fivedesiresandonedirection

Jag ler smalt när kanonen avlossas. Den blåögda flickan ligger med vilt uppspärrade ögon nedanför mig. Hon hade gått i en av mina fällor som jag ogenerat riggat upp. Jag låter snaran hon fastat ni ligga kvar vid sidan av och drar mig sedan längre in mot skogen. Spelledarna har fått för sig att leka med klimatet så de ömsom höjer, ömsom sänker temperaturen. Jag låter jackan glida ner i väskan och torkar mig i pannan. Mina fingrar letar sig igenom mitt trassliga hår som sitter kvar i samma tofsar som jag fått när jag släppts in i cylinderhissen. Tovorna envisas med att stanna i håret och till råga på allt trassla till sig ännu mer. Efter att ha tagit en snabb koll av området jag tänkt som läger så sjunker jag ner på marken för att se efter vad jag har i väskorna. Det skramlar om den när jag går och jag tar även fram flickans bärsäck. Jag sprider ut innehållet framför mig och checkar sedan av allt. Tre stora knivar, sju små, en machete, två spjut, en liten slägga, en påse torkad frukt, strimlat fläskkött, två limpor, en burk inlagd fisk, två äpplen, två flaskor vatten, meter av rep, en rulle vajer, en ficklampa och något jag inte riktigt kunde placera. En liten kapsel, ungefär som ett ägg, med diskret yta. Den får precis plats i handen och väger inte mycket. En aning slår mig och jag slungar iväg ägget in i skogen. Ett dovt ”puff” hörs och snart fylls luften av något som luktar syrligt. Jag fumlar med lampan och lyser in mot stället jag kastat kapseln. Den djupa skogen försvinner och ersätts med en vägg av reflekterande rök. Jag nickar gillande och packar ner den kapseln som finns kvar. Det var riktigt smart att fylla kapslar med reflexkonsentrat, det kunde lura vilken ficklampa som helst. Nöjt packar jag ner allt efter att ha avvägt vilka vapen som var användbara.  Resterande gräver jag ner i den mjuka mullen så att ingen ska hitta dem.

Elden flammar mellan oss. En smal rökpelare letar sig mot himlen men jag sliter bort blicken från den och ser på Harry. Han sitter med benen uppdragna under hakan, precis som vanligt, och har samma rådjursblick runt om sig. Jag suckar och börjar räkna finnarna i hans ansikte som tidsfördriv. Han märker snart att jag stirrar på honom och han fäster blicken på mig istället.

”Only we left now.” säger jag stelt och plockar upp ett spjut. Han nickar sakta.

”And the girl from Seven, Kristin.” Jag nickar kort och drar tröjärmen längs spjutet. Harry följer min hand med blicken medan jag gnider spjutet.

”How do we kill her?” frågar han försiktigt och kliar sig i hårbottnen.

”You mean how I do to kill her.” Harrys ögon växlar i rädsla och jag klappar honom kamratligt på axeln. ”Dude, I just don’t want you to be hurt.”

”If you say that.” mumlar han och lägger armarna om bena. ”I have not seen her for the whole game, so she’s clever. She is from the forest district so she should have taken to escape to the woods, it comes naturally to her.”

“You’ve right. Harry, I think you’re good at that.”

“Good at what?” hans ansikte lyser upp lite när han säger det.

”Stategies.” säger jag. ”It’s like you know everybody.”

“Thanks, you’re good at killing people.” Han ler och jag skrockar tyst. Vi sitter tysta en stund och tuggar på en torr brödkant. Skogen låter runt om oss och jag blundar. Precis när jag slutit ögonen hör jag hur det hasar bredvid mig och när jag öppnar dem igen ser jag att Harry kommit mycket närmare.

”What are you doing?”

”Nothing, I was just cold.” Jag höjer ögonbrynen och skakar på huvudet.

”Niall, ever since I came here, I thought about you a lot. Not as a friend, but more like a love.” Han tystnar när han inser vad han har sagt. Jag höjer åter igen på ögonbrynen och nickar sakta.

”I know.”

”Do you?” han rodnar djupt.

“Yes, hard to miss.” Värmen från brasan smeker min hud och jag ler snett. ”But you can trust me.” Harry biter sig i läppen och drar jackan tätare omkring sig.

”Then, I want to test something.” Viskar han och lutar sig millimeter från mig. Hans hand letar sig in under min tröja och över min mage. Jag stirrar chockat rakt ut i luften när hans läppar trycks mot mina. Jag hinner inte protestera och han håller envist kvar kyssen. Mina tankar om Harry hade varit många, och jag visste att han var benägen till att gå långt. Men inte så långt. Trots att jag är emot allt så slappnar jag av och låter honom leka runt med min tunga. Konstigt nog känns det… rätt. Jag ger mig en mental örfil och sträcker ut vänsterhanden. Den grova, tandade kniven faller i min hand och jag höjer långsamt handen med den. Harrys ögon flimrar till och precis då låter jag kniven gräva sig ner i hans kött. Han släpper kyssen och jag drar honom intill mig.

