sedan den besvärade Engelska Lit’ lektionen så hade jag börjat sakna Niall. Jag behövde verkligen en person jag kunde öppna upp mig för. Jag menar, jag och Liam har fortfarande våra nattliga samtal men det är inte samma sak som det brukar vara. Vi kan inte ens tala om Improv’ som vi brukade nu när vi inte är partners längre. Han berättar också gärna om Claire, de har nu gått ut officiellt. Jag kan knappt slänga in ett endaste ord, och om jag gör det så är det oftast om något oseriöst som hänt mig under dagen. Inte de personliga sakerna som förut. Jag nämner varken Niall eller Harry nu.

 

Jag säger inte att Liam är hänsynslös när han pratar om Claire hela tiden. Jag skulle inte klandra honom i hans skor. Även i mina homoögon är Claire en helt fantastisk person och jag föreställer mig att jag inte skulle vara olycklig om jag varit ihop med henne. Asså om jag var hetro och inte upp över öronen förälskad i min manliga rumskompis.

 

Så, det var en enslig onsdagskväll när jag bestämde mig för att hitta Niall. Liam hade gått en halvtimme tidigare för att komma i tid till sin fotbollsträning. Saken var den att jag behövde prata med någon. Det spelade ingen roll vad vi pratade om, bara att vi pratade liksom. Jag hade inte sett Niall på Engelska Lit’en igår och började frukta att han undviker mig. Jag hade smugit in på bakre delen av teatern i en vecka nu men inte sprungit ihop med honom en enda gång. Jag bestämde mig för att snoka runt på femte våningen där han nämnt att hans rum låg. Jag hade inget sätt att kontakta honom. Inget mobilnummer. Ingen Facebook-profil. Nästan gråtande kom jag också på att hans rumsnummer låg under mitt vetande. Efter att i ca två minuter planlöst gått runt i korridorerna så tog jag modet till mig att knacka på dörr 501. En förstaårsstudent som jag kände igen från rastgården öppnade och höjde på ögonbrynen åt mig.

 

”Hi,” min hals var torr. “I was just wondering if you happen to know which of these rooms belongs to Niall.” Killen ryckte på axlarna.

“Who?”

“Niall. Niall Horan I think.” Killen rykte på axlarna igen.

”Never heard about him.” svarade han yrvaket.

“Well, he said he lived up here. He has blonde hair, medium height, really quiet…?”

“Oh yeah.” Killens ögon var avslöjande. Utifrån vad jag såg verkade han drogad. “Irish bloke. Never ‘eard one word outta ‘is mouth since he done and asked me to pass ‘im the salt at dinner back in October.”

“So, do you know where he is?”

“Not too sure, mate.”

“I think he’s in a single room,” föreslog jag.

“Well that’d be 508 then, wouldn’t it? Only single on this floor, as far as I know.”

“Oh ok. Thanks.”

“No’ a problem, mate. Anytime. Tell the bloke that Steve said ‘ello. I haven’t seen ‘im at dinner for nearly a week or some’int.” jag nickade, aningen förvirrad över varför Niall inte befunnit sig till bords på en hel vecka. Kanske det sociala samspelet var för mycket för honom. Innan jag vände mig om för att gå kunde jag inte låta bli att fråga:

“Are you stoned or something?”

“Ah, the question is, are you? Are we all just stoned and not one of us realises it?” jag styrde stegen mot 508, jag tog killens svar som ett ‘ja’. Inte undra på att Niall undvek middagen eller smög ner till teatern så ofta. Jag knackade på 508:as dörr och väntade runt 30 sekunder på svar. Ingen lycka. Jag skulle precis vända mig för att gå och kontrollera teatern igen när min hand prövandes lades på dörrhandtaget. Som ett mirakel fann jag dörren upplåst. Jag kikade in innanför dörren och knackar löst i väggen för säkerhets skull. Rummet var dränkt i totalt mörker. Nyfikenheten vann och jag tände lampan. Rummet var naket, tomt. Sängen var liten och lakanen gräddvita. Inga bilder hängde på väggarna. Inga böcker fyllde hyllorna. Rummet var rent av deprimerande och ekade kusligt av tomhet. Utifrån Nialls beskrivningar av det lilla fönstret med rostiga gångjärn visste jag att jag stod i rätt rum. Jag kunde bara inte komma underfund med hur han kunde leva så spartanskt.

 

Och sedan, med sjunkande hjärta, insåg jag sakta vad som pågick.