”You shouldn’t trust me. Only one survives this stupid game, and that’s gonna be me.” Väser jag I hans öra. Han gurglar till jag känner hur hans kropp blir tung ovanpå mig. När jag är helt säker på att hans hjärta stannat och kanonen avlossats så drar jag mig bort från honom och studerar hans kropp. För att se bättre rullar jag över honom på rygg. Hans pinnsmala ben, breda överkropp, stora händer, vågformade läppar, ängsgröna ögon, stora näsa och lockiga… fantastiska hår. Jag tvekar för det jag ser och det jag gjort. Hans ögon stirrar rakt ut, en slöja av död ligger över dem och munnen är halvöppen från kyssen. Det hade varit så perfekt att kyssa dem mjuka läpparna, känna värmen från honom och utesluta omvärlden. Darrande sätter jag mig på knä och för fingrarna mot hans ögon. Mina fingrar lämnar fläckar av hans blod på ögonlocken när jag sluter dem. Försiktigt sluter jag hans mun och slätar ut hans hår. Blodet torkar långsamt in på mina fingrar när jag gnuggar dem mot varandra. Efter en stunds tvekan så tar jag en av knivarna som Harry haft till hands och snittar i mitt eget finger och drar det på hans kind. Därefter lutar jag mig över honom och snuddar hans läppar med mina.

”Sorry, but it was your own fault.” Därefter reser jag mig och störtar ut i skogen, och det är nästan som om jag kan höra stönet från publiken när de ser hjärtat på Harrys kind. 

Smärtan är bedövande och jag hostar till när det skummar upp blod i munnen. Jag hör Niall viska något intill mitt öra innan han rullar över mig på rygg och reser sig. Himlen smälter in i mitt synfält och natthimlen ljusnar. Kroppen försvinner och jag känner hur mitt sinne släpper taget och lossnar. Det var alltså såhär det kändes att dö. Sinnet lossnar och flyger iväg. Det tar några överdrivet långa sekunder innan jag blir medveten igen. Förstrött ser jag ner på min kropp. Allt sitter där det ska, även fast jag inte känner min kropp. Sinnet är det som fortfarande lever. Konstigt nog så känns det inte konstigt att kunna stå bredvid min livlösa kropp och studera den. Det är som om jag skulle haft en inbyggd mekanism som gör att jag genast känner mig hemma på platsen jag är nu. Långsamt börjar min kropp kännas, nästan som en liten fläkt som blåser dit den. När jag till sist känner hela kroppen drar jag handen över magen och griper tag i ett litet halsband jag fått om halsen. Berlocken som hänger på den tunna skinntråden föreställer en kniv med vass egg och räfflad baksida. Samma kniv Niall haft bredvid sig innan jag kysste honom. Samma kniv jag fått i ryggen. En lätt knackning på min axel får mig att vända mig om. Ett litet leende möter mig och jag ser en grupp personer stå bakom mig. Alla iklädda samma vita tunika jag har på mig och alla ser skinande rena ut. Först Kelly med en hängsnara som berlock. Liam med en machete, Hope med en dolk. Båda från Trean båda med spjut, Eleanor och Louis med varsin våg i tunt silver. Annie och med mitt spjut som nu ligger i Nialls säkra hand på arenan. Ella har en kniv inte större än en tumme och Zayn en vackert utsnidad harpun. Bakom Liam står någon jag känner igen mycket väl. Tyra ler försiktigt och visar upp samma kniv som Ella. Jag ler och ser förlåtande på Annie som nickar kort och ler hon med. De var fria nu och skulle slippa strida. Jag öppnar munnen men stänger den igen, ett sådant här tillfälle krävde inga ord från mig, jag var den som var oerfaren. Tyra nuddar min hand och ler stilla.

"It's okay, you're okay, we're okay." viskar hon.

"But this necklace, what?"

"The charm depicts what we died of." hon håller upp sin berlock och stryker den försiktigt. "Calm down, everything is okay now."

"But Niall..."

"You don't need do care anymore, he'll be fine."

 

"Okay." säger jag frånvarande och känner en lätt handtryckning. Plötsligt slår en blixt ner bakom mig och jag ser en person tyda fram. Snabbt kastar jag en blick på arenan nedanför men bedömer att Niall omöjligt skulle kunna hitta Kristin så fort. Min blick sveper tillbaka till gruppen av deltagare. Alla ser helt normala ut, kanske aningen förvirrade. Blicken stannar på Liam som står med halvöppen mun. En silverfärgad tår letar sig ner för hans kind och han stapplar chockat framåt.

Jag skakar av mig chocken och stapplar fram till den som står framför mig. Min hand rör hennes krulliga hår bakifrån och hon vänder sig lugnt om. Samma tunika, samma halsband. En mjölvit kapsel hänger som berlock mot hennes tunika och hon fingrar betänksamt på den.

”Dani?” viskar jag och känner hur ännu en tår rullar nerför min kind alldeles intill näsan. Hon ler så att hela tandraden syns och stryker honom över kinden.

”Yes?” det brister och jag lyfter upp henne och låter henne snurra varv efter varv. När jag slutligen sätter ner henne kastar jag en blick på Eleanor och Louis som håller om varandra.

”Why?” frågar jag hest och hon rycker på axlarna och ser även hon på Louis och Eleanor.

”The charming couple from District 4 learned me something.” Eleanor ler och ser på Louis.

”If you’ve a boyfriend is it you, me…”

“…forever and always.” Viskar Louis uppriktigt. 

---